Artikel i Sydsvenskan pekar ut kritik av den nya världsordningen som ett höger-fenomen

Journalisten Kent werne målar upp att kritik om globalisternas ambitioner för världsmakt och politiska anklagelser mot den nya världs ordningen är ett höger-fenomen och endast ogrundade konspirationsteorier vars ideer bygger på gamla antisemitiska ideer. Ledande kritker av Den nya världs ordningen som Garry allen (författare av Say ”No!” to the new world order.) och Noam Chomsky (författare av World Orders Old and New.) och Michel Chossudovsky (författer av Globalization of Poverty and the New World Order.) är inte höger. Allen var en oberoende politiskt aktivist, och Chomsky är en av de mest inflytelserika vänsterkritikerna av amerikansk utrikespolitik, och Chossudovsky är en oberoende politisk aktivist.

När Werne talar om antisemitiska konspirationsteorier så går han tillbaka till författare från 1800-talet och till 20-talet när Sions vises protokoll spreds och pekar ut hur antisemitiska konspirationsteorier, iden om en judisk världskonspiration, till stor del var det som motiverade förintelsen. Detta är en förenklad och ofullständig förklaring av historien. I verkligheten spelade den elitiska Rockefeller Foundation en avgörande roll inte bara i finansieringen av rasistiska och elitiska rashygieniska rörelser i USA, utan även vid införandet av den rashygieniska ideologin i Nazityskland, vilket gjorde det enklare att få till stånd de värderingar som ledde till Förintelsen.

Den industriella eliten i USA hjälpte också till att finansiera Hitler och nazisternas krigsmaskin, historikern Charles Higham bevisade, med en uppsjö av dokument som han fått tillgång till via offentlighetsprincipen, att de ledande affärsmännen med rashygieniska åsikter, med Rockefeller i spetsen, fortsatte att finansiera Hitlers krigföring, till och med efter USAs krigsförklaring mot axelmakterna medans amerikanska arbetare klädda som soldater sprängdes i bitar vid olika fronter. Flera stycken akademiker, forskare och journalister har dokumenterat hur USA hjälpte nazisterna, det är inget som är ifrågasatt idag även om det inte är välkänt. Utöver forskare som Charles Higham, Christopher Simpson, Eric Lichtblau, Antony Cyril Sutton och John Loftus som avslöjar och skriver om detta så har t.ex. journalisten Eva Schweitzer skrivit om hur eliten i USA hjälpte nazisterna i hennes bok, Amerika und der Holocaust (Droemer/ Knaur, 400 s) från år 2004. Från förordets första sida, ”De flesta amerikaner tror att de alltid har stått på antifascisternas sida. Men det är inte sant. I verkligheten stod Amerikas industriella elit i både antifascisternas och fascisternas tjänst. Medierna tonade ned Förintelsen, nazisterna fick ekonomiskt och ideellt stöd från USA.” Svd har skrivit om detta i en artikel med titeln ”USA-elit stod i fascisternas tjänst”. Hitlers dröm om ett tusenårigt renrasigt rike och bankirernas egna planer, ledde till ett vansinnigt världskrig där över 50 miljoner dödades och ännu fler skadades. För den rådande eliten inom finans- och affärsvärlden var det hela dock bara ”business as usual” och man fortsatte håva in via den blomstrande krigsindustrin samtidigt som man lade upp planerna för att efter kriget forma de traumatiserade massornas sinnen i ”rätt” riktning.

På 70-talet var där kristna rasistiska grupper som spred konspirationsteorier och andra högerpolitiska grupper som Lyndon larouche nätverket som spred konspiratoriska ideer och antielitismen. John Birch Society (JBS) var en liten rörelse som också spred sådana ideer men de har avfärdat deras stämpel som högerextrema och menar på att de är dedikerade till att återställa republiken enligt visionen av de grundande fäderna: en begränsad regering, med individfrihet och enligt rättsstatsprincipen. The new christian right antog många teman från JBS och blev en källa till konspiratoriska berättelser under 1980-talet och 1990-talet. Dessa grupperna var inte lika stora som den libertarianska rörelsen som ibland också diskuterar maktförhållanden utifrån ett konspiratoriskt perspektiv, och hade inte samma starka och sakliga argument att backa upp deras världsbild med som ledare inom den libertarianska rörelsen hade.

Murray N. Rothbard var en central figur i den amerikanska libertarianska rörelsen från 1900-talet. Rothbard använde sig av en maktpolitisk analys för att undersöka förhållandet mellan pengar, makt och krig. Rothbard visar hur rika eliter bara kan manipulera världs affärer via sina förbindelser med statens makt. Han ger i boken Wall Street, Banks, and American Foreign Policy (1984) de grymma detaljerna om hur ett nätverk av banker, obligationshandlare och Wall Street-insiders både har understödjat krig och dragit nytta av krig. Rothbard visade att världsaffärerna inte är slumpmässiga historiska processer men konsekvenser av val och vägar som valts och tagits av verkliga människor.

Rothbards historia om Federal Reserve beskrev rollen för en ny intellektuell klass, utan vilka bankerna inte hade kunnat bli framgångsrika. För Rothbard var systemet som bedrog den amerikanska allmänheten och fick dem att acceptera Federal Reserve representerande för en ”ny allians mellan Stat och Opinionsbildare” vilket var ett ”partnerskap mellan regering, affärsledare, intellektuell, och expert.” Inom denna allians, tjänade den intellektuelle två funktioner ”(a) att hjälpa driva och planera det nya statliga systemet; och (b) att ursäkta den nya världsordningen.” Federal Reserve var utväxten av fem års planering, förändring, och kompromissande bland olika politiska och bekymrade finansiella grupper, ledda av storfinansen, inklusive Morgans, Rockefellers, Kuhn, Loebs, tillsammans med deras diverse ekonomer och tekniker. Om historiker var med i denna grupp av intellektuella som hjälpte till att skapa Federal Reserve, är det inte konstigt att Morgans och Rockefellers familjeintressen inte är vida förstådda idag.

