Fluor

Fluor

0 2415

Fluor är ett grundämne med nummer 9. Det tillhör halogenerna där även klor innefattas och sålunda har en del egenskaper gemensamt. Framförallt förmåga att fånga upp en extra elektron och därmed förekomma som en negativt laddad jon istället för i den rena formen.

Fluor är ett relativt vanligt förekommande grundämne och finns med på 13:e plats i vår natur. Det är liksom de flesta grundämnen också av essentiell natur, det vill säga det behövs för vår hälsa och vi måste få det i oss med födan. Men det är bara i mycket små mängder det behövs. Överdoser, och här är gränsen snäv, ger upphov till förgiftningssymtomet fluoros. På mycket fluorrika jordar har man till och med noterat att det ger giftverkan på den boskap som betar där.

Mest bekant har det blivit genom fluorberikade tandkrämer och fluorsköljning i skolan.

Fluor och atombomben

Men den här artikeln ska mindre handla om grundämnets betydelse för oss, utan desto mer om hur vetenskapen fick offra sin heder när mycket större säkerhetspolitiska intressen stod på spel.

Under Andra världskriget hade USAs regering samlat ihop dåtidens förnämsta atomforskare med bland andra Albert Einstein och Enrico Fermi för att utveckla atomvapen. Projektet gick under beteckningen Manhattanprojektet (se 2000-Talets Vetenskap nr 98;1) och det gällde att renframställa såpass mycket kärnbränsle ur antingen uran eller plutonium att man överskred den kritiska massan. Första steget var att anrika uran och separera den mycket radioaktiva isotopen uran-235. För att separera uran-235 från uran-238 gällde det först att åstadkomma en gas som uppnåddes med den relativt reaktionsbenägna uranhexafluoriden, UF6. Denna kunde senare genom
upprepade procedurer i diffusionskammare separeras så att det något lättare uran-235 anrikades. Överstoden, det vill säga det mesta av uranet, U-238 betecknas idag som utarmat uran. Vid denna anrikningsprocess användes det sålunda stora mängder med fluor.

En av anläggningarna som försedde Manhattanprojektet med fluor var du Ponts kemianläggning i Deepwater, New Jersey. Sommaren 1943 skulle emellertid ett fluorutsläpp från fabriken inträffa som allvarligt drabbade de bönder som hade sina odlingar och husdjur i vindriktningen. Efter en natt med kraftigt åskväder var olyckan framme. Alla höns hade dött. Hästarna var stela och kunde inte arbeta. En del kor var så handikappade att de inte kunde stå på benen utan de låg och åt.

De införstådda förstod att det rörde sig om en förgiftning från fluor – men det fick inte komma ut eftersom det pågick ett krig. Minsta misstanke om att fluor användes i så stor industriell utsträckning skulle kunna uppfattas av fienden som att man arbetade med uran – och därmed en atombomb. Bönderna som hade drabbats fick reda på att allt skulle ordnas upp efter krigsslutet. Också de som arbetade på farmerna fick problem. Hade de ätit av persikor eller tomater, som var traktens specialitet, så hade de kräkts hela natten efterpå. Efterföljande år upptäcktes också liknande skador.

I mars 1946 skrev sålunda den ansvarige chefen för toxicitetsstudierna av fluor till sina överordnade att det finns fyra större problem med fluor:

1. En skada på persikoodlingarna från 1944.

2. En mätning av extra höga halter av fluor i de grönsaker som odlades i området.

3. En rapport om extra höga halter av fluormängden i blodet hos de som bodde i det aktuella området.

4. En rapport som tar upp allvarliga förgifningar på hästar och kor i området.

Bönderna i området gick till domstol, efter att kriget var slut, för att stämma företaget du Pont och Manhattanprojektet för de skador som fluorutsläppen åsamkat dem.

