Bankväldet – En historik

”I regel gör sig ekonomer inte besväret att studera historiken om pengar, det är mycket lättare att föreställa sig den och att sluta sig till principerna i denna imaginära kunskap.” – Alexander Del Mar (1)

För att förstå varför världen ser ut som den gör idag måste man förstå hur det finansiella systemet i världen fungerar. Man måste dessutom ha gjort sin historiska hemläxa. Här följer en historik över hur bankväldet uppkom och hur det gick till när krafterna bakom det lyckades tillskansa sig makten att förslava hela mänskligheten.

BABYLON

För 4500 år sedan började man i Mesopotamien (nutida Irak) använda silver som betalningsmedel. Silvret vägdes och delades upp i mindre bitar. Silver med olika vikt hade olika värden som skapade standarden och vägen till skuldfria pengar. De nordamerikanska indianerna använde pärlor av musselskal som betalningsmedel. Det beskriver ett relativt och överenskommet värde. Lokala pengar kan användas inom organisationer eller kooperativ.2000 år senare tillverkades det första myntet i Lydien, (nutida Turkiet). De lydiska mynten var en blandning av silver och guld och var platta. Mynt kommer av att prägla. Pengar kom av latins pecunia som betyder boskap. Myntet kunde lösas in i boskap.

Myntets värde kunde på ett allsidigt sätt förankras till:

• mineralriket som guld, silver eller koppar
• växtriket värdet i tillgång på odlingsmark
•djuriket värdet i boskap

Med pengar som betalningsmedel kunde man ersätta byteshandeln och växlingen mellan olika slags av arbeten som mellan jägaren och hantverkaren. Det vi kallar ränta uppkom tidigt men hade ett mindre smickrande namn, ”ocker”. Det är med andra ord är en mycket gammal företeelse och den var kontroversiellt. Redan i bibeln förklaras att det är något förkastligt som inte bör få finnas. Ocker definierades då som tagande av ränta. För 3 700 år, sedan under kung Hammurabis styre, utvecklades en form av bankväsende och det finns uppgifter i den tidens lagstiftning om att man i vissa fall tog ränta på lån. En av Hammurabis lagar beskriver när en man har fått silver från en köpman och inte kan betala för det. Då säger mannen att köpmannen kan få plocka så många dadlar han vill i hans fruktträdgård men det behöver köpmannen inte gå med på. Istället ska mannen själv plocka dadlarna och betala tillbaka silvret med ränta till köpmannen i enlighet med det köpedokument som upprättats.

GREKLAND

Den grekiske filosofen Aristoteles ansåg att demokrati var det bästa styret och tyranni det sämsta. Det näst sämsta ansåg han vara oligarki, d.v.s där ett fåtal personer styr genom att ha tillgång till kapital eller ärvd titel. Det är detta system som än idag råder på jorden fastän de flesta lever under illusionen att så inte är fallet.

På 300-talet f. Kr skrev Aristoteles att pengar är en uppfinning utan eget värde vars enda uppgift är att vidareförmedla värdet mellan olika varor och tjänster. Han menade att pengar i sig inte skulle anses som en vara och trodde att skuldpengars införande skulle skapa problem eftersom folk kunde blanda ihop verkliga ekonomiska resurser med påhittade och därigenom förlora insikten om vad ekonomi egentligen handlar om. Han förklarade att tidigare hade människor bara känt till den typ av ekonomi som inriktades på basbehoven. Man insåg att jordens resurser var ändliga och att människors behov också var det. Via skuldpengens införande skulle det gå att tillverka och låna ut en oändlig mängd pengar och genom en sammanblandning av det ena, naturens resurser, och det andra, pengar, skulle människor hamna i villfarelsen att pengar kunde skapa oändliga värden.

I hans verk ”Politiken” kan vi utläsa att man bland folk i Grekland var medvetna om att det skedde en förändring från den tidigare vanliga formen av lån mellan människor sammanbundna genom sociala band mot en mer marknadsorienterad professionell verksamhet. Grundregeln under antiken var att staten inte la sig i monetära angelägenheter och de professionella utlånarna i Aten drog sig inte för att ta rikligt med ränta. De lånade ut mindre summor under korta perioder och tvekade inte att använda brutala metoder för att se till att de återbetalades. Det var i första hand fattigare människor utan egendom som säkerhet som tvingades vända sig till dessa ockrare.

ROMARRIKET

Det romerska riket hade både bankirer och ett slags aktier. Det förekom både valutaaffärer hypotekslån, och handelslån. Dock fanns inte ett banksystem i vår mening, d.v.s opersonliga rörelser vars konkurser drabbar alla insättare utan att man kan ställa någon enskild person ansvarig. Enskilda rika aristokrater agerade utlånare och handelsvinster användes bl. a till penninglån, där ränta på lån var det vanliga. Avsaknaden av en marknad uteslöt i princip möjligheten att ta sig upp i den sociala hierarkin genom att skapa sig kommersiellt välstånd. Romarna anses också, precis som atenarna, ha saknat lagliga riktlinjer för aktörer på lånemarknaden, och utan såna regler, som skapar förpliktelser mellan huvudmän och tredjepart, var det nästan omöjligt för mellanklassen att ta sig uppåt i hierarkin, inte minst i ett samhälle där det krävdes en privat förmögenhet om man hade politiska ambitioner.

Åren 264-31 f Kr så etablerade sig Rom som medelhavsområdets ledande imperiemakt. Efter kraftmätningarna med det mäktiga Kartago och de långvariga puniska krigen så hade man samlat stora rikedomar. Precis som hos de grekiska fick de romerska fältherrarna behålla sina erövringar och de redan förmögna blev ännu rikare medan de fattigare blev fattigare. Under det sista århundradet f Kr rådde politisk oro i romarriket bl.a för att romarna inte hade modifierat sitt politiska system under det växande imperiet. Bristande skydd mot utsugningen av provinserna skapade en stark avsky mot styret i Rom. Försök att minska orättvisorna hade dock gjorts. Folktribunerna var offentliga och okränkbara ämbetsmän med uppgift att skydda fattiga från de rikas övergrepp.

Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus var två tribuner som försökte minska penningväxlarnas makt genom att reformera lagarna mot ocker och begränsa det lagliga jordägandet till 500 tunnland. Arbetslösheten var stor då de välbärgade använde slavar på sina egendomar men som romerska medborgare hade egendomslösa rösträtt i folkförsamlingen och politikerna försökte därför erövra deras röster genom att bjuda på bröd och skådespel. Men misären bredde ut sig och Tiberius Gracchus lade fram ett förslag om att stora jordegendomar borde delas ut bland de fattiga. Han tillhörde den högsta politiska toppen och föga överraskande blev den välbärgade eliten rasande över förslaget och såg till att Tiberius mördades.

Tio år senare försökte brodern Gracchus få igenom en liknande reform och hittades sedan död. Det hette att han begått ”självmord.” Senare kröntes Caesar till Roms härskare på livstid. Under Caesars tid vid makten genomförde han en rad reformer och delade bl. a ut jord till de fattiga och såg till att ståthållarna i provinserna inte tog ut för mycket i skatt. När han dessutom utmanade de mäktiga bankirerna och började trycka egna mynt så att folkets välfärd ökade så var även hans öde beseglat. År 44 f.Kr mördades Caesar med 23 dolkhugg av en grupp senatorer. Dock lär han knappast ha sagt ”Även du min Brutus”, vilket härrör från Shakespeares drama. Enligt historikern Plutarkos skall Caesar istället ha dragit sin toga över ansiktet då han såg att Brutus var en av mördarna.

För 2000 år sedan då judarna kom till Jerusalem för att betala tempelskatt fick detta bara ske med ett särskilt mynt, halvsikeln, det enda mynt vid denna tid av lödigt silver. Halvsikeln hade en säker vikt och saknade bild av den hedniska kejsaren. Därför var den för judarna det enda mynt som var värdigt inför Gud. Men dessa mynt fanns inte i större mängder eftersom penningväxlarna hade monopol på det och höjde priset så högt de kunde. Därigenom gjorde de stora vinster och judarna hade inget annat val än att betala vad penningväxlarna krävde.

