CFR-medlemmen Carroll Quigley var historieprofessor på Georgetown University från 1941 till 1976. Han undervisade också vid Princeton och Harvard, samt föreläste vid Brookings institut. han var frekvent föreläsare vid amerikanska laboratoriet för marina vapen, institutet för utlandstjänst och vid amerikanska flottans universitet i Norfolk, Virginia. 1958 var han konsult för kongressens valkommitté som skapade National Space Agency. 1964 var han konsult vid flottans fortbildningsskola för utexaminerade i Monterey, Kalifornien i projektet Seabed. Projektet skapades för att visualisera de framtida amerikanska vapensystemen.

Det är inte svårt att förstå varför president Clinton gav Carroll Quigley kudos i sitt nomineringstal på Demokratiska partiets konvent. Quigley examinerades med lovord när han mottog sin Masters och Ph.D. från Harvard. Han var med i Ripleys Tro Det Eller Ej för att ha varit Harvards yngsta person att ha mottagit en Ph.D. Efter att ha undervisat på Harvard och Princeton åkte han till Georgetown där han i 28 år på raken blev vald av f.d. elever som den mest inflytelserika professorn. Dekanus på skolan för utlandstjänst, Dr. Peter F. Krough säger träffande, ’Han var en av de sista av de stora makrohistoriker som spårade civilisationers utveckling…med utmärkt förmåga.’ Med hans undervisning har Clinton och andra aspiranter ställt sig i inflytelserika positioner. Som Quigley menade på, ’Se på de verkliga situationerna som ligger under de konceptuella och verbala symbolerna.’

En CFR-Historikers Berättelse från Insidan
Under tidigt 1960-tal gjorde Carroll Quigley omfattande forskning för sin encyklopediska Tragedi och Hopp: En Historia om Världen i Vår Tid (Tragedy and Hope: A History of the World in Our Time). Tragedy and Hope återberättade, i över 1300 tätskrivna sidor med litet tryck, om hur en kader av extremt välbärgade och mäktiga individer successivt kom till makten. Några var bankirer, andra började inom andra industrier men kom in i bankvärlden eftersom det var där den riktiga makten fanns. De handlade oftast bakom scenen, inte som rikens politiska elit men som en internationell elit – eller superelit. För dem blev naturliga gränser och lojaliteter allt mer meningslösa.

Carroll Quigley skrev i Tragedy and Hope:

”Det existerar, och har existerat i en generation, ett internationellt anglofilt nätverk som agerar, i viss utsträckning, på sättet den radikala högern tror att kommunister agerar. Faktiskt har detta nätverk, som vi kan identifiera som rundabordsgrupper, ingen som helst motvilja till att samarbeta med kommunisterna, eller någon annan grupp, vilket de ofta gör. Jag känner till några av denna gruppens verk eftersom jag har studerat det i 20 år och tilläts i två år, i början av 1960-talet, att undersöka deras papper och hemliga protokoll. Jag har ingen motvilja till gruppen eller de flesta av dess mål och har, under lång tid av mitt liv, stått det och dess många instrument nära. Jag har protesterat, både i det förflutna och nyligen, mot ett fåtal av dess policys (särskilt dess tro att England var en Atlantisk snarare än en Europeisk makt och måste allieras, eller till och med ingå i federation, med USA och måste isoleras från Europa), men generellt sett har min huvudsakliga skillnad i åsikter varit att det föredragit att förbli okänt och jag tror att dess roll i historien är tillräckligt betydelsefull för att att det ska bli känt”.

Tragedy and Hopes största värde är att den utgör ett modigt och skrytsam erkännande av en från insidan av etablissemanget att det faktiskt existerar en relativt liten men mäktig grupp som har lyckats med att skaffa sig ett strypgrepp på amerikanska och brittiska angelägenheter. Dr. Quigley identifierade denna grupp som de ”internationella bankirerna”, män som är ganska annorlunda från vanliga bankirer på utmärkande sätt: de var kosmopolitiska och internationella; de stod nära regeringar och var särskilt intresserade av frågor kring statsskulder…; de var nästan likvärdigt hängivna till lönndom och det hemliga bruket av finansiellt inflytande på politiskt liv. Dessa bankirer kom att kallas internationella bankirer och blev, mer specifikt, kända som köpmannabankirer i England, privata bankirer i Frankrike och investeringsbankirer i USA.’

Dr. Quigley påvisar att kontrollens kärna ligger i Amerikas och Europas finansiella dynastier som har utövat politiskt makt genom formationen av internationella finanssyndikat. Dessa monopolpengadynastier lärde sig den grundläggande läxan att alla regeringar måste ha inkomstkällor varifrån de kan låna pengar i kristider. Genom att förse dem med såna resurser kunde de internationella bankirerna göra både kungar och demokratiska ledare oerhört underdåniga sin vilja. Quigley namnger vilka de är. Han berättar hur väl de dolt utsträckningen av deras ofantliga förmögenhet för allmänheten genom att hålla sina firmor personliga, oftast som partnerskap, utan aktier, inga rapporter och oftast ingen reklam. Dr. Quigley spårar den ofantliga makten och kontrollen utövad av Rothschildfamiljen, Bank of England, J.P. Morgan och Rockefellerfamiljen. Vid förra sekelskiftet var dessa affärsledares inflytande så stort enligt Dr. Quigley att Morgan- och Rockefellergrupperna tillsammans eller till och med Morgangruppen själv kunde ha förstört landets ekonomiska system.

Vid 1900-talets början hade den amerikanska ekonomin blivit så dynamisk att de större bankdynastierna fann det allt svårare att bibehålla stark kontroll. Därutöver utmanades deras kontroll som en stor politisk fråga i de nationella folkomröstningarna. Så Morgans och Rockefellers dynastier beslutade att följa det mönster av finansiell monopolmakt som Bank of England etablerade, en bank som är en institution i privata händer och har ett sken av att vara en officiell regeringsinstitution. Resultatet blev Federal Reserve Act, ursprungligen planerat på ett hemligt möte på Jekyll Island 1910 där representanter från Morgans och Rockefellers banker närvarade. Lagförslaget för Federal Reserve introducerades i Senaten av senator Nelson Aldrich, förfader till guvernör Nelson Aldrich Rockefeller. Originalförslaget misslyckades eftersom Aldrich var för nära förknippad med Morgan och Wall Street. Morgan-Rockefellergruppen insåg då att de behövde demokraternas stöd för att kunna radera Wall Streets fingeravtryck på förslaget. Möjligheten presenterade sig under valet 1912. Desperata att besegra president William Howard Taft (som motsatte sig Aldrichförslaget) duschade Wall Street presidentkampanjerna för Woodrow Wilson och Theodore Roosevelt med pengar, detta för att splittra republikanerna och försäkra sig om valet av Wilson.

Internationella Regleringsbanken
1929 grundades Young-kommittén för att skapa ett program för reglering av det tyska krigsskadeståndet som var ett av resultaten från Versaillesfördraget, som författades vid fredssamtalen i Paris 1919. Kommitténs ordförande var Owen D. Young, grundaren av Radio Corporation of America (RCA) , ett dotterbolag till General Electric. Han var även VD och koncernchef för GE mellan 1922 och 1939 och medförfattare till Dawes-planen 1924; han utsågs till styrelsemedlem i Rockefeller Foundation 1928 och 1929 var han även vice ordförande för Centralbanken i New York. När han skickades till Europa 1929 för att utforma programmet för Tysklands återbetalningar medföljdes han av J.P Morgan, Jr.