Böndernas protester utmanade makten

Trots att detta miljöbrott var begränsat och mycket lokalt så kom det att skaka om myndigheterna. Flera hemliga möten hölls i Washington mellan vetenskapsmän och höga tjänstemän från USAs armé, Manhattanprojektet, FDA (USAs Socialstyrelse), Jordbruks och justitiedepartementen, ansvariga för USAs kemiska vapenföring och du Ponts advokater.

De anteckningar som gjordes vid mötena var hemligstämplade och har blivit frisläppta först på sent 1990-tal, men av dem framgår att här hade USAs etablissemang slutit sig samman för att stå emot bönderna. Uppenbarligen var det så viktigt för dessa herrar att hemlighetsmakeriet bakom atombombsframställningen inte på något sätt fick komma ut. En skadeståndsprocess i en lokal tingsrätt hade givit offentlighet – och därmed risk att andra nationer skulle notera det inträffade – åt USAs fortsatta arbeten med atombomben. Ingen annan nation hade vid denna tidpunkten testat någon atombomb och amerikanarna själva ansåg att detta vapen var av största vikt för USAs ledande roll i världen. När FDA i diskussionerna framförde krav på du Pont att grödorna från det område som var nedsmittat med fluor skulle beslagtas så bestred företaget detta; ”det skulle skapa en psykologisk reaktion”. Istället skulle nya provtagningar göras i området: men de skulle inte utföras av Jordbruksdepartementet utan av
Arméns avdelning för kemiska vapen.

Lösningen genial: bevisa att fluor är nyttigt

Befolkningen i den utsatta dalgången var inte nöjda utan de var mycket rädda för fluorskador. Men då kom man från myndigheterna på hur man skulle lösa problematiken. Man skulle helt enkelt åstadkomma och visa upp en sådan forskning, som tvärtom visade upp att fluor var bra för hälsan och speciellt för tänderna. Då skulle en rättegång inte komma till stånd och lantbrukarfamiljernas farhågor lägga sig. Så länge fick dock de drabbade små penninggåvor á 200 dollar för att hålla sig lugna. En advokat Jacqueline Kittrell formulerade det hela som: ”Hade bönderna vunnit i sina framställanden, så hade det öppnat upp för flera processer om fluor vilket kunde ha försenat hela det fortsatta atombombsprogrammet”

Istället tilldelas Universitetet i Rochester stora summor pengar för att utröna hur säkert fluor är i små doser och också vilken välgörande effekt det kan ha på hälsan.

Och likadant fick New York College fortsatta anslag i miljonklassen för att fortsätta att studera de toxiska effekterna av atombombsingredienserna uran, plutonium, beryllium och fluor. Detta för att de som arbetade direkt med ämnena skulle kunna hantera dessa någorlunda säkert. De som finansierade den forskningen var USAs Försvarsdepartement och Atomenergikommissionen (AEC).

Så beställdes alltså forskning som skulle påvisa att fluor – åtminstone i låga doser – var hälsosamt, och det var inte med omtanke om barns tandhälsa utan helt för att tillfredsställa den nationella säkerheten hos vapenglada militärer.

Program F

Beteckningen på det nya forskningsområdet gick under program F och övervakades noga av militären. Ett led i detta var att tillsätta fluor i dricksvattnet för att få stora befolkningsgupper indragna som försökskaniner. Den första försöksorten var Newburgh i staten New York. Här leddes försöken av Dr. Harold C. Hodge och de hade inletts redan 1945. Man skickade in blodprover och moderkakor till Universitetslaboratoriet i Rochester. I den första officiella rapporten som kom i tryck 1956 påstods det att små mängder av fluor var säkra för medborgarna.

När dagens borgmästare Audrey Carey i Newburgh får höra talas om försöken så säger hon. ”Jag är chockad – det går inte att uttrycka i ord. Det påminner mig om Tuskegeeförsöken som utfördes på svarta lantarbetare i Alabama.”.

