I dagens samhälle talas det ofta och gärna om eget ansvar. Om hur vi ska ansvara för allt från oss själva och våra handlingar, till våra barn och deras uppfostran, klura ut hur våra arbetsuppgifter ska utföras, hålla koll på nyheter och den senaste informationen, inneha kunskap om hälsa och välmående – ja listan kan göras lång. Strukturer börjar sakta men säkert lösas upp och de hårda riktlinjer som fanns förr i tiden existerar knappt längre.
De flesta arbetsplatser var för bara några decennier sedan utrustade med både stämpelklockor och fasta tider för fika, lunch och listor som skulle följas till punkt och pricka. I skolorna satt man i raka linjer, var och en i sin bänk och räckte upp handen vid frågor, hamnade i skamvrån om man inte respekterade läraren och förväntades kunna lika mycket som resten av sina kamrater efter skoldagens slut.
Idag anställer företag mer än gärna individer som är kreativa och påhittiga, som kan tänka utanför boxen, ta eget ansvar och ha många bollar i luften. Inom många yrken kan man numera flexa eller jobba hemifrån, lägga upp sitt eget schema och sätta ihop arbetsuppgifterna själv – så länge de blir gjorda och man uppvisar gott resultat är det i slutändan det enda som räknas. I skolorna sitter barnen numera i grupp likt konferenser i klassrummet, datorer och internet används i varje ämne och läraren får knappt vidröra barnen även om de uppvisar ett aggressivt eller våldsamt beteende. BUP har milslånga köer med barn som väntar på att få sina bokstavskombinationer diagnosticerade och specialpedagoger anställs till varje klass då fler än hälften av eleverna har koncentrationssvårigheter och undervisningen anpassas dagligen.
I samhället överlag och även på vardagsnivå ser det likadant ut – eget ansvar, diverse skyldigheter och plikter, kunskap och information läggs på individen men precis som inom arbetslivet och i skolorna ställs man hela tiden till svars för det man gör. Har du gjort si eller så? Har du uppnått ditten eller datten? Hur går det med det här eller det där? Allting blir till slut ett enda stort virrvarr och stressen är påtaglig. Självförtroendet körs i bott om du misslyckas och man känner sig ofta otillräcklig. Och vems ansvar är det att inte krascha? Jo – ditt. Vems ansvar är det att utföra ett gott arbete och klara av de uppgifter och krav som ställs på jobbet? Ditt. Vems ansvar är det att lära sig det som undervisas i skolorna och uppföra sig som man förväntas och fylla hjärnan med kunskap och information? Ditt.
Men klarar alla verkligen av detta stora ansvarstagande? I en perfekt värld skulle jag vilja säga ja – vi som intelligenta varelser borde klara av att ta ansvar för både oss själva, våra handlingar och även t ex våra barn och deras uppfostran – men dessvärre ser verkligheten inte riktig ut så. Man kan likna våra vuxna liv till ett barns. Lämna ett barn en hel dag ensam hemma med obegränsat med godis, målarfärg, pysselsaker och en platta med fri skärmtid, ja ni fattar – vad skulle hända? Det skulle bli kaos. Precis så är det med oss vuxna – i en värld med obegränsat av allt så klarar vi inte av att ta eget ansvar. Vi har för många lockelser som drar ner oss i självdestruktivitet.
Vi klarar inte av att äta hälsosamt och röra på oss varje dag för soffan, Netflix och chipspåsen är ett mycket lättare val och ett mer bekvämt alternativ. Vi orkar inte stå och dividera med våra barn om det ena och det andra, slita våra hår och stå och tjata och upprepa oss – att ge dem en telefon eller surfplatta är så sjukt mycket smidigare. Vi kan inte hantera en fri arbetsdag där vi kan lägga upp våra uppgifter hemifrån och flexa med tiderna – för samtal, sms, sociala medier, städa, shoppa online eller något annat roligt kommer ofta emellan. Allt finns tillgängligt överallt, hela tiden 24/7 – så att begära att dagens västerländska människa ska kunna ta ansvar och utföra saker och ting till punkt och pricka utan direktiv, fasta riktlinjer, struktur eller stöttning från andra är befängt.