Kommittén skapade Young-planen som ”definitivt var en metod för att ockupera Tyskland med amerikanskt kapital och pantsätta tyska realtillgångar i utbyte mot ett gigantiskt lån i USA” Young-planen ledde vidare till ”ständigt ökande arbetslöshet”, vilket i sin tur gjorde att Hitler kunde lova att han skulle ”avskaffa arbetslösheten”, vilket ”var den faktiska orsaken till de enorma valframgångar Hitler hade i valet.”

Planen trädde i kraft 1930, året efter börskraschen. En del av planen gick ut på att skapa en internationell regleringsorganisation; denna skapades 1930 och kallas för Internationella regleringsbanken (Bank for International Settlements, BIS). Det påstådda syftet var att underlätta och samordna betalningarna av krigsskadeståndet från Weimarrepubliken till de Allierade. Dess sekundära funktion var emellertid mycket viktigare och mycket mer hemlighållen: Att ”koordinera verksamheterna vid världens centralbanker”. BIS beskrevs som en ”en bank för centralbankerna” och ”en privat organisation med aktieägare, men som utför funktioner för offentliga organ. Sådana funktioner är strikt konfidentiella så att allmänheten vanligtvis är ovetande om det mesta av BIS verksamhet.”

BIS skapades ”för att åtgärda Londons tillbakagång som världens finansiella centrum genom att inrätta en mekanism genom vilken skapades en värld med tre ledande finansiella centra i London, New York och Paris som ändå kunde fungera som en enhet”. Som Carroll Quigley förklarade i Tragedy and Hope:

”… Befogenheterna av den finansiella kapitalismen hade ett långtgående mål, ingenting mindre än att skapa ett världsomspännande system för finansiell kontroll i privata händer för att kunna dominera det politiska systemet i varje land och ekonomin i världen som helhet. Detta system skulle kontrolleras på ett feodalt sätt av centralbankerna i världen som agerar i samförstånd, genom hemliga avtal som nåddes i frekventa privata möten och konferenser. spetsen av systemet skulle vara Banken för internationella betalningar [BIS] i Basel, Schweiz, en privat bank som ägs och kontrolleras av världens centralbanker som själva var privata företag.”

BIS grundades av ”centralbankerna i Belgien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Japan och Storbritannien tillsammans med de tre ledande kommersiella bankerna i USA, inklusive J.P. Morgan & Company, First National Bank of New York, och First National Bank of Chicago. Varje centralbank tecknade sig för 16 000 aktier och de tre amerikanska bankerna tecknade sig också för samma antal aktier”. Det är emellertid ”bara centralbankerna som har rösträtt”.

Idag har BIS statlig immunitet, betalar ingen skatt, och har sin egen privata poliskår. BIS består numera av 55 medlemsländer, men den klubb som träffas regelbundet i Basel är en mycket mindre grupp, och även inom den, finns det en hierarki. I en artikel 1983 i Harper’s Magazine kallad Ruling the World of Money; skrev Edward Jay Epstein att där de riktiga affärerna blir gjorda är i ”en slags inre klubb bestående av ett halvdussin eller så mäktigt centralbankschefer som befinner sig mer eller mindre i samma monetära båt.” Edward skrev följande: ”Det främsta värdet, vilket också verkar avgränsa den inre klubben från resten av BIS medlemmarna, är den fasta övertygelsen att centralbanker bör agera oberoende av sina hem regeringar. En annan närbesläktad tro av den inre klubben är att man inte borde lita på politikerna att avgöra ödet för det internationella monetära systemet”. BIS förordningar tjänar bara det enda syftet av att stärka det internationella privata banksystemet, även vid fara för de nationella ekonomierna. IMF och internationella banker som regleras av BIS är ett lag: de internationella bankerna lånar hänsynslöst till låntagarna i de framväxande ekonomierna för att skapa en utländsk valuta/skuldkris, IMF anländer som bärare av monetära virus i namnet av en sund penningpolitik, sedan kommer de internationella bankerna som en gam investerare i namnet av ekonomisk räddare för att förvärva nationella banker som anses kapitalt otillräckliga och insolventa av BIS.

Kraften av BIS att göra eller bryta ekonomier visades 1988, då de utfärdade en Baselöverenskommelse som höjde kapitalkrav för banker från 6% till 8%. Vid den tiden hade Japan utvecklats till världens största fordringsägare, men Japans banker var sämre kapitaliserade än andra stora internationella banker. Att Höja kapitalkravet tvingade dem att skära ned på utlåningen, vilket skapade en recession i Japan som den i USA lider av idag. Fastighetspriserna föll och lån gick till standard medans säkerheten för dem skrumpnade. En nedåtgående spiral följde och slutade med total konkurs av bankerna. Bankerna blev tvungna att nationaliseras, trots att ordet inte användes för att undvika kritik.

I en artikel i Asia Times 2002 med titeln ”Global Economy: The BIS vs. National Banks” observerade ekonomen Henry CK Liu att Baselkommittén avtalen har tvingat nationella banksystem ”att marschera till samma melodi, som syftar till att tillgodose behoven för mycket sofistikerade globala finansmarknader, oavsett utvecklingsbehoven av deras nationella ekonomin.” Han skrev: ”Nationella banksystem kastas plötsligt in i armarna av Basel Capital Accord sponsrat av Bank of International Settlement (BIS), eller så får de möta straffet av ockrade riskpremier för att säkra de internationella lånen mellan bankerna. Nationell politik utsätts plötsligt för vinst incitament för privata finansiella institutioner, alla medlemmar i ett kontrollerat hierarkiskt system som leds från bankernas pengar center i New York. Resultatet är att tvinga nationella banksystem att privatisera…

FDR’s och Louis Dembitz Brandeis varningar
I ett brev från den 21 november 1933 skrev president Franklin Roosevelt följande till den amerikanska diplomaten Edward M. House, ”Den verkliga sanningen är att, som du och jag vet, ekonomiska element i de större centren har kontrollerat regeringen ända sedan Andrew Jacksons dagar – och jag gör inte helt och hållet undantag för Woodrow Wilsons administration. Landet genomgår en upprepning av Jacksons kamp mot Bank of the United States – bara på en större skala.” (F.D.R.: His Personal Letters, New York: Duell, Sloan and Pearce 1950, s. 373.). Fyra år senare i ett brev till alla statsguvernörer gällande en enhetlig lag om markvård (Den 26 februari 1937) erkände president Franklin Roosevelt att demokratin inte fungerade och att USA höll på att förvandlas till en fasciststat och att koncentrationen av privat makt växte utan tidigare historisk motsvarighet. I ett meddelande till kongressen om att bekämpa monopol, den 29 april, 1938, för att bevisa sin tes att den dåvarande koncentrationen av ekonomisk makt var utan tidigare motstycke citerade presidenten känd statistik från the Bureau of Internal Revenue: 1) 0,1% av USAs företag äger 52% av alla företagstillgångar, har 50% av alla företagsinkomster, knappt 5% av USAs företag äger 87% av alla tillgångar och mindre än 4% av alla tillverkningsföretag står för 84% av alla nettovinster; 2) redan 1929 fick 0,3% av befolkningen 78% av utdelningen och 3) 1936 gick 33% av alla arv till 4% av alla arvingar.