KINAS DYNASTIER

År 618 till 907 regerade Tang-dynastin i Kina och kineserna var de första som använde papperspengar. Runt 1000 använde kinesiska köpmän i Sichuan-provinsen papperspengar, Bedrägerier gjorde att Song-dynastin år 1024 övertog rätten att utge papperspengar och därigenom föddes den första statliga sedelutgivningen.

TEMPELHERRARNA

Man brukar annars säga att de första bankirerna i världen var tempelherrarna. De mottog stora rikedomar av välbärgade kristna, som finansierade korstågen. Tempelriddarna var den rikaste organisationen i alla länder där de slog sig ner och deras tempel i London och Paris blev finansiella centra.

GULDSMEDERNA

Det moderna bankväsendet föddes när rika människor började lämna in sitt guld och silver till förvaring i guldsmedernas valv. Smederna skrev sen ut kvitton för det guld och silver de tog emot och ägarna betalade sina skulder genom att ta ut delar av sina insatta tillgångar. Emellertid var det ganska opraktiskt att flytta omkring ädelmetallerna så man utvecklade ett system som innebar att när man köpte någonting eller betalade en skuld så bytte guldet och silvret ägare, men bara på pappret, metallerna fick ligga kvar i valven och kvittona blev således allmänt vedertagna som pengar. På så vis uppstod sedlarna. Efter ett tag insåg guldsmederna att det var förhållandevis få som hämtade ut några större mängder guld och att ingen annan visste hur mycket guld de hade i kassavalven. De kom då på den geniala idén att börja förfalska kvitton på guld som inte fanns. Dessa kvitton kunde de sedan skapa ett liv i lyx för sig själva med och resten lånade de ut mot ränta.

Detta är grunden till det banksystem vi har än idag, d.v.s bankerna lånar ut pengar som inte existerar och tar sen ränta på dem vilket gör att en rätt liten elit är svindlande rik medan de allra flesta i världen lever i skuld, varav 2,5 miljarder människor får klara sig på under 2 dollar om dagen. Men det är också det som är meningen, världens banksystem bygger på skuld, d.v.s att människor inte ska vara ekonomiskt oberoende och fria, såvida de inte tillhör en privilegierad elit. Om guldsmederna t.ex hade 2000 pund guld i förvaring så kunde de låna ut omkring 20 000 pund i papperspengar och kräva ränta på dessa pengar utan att någon skulle upptäcka bluffen. På så sätt kunde de samla allt större förmögenheter och använda dem för att samla på sig ännu mer.

Det är detta missbruk och bedrägeri som utgör dagens bankväsende. Detta system, att låna ut mer pengar än vad som täcks av reserverna, visar sig genom termer som ”täckningsgrad”, d.v.s att bankerna bara till en mindre grad har täckning för vad de lånar ut. Om alla kontoinnehavare kom och begärde att få ut sina innestående medel samtidigt skulle banken gå omkull innan ens några procent hade betalats ut. Men ibland spricker bubblan ändå och då får vi en situation som den i höstas med ett globalt ekonomiskt 9/11 där återigen den stora massan som vanligt förväntas betala kalaset för eliten, vilket gör att de i sin tur kan ladda om för ytterligare åtgärder som förslavar och skinnar den lilla människan.

Västeuropas ekonomiska utveckling har inte sitt huvudsakliga ursprung i legal handel, gediget arbete och innovationsförmåga som historieböckerna ofta försöker inbilla oss. Vår välfärd bygger i själva verket på utsugning, slaveri och folkmord. Det är ett faktum att det kapital som möjliggjorde de investeringar i handel och industri som skapade västra Europas industriella utveckling och välfärd till stor del är ett resultat av kolonialmakternas slaktande och utnyttjande av ursprungsbefolkningarna och länderna i Amerika, Afrika och Asien. Men mer om detta längre fram.

År 1024 kontrollerade penningväxlarna tillgången på pengar i det medeltida England. Papperspengar började användas eftersom de kvitton som mottogs då man deponerat sitt guld hos smederna började användas som pengar. De hade nu kläckt en idé om hur de kunde göra sig enorma förmögenheter. Följande exempel visar på hur de kunde gå till väga i praktiken:

Guldsmederna bestämmer sig för använda samma ränta för såväl fordringsägare som låntagare, så den som lämnar in guld får 5 % i ränta för det och den som lånar pengar får i sin tur betala 5 % för det. Eftersom smederna lånade ut 10 gånger så mycket som de hade i valven så betyder det att de betalar ut 5 % i ränta till fordringsägarna medan de får in 50 % i ränta från låntagarna. De kunde därför sätta i system att stundtals flöda marknaden med pengar genom att låna ut frikostigt för att sedan ”plötsligt” bli väldigt restriktiva med utlåning och minska flödet av pengar i samhället. När så folk inte kunde betala sina skulder till dem kunde penningutlånarna begära utmätningar av deras tillgångar och på så sätt skaffa sig reala värden via de gods de lurat till sig från allmänheten.

På liknande sätt kan bankirerna och spekulanterna av idag roffa åt sig astronomiska summor av de intet ont anande massorna som mellan löneslaveriet, köandet, dagishämtningen och snabbmaten effektivt drillats via medierna med termer som högkonjunktur, lågkonjunktur, hausse, börsfall, recession och depression, alltihop självfallet ett resultat av en ”naturlig” process eller ”oförutsedda olyckliga omständigheter” som ibland bara ”råkar” inträffa. Att sen de bankirer, direktörer och politiker som slår undan benen på folk och förklarar nödvändigheten av att vi måste ”strama åt”, själva tilldelar varandra bonusar och löneförhöjningar utan att blinka är något som allmänheten förväntas glömma (och oftast gör) varpå samma krafter kan fortsatta att verka och genom ett slags nationellt Stockholmssyndrom till och med bli omvalda av samma människor de så uppenbart utnyttjar.

RÄKNESTAVARNA

År 1100 blev Henrik I kung av England och han antog ett system med räknestavar. På den tiden använde man ”in natura”systemet vilket betydde att man betalade skatter med varor byggda på en uppskattning av jordarnas avkastning när de brukades av livegna och lågadliga bönder som var skyldiga att betala skatt. När de gjorde bokföring över avkastningen använde skrivarna en trästav med skåror, en s.k ”talea” vilket betyder stav/kvist. Det var effektivare än att bara utgå från minnet eller de skåror på ladugårdsdörrar man förut använde. För att hindra fusk med stavarna klyvdes de på längden så att vardera delen hade halva skårorna varpå bonden och fögderiet behöll var sin halva och senare kunde jämföra dem.

DE MEDICI FAMILJEN

1407 skapades en form av bankväsende i Casa San Giorgio i Genoa, Italien. Flera adliga och välbärgade familjer var med och etablerade banken, bl.a Grimaldis, vilka i dag härskar över Monaco. De regerande bankoligarkerna utövade självfallet ett mycket stort inflytande på den politik som rådde precis som de skulle komma att göra många gånger senare i historien. De lånade ut stora summor till flera av härskarna i Europa bl.a Ferdinand och Isabella av Spanien som tack vare det kunde erövra stora delar av Amerika och bedriva en enorm utsugning och terror gentemot folken där. Naturligtvis kunde bankirerna via sin makt påverka den politiska riktningen i de länder där de tillämpade utlåning.