I Fallet Mot Federal Reserve, avfärdade även Rothbard traditionell akademisk aversion mot den fruktade ”historiska konspirationsteorin.” Här var frågan ”inte någon slags ’teori om historien,’ men en villighet att använda sitt sunda bondförnuft. Allt som analytikern eller historikern behöver göra är att anta, som en hypotes, att folk i regering eller lobbygrupper för regeringspolicys kanske åtminstone har såpass stort egenintresse och profithunger som folk inom affärslivet eller det övriga vardagslivet, och att undersöka de betydande och avslöjande mönstren som han kommer att se inför sina ögon.” För Rothbard, var det mest betydande mönstret inte så mycket som Demokrater visavi Republikaner, men ett utbyte eller konflikt mellan Morganfamiljen och deras allierade på ena sidan och Rockefelleralliansen på den andra.” De historiker som själva inte är böjda åt att betvivla de Federal Reserves riktiga verk missade betydelsen av Morgan/Rockefeller-modellen eftersom de inte var ”utrustade för en analys av makteliten eller den styrande klassen.” Etablerade historiker fortsatte således att fokusera på de traditionella, men godkända kunskapskanalerna – ytliga partiindelningar. En av de mest välkända ekonomerna i USA har i modern tid riktat skarp kritik mot Federal Reserve systemet. Joseph Stiglitz – tidigare chefekonom på Världsbanken och en Nobelpristagare i ekonomisk vetenskap – sa vid en konferens vid Roosevelt Institutet 2010, att strukturen av Federal Reserve systemet är så fylld av konflikter att det är korrupt och underminerar demokrati. Stiglitz betonade att Fed bankerna har tydliga intressekonflikter, eftersom bankerna i stor utsträckning styrs av en styrelse som omfattar tjänstemän i bankerna de är tänkta att övervaka.

Werne tror inte att det finns elitiska sällskap som vill styra världen, det är en konspirationsteori enligt honom, och iden av en konspiration av korrupta bankirer och eliter att styra regeringar i det dolda och att försöka ta över världen, talade rasistiska författare om på 1800-talet menar Werne, och därför då existensen av dessa eliter med sina dolda och globala agendor aldrig har blivit påvisade att existera enligt Werne, så är det inget annat än rena konspirationsteorier som har sitt ursprung i antisemitismen. Problemet med detta är att det är en historieförnekelse, den härskande angloamerikanska eliten har alltid velat styra och dominera världen och har blivit avslöjade, kritiserade och studerade av ett flertal politiker, akademiker och forskare.

Den liberala politikern William Cobbett och John Fielden argumenterade redan på 1820-talet att staten i storbritannien orkestrerade ett finansiellt system – genom statsskulden, banksystemet och beskattningen – som konspirerade för att förarma de produktiva klasserna, nämligen de arbetande fattiga och konkursa nationen. Kritik av konspirerande bankirer i amerika kom tidigt på 1800 och 1900-talet. John C. Calhoun, USA:s 7:e vice president 1825-1832 sa redan 1836 att mäktiga intressen och makten av bankerna hade rest en makt inuti regeringen som är större än folket själva och som höll på att ta över regeringen. Louis Dembitz Brandeis var en domare i USA:s högsta domstol åren 1916-1939. Brandeis varnade för samverkande direktorat – av bankinstitut, 1914 i boken Other People’s Money And How the Bankers Use It, där han förklarar hur bankirerna har konsoliderat makt över landets största företag och har sedan använt sin makt för att få kontroll över nationens maktspakar och rikedom. Så icke antisemtiska ideer om konspirerande bankirer fanns redan tidigt på 1800 och 1900-talet.

En av de tidigaste kritikerna av USAs elit familjer som Rockefeller familjen var vänsterförfattaren Ferdinand Lundberg som år 1937 publicerade America’s 60 Families. Ferdinand Lundberg var en amerikansk journalist känd för sin frekventa och kraftfulla kritik av amerikanska finansiella och politiska institutioner. Lundberg var vokal i sina kontrariska synpunkter, han beskrev USA som en oligarki, som bestod av framstående amerikanska familjer, inklusive Rockefeller familjen. Lundberg spårade det olagliga ursprunget i Rockefeller familjens förmögenhet i sin bok The Rockefeller Syndrome (1968). Lundberg hävdar med hjälp av sina forskningsresultat att en liten grupp av 60 sammankopplade amerikanska familjer kontrollerar de vanliga medierna, USAs ekonomi och har ett okontrollerat ​​inflytande över amerikanska politiska institutioner.

En tidigare kritiker av Rockefeller familjen än Ferdinand Lundberg, var borgmästaren John Francis Hylan.

I en artikel med rubriken ”HYLAN TAR STÄLLNING I NATIONELLA FRÅGOR”, citerar New York Times, i en artikel från 27 mars 1922 (sid. 3), borgmästaren i New York, John Francis Hylan,

’Theodore Roosevelts varning är mycket aktuell idag: den verkliga faran i vår republik är den osynliga regering som sprider ut sig som en slemmig bläckfisk över hela staden, Staten och nationen. Precis som riktiga bläckfiskar arbetar de bakom en ridå de själva har skapat. Den håller i sina långa och kraftfulla tentakler våra ledande befattningshavare, våra lagstiftande organ, våra skolor, våra domstolar, våra dagstidningar och alla myndigheter som har skapats för att skydda allmänheten. Den vrider sig i mörkrets käftar och kan därigenom bättre greppa regeringstyglarna, säkerställa att lagstiftning som gynnar korrupta affärsverksamheter genomdrivs, ostraffat bryta mot lagen, kväva pressen och nå in i domstolarna. För att övergå från att endast generalisera, låt mig säga att denna bläckfisks huvud är Rockefeller-Standard Oils intressen och en liten grupp av mäktiga banker som normalt kallas för internationella bankirer.