Louis Dembitz Brandeis som var en domare i USA:s högsta domstol åren 1916-1939, varnade för dessa samverkande direktorat – av bankinstitut redan 1914, i boken Other People’s Money And How the Bankers Use It, där han skriver,

”Det dominerande inslaget i vår finansoligarki är bankrådgivare. Associerade banker, truster och livförsäkringsbolag är hans verktyg. Kontrollerade järnvägar, offentlig service och industriföretag är hans motiv. Korrekt även om de är mellanhänder, försöker dessa bankirer grensla USA:s näringsliv som dess mästare, så att praktiskt taget inget större företag kan genomföras framgångsrikt utan deras medverkan eller godkännande. Dessa bankirer är naturligtvis skickliga män och besitter stora förmögenheter, men de mest potenta faktorerna i deras kontroll över affärsverksamhet är inte innehav av extraordinära förmågor eller stora förmögenheter. Nyckeln till deras makt är en kombination – koncentrationsintensiv och omfattande – som avancerar längs tre olika linjer:

Först: Den självklara sammanslagningen av banker och truster, de mindre uppenbara anknytningarna – genom aktieinnehav, rösträttstruster och överlappande direktorat – av bankinstitut som inte är juridiskt sammanlänkade; de gemensamma transaktionerna, gentlemannaavtalen och ”banketiken” som eliminerar konkurrensen mellan de bankirer.

För det andra: Det finns en sammanslagning av järnvägar till stora system, de stora kombinationerna av public service-företag och bildandet av industritruster vilka, genom att göra företagen så ”stora” att lokala, självständiga bankkoncerner inte själva kan leverera de nödvändiga medlen, har skapat ett beroendeförhållande till New Yorks bankirer. Men en kombination, oavsett intensivitet, enbart längs dessa linjer kan inte producera en finanskabal – en annan och mer potent kombinationsfaktor tillfördes.

Tredje: Investmentbanker, som till exempel JP Morgan & Co, återförsäljare av obligationer, aktier och information, befästa på funktionerna som de tre andra företagsklasserna som deras verksamhet hade fört dem i kontakt med. De blev den styrande makten inom järnvägsindusti, offentlig service och industriföretag varigenom våra stora affärsverksamheter bedrivs – skaparna till obligationer och aktier. De blev den styrande makten i livförsäkringsbolagen och de andra företagsreservoarerna engagerade i folks sparande – köparna av obligationer och aktier. De blev den styrande makten även i banker och trustbolag – förvaltare för landets snabba kapital – affärsverksamheternas livsblod, med vars hjälp de och de andra fortsatte sin verksamhet. Således blev fyra olika funktioner, var och en avgörande för affärsverksamhet, och var och en förövad, ursprungligen av en särskild skara män, enade i funktionen som bankrådgivare. Det är främst denna förening av affärsfunktioner finanskabalen har att tacka för sin existens.

Utvecklingen av vår finansoligarki följde, i detta hänseende, riktlinjer som den politiska despotismens historia har bekantat oss med:-usurpation, som fortsätter genom gradvist intrång snarare än genom våldsamma handlingar, subtila och ofta länge dolda koncentrationer av olika funktioner vilka är välgörande när de administreras separat och farliga först när de samlas av samma personer. Det var genom processer som dessa som Caesar Augustus blev härskare i Rom. Skaparna av den amerikanska grundlagen hade liknande faror i åtanke för den amerikanska politiska friheten när de så noga såg till att separera statliga befogenheter.”

Bankaffärer med Hitler
Under 1930-talet kunde Tyskland skapa ett fåtal dominerande industrikarteller, som alla finansierades av Wall Streets bankirer och industrilister, med de lån som tillhandahölls genom Dawes- och Young-planerna. Dessa karteller utgjorde basen och det viktigaste finansiella stödet för Naziregimen. Samarbete mellan den nazityska industrin och den amerikanska industrin och storfinansen fortsatte, i synnerhet med Morgan och Rockefellers intressen, men även med Ford och DuPont. De av Morgan-Rockefellers internationella banker och företag som hade förbindelser med dem ”hade ett intimt samband med tillväxten i den nazistiska industrin.” Rockefellers imperium, Standard Oil, ”gav livsviktig assistans till Nazitysklands förberedelser inför Andra världskriget.” Utöver detta spelade Rockefeller Foundation en avgörande roll inte bara i finansieringen av rasistiska och elitiska rashygieniska rörelser i USA utan även vid införandet av den rashygieniska ideologin i Nazityskland, vilket gjorde det enklare att få till stånd de värderingar som ledde till Förintelsen.

Hjalmar Schacht, ordföranden för Reichsbank under Weimarrepubliken var kvar som ordförande för den tyska centralbanken mellan 1933 och 1939, och var följaktligen en central figur i Nazityskland och en av de pådrivande krafterna bakom Tysklands planer på återindustrialisering, förnyelse och upprustning. Hitler utnämnde Schacht till sin finansminister 1934.

Centralbanker i hela Europa började att köpa naziguld, som smugglades och smältes ned och omstämplades i Schweiz (ungefär som skedde med sovjetiskt guld). Sverige, Spanien, Portugal, Argentina, Turkiet, Frankrike, Storbritannien, Polen, Ungern och USA ”bedrev samtliga handel med nazisterna med guld som överfördes via BIS”. Detta gjordes i ett samarbete mellan centralbankerna eftersom ”BIS ägnade sig åt guld- och valutaöverföringar med Nazityskland genom sitt samarbete med Reichsbank.” Schacht utnyttjade sitt betydande inflytande och ”bidrog till att placera högt uppsatta nazister och utländska medarbetare i BIS styrelse..”

Medan de härskande klasserna siktade in sig på imperiebyggande kunde de inte bara säga åt sina arbetande klasser att gå och dö i profitens tjänst. Arbetare mindes bittert ”krigsprofitörerna” och ”dödens köpmän” som hade sänt dem till att dö i Första Världskrigets skyttegravar. Således sålde USA och dess allierade sitt imperialistiska krig genom att hävda att det skulle utkämpas för att försvara demokratin. De dolde systematiskt sina verkliga motiv. Council on Foreign Relations publicerade en rad studier för att hjälpa till med att definiera USA:s mål med kriget. En historia om rådet citerar en studie som varnar för att ”formuleringen av uttalanden om krigets mål för propagandasyften är  väldigt annorlunda mot att formulera ett uttalande som definierar det sanna nationella intresset.”

En CFR-studie konstaterade:

”Om krigsmål uttalas som verkar vara angelägna endast om angloamerikansk imperialism, skulle de erbjuda lite till folken i resten av världen och skulle bli sårbara för nationalsocialistiska gengäldslöften. Såna mål skulle också förstärka de mest reaktionära elementen i USA och Storbritannien. Andra folks intressen borde emfaseras, inte bara Europas, men också Asiens, Afrikas och Latinamerikas. Detta skulle förbättra propagandans effekt.” (Memorandum E-B32, 17 april, 1941, CFR, War-Peace Studies, NUL).

James Stewart Martin var en antitrustadvokat i spetsen för ekonomiskt förband i amerikanska armén vars uppdrag det var att bryta upp Tyklands industrikarteller – för att förhindra återupplivningen av den nationalsocialistiska krigsmaskinen. 1950 publicerade James Stewart martin sin bok All Honorable Men (Alla Ära Män) – som beskrev hans upplevelser som chef över den ekonomiska krigföringssektionen av Justitiedepartementet som utredde nationalsocialistisk industri. Martin hävdade att amerikanska och brittiska affärsmän fick sig själva utnämnda till nyckelposter i denna efterkrigsutredning för att avleda, bromsa och dämpa utredning av nationalsocialistiska industrialister och således hålla sin egna inblandning dold. En brittisk officer dömdes av krigsrätt till två år för at ha skyddat en nationalsocialist och flera amerikanska tjänstemän blev omplacerade.