1433 tog Cosimo de Medici över den politiska makten i Florens genom en kupp. Hans familj skulle sedan komma att utöva ett stort inflytande över inte bara Italien utan även Europa. Florens, som var ett centrum för bildning och kultur ansågs av vissa som frihetens stamort på jorden. Så var ingalunda fallet. I själva verket hade man haft ett feodalistiskt styre med länsherrar och vasaller. Människor i alla samhällsklasser var som klienter beroende av inflytelserika herrar ur mäktiga familjer, s.k patroni, som på olika sätt beskyddade dem, antingen ekonomiskt i form av lån, juridiskt genom att lägga ett ord för dem i rätten, politiskt genom att hjälpa dem att få ämbeten eller förmedla fördelaktiga giftermål för deras söner och döttrar. I realiteten gick det inte att komma någonstans i Florens utan rekommendationer från någon mäktig patronus. Staden kryllade av både fattiga och slavar medan de rika vältrade sig i lyx och vällust. Medici hade ett hov av jasägare som lydde minsta vink och han styrde enväldigt. Trots en officiel ”demokrati” rådde i realiteten tyranni där Mediceérna styrde allt. Det var deras män som innehade alla höga ämbeten i stan och dikterade villkoren.

ELISABETH 1

På 1500-talet bestämde Henrik VIII att räknestickorna skulle användas som bevis för skatt som betalats till kronan. Detta ledde till en efterfrågan på räknestavar så att de spreds och godtogs som pengar. Stavarna utgjorde sedan den enda typen av pengar i England. Kungen lät dock mildra lagarna mot ockrare och bankirerna började åter vinna mark. Både guld och silvermynt började spridas i större omfattning och penningutlånarna gjorde stora vinster. Från 1553 regerade drottning Maria och när hon införde hårdare lagar mot ocker så lät de ilskna penningväxlarna guldet och silvret ligga kvar i valven varpå ekonomin rasade och misären åter bredde ut sig. 1558 efterträddes hon av Elisabeth 1 och för att ta kontroll över ekonomin beslutade hon att trycka egna guld och silvermynt. Därigenom tog hon tillbaka makten ifrån penningväxlarna.

FÖRSTA CENTRALBANKERNA

Det 80-åriga kriget med spanjorerna hade 1583 drivit tusentals protestanter och judar från Frankrike och Flandern i söder och de kom nu med både tillgångar och kunskaper till Amsterdamtrakten i norr. 1609 bildades Europas första centralbank, Amsterdam Wisselbank, i Nederländerna. Den skulle visa sig mycket inflytelserik och komma att göra Amsterdam till världens ekonomiska huvudstad. Man handlade med alla typer av finansiella tjänster och gods; handelsvaror, aktier, sjöförsäkringar, penningväxling e.t.c. Naturligtvis blev platsen en smäldegel för spekulanter. (Ordet spekulant härstammar ursprungligen från latinet och betyder från början spion.) Banken betalade ingen ränta för insatta medel och gav inga lån men fick in kapital bl.a genom obligationsemissioner och lotterier. Man lyckades sen bli 1600-talets kapitalstarkaste nation genom kolonialsim och ensamrätt på kryddhandeln från Ostindien.

Sveriges centralbank Riksbanken, med säte i Riksbankshuset, Stockholm, grundlades 1668 under namnet Riksens Ständers Bank. Banken grundades då Stockholm Banco (även kallad ”Palmstruchska banken”) gick omkull år 1668 och köptes upp av Sveriges riksdag. Stockholm Banco var Sveriges äldsta bank, och den första europeiska bank som gav ut sedlar. Konkursen berodde på denna sedelutgivning och misstron efter grundaren Johan Palmstruchs bakslag fick till följd att det dröjde länge innan tillstånd gavs för ny sedelutgivning.

Stafettpinnen från Nederländerna togs sen över av Storbritannien som gjorde allt vad de kunde för att fortsätta slakta och erövra. Förlorare var de miljoner förslavade, våldtagna och mördade urinvånarna i Amerika, Afrika och senare Asien, liksom alla de svultna, sjuka och utfattiga som befolkade de smutsiga städerna i bl.a England. De största vinnarna i de ständigt återkommande och kostsamma krigen var, då som nu, bankirerna. År 1694, efter mer än 50 år av dyrbara krig, kommer brittiska politiker åter till bankmännen och ber om lån. De går med på att bevilja detta under förutsättning att de får upprätta en privat centralbank i statens namn där de kan fortsätta att skapa kapital av ingenting genom att låna ut pengar som inte existerar och ta ränta på dem. Därmed skapades ”The Bank of England”, vilket inte alls var Englands bank utan bankirernas men genom ett sådant namn lurade man folket att tro att den var statlig.

Tanken var, att man som brukligt var, skulle sälja andelar för att komma igång. Det bestämdes att de privata investerarna, (vars namn hemlighölls) skulle bistå med 1,2 miljoner pund i guldmynt men i själva verket fick man bara in 750 000. Detta till trots drog man snabbt igång och i vanlig ordning lånade man ut tio gånger så mycket som fanns och tog ränta på det. Regeringen fick låna hur mycket de ville så länge de utfärdade garantier i form av mer beskattning av befolkningen. Fyra år senare hade statens skuld till banken stigit från 1.2 miljoner till 16 miljoner.

Tekniken är alltså följande:

Om kapitalet som cirkulerar i ett land är t.ex 6 miljoner och dess centralbank trycker upp ytterligare 16 miljoner och därefter via lån och investeringar e.t.c skickar ut det på marknaden så kommer värdet av de 6 miljoner som cirkulerade innan banken skapades att minska eftersom det nu bara utgör 25 % av ekonomin. Det innebär också att banken nu kontrollerar 75% av ekonomin i landet via de 16 miljoner de skickat ut. Det leder i sin tur till inflation, vilket innebär att folk har mindre att handla för och därför måste gå till bankirerna och låna mer. När sen tillräckligt stor andel av befolkningen är skuldsatta ser man till att strama åt tillgången på pengar i ekonomin genom att vägra ge fler lån.

Därefter bidar man sin tid…. och voila! När så flera av låntagarna går i konkurs håvar man in genom att beslagta deras tillgångar. Diaboliskt och genialiskt på en och samma gång.

ROTSCHILDS

År 1760 stiger så en ny figur in på scenen. Han föddes som Mayer Amschel Bauer men skulle komma att bli känd under ett annat namn. Amschel Moses Bauer var en klädhandlare och penningutlånare i Frankfurt som inte gjorde mycket väsen av sig. Hans efterlevande skulle däremot komma att spela en enorm roll i världshistorien. Sonen Mayer Amschel föddes 1744 och sändes vid 10 års ålder till rabbinskolan i Furth. Studierna avbröts då bägge föräldrarna dog inom loppet av ett år 1755-56 och Mayer skickades till Hannover för att praktisera på Wolf Jakob Oppenheims bankfirma som tidigare haft en del affärer med Bauers. Unge Mayer fick nu chansen att på nära håll se hur det gick till i de finare kretsarna då Oppenheim tjänstgjorde som bankiragent även vid hovet. Hans farfar Samuel Oppenheim hade varit agent åt Österrikes kejsare och en farbror var agent åt biskopen av Cologne. Mayer började samla på sällsynta mynt och medaljer, något som senare skulle ge honom goda affärskontakter då det var ett intresse som huvudsakligen odlades av aristokratin.

Redan 1760, endast 16 år gammal var Mayer väl bevandrad inom finansvärlden och hade dessutom lyckats anskaffa en rätt avsevärd samling värdefulla mynt och medaljonger. När hans lärlingstid var över återvände han till Frankfurt och vid endast 17 års ålder startade han sin egen affärsverksamhet och ganska snart hade han gjort en god förtjänst genom att sälja sin myntsamling till diverse rikemän varav den mest prominenta var självaste prinsen av Hesse-Kassel.

Meyers fader hade hängt en röd skylt (rot schild på tyska) ovanför ingången till sitt kontor och Meyer bestämde sig nu för att byta namn från Bauer till Rotschild. Efter att ha handlagt en del andra affärer åt prins William frågade Mayer om han fick prinsens tillåtelse att kalla sig hovagent vilket han beviljades. Han hängde därefter upp en skylt utanför sin affärslokal där det stod ”M.A Rotschild utnämnd till hovagent åt hans kungliga höghet, Prins William av Hanau.”

