”All you need is love”. Det skrev John Lennon och Paul McCartney, och det stämmer absolut – till viss del. Om vi kikar på Maslows behovstrappa så hamnar behovet av kärlek på tredje plats. Så visst är det här med kärlek och gemenskap viktigt för oss, det finns till och med konventionell vetenskaplig forskning kring fysisk beröring, där man har sett att det faktiskt är en fråga om liv eller död i många fall. Ni har säkert hört talas om experimenten på spädbarn i Kina, där de bebisar som inte fick fysisk beröring faktiskt dog.

Det finns oändligt med låtar där budskapet är att kärlek övervinner allt och att det även är det vi alla innerst inne vill bli – älskade. För att älska och att bli älskad är det finaste i livet, inte sant? Även när vi lyssnar på ledare i olika positioner brukar det också här väldigt ofta handla om respekt, tillit och uppskattning till medmänniskor – att vi ska värna om varandra. Det kanske inte fokuseras på just kärlek i sig, men grundtanken är ändå besläktad med det. Eftersom kärlek är så viktigt för oss är det lätt att vi dras med i empati och medkänslor, även om själva frågan i sig inte har ett dugg med det att göra. När vi snällt och laglydigt går och röstar på vilken marionett som ska stå längst fram i den kommande teaterföreställningen får vi ofta inpräntat i oss att vi ska rösta för kollektivets bästa och därmed, vad som är bäst för företaget Sverige.

När vi däremot ser på personlig utveckling talas det ofta om att man ska våga ta det där klivet, ge sig ut i det okända, segla bortom horisonten, tänka utanför boxen och lämna sin comfort zone. Detta målas nästintill upp som skrämmande, och till och med läskigt. Att utveckla sig själv är någonting som många ser som ett hinder eller ett alldeles för stort projekt att ta tag i, och som man gärna skjuter fram hela tiden. För det är ju väldigt trevligt och mysigt i vår lilla box, i vår bekväma comfort zone. Att veta exakt vad som kommer att hända när man vaknar upp på morgonen och hur resterande schema för veckan ser ut – det är ganska skönt ändå. Däremot drömmer man gärna om förbättringar och förändringar, men få tar det där klivet till att faktiskt genomföra dem.

Jag tror att det beror på att vi helt enkelt fokuserar för mycket på just kärlek. ”All we need is love”. Allt ska hela tiden vara så mjukt och skönt, kärleksfullt och härligt. Det ska bara flyta på och vara glatt och trevligt. När målet och strävan konstant lutar sig tillbaka på de här faktorerna, stagnerar vår personliga utveckling – vår process från larv till fjäril. Förändringar föds inte ur kärlek. Utvecklingsprocesser kan inte frodas i en trygg och stillastående eller repetitiv miljö. Det har det aldrig gjort och det kommer det aldrig att göra.

Se bara på det svenska blåbäret – ett superbär med massvis av näring och antioxidanter som är bra för oss människor. Våra svenska blåbär har inte blivit starka och motståndskraftiga från ingenstans, eller fyllda med näringsrikt innehåll för både djur och människor för att de levt ett härligt och lugnt liv – tvärtom. De har genom tusentals år formats och utvecklats ur kyla, värme, mörker, ljus, vind, regn och rusk. De klarar sig år efter år igenom fyra årstider och allt som kommer därtill. Deras miljö är konstant föränderlig och även tuff. Det svenska blåbäret har blivit sitt allra bästa och starkaste jag på grund av dess kaotiska omgivning.

”Survival of the fittest” ser man överallt på vår planet, en planet som konstant utvecklas och förändras genom ständigt kaos och nya utmaningar. Livet på jorden genomgår transformation efter transformation. Död och pånyttfödelse ses i livets cirkel och i djur- och naturlivet. Denna kaotiska värld kräver motståndskraft och de svaga som dessvärre inte klarar av att anamma detta, och inte utvecklas i takt med det som sker, går en tragisk väg till mötes. De faller bort. Precis som i många, om inte alla, fall inom djurvärlden. En svag individ är en fara för både sig själv och för flocken. Antingen faller den bort naturligt, eller så plockas den bort. Livet måste gå vidare och i det kaos som kallas liv finns ingen plats för svaghet, för svagheten – den kan få både dig och hela flocken dödad.

Om vi då ser till våra egna mänskliga liv så kan du säkerligen hålla med om att det var under de tuffare perioderna i ditt liv som du lärde dig allra mest och därmed även växte som mest. Utvecklades, förändrades, förhoppningsvis förbättrades och transformerades till nästa steg. När saker och ting har ställts på sin spets, det är ju då vi måste visa vad vi går för. Inte för andra, utan för oss själva. Oavsett om det låter klyschigt så är det ju endast i slutet av tunneln vi äntligen kan förnimma ljuset igen och det är bara om den mörkaste natten vi kan se stjärnor lysa klart. Det måste bli mörkt för att bli ljust, och det är alltid som mörkast strax innan gryning. Och utan mörker och kaos, hade vi inte uppskattat ljus och trygghet.

Det är just därför vi inte kan utvecklas, förändras, förbättras, transformeras och pånyttfödas utan kaos. En individ som ständigt lever i sin comfort zone, i sin mysiga lilla fyrkantiga box, gör samma sak dag in och dag ut, utan vare sig skav, hinder, oväntade händelser eller upplevelser som skiljer sig från vad denne är van vid. Är du omgiven av ljus, kärlek, sockervadd och regnbågar dagarna i ända kommer du att förbli en knubbig liten grön larv tills du dör. Men vågar du kliva in i den där trånga, klibbiga, mörka kokongen och ha tillit till kaosets underverk, så kommer du utan tvekan att komma ut på andra sidan efter ett tag, med utslagna färgglada vingar som du kan flyga fritt med och upptäcka världen från en annan synvinkel.

Vår personliga utveckling behöver just denna ingrediens för att transformeras. Och som sista metafor vill jag nämna lotusblomman, som är en symbol för just inre visdom och personlig utveckling, och som används flitigt inom bland annat den Buddhistiska livsfilosofin. Lotusblomman växer sig allt starkare och än mer vackrare ju smutsigare och djupare gyttja den gror i. För den måste kämpa.

För att skapa ett samhälle som är kärleksfullt och tryggt, behöver vi också detta kaos, hur jobbigt det än må vara. Kaos är det enda som kan göra någon förändring för att det ska bli bättre. Kaos är även någonting som vi inte kan förutspå, förutse, strukturera, organisera, facka in eller hantera – för då är det inte längre kaos. Kaos är när allt slås ur sin bana och sopar omkull det som tidigare varit för att någonting nytt ska kunna få ta plats.

Så kärlek är inte allt vi behöver. Allt vi behöver är kaos.

:Martin:Nilsson.

holistichalsocenter.com
SKARPT Hemsida
SKARPT Youtube
Instagram
SKARPT Podcast

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här