Under utredningarnas gång gjorde Martins team några överraskande upptäckter, bland dem: faktumet att Tyskland hade börjat lägga grundstenarna för återupprustning långt innan Hitler kom till makten; att tyska företag, som följde en plan konstruerad innan första världskriget, hade använt patent som krigsvapen; att amerikanska affärsmän spelade en nyckelroll i att hjälpa Tyskland rusta upp krig; att Hitler kontrollerades lika mycket av den tyska affärseliten som den kontrollerades av honom; att amerikanska bankirer hjälpte nationalsocialisterna gömma sitt krigsbyte medan Stortysklands kollaps antågade; att i slutet höll sig den tyska maktstrukturen praktiskt taget intakt, tack vare hjälp från brittiska och amerikanska näringslivsintressen.

Martin kom till Europa från Washington år 1945 med sin utredningsgrupp för att protestera till G-2, Office of the Deputy Chief of Staff for Intelligence (ODCSINT) om General Motors-Nazi-anslutning. Han kom till USAs militärkommando vid Bushy Park, London, bara för att upptäcka att Graeme K. Howard från General Motors var överste över honom. Han lyckades hitta en kopia av Howards bok ”Amerika och en ny världsordning” i vilken Howard sympatiserarde med nazisterna. Rädda för en folkstorm skickade armen hem Howard. Martin och hans team blockerades snabbt från att göra de utredningar de ville. Han skrev i sin bok All Honorable Men följande:

”Vi hade inte stoppats i Tyskland av tysk verksamhet. Vi hade stoppats i Tyskland av amerikansk verksamhet. De krafter som stoppade oss hade opererat från USA men de opererade inte i det öppna. Vi var inte stoppade av lagen av kongressen, genom ett dekret av president, eller en förändring av politiken som godkänts av presidenten … Kort sagt, vad det än var som hade stoppat oss var inte ”regeringen”. Men de hade tydligt kommandot över kanaler genom vilka regeringen normalt arbetar. Den relativa maktlöshet regeringar har i den växande ekonomiska makten är naturligtvis inte ny … Nationella regeringar stod på åskådarplatser, medans större aktörer arrangerade världens angelägenheter.” Martin fortsätter med att beskriva en global trend, hur korporationer, givna vissa befogenheter av regeringen för att driva sina egna intressen, har smält samman på internationell skala och ”byggt en privat världsregering”. Denna nya order sträcker sig långt utöver gränserna av någon nation, opererar inte under någon lag utom den privata lagen av deras hemliga överenskommelser.”

Redan nio år innan James Stewart Martin upptäckte denna hemliga ordern av den amerikanska affärseliten, så varnade år 1937 den amerikanske ambassadören i Tyskland, William Dodd, för dessa industrimän i ett brev till president Roosevelt där han förklarade:

”En klick av amerikanska industrimän är fast bestämda över att få en fascistisk stat att ersätta vår demokratiska regering och har ett nära samarbete med den fascistiska regimen i Tyskland och Italien. Jag har haft många tillfällen i min tjänst i Berlin att bevittna hur nära vissa av våra amerikanska härskande familjer är den nazistiska regimen. En framstående direktör av ett av de största företagen, berättade rakt upp och ner att han var redo att vidta konkreta åtgärder för att frambringa fascismen i Amerika om president Roosevelt fortsatte sin progressiva politik. Vissa Amerikanska industrimän hade mycket att göra med att föra fascistiska regimer till stånd i både Tyskland och Italien. De gav bistånd för att hjälpa fascismen ockupera maktens säte, och de hjälper till att se till så att de håller sig där. Propagandister för fascistiska grupper försöker avvisa den fascistiska skrämman. Vi bör vara medvetna om symptomerna. När industrimän ignorerar lagar designade för social och ekonomisk utveckling kommer de att försöka använda sig av en fascistisk stat när institutionerna i vår regering tvinga dem att följa bestämmelserna.” (federated press, Januari 7, 1938. The Tragedy of Henry Ford, av Jonathan Norton Leonard.)

Hitlers dröm om ett tusenårigt renrasigt rike och bankirernas egna planer, ledde till ett vansinnigt världskrig där över 50 miljoner dödades och ännu fler skadades. För den rådande eliten inom finans- och affärsvärlden var det hela dock bara ”business as usual” och man fortsatte håva in via den blomstrande krigsindustrin samtidigt som man lade upp planerna för att efter kriget forma de traumatiserade massornas sinnen i ”rätt” riktning.

Ekonomen Murray Rothbards Forskning kring det Angloamerikanska Imperiets Historia (Den Oplanerade Federal Reserve, Runda Bordet, och CFR)
Faktum är att, som Historikern och ekonomen Murray N. Rothbard visar, CFR/Trilaterala nätverket är bara den senaste inkarnationen av en trend djupt rotad i den moderna amerikanska historien. Långt före grundandet av CFR och Trilaterala kommissionen, fanns det en maktelit i USA; den eliten kommer högst sannolikt bestå långt efter att de organisationerna är borta eller har transmuterats till något annat. Rothbards avmaskering av de historiska och ekonomiska rötterna till denna trend är avgörande för att förstå att detta inte är en ”konspiration” centrerad kring CFR och Trilateristerna, som sådan, men en ideologisk trend traditionellt centrerad kring Nordöst, bland de övre klasserna, och djupt rotad i den amerikanska historien.

Om det är konspirationshetsande att tro att människor engagerar sig i aktiviteter i syfte att uppnå ekonomiska, politiska och personliga mål, då måste rationella män och kvinnor nödvändigtvis erkänna sig skyldiga till detta. Alternativet är att påskina att mänskliga handlingar är planlösa, slumpmässiga och oförklarliga. Historien, i detta ljus, är en serie av osammanhängande tillfälligheter.

Ändå vore det felaktigt att kalla den Rothbardiska världsåskådningen en ”konspirationsteori.” Att säga att Morganfamiljen var involverad i en ”konspiration” för att dra in USA i första världskriget, när de faktiskt öppet använde all sin list, varje spak både ekonomisk och politisk, för att driva landet in i ”kriget som ska ända alla krig”, verkar bedrövligt otillräckligt uttryckt. Detta var inte något hemligt kabalmöte i något företags ljudtäta konferenssal, utan en ”konspiration” av idéer öppet och högljutt uttryckta.

Rothbards historia om Federal Reserve beskrev rollen för en ny intellektuell klass, utan vilka bankerna inte hade kunnat bli framgångsrika. För Rothbard var systemet som bedrog den amerikanska allmänheten och fick dem att acceptera Federal Reserve representerande för en ”ny allians mellan Stat och Opinionsbildare” vilket var ett ”partnerskap mellan regering, affärsledare, intellektuell, och expert.” Inom denna allians, tjänade den intellektuelle två funktioner ”(a) att hjälpa driva och planera det nya statliga systemet; och (b) att ursäkta den nya världsordningen.” Om historiker var med i denna grupp av intellektuella som hjälpte till att skapa Federal Reserve, är det inte konstigt att Morgans och Rockefellers familjeintressen inte är vida förstådda idag.

I Fallet Mot Federal Reserve, avfärdade även Rothbard traditionell akademisk aversion mot den fruktade ”historiska konspirationsteorin.” Här var frågan ”inte någon slags ’teori om historien,’ men en villighet att använda sitt sunda bondförnuft. Allt som analytikern eller historikern behöver göra är att anta, som en hypotes, att folk i regering eller lobbygrupper för regeringspolicys kanske åtminstone har såpass stort egenintresse och profithunger som folk inom affärslivet eller det övriga vardagslivet, och att undersöka de betydande och avslöjande mönstren som han kommer att se inför sina ögon.” För Rothbard, var det mest betydande mönstret inte så mycket som Demokrater visavi Republikaner, men ett utbyte eller konflikt mellan Morganfamiljen och deras allierade på ena sidan och Rockefelleralliansen på den andra.” De historiker som själva inte är böjda åt att betvivla de Federal Reserves riktiga verk missade betydelsen av Morgan/Rockefeller-modellen eftersom de inte var ”utrustade för en analys av makteliten eller den styrande klassen.” Etablerade historiker fortsatte således att fokusera på de traditionella, men godkända kunskapskanalerna – ytliga partiindelningar.