1770 gifte han sig med Gutle Schapper, dotter till Wolf Salomon Schnapper, hovbankir till Prinsen av Saxe-Meiningen. Detta medförde inte bara ytterligare kapital i form av en hemgift på 2 400 gulden, utan framförallt ytterligare goda kontakter inom den högre finansvärlden. Mellan 1771 och 1792 fick de 10 barn varav Amschel Mayer (1773), Salomon Mayer (1774), Nathan Mayer (1777), Carl (1788) och James (1792) skolades väl av sin far inom bank och affärsvärlden.

Från att ha varit en hyfsat välbärgad antikhandlare i början på 1790 så var Mayer år 1797 en av de rikaste männen i Frankfurt och snart spreds sig hans affärsverksamhet till övriga Tyskland och stora delar av Europa. Planen var att skicka ut alla 5 sönerna till Europas finansiella centra och successivt ta över pengamakten i respektive land. Den förste som flyttade var Nathan som slog sig ner i London.

Sedan skapandet av en privatägd centralbank i England år 1694 hade britterna utkämpat fyra krig i Europa och vid mitten av 1700-talet var de den dominerade stormakten i världen. Men det hade kostat, inte bara i mänskligt lidande och allmän förstörelse utan också i astronomiska summor pengar. Den brittiska statens skuld till bankirerna uppgick nu till 140 miljoner pund!

COLONIAL SCRIP

I de amerikanska kolonierna hade man i slutet av 1700-talet tryckt upp egna pengar, så kallade Colonial Scrip. Man tryckte dem i proportion till behov från handel och industri så att produkterna så enkelt som möjligt kunde gå från producenterna till konsumenterna. På så sätt skapar man egna papperspengar, kontrollerade dess köpkraft och hade ingen ränta att betala till någon.

Nu blev det fart på storbankirerna i England. Amerikanerna hade dragit igång ett system som gav dem frihet och oberoende från centralbanker! Detta var ett gift som måste stoppas! Redan samma år klubbade britterna igenom ”The Currency Act” vilket förbjöd kolonierna att trycka sina egna pengar och tvingade dem att betala sina skatter i guld och silver. Det var bara en i raden av lagar och förbud som britterna skulle pådyvla kolonierna för att hindra dem från att bli alltför självständiga. Som ett resultat av detta sköt fattigdomen i höjden, misären bredde ut sig och arbetslösheten galopperade.

”Skapandet och cirkulationen av krediter från revolutionära församlingar hack i häl på de ansträngningar kronan gjorde för att undertrycka papperspengar i Amerika var så föraktande och förolämpande mot (brittiska) kronan att förlåtelse därefter var omöjligt,” (2) skrev Historikern Alexander Del Mar. ”Det fanns bara en väg för kronan att fortsätta och det var att undertrycka och straffa dessa handlingar av uppror”

Och vidare:

”Följaktligen blev sedlarna (som amerikanerna tryckte), vilka historikerna arrogant och fördomsfullt ibland kallat instrument för en oansvarig politik, standarden för revolutionen. De var mer än så: de var Revolutionen själv” (3)

Britterna införde inte bara nya skatter och tullar utan också flera regler som på diverse sätt begränsade kolonisternas möjligheter att utvecklas utan Storbritanniens inblandning, t.ex var det förbjudet att bygga masugnar, smedjor och att ta emot utländska fartyg i hamnarna. Kolonisterna hade ingen rösträtt eller representant i något av parlamenten i London.

Men amerikanerna bjöd motstånd och lyckades via bojkotter av brittiska varor få alla skatter och tullar upphävda utom den på te, vilket resulterade i ”The Boston Tea Party” den 16 december 1773 då 60 kolonister smög ombord på tre lastfartyg och vräkte ut 342 lådor med te i vattnet. Britterna fortsatte att ösa skattelagar och förbud över kolonierna och det hela ledde så småningom till den amerikanska revolutionen där kolonierna förklarade sig självständiga.

Kolonierna hade dränerats på silver och guld p.g.a de brittiska skatterna och var nu tvungna att trycka mer pengar för att finansiera frihetskriget. I början av revolutionen låg Amerikas statskassa på 12 miljoner dollar, vid slutet av kriget hade den stigit till 500 miljoner dollar, (bl.a därför att engelsmännen hade förfalskat en massa och flödat Amerika med det) vilket resulterade i att pengarna nästan var värdelösa.

Benjamin Franklin sa:

”Kolonierna hade gladeligen betalt lite skatt på te och annat om det inte hade varit för att England tog ifrån dem deras pengar, vilket resulterade i arbetslöshet och missnöje.”(4)

1776 förklarade Amerika sig självständigt, George Washington valdes till president och man utarbetade en egen konstitution.

BANK OF NORTH AMERICA

Efter alla konflikter med britterna var USA i stort behov av kapital och 1781 lät de Robert Morris, landets finansiella rådgivare, tillsammans med kompanjonen Thomas Willing och juristen och politikern Alexander Hamilton, öppna en privatägd centralbank. Så föddes ”Bank of North America.” Bankens oktroj, (tillstånd att bedriva verksamhet) sa att 400.000 dollar av privata medel skulle investeras men Morris kunde inte få ihop den summan så istället använde han sitt politiska inflytande till att få guld som lånats av Frankrike som säkerhet i banken. Därefter lånade han ut pengar till sig själv och sina vänner för att investera i bankens aktier och så var cirkusen igång igen. Värdet på den amerikanska valutan fortsatte att sjunka och bankens tillstånd förnyades inte när det gick ut 1785. En av dem som såg till att sätta stopp för de giriga bankirerna var politikern William Findley från Pennsylvania som sade:

”Denna institution, vilken inte har någon annan princip än girighet, kommer aldrig att förändras i sin strävan att lägga beslag på all välfärd, makt och inflytande i landet.” (5)

1787 hölls på inrådan av federalisterna ett konstitutionellt konvent för att hitta ett sätt att göra förbundet av stater till en starkare nationell regering. Mot dem stod anti-federalisterna varav de flesta var jordägande bönder. Amerikanerna var väl förtrogna med olika former av styren, Från feodala ”den starkes rätt” till monarker sanktionerade av ”gudomlig rätt”. För mer självreglerande samhällen hade de ju de gamla exemplen på demokrati i Aten och den republikanska perioden Rom.

Denna antagonism mellan de två ideologierna var nedsatt i konstitutionen. Hamiltons önskan om en mera brittisk monarkisk modell stod i kontrast mot konstitutionen som syftade till att stärka den nationella regeringen men också att lägga ut en klok maktfördelning vilket i kombination med Madisons ”Bill of Rights” var tänkt att blockera ett auktoritärt styre. Konstitutionen gav federalisterna en starkare regering och anti federalisterna tycktes lugnas av att maktfördelningen skedde på ett bra sätt.

Problemet var att konstitutionen hade lämnat ett kryphål som Jefferson och hans allierade förbisett. Det här misstaget skulle spela bankeliten i händerna och leda till mycket huvudbry och kamp för inte minst Jefferson och Andrew Jackson under de kommande decennierna. Författningen hade underlåtit att tillräckligt tydligt definiera den monetära makten i den nya nationen. Politiskt och religiöst hade man reglerat möjligheten för auktoritärt styre av landet men inte monetärt. Anledningen till detta var Washington, Adams, Jefferson och de andra författarna av konstitutionen inte hade en klar uppfattning om penningens natur, d.v.s vad pengar i grund och botten är och hur de ska definieras. Det här är något som diskuterats länge i historien och som gör det än idag. Frågan är huruvida pengar är ett konkret maktmedel som ingår i en handelsvara som guld? Eller om det är en abstrakt social uppfinning, en institution i lagen?

