Att relativisera samhällsproblemen kommer inte att lösa dem

En överblick av gängbrottsligheten och dess konsekvenser i Sverige ger en skrämmande bild. Under 2019 så inträffade sanslösa 257 bombdåd i Sverige! Det vill säga ”allmänfarlig ödeläggelse genom sprängning”, som det heter i statistiken från Brå, (Brottsförebyggande rådet.) Det innebar en ökning med hela 58 procent!! jämfört med året innan.1

Skjutningarna i Sverige under 2019 uppgick till absurda 320 stycken.2  Det var i november 2016 som polisen började föra statistik över skjutningarna. År 2017 rapporterades 324 skjutningar med 43 döda och 2018 rapporterades 306 skjutningar med 45 dödade.3 Under 2019 så rapporterades det 320 skjutningar som resulterade i 41 dödade.4

Det innebär att vi på tre år hade 950 skjutningar där 120 personer dödades.

Även om skjutningarna minskade något i storstäderna så ökade antalet dödade i Stockholm och även i övriga städer ser vi en ökning av skjutningar.

Statistiken per region ser ut enligt följande:
Stockholm: 85 skjutningar, 16 döda.
Syd: 65 skjutningar, 10 döda.
Mitt: 53 skjutningar, 5 döda.
Väst: 40 skjutningar, 2 döda.
Öst: 33 skjutningar, 2 döda.
Nord: 28 skjutningar, 2 döda.
Bergslagen: 16 skjutningar, 4 döda.5

Sett ur ett längre perspektiv så har dödsskjutningarna i Sverige tiodubblats på en generation:

1990–94: 4
1995–99: 7
2000–04: 8
2005–09: 9
2010–14: 14
2015: 28  6

”Inte nog med att landets ledande kriminologer misslyckades med att förutse och varna för utvecklingen,” skrev nationalekonomen och debattören Tino Sanandaji, ”de vägrade erkänna ökningen i efterhand!”7 Om man inte jämför med andra länder över tid så missar man det faktum att Sverige utvecklats sämre, inte bara bland unga män, utan även bland de som är över trettio, förklarade han. I Danmark, Finland, Holland, Frankrike och Italien har dödsskjutningar bland dessa grupper sjunkit medan det i Sverige ökat.

I Europa, Japan, USA och Australien med fler har dödligt våldet minskat med 50 procent sen början av 90-talet och samma nedgång syns i skjutvapenvåld bland män över trettio.

Så är inte fallet i Sverige.

”Något är fel när andra förbättras och man själv står stilla,”8 påpekar Sanandaji. När forskare studerar arbetslöshet eller klimatutsläpp är det självklart att jämföra över tid med andra länder. Kriminologer i Sverige undviker dock dessa jämförelser, eftersom det tydliggör Sveriges försämring,  förklarar han.9

Bara i Helsingborg har man sedan 2015 haft fjorton dödsskjutningar, ett snitt på cirka 4 vapenmord per hundra tusen invånare, påpekade Sanandaji. Det är strax över USA och flerdubbla Västeuropasnittet: ”Det är inte normalt att en liten svensk stad år efter år har fler dödsskjutningar än hela Norge.”10

Dessutom har personrån blivit vanligare i Sverige. Särskilt mot yngre. 2019 anmäldes 587 rån mot barn. 31 procent mer än året innan.11 Då räknar man  ändå med att mörkertalet kan vara stort. Särskilt oroande är fenomenet att förövarna numera inte alltid nöjer sig med att råna offren, man förnedrar dem också. När somliga påpekar att förövarna i de flesta fall har utländsk härkomst blir de inte sällan kritiserade för att blanda in etnicitet och spä på främlingsfientlighet. Det hänvisas till att även svenskar i enstaka fall gjort liknande.

Den före detta polisen Mustafa Panshiri har påpekat det ohållbara i en sådan hållning.

Han har rätt.

Tänk bara följande scenario:

Anta att det under de senaste månaderna skulle rapporteras om fall efter fall där svenska ungdomar hade sökt upp invandrarbarn för att råna och förnedra dem. Vad skulle reaktionen bli om folk hävdade att vi inte ska prata om att det är svenskar som gjort dessa saker eftersom bakgrund och etnicitet är helt ointressant i sammanhanget?

I ett Studio Ett reportage om Haninge rapporterades för ett par år sen om föräldrar som inte vågar släppa ut sina barn ensamma längre och att de köper billiga jackor och mobiler för att minska risken att de rånas. Polisens ungdomsutredare i området berättade att en majoritet av offren som råkat ut för rånen är barn och ungdomar under 18 år. Flera gånger i veckan möter hon unga som  utsatts för rån. Utredaren uppger att många av dem är så traumatiserade att de nu sover inne på föräldrarnas rum och måste ha eskort till skolan.12

Hur ska vi förstå det faktum att Sverige blivit ett så märkligt land att sprängningar, skjutningar och barnrån är så vanligt att de inte blir huvudrubriker längre? Att de hamnar långt ner bland artiklar, om de ens nämns, på dags-och kvällstidningarnas nätsidor?

Vad sker med ett land när sådana vidriga fenomen normaliseras? När vanligt folk finner att välfärden utarmas samtidigt som otryggheten breder ut sig så till den grad att unga tjejer i vissa städer avråds från att gå ut efter kl 18 på grund av våldtäktsrisken, att föräldrar inte vågar köpa vilka kläder som helst till sina barn och måste eskortera dem till skolan även i tonåren av rädsla för att de ska rånas och förnedras?

