Avslöjande dokumentär skakar om EU-eliten

Lobbyisterna Spiegel Spanska bönder Fuck the EU trollpatrull sparka journalister Brittisk tidning

”Det finns en mörk kraft bakom det här maskineriet. En hel industri som opererar i skuggan, ofta i hemlighet och mycket konfidentiellt”.

Orden kan höras i en ny belgisk dokumentär som har skakat om EU-eliten i Bryssel, men innan vi går in på den ska vi först titta lite närmare på vad effektiv lobbymarknadsföring kan leda till och hur man kan få både politiker, tjänstemän och vanligt folk att svälja det beska betet. Den ekonomiska politiken i världen har under de senaste årtiondena i mycket hög grad dominerats av nyliberala antaganden som sedan har fått diktera villkoren för både handel, inhemska marknader, avregleringar, arbetsmarknad och bristande regleringar. Hur denna ideologi har kommit att dominera politiken i Europa och världen hör man tyvärr rätt sällan någon förklaring till.

I nyliberalistens värld så är det inte alldeles ovanligt att man anser att det är marknadsmekanismerna som ska styra över människor och att ekonomin ska diktera samhällets regler snarare än tvärtom. Nyliberalismen omvandlar stater från att vara buffertar mellan externa ekonomiska krafter och den inhemska ekonomin till att bli verktyg för att anpassa den inhemska ekonomin till den globala ekonomins krav, förklarar professorn i politisk vetenskap Robert W. Cox i boken Understanding Global Disorder. (1) Därför har också storföretagen spenderat tusentals miljoner på att marknadsföra nyliberalism som någonting bra för samhället.

Verkligheten är dock någonting helt annat. Efter oljekrisen på 70-talet öppnades vägen för nyliberalerna som med en armada av systemskiftare och en miljonfinansierad propaganda gick till storms mot John Maynard Keynes ekonomiska system, som även om det lämnar en hel del i övrigt att önska och i förlängningen är ekologiskt ohållbart på grund av kravet på ständig tillväxt, ändå inte var i närheten av den brutalitet som nu skulle svepa över världen, då marknaden, finansspekulanter och företag satte reglerna för vilken politik som var önskvärd. Det visade sig då att välfärdsstaten måste nedrustas eftersom marknaden krävde det.

I boken Capitalism and Freedom så skrev den berömde nyliberale nationalekonomen Milton Friedman följaktligen att ”endast en kris, verklig eller inbillad, kan åstadkomma verklig förändring”.(2) Han var sprungen ur den så kallade Chicagoskolan, vars filosofi baserades på en mekanistisk ekonomisk variant av hypotetiska verklighetsmodeller som ihop med brutalt genomförda ekonomiska program ibland kör över demokratiska processer.

När Chile efter den USA-sponsrade militärkuppen 1973 skakades av hyperinflation var Friedmans råd till Pinochet att så snabbt som möjligt införa frihandel, privatisera tjänstesektorn och skära ner på offentliga sektorn. En strategi som sedan kom att användas även efter invasionen i Irak och orkanen Katrinas framfart i New Orleans vilket Naomi Klein skrev om i boken Chockdoktrinen. (3)

Thatcher och Reagan var ju samma andas barn och efter deras härjningar i slutet på 1970 och -80-talet, vann den nyliberala ideologin snabbt mark och exporterades sen till resten av världen via internationella institutioner, bilaterala avtalsinvesteringar och katastrofkapitalism a la Friedman. Via diverse välorganiserade lobbygrupper, ofta utsända av mäktiga affärsintressen förenade i en global industrialistklubb, levererades den nyliberala ideologin till politiska beslutsfattare och resultatet blev sedan utslagning, massarbetslöshet och mer pengar till de redan rika.

Under 80-talet gick exempelvis 29 procent av skattesänkningarna i Storbritannien till 1 procent av skattebetalarna, vilket innebar att den som tjänade hälften av den genomsnittliga lönen fick se skatten öka med 7% medan den som tjänade 10 gånger genomsnittslönen fick skatten sänkt med 21%. Dessutom minskade jobben inom offentlig sektor med 2 miljoner då en av huvudteserna i nyliberalismen är att den sektorn måste kapas ner hårt då den inte följer, och inte kan följa, den grundläggande lagen om konkurrens för profit och marknadsandelar.

Under Reagans era i USA ökade de rikaste 10 procentens hushåll genomsnittsinkomsten med 16 procent, de rikaste 5 procenten med 23 procent och de rikaste 1 procenten med 50%. Bland de fattigaste förlorade däremot 80 procent alltid någonting och ju lägre ner på stegen de befann sig desto mer förlorade de också. En FN-rapport från 1997 som baserades på 2 600 separata studier av inkomstklyftor och fattigdom i vitt skilda länder visade mycket riktigt att i nästan alla länder hade ojämlikheter de senaste 20 åren ökat på grund av nyliberal politik. (4)

En ny dokumentärfilm som tar upp fenomenet lobbyism och dess påverkan och som har retat upp eliten i EU är ”The Brussels Business” av Matthieu Lietaert och Friedrich Moser. EU-eliten har ömsomt försökt tiga ihjäl och ömsomt häcklat filmen med ord som ”barnslig, ensidig och byggd på klicheér”. Filmen, som har ett upplägg med en EU-kritiker och en lobbyist i huvudrollen, deltog i en filmfestival för dokumentärer i våras och var tänkt att visas två gånger men blev så uppmärksammad att den fick visas mest av alla bidrag. ”Det är bra”, sa en Lietaert i en intervju med Andreas Liljeheden på Sveriges Radio,”för det betyder att folket i den europeiska bubblan vill diskutera demokrati och lobbying”.