Får pengar sitt värde från det material de är tillverkade av eller från dess acceptans i utbyte, till följd av sponsring och juridiska krav på regeringen? Eller är det en hybrid , en kombination av dessa faktorer? Om pengar främst är en handelsvara och passar för att göra affärer som hämtar sitt värde från ”inneboende” egenskaper, så kan de ses mer som en skapelse av köpmän och bankirer än av regeringarna. Om däremot pengarnas verkliga karaktär är en abstrakt social institution som ingår i lagen, det vill säga en rättslig myndighet, är de mer en skapelse av regeringar, och konstitutionen skulle därmed ha bättre förutsättningar att hantera dem på ett tillfredsställande sätt. Kalvinisten och prästen John Witherspoon, en av undertecknarna av självständighetsförklaringen skrev anonymt en bok som attackerade statliga pengar och propagerade för Adam Smits uppfattning att endast guld och silver är pengar.

Ända sen antikens dagar har både filosofer och ekonomer haft stora problem att bestämma vad det egentligen är som ger en vara dess värde och pris. Är det mängden jobb som lagts ned på att tillverka varan? Eller är varan värdefull endast därför att den går att använda till något och dess användning befrämjar liv och välbefinnande? Läran om prissättning och värdering s.k ”värdeteorilära” handlar om teori som förklarar vilket värde en vara har. Enligt Aristoteles var en varas värde knutet till dess nytta.

Morris, Willing och Hamilton agerade skickligt och med bistånd av bankirerna i Europa, smörjde de tillräckligt många medlemmar av kongressen för att få igenom en ny privatägd centralbank, ”The First Bank of the United States” enligt engelsk modell. Frågan var nu om det var banken eller regeringen som skulle utfärda sedlarna? Skulle vinsten för utfärdande valuta vara till nytta för hela nationen, eller för den privata banken? Guld och silver fungerade som rökridåer, vad bankdirektörerna räknade med var laglagstiftningen om pengarna. De visste att allt som behövdes för att ge papperslapparna värde var att regeringen accepterade dem som betalning för skatter. Av bankens 10 miljoner var det bara en tiondel som betalades i guld, resten godtogs i form av statsobligationer som Hamilton hade vänt från öret på dollarn till fullt värde. Pengarna för den privata banken kom i realiteten från det amerikanska folket.

Thomas Jefferson, en av amerikanska konstitutionens fäder och blivande president, var vid den här tiden utrikesminister. I ett brev till politikerkollegan John Taylor 1816 skrev han:

”Jag är precis som du övertygad om att banketablissemanget är farligare än stående arméer  och att principen att spendera pengar som ska abetalas av senare, under namnet finansiering, bara innebär en framtid av svindleri i stor skala ” (6)

Övertalad av Hamilton gick Washington med på att godkänna banken den 25 april 1791 och ett 20-årigt kontrakt upprättades. De första 5 åren efteråt lånade regeringen 8,2 miljoner dollar och priserna i landet steg med 72 %. När bankens tillstånd gick ut 20 år senare i april 1811 röstade kongressen, mycket tack vare Jefferson ansträngningar, mot en förnyelse varpå banken likviderades. Det visade sig då att tre fjärdedelar av banken ägdes av engelska och holländska intressen. Det här fick till följd att britterna året därpå förklarade krig mot USA. Emellertid hade engelsmännen redan händerna fulla med att slåss mot fransmännen och de lyckades inte besegra amerikanerna.

Vid sekelskiftet hade Frankrike en centralbank liknande den i England och en av dem som ansåg det vara ett otyg var en viss Napoleon Bonaparte. Trots att han hade tillsatt en del av sina släktingar i styrelsen litade han aldrig på banken. Napoleon menade att när en regering är beroende av bankerna för pengar, så är det bankirerna och inte regeringen, som styr. Alla som satt sig in i hur spelet fungerar vet att han hade rätt.

I början på 1800-talet var Prins William av Hesse-Kassel en av världens rikaste män. År 1785 hade han ärvt den största släktförmögenheten i Europa. En del av den hade släkten samlat genom att leja ut trupper till Storbritannien i kriget mot kolonierna. Under Napoleonkriget 1806 flydde William till Danmark och hans skattemästare Buderus von Carlhausen som hade ansvaret och fullmakten över förmögenheten lät Amschel Rotschild förvalta 600.000 pund. Rotschild lät tur sonen Nathan använde dem för egna investeringar i bl.a ostindiska kompaniet.

1812 avled Amschel Mayer Rotschild och hans fem söner var nu placerade enligt följande: Amschel jr (Frankfurt) Salomon (Wien) Nathan (London) James (Paris) och Carl (Neapel). Den mest framstående av dessa bankirer var Nathan som redan var en inflytelse affärsman i England. Snart skulle han dock bli ännu mäktigare. Rotschilds finansierade bägge sidor i Napoleonkrigen och gjorde goda vinster på det.

Den 18 juni 1815 möttes Napoleon och Wellingtons styrkor vid kullen Mont-Saint Jean nära Waterloo, 2 mil söder om Bryssel. Napoleon armé bestod av 73 000 man och Wellingtons 67.000 och tidiga rapporter tydde på seger för Napoleon, men till slut, efter mer än 8 timmars stridande och med hjälp av Bluchers tyska armé som anslöt kl 16 på eftermiddagen, segrade ändå Wellingtons trupper. Nathan Rotschild hade en agent vid namn Rothworth på plats i närheten och när han såg att Napoleon förlorat red han snabbt till Bryssel och därefter till Ostende där han betalade en sjöman 2000 franc för att ta honom till England.

Rotschild visste att detta var ett gyllene tillfälle att göra enorma vinster. Folket i England, inklusive spekulanterna på börsen var ännu omedvetna om stridens utgång och när Rotschild, känd för att vara välunderrättad, började sälja statsobligationer i enorma mängder tolkade man det direkt som att Wellington hade förlorat varpå värdet på obligationerna störtdök. När så massor av aktörer på börsen började toksälja obligationer köpte Rotschilds agenter upp dem och när nyheten om Wellingtons seger nådde de brittiska öarna steg värdet med raketfart varpå Rotschild gjorde en gigantisk vinst. Nu var det han som kontrollerade Storbritanniens ekonomi.

1817 började Frankrike säkra lån för att få igång sin ekonomi, bl.a med hjälp av franska banken Ouvrads och Baring Brothers i London. I oktober samma år började Rotschilds agenter köpa enorma mängder franska statsobligationer vilka då steg i värde. Den 5 november dumpades de på den öppna marknaden varpå obligationerna gjorde en djupdykning och finansiell panik uppstod. Rotschilds började nu ta kontrollen även över den Franska ekonomin. I ett brev till president Madison skrev politikerkollegan guvernör Morris, som själv jobbat inom bankvärlden i flera år, (bl.a under Robert Morris och Alexander, skapare av den första centralbanken i Amerika), och sett spelet inifrån:

”De rika kommer att sträva efter att etablera sin dominans och förslava resten. Det har de alltid gjort och det kommer de alltid att göra.” (7)

Enligt Patrick Carmack, domare och medlem av USA:s högsta domstol, med ett förflutet i bankvärlden och mannen bakom dokumentären ”The Money Masters”, och Charles Collins, advokat och bankir, som forskat på saken, var Robert Morris och Hamilton redskap för de internationella bankirerna. Madison efterträddes av James Monroe och 1823 skapade han ”Monroedoktrinen” som slog fast att varje inblandning av europeisk makt i den Nya världens inre angelägenheter skulle ses som en ovänlig handling mot USA samt att USA i sin tur inte skulle blanda sig i europeiska konflikter.