De som styr har bytt taktik – till att ha strikt hållna och hårt arbetande medborgare som i raka led stod och kämpade på löpande band och tyglades till lydnad har man helt och hållet släppt kopplet löst. Varför? För att vi äntligen kommit in i en tidsålder där politiker och makthavare bryr sig om befolkningen och dess välmående och vill alla gott? Nej. De matar oss istället med reklam, prylar, socker, skärmar, alkohol, läkemedel och allt och lite till samtidigt som de ger oss helt fria tyglar till att leva våra liv precis som vi vill. Allt detta under eget ansvar. Det är som att servera alkohol på ett AA-möte för att fira att du klarat ett helt år som nykterist men det finns bubbelvatten som alternativ. Det funkar inte. De vill få oss ur balans för vad händer om vi är ur balans? Vi blir lättare att styra.
Fri barnuppfostran har också under den senaste tiden fått ett stort uppsving. Man ska numera inte tillrättavisa utan istället leda bort barnets uppmärksamhet till någonting annat. Något roligare, något nytt. Jag säger inte att barnaga eller den hårda uppfostran många fick förr i tiden var positivt för det skapade en hel del trasiga individer som kanske än idag tampas med olika typer utav känslomässiga problem, anknytningssvårigheter och dålig självkänsla som resulterar i en mängd destruktiva beteenden, men – fasta direktiv och tydliga riktlinjer för barn är mer eller mindre ett måste just p.g.a. att de är barn; de har inte förmågan att kunna förstå rätt eller fel och heller inte ta rationella beslut som gynnar dem i längden. De lever i nuet och har inget konsekvenstänk – det är vi som vuxna som måste vägleda dem rätt i livet och lägga grunden för att hälsosamt beteende och ge dem de verktyg de behöver för att kunna handskas med både sig själva och sin omgivning.
Det här med att ta eget ansvar har enligt mig börjat appliceras även i barnuppfostran. Barn ska numera få fria tyglar och kunna uttrycka sig hur de vill utan tillsägande eller tillrättavisning från vuxna – för då skapar man ju en negativ känsla hos barnet. Och det får man tydligen inte göra. Allt ska vara roligt hela tiden och har man tråkigt finns det alltid en telefon, platta, TV eller dator att vända sig till. Man kan gapa och skrika hur mycket man vill, slå på både föräldrar och lärare och inga konsekvenser ges överhuvudtaget. Sockret flödar och fysisk aktivitet och kroppslig rörelse minskar. Barnens hjärnor får aldrig vila eller tid till att skapa sin egen fantasi och klura ut saker i lugn och ro.
Vi vuxna är ständigt uppkopplade till våra elektroniska apparater och våra barn tar efter oss. Varannan vuxen i Sverige klassas numera som överviktig och var femte barn likaså. Depression och nedstämdhet hos vuxna ökar lavinartat och barnens psykiska ohälsa ska vi inte ens tala om.
Vem drar i nödbromsen? Är det vi som ska göra det själva – vi som har fri vilja och ska ta eget ansvar? Vi sitter på ett skenande tåg utan vare sig konduktör eller lokförare med så många blinkande ljus och roliga attiraljer att vi inte ens kan se den röda nödbromsen som sitter på väggen längst ner i ett hörn, skyddat av plexiglas och varningstext.
Jag är rädd för att många av de barn som växer upp i dagens samhälle ska ha haft lyxen att så länge ha kunnat göra precis som de vill under eget ansvar och fri uppfostran, att de krav som senare ställs på dem i livet när det kommer till vardagliga bestyr, konsekvenstänk, kritiskt tänkande, empati och omtanke till sina medmänniskor blir alldeles för tuffa för dem vilket tyvärr kan resultera i väldigt egoistiska och naiva medborgare som är så ur balans, som jag pratade om tidigare, och därmed extremt lättstyrda.
Vi måste börja förstå att det bara är vi som kan göra en förändring – att det är vi som har makten över våra egna liv. Det finns dock mycket utrymme för fel och många har dessvärre inte sunt förnuft eller kapacitet nog till att kunna ta ansvar för sig själva.
Så vad är då kontentan av det hela? Vad vill jag egentligen ha sagt med detta? Att vi måste bli mer självdisciplinerade och rannsaka oss själva och våra handlingar och beteenden? Att faktiskt förstå att i vissa fall, för att saker och ting ska fungera, för att vi ska må bra och leva sunda och meningsfulla liv måste vi faktiskt sätta upp riktlinjer och regler för oss själva? Att det är nyttigt med rutiner, struktur, deadlines och mål? Ja. Både för oss och våra barns framtids skull.
Martin Nilsson, Ansvar under frihet
