Välfärden och samhället spricker sönder på område efter område medan de gamla partierna försiktigt putsar på fasaden. Orättvisa förhållanden i de demokratiska valen gynnar dem och försvårar för väljarna att rösta fram nya politiker och friska partier Så de gamla partierna blir kvar vid makten. Är det då folket som styr?
I den offentliga sektorn uppkommer problem på alltfler områden. Gamla samhällsproblem består eller förvärras, medan nya tillkommer och andra försvinner i mängden. Välfärden och samhället spricker sönder på område efter område: Arbetslösheten och dess utslagning är konstant hög, samtidigt som de med arbete ständigt kräver och får högre löner. Allmän nedskräpning råder. Trafikmoralen urartar med allt mindre av hänsyn och respekt. Kvaliteten på livsmedel, andra varor och tjänster sjunker. Företag flyttar ut från landet så näringslivet blir alltmer utarmat. Rättsväsendet backar undan och låter kränkningar och brottslighet breda ut sig och bördorna tynga medborgarna. Städerna blir alltmer tätpackade, samtidigt med en allt avlägsnare service och handel. Inom sporten har man övergått från rent spel till fula tag. I etermedia sjunker kvaliteten och stilen. Förödelsen fortsätter i skog och landskap och förvärras genom en subventionerad utbyggnad av miljövänlig energi. Skolan sjunker allt djupare från allt högre mål. Många andra brister och problem finns på olika håll. I ett större perspektiv framstår också vårt samhälle och land alltmer som en maskin för konsumtion och tillväxt, där andra värden försvinner och medborgarna enbart är medel för höga välfärdsmål.
Trots denna situation och utveckling så kan vi, som medborgare i en demokrati, ändå inte göra någonting åt saken. Med allmän och lika rösträtt kan vi inte protestera genom att rösta fritt och välja nya partier som talar om problemen och som har en politik för att hantera problemen. Vi är bundna att rösta på förnöjsamma, gamla partier som undviker verkligheten och konkurrerar om att putsa på välfärdens fasad: en pappamånad hit, en karensdag dit, ett jobbskatteavdrag här och en miljardsatsning där. Det är inte ens möjligt att påverka genom att rösta fram en ny regering. Med knapp marginal har en alternativ regering kunnat bildas och klara ett omval. Men moderaterna behövde först bli ett arbetarparti och sedan har statsministern tolerant fått försvara sig emot en angripande journalistkår. Regeringen har därefter haft fullt upp med att försöka rubba missförhållanden på arbetsmarknaden och att hantera en ekonomisk kris, så till den grad att politiken nästan bara handlar om att balansera budgeten.
Så alternativen för väljarna står mellan en ny och svag regering eller en återgång till en gammal regering med en politik som redan drivits i vårt land under ett halvt århundrade. Ett halvt steg framåt och ett steg åter – fram och tillbaka. Ändå är det ett framsteg jämfört med tidigare. Ända från början av 1930-talet och in i 2000-talet har ett parti, socialdemokraterna, regerat eller dominerat politiken. Några försök har gjorts att. efter flera decennier, bilda alternativa regeringar med en annan politik, men det har skett i en socialdemokratisk stat. Först i de två senaste valen har partiet sjunkit från sin dominanta position mot ett väljarstöd kring ”enbart” 30 %. Men ännu idag är det svårt att driva en annorlunda politik. Den politiska spelplanen tycks bara utgöras av mitten och vänstern.
Något av det mest anmärkningsvärda handlar om partierna från det första demokratiska valet 1921. De finns alla, förutom ett tillfälligt utbrytarparti, fortfarande kvar i riksdagen ! Decennium efter decennium har gått och snart blivit ett århundrade, men dessa partierna tycks stanna i riksdagen för evigt. Är det verkligen ett uttryck för befolkningens röst ?
Nästan lika omöjligt är det att rösta in nya partier. Efter långvarig kamp har tre nya partier och deras väljare klarat av att nå och stanna i riksdagen. Tidigare hände det att nya partier snabbt nådde något mandat, men nu dröjer det decennier. En fördröjning som gör att de tappar sin profil och likriktas med de gamla partierna. En verklig partiprotest har vi sett, Ny demokrati, med de försvann snabbt sedan media insett att de hade politiska lojaliteter till de gamla partierna. Inte heller förändras väljarstödet för de olika partierna mer än marginellt över tid. De enda gångerna några betydande förändringar sker, är när media inverkar på valen. Såsom i valrörelsen 2002 när man lät sig utnyttjas av ett parti och samtidigt valde att stjälpa ett annat. Befolkningens önskemål tycks däremot inte ha något inflytande över partierna i det korta perspektivet.