ANDREW JACKSONS KRIG MOT BANKIRERNA

1829 stiger så Andrew Jackson in på scenen och här skulle de internationella bankirerna få möta en formidabel motståndare. Han deltog i frihetskriget mot britterna och efter att ha spöat dem i slaget vid New Orleans 1812 blev han något av en nationalhjälte. Jackson var en passionerad motståndare till de finansiella makthavarna som t.o.m försökte få till stånd en förnyelse av det 20-åriga banktillståndet 4 år innan det gamla gick ut. Presidenten la in ett veto och sa bland annat:

”Det är lätt att tänka sig att stora ondska för vårt land och dess institutioner kan komma från en sådan maktkoncentration i händerna på ett fåtal män oansvariga inför folket.
Deras makt skulle vara stor närhelst de skulle välja att utöva den … att påverka val eller kontrollera landets angelägenheter.” (8)

Och vidare:

”Men om någon privat medborgare eller offentlig funktionär skulle ingripa för att begränsa dess befogenheter eller förhindra en förnyelse av dess privilegier, kan det inte betvivlas att han skulle få känna av dess inflytande.” (9)

Kongressen lyckades inte köra över Jackson veto och nu var bankirerna riktigt förbannade. När han ställde upp för omval 1832 sponsrade de hans motståndare Henry Clay med hela 3 miljoner dollar. De kontrollerade dessutom stora delar av pressen. Då gjorde Jackson något som ingen annan presidentkandidat före honom gjort; han gav sig ut på valturné i landet. Tidigare hade kandidaterna nominerats, hållit ett och annat tal och sen suttit hemma vid brasan, men Jackson visste vad som stod på spel och lämnade inget åt slumpen, han förde ut sitt budskap till folket och han gjorde det på plats. Hans valslogan var ”Jackson, och ingen bank!” Resultatet blev en jordskredsseger men i ett brev till kongressledamoten James K Polk skrev Jackson varnande:

”Korruptionens hydra är bara skadeskjuten, inte död!” (10)

Jackson beordrade sin finanminister Louis McLane att flytta regeringens depositioner från centralbanken till de statliga men McClane vägrade varpå Jackson avskedade honom och anställde William DeVane som också bangade. Presidentens tredje finansminister Roger B Taney gjorde dock slag i saken och bankchefen Nicholas Biddle försökte då använda sitt inflytande för att få senaten att inte godkänna Taneys utnämning.  Den 27 januari 1834 skrev Biddle till William Appleton, chefen för hans filial i Boston:

”Inget förutom bevis på att våra utlandsaffärer blir lidande kommer att ha någon effekt på kongressen. Vår enda trygghet ligger i att hålla en fast kurs av stadig återhållsamhet och jag hyser inget tvivel om att en sådan kurs kommer att leda till återbördandet av valutan och ett nytt tillstånd för banken.” (11)

Bankirerna krävde nu in alla lån och vägrade ge nya och utlöste som beräknat en nationell finanskris vilket ledde till arbetslöshet och depression. Jackson hade gjort kraftfulla insatser för att försöka rensa upp bland den korrumperade finansvärlden och avskedat 2000 ämbetsmän som han visste gick bankirernas ärenden och när han nu ville ta tillbaka makten över valutan från penningväxlarna och återbörda den till folket blev de fullständigt rasande. Biddle och hans gelikar skyllde på Jackson och pressen hakade på.

Jackson påstås ha sagt ”ni är en grupp huggormar och jag ämnar utrota er och vid Gud jag ska utrota er,” om bankirerna men det finns inga säkra bevis för att citat är korrekt. Det finns däremot ett bevisligen  autentiskt citat om banken som talar för att det förra är fabricerat:

” Jag hyser ingen fientlighet gentemot banken. Jag är villig att låta den upphöra i fred; men om den kvarstår i sitt krig med regeringen, har jag en åtgärd i eftertanke som förstör den på en gång, och som jag är besluten att tillämpa, oavsett konsekvenserna för dem det berör.” (12)

Nu var sanningens timme inne. Om kongressen kunde uppbåda tillräckligt stort stöd genom full majoritet så skulle de kunna upphäva Jackson veto. Den oro som rådde i kombinationen med bankirernas övertalningskampanj och mutor talade för att Jackson skulle få se sig besegrad. Då plötsligt kliver en av dessa hjältar i historien, en människa begåvad med både hög moral och stort mod, fram. Guvernören av Pennsylvania, George Wolf, förklarade att han stöttade Jacksons veto eftersom han inte litade på bankirerna. Samtidigt uppdagades det att Biddle hade skrutit offentligt om bankens planer att krascha den amerikanska ekonomin.

Nu svängde opinionen till Jacksons fördel och representanthuset röstade mot förslaget att förnya bankens tillstånd med 134 röster mot 82. Man fick också igenom ett förslag om att tillsätta en kommission som skulle undersöka bankens inblandning i finanskraschen. När representanter för kommittén kom och bad att få ut bankens räkenskaper och anteckningar vägrade emellertid Biddle att lämna ut dem. Han lät dem inte heller undersöka den korrespondens som hade skett mellan honom och de kongressmän som fått personliga lån samt de förskottsinbetalningar som gjorts till dem. Dessutom vägrade han att vittna inför kommittén i Washington. Så mycket för den bankens ärlighet alltså.

Den 30 januari 1835 när Jackson är på väg ut ifrån regeringsbyggnaden på Capitol Hill susar en man fram med en pistol i handen för att avlossa ett skott. Pistolen feltänder dock varpå mannen sliter upp en andra pistol och även den feltänder. Attentatsmannen övermannas och han visar sig vara en husmålare från England vid namn Richard Lawrence. Vänner till mannen berättade senare om hur hans skrutit att om han åkte fast efter dådet så skulle mäktiga personer i Europa se till att få honom fri. Lawrence frikändes från brott med anledning att han ansågs vara sinnessjuk.

1836 går tillståndet ut för The Second Bank of the United States och samma år åtalas Biddle för bedrägeri. Bevisningen räcker inte för fällande dom men Biddle har flera civila åtal på sig när han dör åtta år senare. Den 8 januari 1838 gör president Jackson den sista avbetalningen på USA:s statsskuld, en aldrig tidigare eller senare skådad bedrift i landets historia. President Jacksons hantering av indianfrågan lämnar en mycket bitter eftersmak men vad beträffar sättet att handskas med bankirerna och statsskulden går han till historien som ett unikum.

1852 konstaterade den dåvarande brittiske finansminister William Gladstone följande:

”Från den dag jag blev finansminister började jag lära mig att staten höll en i grunden falsk position i förhållande till finanserna. Regeringen själv var inte menad att ha någon egentlig makt, utan skulle lämna pengamakten suverän utan att ifrågasätta den.” (13)

GREENBACKS

1860 klev en före detta advokat från Kentucky in på arenan. Hans namn var Abraham Lincoln.

Till skillnad mot för vad de flesta tror så var inte det inte slavfrågan som var huvudorsaken till det amerikanska inbördeskriget. I ett brev till Hoorace Greely, redaktör på infytelserika New York Tribune skrev Lincoln:

”Mitt primära mål är att rädda unionen och inte att varken rädda eller krossa slaveriet. Om jag kunde rädda unionen utan att frige en enda slav, så skulle jag göra det.” (14)

En av de främsta orsakerna till kriget var att bl.a. att industrimän i Nord använde höga tullavgifter som hindrade dem från att köpa billiga varor från Europa varpå Européerna bojkottade bomull från södern så att deras ekonomi började fallera. Det förelåg en intressekonflikt mellan det expansiva, industrialiserade Nord och det mer agrara Syd. En åsikt som för övrigt stöddes av en av de mest inflytelserika historikerna i USA, Charles Austin Beard som hävdade att slaveriet spelat en underordnad roll och bara tjänat som täckmantel för en djup ekonomisk konflikt som i själva verket var ett led i industrikapitalisternas maktkoncentration.

Beviset för detta var att alla försök att göra slaveriet till en huvudfråga före 1860 hade misslyckades. På samma sätt avfärdade Beard Sydstaternas argumentation om kriget som en konstitutionell konflikt. Inbördeskriget handlade om de kapitalistiska Nordst exploatering av Sydstaterna och bankirerna ljöt eld på lågorna för att bringa landet i kaos.