’Detta lilla kotteri av mäktiga internationella bankirer styr så gott som hela USAs regering i sina egna själviska syften. De kontrollerar i praktiken båda partierna, skriver politiska plattformar, använder ledande män i privata organisationer och tar till varje trick för att nominera endast sådana kandidater till höga offentliga ämbeten som kan kontrolleras av korrupta storföretags befallningar. De blundar för centraliseringen av regeringsmakten, i teorin att en liten grupp av särskilt utvalda och hemligen kontrollerade individer vid makten lättare kan hanteras än en stor grupp bland vilka det med största säkerhet kommer att finnas män som månar om statens bästa. ’Dessa internationella bankirer och Rockefeller-Standard Oils intressen kontrollerar en majoritet av landets tidningar och tidskrifter. De använder spalterna i dessa tidningar för att tvinga till underkastelse eller driva ut ur de offentliga ämbetena dem som vägrar att lyda befallningarna från de mäktiga och korrupta kotterierna som utgör den osynliga regeringen”.

Tre amerikanska presidenter, Woodrow Wilson, Theodore ”Teddy” Roosevelt, och Franklin Delano Roosevelt varnade i början av 1900-talet för den verkligen makten bakom scenen, den osynliga regeringen, som enligt Theodore Roosevelt, inte äger någon lojalitet och erkänner inget ansvar för folket.

Theodore ”Teddy” Roosevelt, var en amerikansk politiker (republikan) och landets 26:e president 1901–1909. I ett tal vid den progressiva parti konventionen, Chicago , 17 juni 1912, sade han följande:

”Politiska partier finns till för att försäkra ansvarsfulla regeringar och för att verkställa folkets vilja. Från dessa stora uppgifter har båda av de gamla partierna vikit sig under. Istället för instrument för att främja den allmänna välfärden har de blivit verktyg för korrupta intressen, som använder dem opartiskt för att tjäna sina själviska syften. Bakom den påstådda regeringen sitter en osynlig regering tronade som inte äger någon lojalitet och erkänner inget ansvar för folket. Att förstöra denna osynliga regering, att upplösa denna ohelig allians mellan korrupta affärer och korrupt politik, är den första uppgiften av statsmannaskapet av denna tiden.” (The Iowa official register for the years 1915-1916, s. 349).

Woodrow Wilson sa 1913, ”En stor industrination styrs av sitt kreditsystem. Makten över vårt kreditsystem är koncentrerad hos ett fåtal män. Vi har blivit ett av de sämst styrda, ett av de mest kontrollerade och dominerade länderna i världen – inte längre med fria åsikter, inte längre styrt av övertygelse och majoritetsröstning, utan med en regering som styrs av en liten grupp mäktiga mäns åsikter och påtryckningar.” (The New Freedom: A Call for the Emancipation of the Generous Energies of a People).

I ett tal till kongressen om koncentrationen av ekonomisk makt den 29 april 1938 erkände president Franklin Delano Roosevelt att demokratin inte fungerade och att USA höll på att förvandlas till en fasciststat och att koncentrationen av privat makt växte utan tidigare historisk motsvarighet. I ett brev från den 21 november 1933 skrev president Franklin Roosevelt följande till den amerikanska diplomaten Edward M. House, ”Den verkliga sanningen är att, som du och jag vet, ekonomiska element i de större centren har kontrollerat regeringen ända sedan Andrew Jacksons dagar – och jag gör inte helt och hållet undantag för Woodrow Wilsons administration. Landet genomgår en upprepning av Jacksons kamp mot Bank of the United States – bara på en större skala.” (F.D.R.: His Personal Letters, New York: Duell, Sloan and Pearce 1950, s. 373).

År 1936, två år innan Franklin Delano Roosevelt talade inför kongressen om att USA höll på att förvandlas till en allt mer fascistisk stat, skrev den amerikanske ambassadören i Tyskland, William Dodd, ett brev till president Roosevelt där han förklarade:

”En klick av amerikanska industrimän är fast bestämda över att få en fascistisk stat att ersätta vår demokratiska regering och har ett nära samarbete med den fascistiska regimen i Tyskland och Italien. Jag har haft många tillfällen i min tjänst i Berlin att bevittna hur nära vissa av våra amerikanska härskande familjer är den nazistiska regimen…. En framstående direktör av ett av de största företagen, berättade rakt upp och ner att han var redo att vidta konkreta åtgärder för att frambringa fascismen i Amerika om president Roosevelt fortsatte sin progressiva politik. Vissa Amerikanska industrimän hade mycket att göra med att föra fascistiska regimer till stånd i både Tyskland och Italien. De gav bistånd för att hjälpa fascismen ockupera maktens säte, och de hjälper till att se till så att de håller sig där. Propagandister för fascistiska grupper försöker avvisa den fascistiska skrämman. Vi bör vara medvetna om symptomerna. När industrimän ignorerar lagar designade för social och ekonomisk utveckling kommer de att försöka använda sig av en fascistisk stat när institutionerna i vår regering tvinga dem att följa bestämmelserna.” (Federated Press, januari 7, 1938. Facts and Fascism av George Seldes, 1943, s. 122-123).