En av de mest välkända ekonomerna i USA har i modern tid riktat skarp kritik mot Federal Reserve systemet. Joseph Stiglitz – tidigare chefekonom på Världsbanken och en Nobelpristagare i ekonomisk vetenskap – sa vid en konferens vid Roosevelt Institutet 2010, att strukturen av Federal Reserve systemet är så fylld av konflikter att det är korrupt och underminerar demokrati. Stiglitz betonade att Fed bankerna har tydliga intressekonflikter, eftersom bankerna i stor utsträckning styrs av en styrelse som omfattar tjänstemän i bankerna de är tänkta att övervaka.

Den Oplanerade Federal Reserve
Federal Reserve var utväxten av fem års planering, förändring, och kompromissande bland olika politiska och bekymrade finansiella grupper, ledda av storfinansen, inklusive Morgans, Rockefellers, Kuhn, Loebs, tillsammans med deras diverse ekonomer och tekniker.

Särskilt iögonfallande bland Rockefellers intressen var Senator Nelson W. Aldrich (R.-RI.), svärfar till John D. Rockefeller, Jr, och Frank A. Vanderlip, vice president i Rockefellers National City Bank of New York. Från Kuhn, Loebs kom den framstående Paul Moritz Warburg, av den tyska investment-bankfirman M.M. Warburg and Company. Warburg emigrerade till USA 1902 för att bli seniorpartner i Kuhn, Loeb & Co., varefter han spenderade mestadels av sin tid på att agitera för en amerikansk centralbank.

Likaledes antändande drivkraft för Federal Reserve var Jacob H. Schiff, mäktigt överhuvud för Kuhn, Loeb vilka Warburg var relaterade till genom äktenskap. Uppbackande och sponsrande för warburg i det akademiska var den framstående ekonomen från Columbias Universitet, Edwin R.A. Seligman, ur investment-bankfamiljen J. & W. Seligman & Co; Seligman var bror till Warburgs svärbror.

Morgans var framstående representerade i planeringen och agitationen för en Centralbank av Henry P. Davison, Morgan partner; Charles D. Norton, president i Morgans First National Bank of New York; A. Barton Hepburn, chef över Morgans Chase National Bank; och Victor Morawetz, åklagare och bankir i Morgans led och ordförande för den verkställande kommittén för Morgankontrollerade Atchison, Topeka and Santa Fe Railroad.

Medan etablerandet av Federal Reserves system under det sena 1913 var ett resultat av koalitionen mellan Morgan, Rockefeller, och Kuhn, Loebs intressen, är det ingen fråga om vilken finansiell gruppering som kontrollerade personal och policies hos Federal Reserve när den väl var etablerad. (Om än inflytelserik i Federal Reserves rambeslut, blev styrelsemedlem Warburg diskvalificerad från ledarskap p.g.a. hans protyska åsikter.) Den första styrelsen för Federal Reserve, utsedd av President Wilson 1914, inkluderade Warburg; en av Rockefellers män, Frederic A. Delano, farbror till Franklin D. Roosevelt, och president för Rockefellerkontrollerade Wabash Railway; och en bankir från Alabama, vilken hade kopplingar till både Morgan och Rockefeller.

Överskuggande dessa tre var tre definitiva Morganmän, och en universitetsekonom, Professor Adolph C. Miller från Berkeley, vars frus familj hade kopplingar till Morgan. De tre definitiva Morganmännen var finanssekreterare McAdoo; valutakontrollant John Skelton Williams, en Virginiabankir och en långtidssupporter till McAdoo på Morgans järnvägar; och biträdande finanssekreterare Charles S. Hamlin, en åklagare från Boston som gifte in sig i en rik familj från Albany sen länge kopplad till det Morgandominerade New York Central Railroad.

Men viktigare än sammansättningen av Federal Reserves styrelse var mannen som blev den första guvernören för New York Federal Reserve Bank och som egenhändigt dominerade Feds policy från dess start till hans död 1928. Denna man var Benjamin Strong, som hade spenderat praktiskt taget hela sin affärsverksamhet och sitt personliga liv i cirkeln av toppkollegor till J.P. Morgan. En sekreterare i flera fondföretag (banker som ägnar sig åt fondverksamhet) i New York City, Strong blev granne och nära vän till tre av Morgans toppartners, Henry P. Davison, Dwight Morrow, och Thomas W. Lamont. Davison, specifikt, blev hans mentor, och drog in honom i företaget Morgan’s Bankers Trust, där han snart efterträdde Lamont som vice-president, och sen till sist blev president. När Strong erbjöds posten som guvernör för New York Fed, var det Davison som övertalade honom att ta jobbet.

Strong var en entusiast för USA:s inträde i kriget, och det var hans mentor Davison som hade planerat kuppen för att få Morgan angiven som ensam undertecknare och inköpsagent åt Storbritannien och Frankrike. Strong arbetade snabbt för att formalisera samarbetet med Bank of England, ett samarbete som skulle komma att fortsätta med kraft genom hela 1920-talet. Federal Reserve Bank of New York blev utländsk agent åt Bank of England och vice versa.

Det huvudsakliga samarbetet genom 1920-talet, mycket av det hemlighållet för Federal Reserves styrelse i Washington, var mellan Strong och mannen som snart skulle bli guvernör för Bank of England, Montagu Collet Norman. Norman och strong var inte bara goda vänner, men hade viktiga kontakter i investmentbankbranchen, Normans farbror var partner till den stora engelska bankfirman Baring Brothers, och hans farfar partner i det internationella banksyndikatet Brown Shipley & Co., Londonbranchen till bröderna Browns bankfirma från Wall Street. Innan han kom till Bank of England hade Norman själv arbetat på Brown Brothers kontor på Wall Street, och senare återvände han till London för att bli partner till Brown Shipley.

Den huvudsakliga frukten av samarbetet mellan Norman-Strong var att Strong blev pressad att driva upp inflationen på pengar och kredit i USA genom hela 1920-talet, för att hindra England från att förlora guld till USA p.g.a. deras inflationspolicies. Storbritanniens dilemma kom sig av att de insisterade på att gå tillbaka till guldmyntfoten efter kriget på det högt övervärderade medelvärdet på pundet före kriget, och sen insistera på att driva upp inflationen istället för att revalvera för att göra sin export konkurrenskraftigt prissatt på världsmarknaden. Således, Storbritannien behövde få andra länder, särskilt USA, att devalvera tillsammans med dem. Strong-Norman-Morgankopplingen gjorde jobbet, det förberedde scenen för den stora finansiella kollapsen 1929-1931.

Medan första världskriget drog sig mot sitt slut, beslutade inflytelserika britter och amerikaner att intimt efterkrigssamarbete mellan de två länderna krävde mer än bara nära samarbete mellan centralbankerna. Vad som även behövdes var permanenta organisationer för att promatera gemensam angloamerikansk policy för att dominera efterkrigstidens värld. (Murray N. Rothbard, Wall Street, Banks, and American Foreign Policy s. 21)

Runda Bordet
I England hade Cecil Rhodes redan startat ett hemligt sällskap 1891 med målet att upprätthålla och utöka det Brittiska Imperiet för att åter inrymma USA. Efter slutet på 1800-talet, föll ledningen, organiseringen och rekryteringen till sällskapet på axlarna på Rhodes vän och högra hand, Alfred Lord Milner. Milnergruppen dominerade inhemsk planering i Storbritannien under första världskriget, och särskilt planeringen för efterkrigstidens utrikes- och kolonialpolitik. Milnergruppen utsåg den brittiska delegationen av experter till Versailles. För att förorda den intellektuella agitationen för en sån policy satte även Milnergruppen upp Runda Bordet-grupperna i England och övriga världen 1910.