Själv var Audrey barn på det tidiga 50-talet och hon drar sig till minnes hur hon blev undersökt av läkarna som tillhörde projektet. De hade studerat tändernas utseende och också en konstig sammanväxt hos två fingerben på hennes vänsterhand.

Det skulle bli de sammanställningar utförda av Harod Hodge som skulle bli vägledande för kommande tider. Penibelt i sammanhanget var också att de gränsvärden som han beräknade gjordes först för den amerikanska viktenheten pund. När de sedan översattes till internationell standard ändrade man inte de numeriska värdena utan de stod fast, fastän måttenheten nu var kilogram.

Undersökningarna friserades

Att militärens tunga hand vilade över forskarna kan idag konstateras sedan hemligstämpeln har tagits bort från
handlingarna i ärendet. men en del dokument saknas fortfarande helt.

Men det finns i alla fall en sådan undersökning utförd på de anställda som arbetade med att renframställa fluor för atombomsprogrammet. Den ursprungliga versionen – som hölls hemlig tills för några år sedan – avviker i vissa viktiga delar från den frisserade rapport som man publicerade i de Amerikanska Tandläkarnas tidskrift JADA redan 1947.

I den hemliga rapporten kan man läsa att de flesta av arbetarna inte hade några tänder kvar. I den friserade
versionen var det ändrat till att de inte hade några hål i tänderna.

I den hemliga rapporten stod det att arbetarna var tvungna att bära gummistövlar eftersom fluorångorna löste upp deras tånaglar om de gick i vanliga skor. I den friserade versionen är denna passus borttagen.

I den hemliga rapporten står det att fluor kunde ha haft samma menliga inverkan på deras tänder, och bidragit
till deras tandlöshet. I den friserade versionen är detta borttaget.

I den friserade versionen drar man som slutsats: ”männen var osedvanligt friska, sett ur både kroppslig och
tandstatussynvinkel.” Efter att ha jämfört den hemliga rapporten mot det som offenliggjordes så får toxikologen Phyllis Mullenix göra följande kommentar: ”Detta får mig att skämmas av att vara en vetenskapsman. Man kan bara undra om de andra säkerhetsstudierna utförda på fluor var gjorda på samma sätt.”

Denna sammanfattning bygger bygger på en artikel skriven av medicin-journalisterna Joel Griffiths och Chris Bryson som skulle skrivas för Christian Science Monitor 1997, men som där refuserades.

Militär forskning vilseledande också i nutid

För eget nutida svenskt vidkommande så hade vi också en snarlik marknadsföring av fluor i vårt land när alla i skolans klassrum skulle skölja sina munnar. Det var också en följd av den amerikanska propagandan. Och vi ser också nu att militären fingrar på forskningsrapporterna när de till och med negligerar riskerna med utarmat uran; Uran-238, som numera använts istället för bly på flera stridspetsar vid angreppen i Irak, Bosnien, Serbien och Afghanistan. Här har också de svenska FOA-experterna ett smutsigt finger med i spelet när de i massmedia går ut och förklarar att vi inte sett några men hos svenska Ufor-soldater.

Samma visa gäller också användandet av avlövningskemikalien Agent Orange som påverkat och fortfarande påverkar hälsan negativt för tiotusentals vietnameser. De amerikanska krigsveteranerna har nu fått ett visst skadestånd om de drabbats – men de vietnamesiska innevånarna lär nog få vänta på skadestånd, sedan militären hyrt sina lydiga forskare.

Artikel skriven av Ingemar Ljungqvist

Artikeln publicerades i 2004 års tredje nummer av 2000-talets Vetenskap.

2000-Talets Vetenskap är en tidning laddad med kontroversiell och nedtystad kunskap, aktualiteter och angelägen debatt om medicin och hälsa. En tidning för de som är trötta på mediaetablissemanget.

Originalartikel
www.2000taletsvetenskap.nu

LIKNANDE ARTIKLAR