2007 kastade en BBC Radio 4 undersökning nytt ljus över en viktig fråga som har ägnats liten historisk uppmärksamhet, konspirationen av en grupp inflytelserika hemliga agenter (powerbrokers), ledd av J.P. Morgan, för att störta FDR och genomföra en fascistisk diktatur i USA baserat runt ideologin av Mussolini och Hitler. År 1933 blev den högt dekorerade amerikanska generalen Smedley Butler (två Congressional Medals of Honor) kontaktad av en rik och hemlighetsfull grupp industrimän och bankirer, inklusive Prescott Bush, som bad honom att befalla en 500.000 stark skurk armé av veteraner som skulle hjälpa iscensätta en kupp för att störta dåvarande president Franklin Delano Roosevelt. De sammansvurna var verksamma inom ramen för en frontgrupp som kallades American Liberty League, som omfattade många familjer som fortfarande är välkända namn i dag, inklusive Heinz, Colgate, Birds Eye och General Motors. Butler spelade med gänget för att avgöra vilka som var inblandade men senare blåste han i visselpipan och identifierade huvudmännen i ett vittnesmål till kommittén för oamerikansk verksamhet.

Både generalen Butler och den amerikanske ambassadören William Dodd berättelser, är historiska och viktiga vittnesmål som visar att makteliten i USA hade en fascistisk och konspirerande agenda, som flera presidenter, bland annat Franklin Delano Roosevelt, talade ut om och menade hotade demokratin.

Edward Louis Bernays (November 22, 1891 – 9 mars, 1995), var en amerikansk pionjär inom området PR (public relations) och propaganda tillsammans med Ivy Lee, som avses i hans dödsruna som ”fadern av PR”. Han arbetade för dussintals stora amerikanska företag, inklusive Procter & Gamble och General Electric, och för myndigheter, politiker och ideella organisationer. Bernays kallades i tidskriften Life för en av USA:s mest inflytelserika personer under 1900-talet. I boken Propaganda (1928), hävdade Bernays att manipulation av den allmänna opinionen var en nödvändig del av demokratin och berättade hur en osynlig regering som använde sig av denna manipulationen styrde landet från bakom scenerna:

”Den medvetna och intelligenta manipulationen av de organiserade vanorna och åsikterna av massorna är ett viktigt element i det demokratiska samhället. De som manipulerar denna osynliga mekanism i samhället utgör en osynlig regering som är den sanna styrande makten i vårt land. Vi styrs, våra sinnen gjuts, våra smaker formas, våra idéer föreslås, i vid bemärkelse av män vi aldrig hört talas om. I nästan varje handling av våra dagliga liv, vare sig det gäller politik eller affärer, i vårt sociala uppträdande eller vårt etiska tänkande, är dominerade av de relativt få antal personer som förstår massornas mentala processer och sociala mönster.”

Redan så tidigt som i början av sextiotalet i ett tal (April 27, 1961) så varnade USAs president John F. Kennedy oss för den djupa staten och deras konspirerande agenda, som han uttryckte det, som han menade konspirerade globalt, när han sa följande: ”Vi motsätts runt om i världen av en monolitisk och hänsynslös konspiration som främst förlitar sig på dolda medel för att utöka sitt inflytande. Det är ett system som har skaffat sig stora mänskliga och materiella resurser i byggnaden av en tätt sammansvetsad, mycket effektiv maskin som kombinerar militära, diplomatiska, underrättelsetjänst, ekonomiska, vetenskapliga och politiska operationer.”

Många fler politisk inflytelserika personer i USA varnade för denna osynliga makten som konspirerade mot folket och demokratin, som tex den amerikanska vänsterpolitikern William Jennings Bryan som 1924 skrev hur där existerade en osynlig regering i Wall Street som utövade stor makt över de båda partierna. Så dessa ideer om en konspiratorisk maktelit som styrde politiken från bakom scenerna, är ingen konspirationsteori startad av högerextremistiska grupper, utan det är en historisk verklighet som politiskt inflytelserika personer har avslöjat och kämpat emot i flera årtionden. Låt inte propagandamakare lura i dig något annat.

Den nya världsordningens strävan att oinskränkt kontrollera och härska över hela världen är ingen ogrundad konspiraitonsteori med ursprung i den extrema högern, Den nya världsordningen är något verkligt, ett internationellt system av global styrning, Den nya världsordningen är inget mindre än USAs och de väst-europeiska staternas globala maktövertagande. George H.W. Bush sa i en rapport från 1992, att USA borde ta ledningen i Den nya världsordningen och inrätta ett nytt internationellt system:

”As world change swept the globe over the very recent past, U.S. President George Bush described an emerging ’new world order.’ He stated a belief that the American system should form the basis of a new international system. He further stated that the U.S. must seek to take the lead in the new order forming such an international system.”

Den nya världs ordningens imperialister anser att demokrati är skadligt och dåligt för imperialisering, som Zbigniew Brzezinsk skriver i sin bok The Grand Chessboard, som är mycket som neoconsens PNAC-dokument, ”Rebuilding America’s Defenses”, eftersom det i grund och botten är en blueprint för amerikansk hegemoni eller imperialism på global skala. Brzezinski menar att i en fullständig demokrati kan bara ett verkligt massivt och allmänt upplevt direkt externt hot få den amerikanska allmänheten beredd att offra sig för ”imperial mobilisering”. I USA finns det en omfattande krigselit som faktiskt försöker att starta militära konflikter för att leda dem och dra nytta av dem. Eftersom krigsekonomin (vapen och narkotika) är lika viktigt som världens oljeekonomi kan amerikanska hemliga styrkor spela en central roll när det gäller att kalibrera våldet i olika områden på en viss nivå för att göra vinster på hundratals miljarder dollar genom vapen- och narkotikasmuggling. I vissa fall är den amerikanska strategin för att förlänga kriget att stödja båda sidor i konflikten. Men förutom målet att göra ekonomiska vinster på kriget har denna strategi också ett mer djupgående geopolitiskt mål: Att försvara den USA-dominerade enpoliga världsordningen mot ekonomisk flerpolighet och ökande inflytande bland de största rivalerna. USAs överlägsna militära styrka och underrättelsehegemoni kan bara omvandlas till makt och verklig global styrka om det finns pågående konflikter – krig och terroristattacker – som hotar den flerpoliga maktstrukturen i den ekonomisk-politiska världsordningen.

