Den amerikanska ”djupa staten”, Wall Street, Big Oil och attacken mot den amerikanska demokratin

Hur skapar Wall Street, oljebolagen och skuggregeringens agenturer som CIA och NSA den globala politiska ordningen?

Det är frågan som författaren Peter Dale Scott undersöker i sin nyligen utgivna bok ”The American Deep State: Wall Street, Big Oil and the Attack on U.S. Democracy,” som utgavs den 12 november. Scott, professor emeritus i Engelska vid Berkeley och före detta kanadensisk diplomat, anses som fadern till ”djup-politik” – studien om dolda permanenta institutioner och intressen vars inverkan på det politiska området överstiger de folkvaldas.

I den ”amerikanska djupa staten,” tar Scott en ingående titt på fakta som gömmer sig bakom de officiella historierna om händelser för att avslöja den riktiga dynamiken bakom kulisserna. I detta exklusiva utdrag – tittar han på svängdörren mellan Wall Street och CIA och vad den säger oss om var makten faktiskt bor.

***

Det senaste decenniet har det blivit mer och mer uppenbart att vad vi har i USA idag är vad journalisterna har betecknat… Amerikas ”djupa stat.” (1)

Utökningen av en två-nivå eller dual stat har skett parallellt med två andra dualiteter: den ökande upplösningen av det amerikanska samhället i två klasser – ”en procent” och ”nittionio procent” – och tudelningen av den amerikanska ekonomin i två aspekter: den inhemska, fortfarande under viss statlig kontroll och beskattning, och den internationella, relativt fri från statlig kontroll. (2)

Alla tre utvecklingarna har påverkat och intensifierat varandra – särskilt sedan Reagan-revolutionen 1980, vilket innebar att den amerikanska inkomstskillnaden upphörde att minska och började öka (3) Sålunda spelade exempelvis Wall Street – inkarnationen av ”en procent” – en signifikant roll i skapandet av CIA efter andra världskriget, och tre decennier senare spelade CIA och Big Oil en avgörande roll i omriktandet av amerikansk politik för Reagan-revolutionen.

Det finns en tvetydig symbios mellan två aspekter av den amerikanska djupa staten:

1. Beltway – agenturerna tillhörande skuggregeringen, som CIA och NSA, vilka har instiftats av den offentliga staten och som nu utgör en skugga över den, och

2. Den mycket äldre kraften på Wall Street, dvs de mäktiga bankerna och advokatfirmorna som har kontor där.

Toppchefer vid finansdepartementet, CIA-officerer, och Wall Street-bankirer och -advokater tänker väldigt likt varandra på grund av ”svängdörren” genom vilken de passerar lätt från privat till offentligt och tillbaka igen.

Men en mycket större roll för den privata sektorn kom i och med den ökade outsourcingen av regeringens underrättelsebudget. Tim Shorrock avslöjade 2007 att ”omkring 70 procent av de uppskattade 60 miljarderna dollar regeringen spenderar varje år på underrättelseverksamhet numer är outsourcat till privata underrättelseföretag som Booz, Allen & Hamilton (numer Booz Allen Hamilton) och SAIC (Science Applications International Corporation). (4)

Jag kommer att visa att på 1950-talet var Wall Street ett dominant komplex. Det inkluderade inte bara banker och advokatfirmor utan också oljejättar vars kartell-arrangemang med framgång försvarades mot den amerikanska regeringen via Wall Street-advokatbyrån Sullivan and Cromwell, Dulles-brödernas hem. Detta större komplex är vad jag avser med Wall Streets övervärld.

