Trots att det under tre årtusenden byggdes 1000-tals skeppssättningar i Skandinavien, finns det ingenstans några spår efter en motsvarighet till Ales stenar. – Dessa fakta, tycks för en del forskare vara obekant, eftersom man gärna kopplar samman Ales stenar med traditionella skeppssättningar från vikingatiden, eller århundradena dessförinnan. Denna koppling är dock inte längre möjlig! Skeppsformen, skålgropsmotiven och solorienteringen visar med största sannolikhet att skeppssättningen har byggts under den yngre bronsåldern.
Hösten 1989 inledde arkeologiprofessor Märta Strömberg sina arkeologiska undersökningar nere vid Ales stenar. Men redan samma år, hade hon tillsammans med sina medarbetare börjat genomsöka området kring Ales stenar, efter spår av andra möjliga fornlämningar i området (Strömberg 1990).
Allt eftersom undersökningarna fortskred, blev Märta Strömberg mer och mer övertygad om att, lösningen till Ales stenars ålder och funktion, inte bara fanns att finna i marken, utan sannolikt även i skeppssättningens speciella form, konstruktion, samt unika orientering till solen. Med denna bild för ögonen, bevittnade Märta Strömberg själv solens upp- och nedgångar över stävstenarna vid vinter- och sommarsolståndet 1990-1991 (ref. T. Gullin.)
Soluppgången vid vintersolståndet, Solnedgången vid sommarsolståndet
Så här skriver Märta strömberg 1990 i sin artikel, ”Vikingatid eller maktsymbol i bronsåldersbyggd, ”En så imponerande anläggning som Ales stenar måste vara noga genomtänkt och utförd av människor med kunskap på olika områden. – Om det dessutom krävdes en konstruktion med möjligheter till astronomiska beräkningar förstärks ytterligare uppfattningen om att detta inte är ett verk av en liten lokal grupp t ex en by, utan en prestation som endast kunnat göras i en större gemenskap.” (Ystadiana 1990 sid 109.)
Men redan i inledningen av artikeln förklarar Märta Strömberg, ”att det genom en förening mellan astronomi och arkeologi har öppnats nya möjligheter att se vissa fornlämningar som konstruktioner, för att avläsa årstidsväxlingar och kanske vara hjälpmedel för att söka kunskap om solen långt utanför det egna livsrummet”. (Ystadiana 1990 sid 105.)
Arkeologiprofessor Märta Strömbergs tvärvetenskapliga förklaring hänger samman med den forskning som via professorerna Göran Lind, Vincent Malmström och James Carter gjorde Ales stenar internationellt kända för dess orientering till solens upp- och nedgångar vid vintersolstånd och sommarsolstånd (Lind 1976. Malmström – Carter 1979). Det blev det facto på dessa astronomiska grunder, som Märta Strömberg i kombination med sina egna arkeologiska undersökningar, ville finna lösningen på skeppssättningens ålder och funktion.
Märta Strömbergs arkeologiska undersökningar vid Ales stenar
I samma takt som Märta Strömberg, satte spaden i marken mellan, och utanför stensättningens båda relingssidor (d v s, över ett 30-tal grävningar blev det till slut). I samma takt genomsökte hon praktiskt taget hela Kåsebergaåsen, efter eventuella lösfynd och möjliga spår av boplatser runt Ales stenar. Strömberg 1990.
Resultatet blev dock magert! Inga fynd påträffades från järnåldern! Däremot fann hon enstaka keramikfynd och några boplatser från yngre stenålder och bronsålder, ett hundratal meter från Ales stenar. Vid en av dessa boplatser påträffade Märta Strömberg en liten ögleknapp av brons, som har daterats till yngre bronsålder. Strömberg 1990.
Vid efterforskningen av fynd som i äldre tid påträffats vid Ales stenar, och därefter lämnats in till museerna, gick det dock mycket bättre! Speciellt med alla bronsåldersfynden, vilket följande redovisning ger ett klart besked om. (Strömberg 1991. Mörner-Lind 2017.)
Läs mer på almanova.eu