Amerikanska intellektuella Noam Chomsky, författare till 1994-boken World Orders Old and New, beskriver ofta den nya världsordningen som en efterkrigskrigstid där ”den nya världen ger orderna”. I sin kommentering av 1999-bombningen av Serbien av USA och NATO, definerar och beskriver han den nya världsordningen, han skriver:

”The aim of these assaults is to establish the role of the major imperialist powers—above all, the United States—as the unchallengeable arbiters of world affairs. The ”New World Order” is precisely this: an international regime of unrelenting pressure and intimidation by the most powerful capitalist states against the weakest.”

Den svenska journalisten Mikael Nyberg definierar och beskriver den nya världsordningen så här,

”Den nya världsordningen vilar på statlig makt. Den är ett organiserat övervåld från starka stater mot svaga stater. Med ekonomisk utpressning, med politiska påtryckningar och med hemliga operationer, mord och krig har de rika länderna under USA:s ledning gått till angrepp mot varje ansats till politiskt och ekonomiskt liv utanför den västliga kapitalismens kontroll. Stridsropen har varit ”frihandel” och ”mänskliga rättigheter”.”

Laurence H. Shoup skriver i boken Imperial Brain Trust om Council on Foreign Relations (CFR) att CFR såg det som sin uppgift att skissa på en blueprint för en ny världs ordning när det andra världskriget hade startat, ”Rådets ledare trodde att det var nödvändigt att skissa på en blueprint för en ny världsordning och att det var precis den typ av verksamhet som rådet hade skapats för att genomföra”.

Den amerikansk tankesmedjan CFR är enligt kongress utredningar (the Reece Committee, 1952-1954) ett organ inom Förenta Staternas regering. CFRs publikationer är enligt denna utredning inte objektiva, utan riktar sig överväldigande åt att främja globaliseringsideologin. CFRs mål har alltid varit att bygga en global världsordning och en global finansdiktatur.

USA:s tidigare biträdande utrikesminister Richard Gardner som skrev i en artikel i Foreign Affairs april 1974 under rubriken Den Hårda Vägen mot Världsordning, försåg oss med en inblick i hur världsstaten ska byggas:

Artikeln ”Hard Road” började med CFR-medlemmen Richard Gardners beklagande att likasinnade internationalister hade misslyckats att uppnå vad han kallade “instant world government.” Han föreslog en ny, effektivare väg mot etableringen av en allsmäktig, global superstat och hävdade: ”Kort och gott, “världsordningen hus” måste byggas nedifrån och upp, istället för uppifrån och ned. Det kommer att se ut som en stor ”dånande och surrande förvirring” för att använda William James’ berömda beskrivning av verkligheten, men ett slut för nationell självständighet, genom att nöta ned den bit för bit, kommer att åstadkomma mycket mer än det gammalmodiga frontalangreppet. Den hoppfulla aspekten av den nuvarande situationen är att även medan nationers överklaganden för ‘världsregering’ och ‘överlämnandet av suveräniteten,’ så tvingar tekniska, ekonomiska och politiska intressen dem att skapa mer och mer långtgående avtal för att hantera deras independentens.”

Under tidigt 1960-tal gjorde Carroll Quigley omfattande forskning för sin encyklopediska Tragedi och Hopp: En Historia om Världen i Vår Tid (Tragedy and Hope: A History of the World in Our Time). Tragedy and Hope återberättade, i över 1300 tätskrivna sidor med litet tryck, om hur en kader av extremt välbärgade och mäktiga individer successivt kom till makten. Några var bankirer, andra började inom andra industrier men kom in i bankvärlden eftersom det var där den riktiga makten fanns. De handlade oftast bakom scenen, inte som rikens politiska elit men som en internationell elit – eller superelit. För dem blev naturliga gränser och lojaliteter allt mer meningslösa.

Carroll Quigley var en CFR-insider och historieprofessor som studerade elitens hemliga arkiv och som redan år 1966 i sin bok Tragedy and Hope skrev om elitens planer för världsdominans,

”Det existerar, och har existerat i en generation, ett internationellt anglofilt nätverk som agerar, i viss utsträckning, på sättet den radikala högern tror att kommunister agerar. Faktiskt har detta nätverk, som vi kan identifiera som rundabordsgrupper, ingen som helst motvilja till att samarbeta med kommunisterna, eller någon annan grupp, vilket de ofta gör. Jag känner till några av denna gruppens verk eftersom jag har studerat det i 20 år och tilläts i två år, i början av 1960-talet, att undersöka deras papper och hemliga protokoll. Jag har ingen motvilja till gruppen eller de flesta av dess mål och har, under lång tid av mitt liv, stått det och dess många instrument nära. Jag har protesterat, både i det förflutna och nyligen, mot ett fåtal av dess policys (särskilt dess tro att England var en Atlantisk snarare än en Europeisk makt och måste allieras, eller till och med ingå i federation, med USA och måste isoleras från Europa), men generellt sett har min huvudsakliga skillnad i åsikter varit att det föredragit att förbli okänt och jag tror att dess roll i historien är tillräckligt betydelsefull för att att det ska bli känt”.