Emellertid var Lincoln ett problem eftersom han redan tidigt visat att han inte litade på storbankirerna och deras vilja att ta makten över landets valuta. När Lincoln for till bankirerna i New York för att låna pengar att finansiera kriget ställde de så orimliga räntekrav och han var tvungen att avböja, precis som de räknat med. Lincoln reste tillbaka till Washington och diskuterade saken under ett möte med överste Dick Taylor den 16 januari 1862. Taylor föreslog utfärdande av statsobligationer utan ränta och tryckt på det bästa bankpapper.  Lincoln frågade Taylor vilka förslag han hade på hur de skulle finansiera kriget. ”Få bara kongressen att anta ett lagförslag som gör det möjligt att skriva ut statsskuldbrev för hela lagliga betalningsmedel,” svarade Taylor, ”och betala dina soldater med dem och fortsätt och vinn ditt krig med dem också. Om du gör dem till fullt lagligt betalningsmedel kommer de ha regeringens fulla sanktion och vara lika bra som alla pengar, eftersom kongressen får den uttryckliga rätten av konstitutionen.” (15)  I ett brev daterat den 16 december 1864 kallade Lincoln överste Taylor för ”greenbackens fader”. (16)

Därefter började Lincolns så kallade. greenbacks tryckas, räntefria pengar. Ny hade dessutom trycktekniken utvecklats och de nya pengarna var betydligt svårare att förfalska. Något oväntat kom Tsar Alexander II till Lincolns undsättning. Ryssland hade vägrat ansluta sig till ett centralbankssystem och tsaren visste att om bankirerna fick makten över USA så stod de på tur. Därför sände han delar av sin flotta till Amerika för att bistå Lincoln om England eller Frankrike skulle lägga sig i. Drygt 50 år senare skulle storbankirerna i London, Tyskland, och, ironiskt nog, USA, sponsra kommunisterna för att störta tsar Nikolaj II vilket jag berättat om i artikeln ”Eliten bakom den ryska revolutionen.”.

Lincoln stod som segrare i kriget på slagfältet, men bara 5 dagar efter General Lees kapitulation till Grant så mördas han på Fords teater. I realiteten var det storbankirerna som var de stora vinnarna, även om slaveriet officiellt upphävdes och de svarta åtminstone i teorin var fria var de fortfarande utan medborgarskap och rätt att rösta.

100 år senare skulle en annan president utmana banketablissemanget genom att skriva under ett dekret som lät staten trycka upp egna pengar. Han skulle också komma att mördas. Han namn var John F Kennedy.

PANIKEN 1907

I början av 1907 höll bankiren Jacob Schiff från Kuhn, Loeb & Company, ett tal i New York Chamber of Commerce där han varnade:

”Om vi inte har en centralbank med adekvat kontroll över krediterna så kommer det här landet att undergå den allvarligaste och mest långtgående finanspaniken i dess historia.” (17)

Och ser man på; samma år så kraschar börsen, aktierna störtdyker och massor av banker, industrier och affärer över hela landet går i konkurs varpå en ekonomisk depression infaller.

En av huvudorsakerna var omfattande bristande likviditet, d.v.s. brist på tillgång till reda pengar eller andra betalningsmedel för att betala skulder, mycket p.g.a. tillbakadragande av dessa från bankirerna i… gissa var?…Just det, New York. Det var det gamla tricket i ny tappning. Man såg till att snöpa tillgången på pengar varpå massor av människor gick i konkurs.

En viktig del i planen var att de stora bankirerna, J.P. Morgan, en agent för Rothschild, och Chase som företrädde Rockefeller, hade gjort en kupp mot Knickerbocker Trust Company. De sålde av en massa tillgångar de hade i bolaget och läckte historier om dåliga lån till pressen.

Banken i Minneapolis hävdade att paniken 1907 berodde på manipulation från banketablissemanget. Om Knickerbocker Trustbolag föll, så skulle kongressen och publiken förlora förtroendet för alla bolag, och bankerna skulle tjäna på det resonerade bankirerna.

Panik uppstod och regeringen kallade på den mäktigaste bankiren, J. P Morgan för att reda upp det hela. Han får 25 miljoner dollar i statliga medel av president Theodore Roosevelt och dessutom möjligheten att trycka upp ytterligare 200 miljoner utan säkerheter. Följaktligen så får samma person som var med och skapade finanskraschen äran att spela räddaren i nöden och framstår i folkets ögon som en mycket pålitlig person.

Därmed var grunden lagd för nästa steg i agendan, som skulle komma 6 år senare 1913 när FED skapades.

1. P Morgan ansågs vara den rikaste mannen i USA. Han hade finansierat både Standard Oil, Harrimans järnvägar, och Carnegies ståltillverkning. Emellertid visade det sig när han dog att han i själva verket ”bara” ägde några miljoner och inte alls var så rik att han borde kunnat agera som han gjorde. Ytterligare något som pekar på att han agerade å Rotschilds vägnar.

Arsène Pujo, styrelseledamot i House Committee on Banking & Currency tillsatte en utredning för att undersöka de stora kapitalägarna. Utredningen visade att representanter för J. P Morgan & Co också satt i styrelsen för 112 bolag med marknadsandelar som utgjorde 22 miljarder!! Det totala värdet på New York börsen uppskattades då till 26 miljarder.

Slutrapporten slog fas att:”

”Det finns en etablerad och väldefinierad identitet och intressegemenskap mellan några få finansledare, skapad och sammanhållen genom aktieägande, sammankopplade direktorat, partnerskap och gemensamt kontotransaktioner och andra former av dominans över banker, förtroendeföretag, järnvägar och offentliga företag och industriföretag”. (18).

Med andra ord så styrdes USA nu i realiteten av ett fåtal bankirer och industrialister.

THE FEDERAL RESERVE

År 1910 möttes 7 män på Jekyll Island i Georgia, USA för att diskutera hur man kunde ta över den ekonomiska makten i USA

Männen var:

Nelson W Aldrich, republikansk politiker, och svärfar till John D Rockefeller, A. Piat Andrew, assisterande finansminister, Henry P. Davison, Sr, medlem av J.P Morgan Company, Charles D. Norton chef för 1:st National Bank i New York, Benjamin Strong, chef för JP Morgan Bankers Trust, Frank A. Vanderlip, chef för National City Bank of New York som representerade Rockefeller samt Paul M Warburg, partner i Kuhn, Loeb & Company som representerade Rotschilds och Warburgs i Europa.

Planen var att privatisera hela banksystemet via en enda centralbank och att inga andra banker skulle kunna verka utom genom den. Så föddes ”The Federal Reserve Bank.” Banken var varken federal eller en reserv, det var bara ett trick för att lura det amerikanska folket att det var staten som ägde den. Woodrow Wilson lovades stora donationer under sin presidentvalskampanj om han stöttade magnaterna och under jullovet 1913 när de flesta senatorer hade åkt hem lyckades man rösta igenom förslaget att överlåta statens penningtryckande åt en privat bank. Det här innebar att staten lät ett privat företag trycka upp pengar som de krävde ränta på. Före 1913 var det ingen skatt på arbete i USA men nu beskattade den amerikanska regeringen befolkningen för att kunna betala Federal Reserve Bank.

Kongressmannen Charles A Lindberg, far till den berömde flygaren, uttryckte följande sedan kuppen gått igenom:

”Förslaget etablerar den mest gigantiska trusten på jorden. När presidenten signerar den så kommer den osynliga regeringen bakom pengamakten att vara legaliserad. Det största brottet i historien har genomförts i och med denna bank och valutalag.”(19)

Kongressman Louis T Mcfadden, som hade ett förflutet i bankvärlden, sa om förslaget:

”När Federal Reserve gick igenom så insåg inte folk att ett världsomfattande banksystem
sattes upp. En superstat kontrollerad av internationella bankirer och affärsmän som samarbetar för att förslava världen.” (20)

Bankirernas geniala affärsidé var att trycka upp pengar som inte var uppbackade av någonting. Om regeringen i USA behöver kapital till något stort projekt så går USA:s president till kongressen, vilken i sin tur ger finansdepartementet fullmakten att trycka statsobligationer till ett värde av 1 miljard dollar. Dessa statsobligationer levereras sedan till Federal Reserves bankirer där Federal Reserve i sin tur överlämnar 1 miljard i dollar till regeringen.