Den första amerikanen som tillfrågades att bli medlem i Runda Bordet var George Louis Beer, som hamnade i deras blickfång när hans böcker attackerade den amerikanska revolutionen och hyllade det Brittiska Imperiet som det såg ut på 1800-talet. Sådan lojalitet kunde inte gå obelönad, så beer blev en medlem i gruppen kring 1912 och blev amerikansk korrespondent för Round Table-magasinet. Vi har sett Beers probrittiska roll som kolonialexpert för The Inquiry. Han var också amerikansk huvudexpert på koloniala affärer vid Versailles, och efteråt gjorde Milnergruppen Beer till chef för Mandatdepartementet i Nationernas Förbund (tidiga FN).

Under kriget, Beer samman med anglofila Yalehistoriken George Burton Adams, och den mäktiga Columbiahistoriken James T. Shotwell, en viktig ledare för The Inquiry och chefen för Nationalstyrelsen för historiska tjänster, vilken sände bedräglig propaganda för krigsinsatsen, de grundade ett hemligt sällskap för att förorda angloamerikanskt samarbete. Slutligen, ledda av Beer för USA:s räkning och chefen för Runda Bordet-gruppen i England, Lionel Curtis, tog de brittiska och amerikanska historikerna vid Versailles tillfället i akt och grundade en permanent organisation för att agitera för en informell, om inte formell, rekonstituerat angloamerikanskt imperium.

Den nya gruppen, Institute of International Affairs, grundades på ett möte på Majestic Hotel i Paris den 30:e maj 1919. En sex man stark organiserande kommitté formades, tre milneriter från Storbritannien, och tre amerikaner: Shotwell; Harvardhistorikern Archibald C. Coolidge, chef för östeuropeiska avdelningen för The Inquiry, och medlem av den Morganorienterade finansfamiljen från Boston; och James Brown Scott, Morganadvokaten som skulle skriva Robert Bacons biografi. Den brittiska grenen, Royal Institute of International Affairs, satte upp en kommitté för att överse skrivandet av en multivolym historia om Versailles Fredskonferens; kommittén finansierades av en gåva från Thomas W. Lamont, Morganpartner. (Murray N. Rothbard, Wall Street, Banks, and American Foreign Policy s. 25)

CFR
Den amerikanska grenen av den gruppen tog ett tag på sig att komma igång. Slutligen gick det inaktiva American Institute of International Affairs samman med ett upplöst företag, startat 1918, av affärsmän från New York bekymrade med efterkrigstidens värld, och organiserade som en middagsklubb för att lyssna på utländska besökare. Denna organisation, Council on Foreign Relations, hade som sin hedersordförande Morganadvokaten Elihu Root, medan Alexander Hemphill, ordförande för Morgans garantifonder, var ordförande för dess finanskommitté. I augusti 1921 gick de två organisationerna samman i det nya Council on Foreign Relations, Inc., en oerhört mäktig organisation som omfattade bankirer, advokater, och intellektuella.

Medan olika finansiella intressen representerades i den nya organisationen var CFR Morgandominerat, från topp till botten. Hederspresident var Elihu Root. President var John W. Davis, Wilsons chefsadvokat, och nu huvudrådgivare för J.P. Morgan & Co. Davis skulle bli demokratisk presidentkandidat 1924. Finanssekreterare för det nya CFR var historikern i ekonomi från Harvard Edwin F. Gay, direktör för planering och statistik för Skeppstyrelsen under kriget, och nu redaktör för New Yorks Evening Post, ägd av hans mentor, Morganpartnern, Thomas W. Lamont.

Det var Gay som fick idén att grunda Foreign Affairs, CFR:s kvartalsutgivna tidskrift, och som föreslog att både hans Harvardkollega Archibald Coolidge som förste redaktör, och New York Posts reporter Hamilton Fish Armstrong som biträdande redaktör och verkställande direktör för CFR. Andra framstående tjänstemän i det nya CFR var: Frank L. Polk, före detta statssekreterare och nu advokat för J.P. Morgan & Co; Paul M. Warburg från Kuhn, Loeb; Otto H. Kahn från Kuhn, Loeb; före detta statssekreterare under president Wilson, Norman H. Davis, en bankkollega till Morganfamiljen; och som vicepresident, Paul D. Cravath, seniorpartner till Rockefellerorienterade advokatfirman Cravath, Swaine and Moore från Wall Street.

Efter andra världskriget blev Council on Foreign Relations dominerat av Rockefellers snarare än Morgans intressen, ett maktskifte som reflekterade en allmän förändring av de finansiella makterna i världen i stort. Efter andra världskriget då oljan tågade in som en framträdande faktor fick det Morgans och Rockefellers – tidigare intensiva rivaler – in i ett österländskt etablissemang över vilka Rockefellers blev senior- och Morgans juniorpartners.
(Murray N. Rothbard, Wall Street, Banks, and American Foreign Policy s. 26)

CFR:s Policyskapande
1977 framlade statsvetaren Thomas Dye sitt anförande till Southern Political Science Association vid University of California i Santa Cruz. Hans ämne: rollen som påstått ’privata’ policyskapande organisationer spelar i att avgöra federal amerikansk policy. Hans anförande publicerades 1978 som en uppsats i The Journal of Politics, och mycket utrymme dedikerades till betydelsen av Council on Foreign Relations (CFR) i skapandet av amerikansk utrikespolitik. Överlag var detta en ovanlig händelse som hjälpte att korrigera ett misstag identifierat av sociologen G. William Domhoff i hans bok från 1970, The Higher Circles; The Governing Class in America: ”det har aldrig funnits någon uppsats om [CFR] i någon forskartidning indexerad av Social Science and Humanities Index.” Många statsvetare tyckte uppenbarligen att detta var en korrekt ordning bland dessa ting och ville därmed att status quo skulle bestå, därför skrev Dye på första sidan: ”Jag uppskattar hjälpen jag fick från G. William Domhoff, från University of California, Santa Cruz. Jag vill framföra mina ursäkter till de framstående statsvetare som förtäljde att [studera] aktiviteterna uträttade av privata policyskapare inte var ’statsvetenskap.”

Det är sannerligen intressant att ”framstående statsvetare” skulle opponera sig mot att undersöka Council on Foreign Relations och andra förment ’privata’ policyorganisationer. Vi skall återvända till dessa företeelser. Men först låt oss skaffa oss ett grepp om vad CFR är och en kontext varifrån vi kan utvärdera Dyes fras ”privata policyskapare” med denna organisation som referens.

I hans uppsats skriver Thomas Dye:

”Statsvetaren Lester Milbraith observerade att inflytandet från CFR i hela regeringsapparaten är så genomsyrande att det är svårt att kunna urskilja CFR från regeringsprogram: ’Emedan Council on Foreign Relations inte är finansierat av någon regering arbetar den så nära med regeringen att det är svårt att kunna skilja på CFR:s handlingar stimulerade av regeringen från autonoma handlingar.”