Quigley förklarade vidare i Tragedy and Hope att målet av detta internationella anglofil nätverk tydligt var att genom privat kontroll och genom hemliga avtal dominera alla politiska och ekonomiska system i hela världen,

”… Befogenheterna av den finansiella kapitalismen hade ett långtgående mål, ingenting mindre än att skapa ett världsomspännande system för finansiell kontroll i privata händer för att kunna dominera det politiska systemet i varje land och ekonomin i världen som helhet. Detta system skulle kontrolleras på ett feodalt sätt av centralbankerna i världen som agerar i samförstånd, genom hemliga avtal som nåddes i frekventa privata möten och konferenser. spetsen av systemet skulle vara Banken för internationella betalningar [BIS] i Basel, Schweiz, en privat bank som ägs och kontrolleras av världens centralbanker som själva var privata företag.”

Quigley uttalade att avsikten och målen för den grupp han profilerade, förknippad med Wall Street och City of London och Cecil Rhodes superimperialism, var ”till stor del berömvärda”, trots att medlemmar i gruppen förklarade i uttalanden som dokumenterades av New York Times 1902 att de bildade sitt hemliga sällskap i syfte att ”gradvis absorbera världens rikedomar”. (New York Times 1902, April 9, MR. RHODES’S IDEAL OF ANGLO-SAXON GREATNESS; Statement of His Aims, Written for W.T. Stead In 1890.)

I boken Bilderberg People: Elite Power and Consensus in World Affairs, från 2011, förklarar Ian Richardson, Andrew Kakabadse och Nada K. Kakabadse, att elitpolitiska nätverk har blivit en väsentlig och inbyggd funktion i modern världspolitik. Elitpolitiska nätverk bör inte ses som skilda från det beslutsfattande maskineriet, de är en grundläggande del av det, enligt författarna. Vidare skriver de hur en ny global världsordning håller på att skapas av denna makteliten utanför den demokratiska processen i det dolda, de skriver ”Sedan millennieskiftet har begynnande strukturer av global styrning skapats, grunden till en ny världsordning om man så vill, av transnationella politiska eliter som i stor utsträckning är okända för oss, inte har någon ansvarsskyldighet gentemot oss, och framför allt, är osynliga för oss.”

Historikern Dino Knudsen vid Köpenhamns Universitet har skrivit boken ”The Trilateral Commission and Global Governance : Informal Elite Diplomacy, 1972-1982”. Som första forskare någonsin har Knudsen fått tillgång till Trilaterala kommissionens egna arkiv – och han menar att det inte råder några som helst tvivel om att det ljusskygga sällskapet i 40 år har haft ett mycket stort inflytande på världspolitiken. – Min forskning visar att kommissionen på sina möten sätter dagordningar som regeringarna sedan genomför. Kommissionen möts utanför offentlighetens ljus eftersom den inte vill låta sig styras av den offentliga opinionen, säger Dino Knudsen till P1 Morgen. Kommissionens syfte är enligt Dino Knudsen att möjliggöra för medlemmar av den internationella eliten att träffas i slutna rum och utan insyn fatta breda beslut som rör internationella relationer och världsekonomin. Hans forskning visar bland annat att sällskapet på 1970-talet lyckades få ett avgörande inflytande i Världsbanken och Internationella valutafonden.

Ekonomen och författaren Jeff Faux, beskriver i sin bok The Global Class War hur där existerar en global härskande klass idag som genom deras nätverk, några av som CFR-medlemmen Anne-Marie Slaugther har identifierat, arbetar utanför den demokratiska processen på global nivå och fungerar som en världsregering. Stilen (på dessa nätverk) är eklektisk, informell och bakom scenerna. Demokrati hålls på avstånd. Anne-Marie Slaugther, har identifierat mer än 60 av dessa informella, horisontella förbindelser som förbigår traditionellt vertikala, globala förbindelser mellan regeringar, ändå inbegriper dessa nätverk regeringsfunktioner. Hon kallar det ett ”*uppdelat tillstånd*” som har hastigheten och flexibiliteten att ”utföra många av en världsregerings funktioner – lagstiftning, administration och domar – utan formen. Fria från begränsningarna en ansvarig regering har kan globaliserande byråkrater värva andra till nätverket på sätt som vore olämpliga eller olagliga i hemlandet.

Långt innan Anne-Marie Slaughter gjorde sin forskning som bevisar förekomsten av ett odemokratiskt globalt elit nätverk som fungerar som en världsregering, så skrev James Stewart Martin, en amerikansk antitrustadvokat från justitiedepartement, år 1950, i sin bok All Honorable Men, om denna skugg världsregering som fungerar bakom kulisserna, och hur nationella regeringar stod på sidan, medans större aktörer organiserade världens angelägenheter. Så det Anne-Marie Slaughter har visat i sin forskning borde inte komma som en överraskning för dem som studerar maktpolitik. Som det har pekats ut i denna artikeln, redan så tidigt som 1974 så talade CFR om hur de genom tekniska, ekonomiska och politiska intressen, skulle jobba globalt på ett sätt för att i flera steg bryta ner den nationella självständigheten för att få kontroll över nationerna som inte vill överlämna sin suveränitet och på så sätt tvinga dem att skapa mer och mer långtgående avtal för att hantera deras independentens, för att sakta kunna bygga en världsregering genom dessa globalist nätverk.