Filmen beskriver lobbyutvecklingen i och runt EU:s institutioner som i mitten av 80-talet hade några hundra lobbyister men som idag uppgår till cirka 15 000. Samtidigt har de beslutsfattande institutionerna i EU paradoxalt nog blivit mer slutna och obenägna att granskas. EU har fått mer makt samtidigt som det blivit mindre öppet. EU-kommissionen har till exempel försökt minska allmänhetens tillgång till handlingar och Liljeheden berättar att de skrotade Margot Wallströms förslag om ett TV-nätverk som skulle ge stöd till ökad rapportering från EU.

I reportaget berättades dessutom att den internationella journalistklubben i Bryssel sagt att EU inte längre är lika öppet med att lämna ut information. ”Talespersonerna ser snarare presskonferenserna som en marknadsplats för att sälja sina politiska ideér”, berättar Liljeheden som i reportaget intervjuar svenske journalisten Emelie Von Sydow med över 20 år i Bryssel. Hon håller med om att öppenheten har minskat och att ”den informella öppenheten som bygger på att tjänstemännen har en naturlig ryggmärgsreflex att vara öppna, den finns ju inte”.

”Det finns en mörk kraft bakom det här maskineriet. En hel industri som opererar i skuggan, ofta i hemlighet och mycket konfidentiellt”, säger man i dokumentären, med hänvisning till lobbyisterna, (även om givetvis inte alla har en mörk agenda.) När Liljeheden ringde upp och ville tala med den EU-enhet som ansvarar för öppenhetsfrågor så ville man ironiskt nog, men föga överraskande, inte ens kommentera ”The Brussels Business”, men när han utanför en biograf intervjuade en kvinnlig tjänsteman på EU-kommissionen som nyss hade sett filmen så sa hon att dokumentären gav en korrekt bild av lobbyisterna och deras stora påverkan på de beslut som fattas inom EU:

”Det var en excellent film som demonstrerar verkligheten av Brysselmiljön och många av svårigheterna i att ta balanserade beslut och jag tycker lobbyismens påverkan visades tydligt”. (5)

The Brussels Business tar också upp hur nyliberalismen fick sitt grepp om Europa och hur den kris vi befinner oss i idag uppstod samt vart vi tycks vara på väg. Oliver Hordeman, som arbetar för ökad kontroll av lobbying och mer öppenhet inom EU säger i filmen: ”Vad som står på spel är inte bara den europeiska unionen, utan också demokratin och framtiden för de värderingar som vi håller kära”. Mark B. Taylor, en forskare och analytiker med tjugo års erfarenhet inom politik och journalistik vid Fafo, Institutet för Internationella Studier, skrev följande om filmen:

”För de européer på höger och vänster-skalan som föraktar EU för dess demokratiska underskott och avlägsenhet kommer filmen att bekräfta deras värsta farhågor. För de som fortfarande tror att EU skulle kunna vara ett medel för social solidaritet och ekonomiska framsteg bör denna film vara obligatorisk visning, eftersom Brussels Business gör klart, att i avsaknad av en väl organiserad motkraft på gräsrotsnivå till företagsintressena, är tron att de politiska och ekonomiska institutionerna i EU ska styra utvecklingen bara vanföreställningar”. (6)

Dokumentären spårar näringslivets mångåriga roll i den lobbying som utförs av inte minst European Round Table of Industrialists och visar flera exempel på tillfällen där lobbying har spelat en viktig roll i beslutsfattandet och hur man misslyckats med att reglera lobbyverksamheten i EU. Men den tar också upp upp det växande motståndet mot denna ofta giriga och hänsynslösa verksamhet i ett Europa där arbetslösheten accelererar och där den personliga friheten blir allt mer inskränkt med allt fler lagar med hänvisning till terroristhotet.

Källor:

(1) Robert Cox, ”Critical Political Economy” in B. Hettne (ed.), International Political Economy:Understanding Global Disorder (Fernwood Publishing, Halifax, 1995), (sidan 39)

(2) Milton Friedman, ”Capitalism and Freedom”. University of Chicago Press; 40th Anniversary edition edition (17 Dec 2002) (Sidan xiv)

(3) Intervju med Naomi Klein om hennes bok Chockdoktrinen

(4) United Nations Conference Trade and Development Report 1997

(5) EU-lobbying under lupp Godmorgon, världen!

(6) Brussells Business Mark Taylor.

Av: Michael Delavante

Originalartikel: sourze.se

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here