Är det rimligt med en så trögförändrad demokrati och den samhällssituation vi har idag ? Det är som om väljarna inte bestämmer över politiken, utan att partierna själva innehar makten. Skyddar riksdagspartierna sin maktposition genom att stödja sig själva och hindra nya partier ? Står de i själva verket över demokratin ? Kan man ställa en sådan fråga i en demokrati – den högsta nivån av gemensamt beslutsfattande ? Går man bortom den idealiserade synen på demokrati så ser man att flera faktorer tillsammans håller de gamla partierna kvar i riksdagen och utestänger nya partier:
Det mest uppenbara hindret för nya partier är procentspärren. Fyra procent av väljarna utgör runt 230.000 röster. I valet 2008 lämnades 5,7 % av rösterna på partier som blev utan inflytande i riksdagen p g a spärren, vilket motsvarar vänsterpartiet i storlek och deras 22 mandat. I den nya kaosteorin talas om att vingslaget från en fjäril kan ge upphov till en orkan på den andra sidan havet, men i vår demokrati har rösterna från hundratusentals medborgare ingen inverkan alls!
De offentliga partistöden tillför partierna i riksdagen jättelika summor. Det handlar om uppemot en miljard kronor varje år. Utöver det tillkommer generösa personliga arvoden, förmåner och pensioner som stärker dem och deras möjligheter att delta i politiken i sina partier. Liksom det minskar deras förankring i verkligheten och ökar deras lojalitet med de välbeställda i samhället.
Valsedlarna är en annan faktor som bidrar till de orättvisa valen. De gamla partierna får, till skillnad från nya partier, valsedlarna bekostade och även utlagda av staten. Ordningen bland de frivilligt utlagda valsedlarna styrs av riksdagspartierna, vilka lämnar föga plats för nya partier. Inte heller är de skyddade. Valbåsen är märkligt trånga och ett hinder för de som vill välja mellan olika valsedlar eller själv skriva en proteströst. I andra länder finns valsedlar med alla partier på samma valsedel. En skriven och giltig valsedel kan också bli ogiltigförklarad av rösträknarna och felaktiga upplysningar gå ut till väljarna om valsedlarnas giltighet. Valkretsindelningen och beräkningsmetoden för mandaten är också faktorer som bidrar till att utestänga nya partier.
Ända in på 1990-talet har socialdemokraterna maktfullkomligt använt sig av tvångsanslutning av medlemmar till sitt parti. När det upphörde minskade medlemsantalet med en miljon till en femtedel. Men ännu idag kan fackavdelningar vara anslutna till och stödja partiet, och LO stöder aktivt partiet med mångmiljonbelopp och valarbetare. Som en bekräftelse på det fackliga särintressets inflytande i folkets demokrati, sitter LO:s ordförande med i partiets styrelse och gör då och då politiska utspel. Man tillförs också jättebelopp genom sitt gynnade deltagande på spelmarknaden. På den andra sidan i politiken finns å sin sida företagare och direktörer som använder företagens pengar för att stödja partier och påverka politiken.
De svenska dagstidningarna är knutna till riksdagspartierna. Med sina ledarsidor och debattsidor och även annan journalistik gynnar de det egna partiet, kritiserar motståndarpartier vänligt men motarbetar eller ignorerar nya partier och deras idéer. Till det kommer presstödet på närmare 600 miljoner kronor som till stor del går till partiernas dagstidningar, men även till deras andra partitidningar. Partierna stöttas också indirekt genom väldiga statsbidrag till sin studiecirkelverksamhet. Slutligen så stöder även det påstått fria och obundna etermedia det gamla maktetablissemanget och upprätthåller bilden av demokratin som en kamp mellan två block i riksdagen.
Så vår demokrati handlar inte om att befolkningen genom sina röster bestämmer över partierna och politikerna. Det är orättvisor, hinder, skydd och stöd som bestämmer vilka partier som finns i riksdagen. Sammantaget är det gigantiska orättvisor som urholkar den demokratiska rösträtten. Möjligheterna för ett nytt parti är så små och så orättvisa – vägen är så lång. Vi är därför inte fria i vårt val av partier. De små och nya partierna betraktas också utav etablissemanget som ett hot, när de istället borde ses som essensen i demokratin. Med ett verkligt fritt röstande så skulle partier bildas, växa, krympa och försvinna i en jämn ström – inte stå kvar stilla i politiken och riksdagen. Nya, friska partier och möjligheten till snabbt genomslag för medborgarnas röstande borde vara rimligt. I grunden handlar det om demokratins trovärdighet – är det medborgarna som har makten ?
Samhällskritisk medborgare
Gunnar Johansson
goddemokrati.se