Man skulle kunna säga det i omvänd ordning också: det är svårt att skilja regeringens handlingar stimulerade av Rådet från autonoma handlingar av regeringen. Dye listar ganska stora amerikanska utrikespolitiska initiativ som CFR ledde, ”inklusive både det första beslutet att ingripa militärt i Vietnam och det senare beslutet att dra sig ur.” Medlemmar och ledare [i Council on Foreign Relations] spelade även en nyckelroll i det taktiska beslutet att använda atombomben mot Japan. Krigsministern Henry L. Stimson var president Roosevelts chefsrådgivare i frågor om kärnvapen och han ledde den särskilda interimskommittén som president Truman etablerade i slutet av april 1945 för att ge vägledning kring användningen av kärnvapen. Åttamannakommittén dominerades av 5 medlemmar från CFR, inklusive Stimson, ordföranden, som hade varit aktiv i flera av CFRs program i över tio år. En av de fem medlemmarna i rådet, vetenskapsmannen Karl T. Compton, rektor vid M.I.T., framförde där och då åsikten att atombomben skulle användas för att ”imponera på världen” och han gav därigenom trovärdighet till de som har hävdat att atombomben användes på Japan främst för att skrämma ryssarna och därigenom förstärka den amerikanska positionen som världsledare.

Williap Putnam ”Bill” Bundy som var del av CIA och utrikesrådgivare åt presidenterna John F. Kennedy och Lyndon B. Johnson, hedrade också CFR för att ha hjälpt lägga det mentala ramverket som ledde till Marhallplanen och NATO. Thomas Dye pekade även ut att många viktiga medlemmar i CFR samtidigt är regeringsposternas toppmän. Till exempel, ”Rådsmedlemmar i Kennedy-Johnsonadministrationen inkluderade statssekreterare Dean Rusk, nationell säkerhetsrådgivare McGeorge P. Bundy, CIA-direktör John McCone, och biträdande statssekreterare George Ball.” En lista över viktiga figurer i CFR över åren fram till 1978, vilken Dye också förser oss med, visar att många av dem är före detta topptjänstemän i USA:s regering.

Men CFR är inte bara var nuvarande och föredetta innehavare av regeringsposterna möts; det är också en inkubator för framtida innehavare. Som William Domhoff observerade:

”Douglass Cater, en journalist från Exeter och Harvard som tjänade i Lyndon B. Johnsons administration, har noterat att ’en flitig forskare skulle göra rätt i att gräva om rollen som det rent inofficiella Council on Foreign Relations spelat i omhändertagandet och odlandet av ett begynnande amerikanskt etablissemang.’ …Vänder sig till den allomfattande frågan om regeringens inblandning… poängen görs mest auktoriserat av John J. McCloy… direktör för CFR och regeringsutnämnd för en rad roller sen tidigt 1940-tal: ’När helst vi behövde en man,’ sa McCloy när han förklarade närvaron av CFR-medlemmar i det moderna försvarsetablissemanget som bekämpade andra världskriget, ’tummade vi igenom listan av rådsmedlemmar och ringde ett samtal till New York.”

Så i vilket hänseende, kan vi då säga att CFR är privat? I denna tekniska mening: pengarna som stöttar CFR kommer från privata stiftelser och företag. Det är uppenbart, nu, varför CFR av Washingtongjournalisten och CFR-insidern Joseph Kraft kallades en ’skola för statsmän vilken kommer nära till att bli ett organ för vad C. Wright Mills har kallat Makteliten — en grupp män, med liknande intressen och synsätt, som formar händelser från osårbara positioner bakom scenen.'” Finansiella uppbackare till CFR får förvandla sina åskådningar till policy utan den granskning som skulle medfölja att kandidera för offentliga poster, under täckmanteln att de arbetar för en påstått ’privat’ organisation. T.o.m. den akademiska världen av ”framstående politiska forskare” som vi sett, samarbetar för att hålla CFR i skuggan, eftersom enligt dem är studier av CFR tydligen inte ”politisk vetenskap”.

Denna skugga skymmer inte bara processen för policyskapande i USA, men i hela västvärlden. Thomas Dye skriver:

”En diskussion om CFR skulle inte vara komplett utan någon referens till dess multinationella arm — Trilateral Commission. Trilateral Commission etablerades av CFR:s styrelseordförande David Rockefeller 1972, med stöd av CFR och Rockefeller Foundation. Trilateral Commission är en liten grupp av topptjänstemän från multinationella företag och regeringsledare för industrinationer, vilka träffas periodiskt för att koordinera policy för USA, Europa och Japan.”

En modern studie av CFR konstaterade följande,

”Denna studie har avslöjat den amerikanska imperialismens rötter i de ekonomiska, politiska och strategiska behoven hos den dominerande sektorn i den amerikanska härskande klassen, med Council on Foreign Relations, CFR, i spetsen. Deras maktbegär och strävan efter en världshegemoni har gjort USA till den största imperialistiska makten i mänsklighetens historia genom att sända trupper till alla kontinenter och genom att kontrollera ekonomi och politik i stora delar av världen. Den huvudsakliga anledningen till denna politik har varit, som vi har visat i våra fallstudier, den amerikanska kapitalismens behov av en världsordning som är öppen och mottaglig för amerikansk expansion. I kontrast till det hårdföra synsättet bland extrema nyliberaler som innefattar laissez-faire och nationalistisk konkurrens, finns ett mått av realism hos Rådet som gör att de accepterar oåterkalleliga förändringar, förkastar den extrema anti-kommunistiska ”roll-back”-positionen och visar en villighet att acceptera avspänning. Men det finns en (lika) stark beslutsamhet att upprätthålla en värld där USAs kapitalism känner sig hemma. Kriget i Indokina, det ofantliga slöseriet med omfattande militära utgifter, uppmuntran till avrättning av utländska ledare, stöd till reaktionära regimer världen över, mutor och korruption, samt även inhemskt förtryck för att upprätthålla imperialismen utomlands, politiska rättegångar mot oliktänkande, CIAs och FBIs trakasserier mot radikala grupper och hemlig avlyssning är alla resultatet av och bevis på imperialismens destruktiva natur.” (Laurence H. Shoup, Imperial Brain Trust: The Council on Foreign Relations and United States Foreign Policy, Authors Choice Press, 20, 2004, s. 278.)

CFR:s Ambition för en Global Finansdiktatur
Både FN och IMF har slängt sin tyngd bakom förslagen att införa ett nytt valutareserv monetärt system för att ersätta dollarn som en del av accelerationen mot en global finansdiktatur. ”En FN-panel av sakkunniga ekonomer pressade i torsdags på för en ny global valutareserv för att ersätta det kaotiska dollarbaserade systemet och för att rika länders åtgärder ska samordnas för att stimulera deras ekonomier,” rapporterade AFP 26 Mar 2009. Dessutom, ”IMF vd Dominique Strauss-Kahn sade att samtal om en ny global valutareserv för att ersätta den amerikanska dollarn var ”legitim” och skulle kunna äga rum ”de kommande månaderna,” enligt rapporten.

Jeffrey Garten, CFR-medlem, skrev ett stycke i Londons Financial Times 2008 där han krävde en ”ny global monetär myndighet” som skulle ha befogenheter att övervaka alla statliga finansiella myndigheter och alla stora globala finansföretag. ”Även om USA:s massiva finansiella räddningsaktion lyckas bör den följas av något ännu mer långtgående – inrättandet av en global monetär myndighet för att övervaka marknader som har blivit gränslösa.” skriver Jeffrey Garten, som var understatssekreterare för internationella handelskammaren i Clintons administration och tidigare dekanus för Yale School of Management. Innan dess tjänstgjorde Garten som verkställande direktör för Blackstone Group och Lehman Brothers på Wall Street och på Vita husets råd för internationell ekonomisk policy i Nixons administration och i de politiska planeringsstaberna formade av statssekreterarna Henry Kissinger och Cyrus Vance i Fords och Carters administrationer.