Den prisbelönta forskaren inom allmän ordning och antropologi Janine R. Wedel är en av de få moderna akademikerna som i sin bok Shadow Elite: How the World’s New Power Brokers Undermine Democracy, Government, and the Free Market har identifierat och studerat några av dessa nätverken, vilkas spelare tar offentliga beslut utan allmänhetens input-i sfärer från inhemska till utländska och finanspolicy. Manövrering genom deras många inflytelsesfärer, utmanar de båda regeringarnas regler om ansvar och företagens etiska konkurrens och i slutändan lyder de bara varandra. Dr. Wedel har identifierat vad hon kallar ”flexnätverk” av individer som delar en gemensam ideologi och genom att spela en rad relaterade och sammanvävda roller, arbetar de tillsammans för att manipulera politiken och åtgärderna av regeringar, företag och NGO:er. Hon märker dessa individer ”flexians” för hur de använder flera samtidiga och sekventiella roller för att fullfölja målen för sina flex nätverk, ofta till nackdel för de företag och myndigheter som de företräder eller råder. Dr. Wedel presenterar sin avhandling och sedan visar hon det med tre detaljerade exempel på flex nätverk, de personer som är inblandade, och de globala effekterna deras åtgärder har över tiden. Dessa flex nätverk, utövar ett avsevärt bestämmande inflytande över politiska åtgärder på en global nivå och gör det bortom all kontroll, övervakning, eller till och med ett erkännande av någon nationell eller internationell myndighet.

Annan forskning som har undersökt detta problemet av globala eliter utöver forskningen av Anne-Marie Slaughter och Janine R. Wedel, har visat att minst $21 biljoner av orappoterade privata finansiella förmögenheter ägdes av förmögna privatpersoner via skatteparadis i slutet av 2010. Detta belopp motsvarar storleken på USAs och Japans ekonomier kombinerat. Det kan vara så mycket som $32 biljoner av dolda finansiella tillgångar som innehas offshore av förmögna privatpersoner (HNWIs), enligt rapporten ”The Price of Offshore Revisited”, som tros vara den mest detaljerade och noggranna studie som någonsin gjorts av finansiella tillgångar i finansiella offshore-centrum och sekretessstrukturer. James S. Henry, tidigare chefsekonom på McKinsey & Co har visat att att färre än 100.000 människor – det vill säga 0,001% av världens befolkning, kontrollerar över 30% av världens finansiella förmögenhet.

Henry skriver ”Vad som kanske är mest intressant om det nya landskapet av global ojämlikhet som vi har upptäckt är den senaste framväxten av en verklig gränsöverskridande privat elit – en relativt liten del av världens befolkning som delar förvånansvärt likartade behov och intressen med utgångspunkt från finanssekretess, banktjänster, skatter, och lagstiftning.

Sannerligen fler enskilda medlemmar i denna privata elit kan anta många av de samma attributen som multinationella företag (MNCs), medans även MNCs har blivit mer som privatpersoner, såvitt politiska rättigheter är berörda. Detta innebär att super-rika individer alltmer agerar som medborgare i flera länder på en gång, även om de kan vara bosatta ”ingenstans” för dessa ändamål; att de har möjlighet att flytta snabbt över gränserna; och att de har möjlighet att förvärva ”representation utan beskattning,” förmågan att utöva lokal politisk inflytande i flera jurisdiktioner, oberoende av vilken skatt de betalar i en viss jurisdiktion.

Det innebär också att som en grupp har denna gränsöverskridande elit i princip ett starkt egenintresse i att puffa för en svagare inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt svagare statlig reglering, mer ”öppna” marknader och svagare restriktioner för politiskt inflytande och kampanjutgifter över gränserna – med en enorm ”transnationell arme” av privata banker, advokatbyråer, revisionsbyråer, lobbyister och PR-firmor redo att göra sin budgivning. Alltså ger den objektiva ökningen av global ojämlikhet av individuell rikedom som vi har börjat mäta här tillståndet att fråga en mängd frågor om de resulterande politiska och sociala konsekvenserna på den traditionella nationalstaten.”

Ett exempel på att dagens populära röster inom den konspiratoriska världen inte är höger extrema individer, är den före detta borgmästaren och guvernören av Minnesota, Jesse ventura. En populär röst i USA som studerar konspirationer och är kritisk mot makten är Jesse ventura som var en oberoende politiskt aktivist mellan åren 2003 och 2016 och är idag medlem av vänsterpartiet det gröna partiet (GPUS). Jesse ventura har både haft TV-program och skrivit böcker om konspirationer och är idag en politisk kommentator. Precis som Jesse ventura och tex Gary allen så har många människor som är kritiska mot Den nya världsordningen och globalismen en politisk oberoende bakgrund. I Sverige är vaken ett exempel av en politisk oberoende röst som är kritisk mot makteliten och Den nya världsordningen. Några andra intressanta namn som har skrivit mycket bra och kritiska verk av den djupa staten och etablissemanget, är Michael J. Glennon, Andrew Bacevichs, Jeff Faux, Peter Dale Scott och Leonard Solomon Silk.

2000-talets anti-globaliseringsrörelse var en vänsterrörelse, som alternet.org skrev om 2016 (december 12). Det finns inga belägg för att högern genom tiderna är de som drivit kritiken mot den konspirerande makteliten och globalismens tyranni. Det är en större blandning av politiskt oberoende personer och förnuftigt folk inom vänstern och andra som varit kritiska mot makteliten och globalismen. Inte för än på senare tid har högern blivit mer högljudda i deras missnöje med globalismen, som theconversation.com skrev om 2018 (januari 25). Enligt Kent Werne själv så är det antagligen minst ca 30-40 procent av bara den amerikanska befolkningen som är oroade över globaliseringens tyranni. Nästan 50 procent av svenskarna tror enligt en undersökning att det finns hemliga, icke-statliga sällskap, som är så mäktiga att de kan kontrollera den politiska utvecklingen i olika länder.