Det verkar vara liten skillnad gällande Allen Dulles inflytande vare sig han var en Wall Street-advokat eller CIA-chef. Även om han formellt inte anslöt sig till CIA förrän november 1950 så var han i Berlin före Berlinblockaden 1948, ”överseende frisläppandet av antisovjetisk propaganda över hela Europa. ” (5) Tidigt, sommaren 1948 grundade han American Committee for a United Europe (ACUE), för att stödja vad som på tidigt 1950-tal kom att bli ”den största CIA-operationen i Västeuropa.” (6)

CIA övergav aldrig sitt beroende av finansiering utanför den officiella budgeten för att kunna genomföra sina hemliga operationer. I Sydostasien i synnerhet har det CIA-kontrollerade firman Sea Supply Inc tillhandahållit en infrastruktur för narkotikasmuggling i syfte att stödja en CIA-ledd paramilitär styrka, PARU [Två CIA-ägda företag, Sea Supply Inc. och Civil Air Transport (CAT) Inc. (senare Air America) försåg till en början KMT 93rdDivision i Burma som organiserade opium-mul-tåg ner till Thailand, där opiumförsäljning fortfarande var laglig.

Senare, när den amerikanska regeringen officiellt distanserade sig från KMTs drogarmé, organiserade CIA en offensiv och defensiv paramilitär enhet, PARU, inom den Thailändska gränspolisen (BPP). Likt BPP finansierar PARU sig själv genom att beslagta KMT-opium och ge det till den Thailändska regeringen för att få hittelön på 12,5 procent av försäljningsvärdet.] (7)

***

CIA verkar också ha agerat koordinerat med slaskfonder från olika USA-regeringskontrakt, allt från Howard Hughes organisation till vapenförsäljning till främmande makt av amerikanska försvarsföretag som Lockheed och Northrop. (8)

De internationella advokaterna vid Wall Street gjorde ingen hemlighet inför varandra av sin gemensamma uppfattning att de förstod bättre än Washington vad som krävs för att styra världen.

Denna mentalitet var tydlig 1952, när Trumans justitiedepartement försökte bryta upp kartelkontrakten genom vilka Standard Oil från New Jersey (nuvarande Exxon) och fyra andra oljejättar kontrollerade den globala oljedistributionen. (De andra fyra var Standard Oil Company från New York, Socony [senare Mobil], Standard Oil från Californien [numer Chevron], Gulf Oil och Texaco. Tillsammans med Royal Dutch Shell och Anglo-Iranian, utgjorde de de så kallade ”Sju systrarna” i kartellen.)

Då regeringen beordrade dem att överlämna relevanta dokument så vägrade Exxons advokat Arthur Dean vid Sullivan and Cromwell, där Foster Dulles var delägare: ”Om det inte vore för frågan om nationell säkerhet, skulle vi vara helt villiga att stå till svars antingen i domstol eller civilrättsligt. Men detta är den sorts information som Kreml skulle älska att få lägga vantarna på.” (9)

Vid denna tid arbetade oljekartellen nära med det Brittiska Anglo-Iranian Oil Company (AIOC, senare BP) för att förhindra AIOCs förstatligande av Irans premiärminister Mossadeq [eller Mosaddeq] genom att i maj 1951 starta en framgångsrik bojkott av Iransk oljeexport. ”I maj 1951 stöddes AIOC av andra stora oljebolag, som hade stora intressen i att avvärja förstatligande… Inga av de stora företagen ville stöta i iransk olja, och trots en eller två  målande episoder, höll bojkotten.” (10)

Men Truman vägrade, trots en direkt personlig förfrågan från Churchill, låta CIA delta i störtandet av Mossadeq, och skickade i stället Averell Harriman till Teheran i ett misslyckat försök att förhandla fram en fredlig lösning på Mossadeqs meningsskiljaktigheter med London. (11)

Allt detta ändrades i och med valet av Eisenhower i november 1952 (med avsevärt stöd av oljeindustrin), följt av utnämnandet av Dulles-bröderna till inrikesminister respektive chef över CIA.

I november 1952 började CIA-officerare planera CIA:s inblandning i MI6:s och oljeföretagens ansträngningar i Iran (12) – även om dess ökända operation TP/AJAX som syftade till att störta Mossadeq inte godkändes av Eisenhower förrän den 22 juli 1953. (13)