När samhället sparar in på vård och på äldre och människor inom dessa grupper dessutom måste oroa sig för både telefonbedragare och stöldligor som riktar in sig på dem? När dessa människor i besvikelse slutar rösta på sedan länge etablerade partier och sen anklagas för att vara rasister när de i ren frustration lägger rösten på SD? Och vad händer om allt fler börjar rösta på de krafter som är långt till höger om SD? De verkligt extrema.

Den mest grundläggande mekanismen i varje levande organism är självbevarelsedriften. När människor upplever både sin välfärd och säkerhet hotad är det inte ovanligt att det triggar mekanismer som förespråkare av sunt förnuft och demokrati skulle finna osmakliga.

Men det handlar oftast inte om att människor skulle vara främlingsfientliga eller rasistiska. De är de flesta inte. Det handlar snarare om den naturliga reaktionen att se om sitt eget hus, det vill säga att man i första hand värnar tryggheten hos sin familj och sina närmaste.

Det betyder inte att man missunnar andra att ha det bra, utan att man är sig själv närmast. Om människor upplever att de nuvarande makthavarna inte kan garantera deras trygghet så kommer de förr eller senare att vända sig till dem de tror kommer att göra det.

En del av förklaringen till att den negativa utvecklingen av våld och annan brottslighet kunnat ta sådana proportioner måste delvis sökas i den okunnighet, naivitet och flathet som svenska makthavare uppvisat. Snällismen och bristen på konsekvenser har lett till en närmast total brist på respekt för auktoriteter redan hos mycket unga individer.

Hamid Zafar, före detta framgångsrik rektor på Sjumilaskolans högstadium i Biskopsgården menar att en av anledningarna är att samhället har etablerat en norm där sånt tillåts:

”De gör det för att de vet att de kan och för att de vet att de får.”13

En annan anledning är att Sverige har Europas sämsta gränskontroller och vapen och knark länge tillåtits välla in i landet. En tredje anledning måste ses mot bakgrund av det faktum att många journalister, och tyvärr även forskare, envisats med att relativisera och förminska både orsakerna och omfattningen av problemen. Som tidigare påpekats försökte politikern Mauricio Rojas redan för 17 år sedan slå larm om vad som skulle ske om inget gjordes åt segregationen och utanförskapet i förorterna.14 Rojas rapport avfärdades.

”Det många av de här ledarskribenterna inte förstår, inte inser” säger Hamid Zafar, ”är att många av de här killarna ute i förorten, de identifierar inte sig själva som svenskar. De skulle snarare se det som ett hån att tillstå sig att sätta stämpeln ”svensk” på sig själv.”15

Debattörer som Thomas Gür, Magnus Ranstorp, Paula Neuding, Ann Heberlain och andra har länge försökt informera om och flagga för vad som sker. Inte minst Tino Sanandaji och Jens Ganman har i åratal skrikit sig hesa för att få makthavare att vakna. En inte ovanlig reaktion har varit att PK-vaccinerade kritiker utan större verklighetsförankring då försökt svartmåla och utpeka dem som alarmister med en ”brun svans.” Man har totalt bortsett från att många vanliga människor idag känner igen sig i den verklighet de beskriver.

Om vi ska ha någon chans att lösa landets problem måste vi våga tillstå att de existerar och fråga oss vad de beror på. Vi måste även kunna prata om dem som vuxna individer utan känsloargument där vi per automatik utmålar alla med motsatta åsikter som rasister eller alarmister. Först då kan vi börja bygga ett klokare och tryggare samhälle.

Av Michael Delavante, Att relativisera samhällsproblemen kommer inte att lösa dem

Källor:

1. Fler sprängningar och rån anmäldes förra året, sverigesradio.se, 16 januari 2020. Se även: Ställföreträdande rikspolischefen om sprängningarna: ”Svårt att undvika helt”, svt.se, 22 januari 2020.

2. Varför skjuts det så mycket i Sverige?, Johan Frisk på uppdrag av forskning. se 21 januari, 2020.

3. Varför skjuts det så mycket i Sverige?, Johan Frisk på uppdrag av forskning. se 21 januari, 2020.

4. Antalet skjutningar minskar i storstäderna. Nu ökar det istället i mindre städer, Roger Åberg, feber.se, 6 januari, 2020

5. Antalet skjutningar minskar i storstäderna. Nu ökar det istället i mindre städer, Roger Åberg, feber.se, 6 januari, 2020.

6. Dödskjutningar har tiodubblats på en generation och är på väg mot ytterligare rekord. Per år, Tino Sanandaji, facebook, December 13, 2018.

7. Dödskjutningar har tiodubblats på en generation och är på väg mot ytterligare rekord. Per år, Tino Sanandaji, facebook, December 13, 2018.

8. Dödskjutningar har tiodubblats på en generation och är på väg mot ytterligare rekord. Per år, Tino Sanandaji, facebook, December 13, 2018.

9. Dödskjutningar har tiodubblats på en generation och är på väg mot ytterligare rekord. Per år, Tino Sanandaji, facebook, December 13, 2018.

10. Tino Sanandaji, facebook, April 21, 2019.

11. Fler sprängningar och rån anmäldes förra året, sverigesradio.se, 16 januari 2020.

12. Ungdomsrånen ökar kraftigt i Haninge, Studio 1, 21 februari, 2020

13. Panshiri, Kyeyune & Amid. Intervju med Hamid Zafar, 2020,02,18. https://poddtoppen.se/podcast/1494634055/panshiri-kyeyune-amid

14. Alarmsignalen som ingen lyssnade till, Mauricio Rojas, SVD, 2014-06-06.

15. Panshiri, Kyeyune & Amid. Intervju med Hamid Zafar, 2020,02,18. https://poddtoppen.se/podcast/1494634055/panshiri-kyeyune-amid