Det har också skapats en atmosfär mellan journalister, politiker och medborgare, att de som kritiserar globalismen, Den nya världsordningen och den djupa staten oftast är konspiratorisktlagda individer, och just ordet konspiration har inte bara blivit något väldigt fult som man inte får använda, utan det är ett ord som även smarta politiker som Mike Lofgren tar avstånd från, som med sin bok om den djupa staten från år 2016 har populariserat den djupa staten, ett tydligt tankefel begås när personer som Mike Lofgren i samma andetag som de tar avstånd från att elitens agenda skulle vara konspiratorisk, beskriver ett system av systematisk korruption, vilket är definitionen av en konspiration, personer som Lofgren beskriver också hur den politiska agendan av dessa individer är odemokratisk, att det rör sig om politiker som inte vill låta sig styras av den offentliga opinionen och som i det dolda utanför den demokratiska processen arbetar för att uppnå politiska mål, bland annat genom manipulation, vilket betyder att de konspirerar per definition. Vidare erkänner folk som Lofgren att dessa eliter vill uppnå mål som inte är populära bland allmänheten och som hade väckt starka motkänslor i de flesta människor, vilket också passar inte på definitionen av vad det innebär att konspirera.

En konspiration måste inte nödvändigtvis vara något illasinnat och olagligt eller något som utövar fysisk fara för en person. En konspiration kan vara ett avtal mellan en grupp människor som andra personer tycker är fel eller som sannolikt kan vara skadligt. En konspiration kan tex vara överenskomna samverkande åtgärder; Kombinerat med att man vill uppnå ett visst resultat. Ordet konspiration är ett väldigt missförstått ord och den korrekta definitionen av konspiration är det få i samhället som känner till idag, det är så pass illa att svenska ordböcker inte ens har den fulla definitionen av ordet, man får vända sig till engelska ordböcker, i cambridge ordboken kan man läsa att definitionen av konspiration är ”a secret plan made by two or more people to do something bad, illegal, or against someone’s wishes” alltså som de nämner på slutet att det går bra att det endast är en plan som går emot någons önskan, som majoriteten av folkets politiska önskan i ett land. Enligt den största digitala engelska ordboken i världen, dictionary, är en av de fem definitionerna som de anger av konspiration följande ”any concurrence in action; combination in bringing about a given result.”, en konspiration måste alltså inte röra sig om en ondskefull plan, utan det kan handla om överenskomna samverkande åtgärder; Kombinerat med att man vill uppnå ett visst resultat, det kan handla om helt vanlig politik som andra motsätter sig och har starka motkänslor för, konspirationer är på så sätt något otroligt vanligt och vardagligt i samhället.

CIA främjade termen ”konspirationsteori”, i CIA-dokumentet 1035-960 från år 1967 med titeln ”Att motverka kritik av Warren-rapporten”, som de tänkte skulle användas av deras media-tillgångar, som skulle fungera som en propagandaapparat för att motverka de många människor som med rätta ifrågasatte Warren-rapporten, en rimlig ifrågasättning som till och med tre av Warrenkommissionens sju medlemmar hade. Efter detta har ordet konspiration blivit ett känsligt ord för många politiker, och vill man prata om att eliter konspirerar mot allmänheten så får man förvänta sig en skitstorm av attacker av journalister, forskare och myndighetspersoner, som de flesta av dem har det gemensamt att de inte kan den korrekta definitionen av ordet konspiration.

Därför, då ordet är så missförstått som det är, och det inte är accepterat i samhället att tala om konspirationer, och alla vet att det kommer att skapas en skitstorm om man nämner något om en konspiration, så begår individer som Mike Lofgren tankefel när de i den ena stunden talar om en tydlig konspiration, en systematisk korruption och en systematisk odemokratisk manipulerande makt och kontroll över den demokratiska processen, och de i nästa andetag säger ”där finns ingen konspiration” när de precis har beskrivit en konspiration per definition, och vidare brukar individer som erkänner denna problematiken med eliten och den djupa staten men som tar avstånd från att det skulle röra sig om en konspirerande agenda, begå ett annat tankefel när de uttrycker sig felaktigt i deras förklaring av vad det verkligen handlar om när de argumenterar att det bara rör sig om individer som delar samma intressen och åsikter som slutit sig samman, vilket inte är ett korrekt sätt att uttrycka sig på, det är inte en giltig förklaring till varför det inte är en konspiration.

Alla vet att de givetvis måste ha samma intressen och åsikter, detta är ingen nyhet för någon som studerar den djupa staten, en systematisk korruption och en systematisk odemokratisk makt och kontroll över den demokratiska processen, kan aldrig vara något annat än en konspiration, låt oss inte glömma att en av de mest älskade presidenterna i USAs historia, John F. Kennedy, beskrev den djupa staten som en konspiration, och som Carroll Quigley avslöjade på 60-talet så har där funnits en hemlig plan och per definition en konspiration av makteliten att ta kontroll över världens alla resurser och politiska system, något majoriteten av jordens befolkning starkt motsätter sig, och i modern tid vet vi tack vare forskningen av Anne-Marie Slaughter, Janine R. Wedel, James S. Henry och Laurence H. Shoup, att denna agendan av den härskande klassens elit nätverk att absorbera enorma delar av världens resurser och införandet av allt mer tät kontroll över regeringsfunktioner på global nivå, är en fullt levande agenda av en maktelit som inte har tappat sitt inflytande.

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here