Enligt de gällande reglerna så kan nu Federal Reserve använda denna statsobligation som en reserv för nya krediter. Kapitaltäckningsgraden är 1 på 15, vilket innebär att Federal Reserve kan trycka 15 nya miljarder dollar i krediter till delstater, företag och individer i USA, där en del existerar i form av en obligation som amerikanska folket betalar ränta på och sedan 15 delar som är luft. Med andra ord:

Dessa 15 miljarder existerar bara i teorin, inte i realiteten, där Federal Reserve sen tar ränta på pengar som inte finns.

DAGENS PENNINGSYSTEM

Det nuvarande penningsystemet bygger på så kallade fiat-pengar, det vill säga pengar som har ett värde bara på grund av att den institution som ger ut dem hävdar att de är värda något. Själva ordet fiat kommer från latinet och är en konjunktivform av verbet ”göra” och betydelsen är ungefär ”Låt det ske”. (21) Ibland hänvisas också till fiat lux (varde ljus) från  första Moseboken i bibeln (22) och som vi sett  har det som finanseliten gjort och den politiska eliten låtit ske lett till en ljus tillvaro för världens maktelit medan störrre delen av världens befolkning däremot hållits i mörker om vad som verkligen pågått bakom ridåerna.

År 1900 fanns det 18 centralbanker i världen. 1950 var siffran 59 och 1990 hade den stigit till 161. 1998 meddelade tidningen The Economist att det fanns en halv miljon bankirer i välden (23) och idag hanterar över 172 länder sin ekonomi via ett centralt banksystem, (24)  samtliga samordnade av Bank of International Settlements i Basel, Schweiz. Det innebär att över 90 procent av medlemsländerna i Förenta nationerna nu har en egen centralbank. (25)

I ”The Quest for Wealth: A Study of Acquisitive Man”, skrev ekonomen och historikern Robert L. Heilbroner:

”Under större delen av historien har rikedom och makt gått hand i hand,  för rikedom, som är förmågan att köpa män, ger makt, och makt, vilket är förmågan att kontrollera män, ger rikedom”. (26)

I en träffande kommentar till Heilbroner´s ord skrev författaren James Presley drygt tjugo år senare i ”A saga of wealth: The rise of the Texas oilmen” att ”denna uppenbara allians har vuxit med bara enstaka folkstormar. Genom att samarbeta kan innehavare av rikedom och makt uppnå en egen stabilitet”. (27)

 I sitt monumentala verk ”The Lost Science of Money” skrev Stephen Zarlenga att ”en viktig arena för mänsklig kamp är över den monetära kontrollen av samhällena” och att ”denna kontroll har varit och nu utövas genom dunkla teorier om vilken typ av pengar. Om det skulle sammanfattas i en mening är det att genom att feldefiniera pengarnas natur har särskilda intressen ofta kunnat ta kontroll av samhällets monetära system och i sin tur samhället självt”. (28)

Artikel skriven av Michael Delavante, Bankväldet – En historik

Källor:

(1) Alexander del Mar, ”History of Monetary Systems,” University Press of the Pacific, 2000, (sidan 60)

(2) Alexander Del Mar, ”The History of Money in America: From the Earliest Times to the Establishment of the Constitution,” Cambridge Encyclopedia Company, 1899, (sidan 96)

(3) Stephen Zarlenga, ”The Lost Science of Money: The Mythology of Money, The Story of Power First Edition,” American Monetary Institute; First Edition , 2002,  (sidan 378)

(4) Congressional Record: Proceedings and Debates of the Third Session of the Seventy-Fifth Congress, Congress of the United States. Congress, Volume 83, Part 7, Unites States Gouvernment Printing Office, 1938, (sidan 7676)

(5) Bruce H. Mann, ”Republic of Debtors”, Harvard University Press, 2002, (sidan 173)

(6) Thomas Jefferson, ”The Writings of Thomas Jefferson Volume VI”, Riker, Thorne and Company, 1855, (sidan 608)

(7) Madison Debates, July 2, Monday July 2, 1787. The Avalon Project – Documents in Law, History and Diplomacy, Yale Law School.

(8) Adresses and Messages of The Presidents of The United States – From 1789 to 1839, McClean & Taylor, 1839,(sidan 402)

(9) Adresses and Messages of The Presidents of The United States – From 1789 to 1839, McClean & Taylor, 1839,(sidan 402)

(10) Arthur M. Schlesinger, Sean Wilentz, ”Andrew Jackson: The American Presidents Series: The 7th President, 1829-1837,” Times Books, Henry Holt & Company, 2005, (sidan 104)

(11) Roger Brooke Taney, ”Without Fear of Favor ”, Houghton, Mifflin Cpmpany, 1965, (sidan 181)

(12) Niles’ National Register: Containing Political, Historical, Geographical, Scinetifical, Statistical, Economical and Biographical  Documents, Essays and Facts, Volume 46, Franklin Press, 1834, (sidan 9)

(13) Sir Arnold Talbot Wilson, George Stewart Mackay, ”Old Age Pensions: An Historical and Critical Study,” Oxford University Press, 1941, (sidan 7) Se även:  House of Commons Debates, Official Report, Volume 13, Canada. Parliament. House of Commons, 1966, Queen’s Printer, (sidan  13919)

(14) Letter to Horace Greeley, Executive Mansion,Washington, August 22, 1862. abrahamlincolnonline.org.

(15) Brown, Ellen (April 8, 2009). ”Revive Lincoln’s Monetary Policy”. webofdebt.com. Retrieved 9 July 2013.

(16) Abraham Lincoln, George Mandeville Van Buren (1890), ”Abraham Lincoln’s pen and voice,” (p. 404)

(17) Nomi Prins, ”All the Presidents’ Bankers: The Hidden Alliances that Drive American Power”, Nation books, 2014, (sidan 20)

(18) Congressional Record: Proceedings and Debates of the First Session of The Sixty-Ninth Congress, Volume 17, Part 3, United States. Congress, (sid. 2844)

(19) Charles Merlin Umpenhour, ”Freedom, a Fading Illusion,” Bookmakers Ink, 2005, (sidan  170)

(20) Congressional Record: Proceedings and Debates of the 90:th Congress, Second Session, Volume 114, Part 23, (sid. 30315)

(21) Gabriel  Adeleye, Kofi Acquah-Dadzie, ”World Dictionary of Foreign Expressions: A Resource for Readers and Writers”, Bolchazy-Carducci Publishers,U.S.  1999, (sidan 144)

(22) Gabriel  Adeleye, Kofi Acquah-Dadzie, ”World Dictionary of Foreign Expressions: A Resource for Readers and Writers”, Bolchazy-Carducci Publishers,U.S.  1999, (sidan 144)

(23) John Singleton, ”Central Banking in the Twentieth Century”, (sidan 277)

(24) Niall Ferguson, ”The cash nexus: money and power in the modern world, 1700-2000”, Basic Books; Reprint edition,  2002, (sidan 160) Se även: John Singleton, ”Central Banking in the Twentieth Century”, (sidan 134)

(25) Niall Ferguson, ”The cash nexus: money and power in the modern world, 1700-2000”, Basic Books; Reprint edition,  2002, (sidan 160)

(26) Robert L Heilbroner, ”The Quest for Wealth: A Study of Acquisitive Man”,  Simon and Schuster, 1956, (sidan 106)

(27) James Presley, ”A saga of wealth: The rise of the Texas oilmen”, Putnam, 1978, (sidan 303)

(28) Stephen Zarlenga, ”The Lost Science of Money: The Mythology of Money, The Story of Power First Edition,” American Monetary Institute; First Edition , 2002,  (sidan 3)