Citerandes den nuvarande globala institutapparatens ”globalisering”, en ”filosofisk strid” och ”mittens vakuum”, beskriver Garten sin vision för en ny monolitisk världsomspännande myndighet för att övervaka all ekonomisk verksamhet runt om i världen. Här är några av höjdpunkterna;

En GMM (global monetär myndighet) skulle vara en återförsäkrare eller rabattgaranti som skulle mildra vissa av centralbankernas skyldigheter. Det skulle granska regelverket i de statliga myndigheterna med fler tänder än IMF har och övervaka förverkligandet av ett begränsat antal globala regler. Det skulle övervaka globala risker och upprätta ett effektivt system för att tidigare kunna varna med slagkraftigare alarm än BIS har.

Det skulle fungera som ”konkursdomstol” för finansiella omorganisationer av globala företag över en viss storlek. De största globala finansföretagen kommer att tvingas registrera sig hos GMA och vara föremål för övervakning, eller bli svartlistade. Detta inkluderar kommersiella företag och banker, men även statliga förmögenhetsfonder, gigantiska hedgefonder och riskkapitalbolag.

En GMM:s styrelse måste innefatta centralbanker inte bara från USA, Storbritannien, euroområdet och Japan, utan även Kina, Saudiarabien och Brasilien. Den skulle finansieras genom obligatoriska bidrag från alla ekonomiskt kapabla länder och från försäkringspremier utfärdade av globala finansföretag – såväl börsnoterade som regerings- och privatägda.

I en slutsats som stänker av Problem, Reaktion, Lösning tillägger Garten ”I fråga om amerikansk och internationell politik är en global monetär myndighet förmodligen en idé vars tid ännu inte har kommit. Detta kan förändras när dagens kris utvecklas.”

Vad han beskriver är inget mindre än en global finansdiktaturs gränsöverskridande verksamhet och betvingandet av nationer och företag att låta sig registreras och följa strikt övervakning samt lyda samma regler. Genomförandet av ett sådant system skulle utgöra total interventionism och den absoluta sista spiken i kistan för den fria marknaden. Gartens krav på en GMM ekar orden i en text publicerad i FT i juni av CFR-medlemmen Timothy Geithner, ordförande för Federal Reserve Bank of New York. Efter att alldeles nyligen ha deltagit på Bilderbergkonferensen i Chantilly, Virginia, kräver Geithner ett globaliserat banksystem med ”lämpliga krav på kapital och likviditet”.

CFR har i åratal främjat en global diktatur och dess världsvaluta. I 2007 års maj/juniupplaga av New York Council on Foreign Relations nyhetsjournal Foreign Affairs, publicerades ett öppet krav på att avsluta suveräna nationalstaters kontroll över sin egen valuta. I en artikel signerad Benn Steil, direktör för internationell ekonomi vid CFR, med titeln ”Slutet för nationell valuta,” godkände i själva verket CFR slutet för den ekonomiska suveräniteten och krävde alla nationers totala kapitulation inför detta, rika och fattiga, med en övergång till otyglad globalisering. I uppsatsen hävdade Steil att valutakrisers lösning ”inte är att återvända till ett mytiskt förflutet av monetär suveränitet, med regeringens kontroll över lokala intressen och valutakurser i lycklig ovetskap om resten av världen. Regeringarna måste släppa den dödliga föreställningen att nationell identitet kräver kontroll över pengarna brukade på deras territorium. Nationell valuta och globala marknader går helt enkelt inte ihop, tillsammans utgör de en dödlig brygd av valutakriser och geopolitiska spänningar samt att de skapar klara förevändningar för skadlig protektionism. För att kunna globalisera på ett säkert sätt bör länderna överge penningpolitisk nationalism och avskaffa oönskade valutor som är källan till mycket av dagens instabilitet.”

Om det fanns något tvivel om att Steil krävde en ny form av super-imperialistisk dominans i en post-Westfalen, post-suverän-nationalstat typ av utopisk värld, gjorde han denna punkt klar, genom att hävda den senare delen av 1800-talet, som ledde in i första världskriget, som höjdpunkten av tidigare globalisering, just den period då det brittiska imperiet var i sitt esse. ”Lärdomarna från guldbaserad globalisering under 1800-talet måste helt enkelt dras”, Steil skrev: ”… Eftersom den ekonomiska utvecklingen bortom globaliseringen inte längre är möjlig bör länderna överge penningpolitisk nationalism. Regeringarna bör ersätta de nationella valutorna med dollarn eller euron, eller, när det gäller Asien, samarbeta för att producera en ny multinationell valuta över ett jämförelsevis stort och ekonomiskt skiftande område …. De flesta av världens mindre och fattigare länder skulle helt klart må bäst av att ensidigt anta dollarn eller euron, vilket skulle möjliggöra deras säkra och snabba integration i de globala finansmarknaderna. Latinamerikanska länder bör dollarisera, östeuropeiska länder och Turkiet, euroisera.” Steil slutliga varning: Om regeringar, inklusive Förenta staternas inte tar hans råd ”kan marknaden privatisera pengar på egen hand.”

Som Georgetownprofessorn och CFR-historikern Carroll Quigley noterade i Tragedy and Hope består bankfamiljernas och deras hantlangares mål i ”inget mindre än att skapa ett världsomspännande system för finansiell kontroll i privata händer som kan dominera det politiska systemet i varje land och världens ekonomi i helhet … kontrollerat på ett feodalt sätt genom världens centralbanker som handlar i samförstånd, genom hemliga avtal framlagda på frekventa privata möten och konferenser.”

F.d. Clintonanhängaren Dick Morris, politisk rådgivare i Vita huset efter att Clinton valdes till president 1992, sa till Sean Hannity på Fox News i mars 2009 att ”En stor sak kommer att hända i London vid detta G20-mötet, och sedan gömmer de det, de kamouflerar det, de talar inte om det. Samordningen av internationell reglering d.v.s. Vad de tänker göra är att i praktiket underställa vår Fed [Federal Reserve] och vår SEC [Securities and Exchange Commission] IMF:s [Internationella valutafonden] kontroll. Det är vad som står i förslaget till föredragslistan. De kallar det samordning av reglering. Vad det egentligen gör är att underställa den amerikanska ekonomins internationell reglering. De människor som ropade ”Åh FN kommer ta över och införa global regering, har ansetts som galna. Men nu visar det sig att de har rätt. Det sker nu.” Sean Hannity inflikar att ”De där konspirationsteoretikerna har föreslagit det i flera år … du har inte fel”. Det är de ”internationella regleringarna för de finansiella institutionerna” vi behöver oroa oss för, varnar Dick Morris. Det kommer att ske under ”IMF-kontroll … Kom ihåg att IMF drivs av européer och backas upp av amerikaner.” Som det är tänkt av våra härskare kommer en global ”super-valuta” i slutändan komma att kräva en världsregering. Morris anklagar främst européerna för detta och han har endast delvis rätt – det är en bluff för länge sedan uttänkt av internationella bankirer främst baserade i Europa och Storbritannien och backas, som Morris medger, av den amerikanska finanseliten.

CFR:s Ambition för en Världsregering
”CFR har som mål att dränka USAs självständighet och nationella oberoende i en allsmäktig regering som styr över hela världen.” – Amiral Chester Ward, f.d. medlem av CFR och Chefsjurist i den amerikanska flottan i sin bok ”Kissinger on the Couch”, 1974.

Den särskilda kommittén för att undersöka skattefria stiftelser och liknande sammanslutningar var en undersökande kommitté av USA: s representanthus mellan 1952 och 1954. Kommittén skapades ursprungligen av House Resolution 561 under 82nd kongressen. Reece-kommittén utredde skattefria stiftelser såsom Rockefeller, Ford, och Carnegie. Kommitténs rapport fann att:

På det internationella fältet har stiftelser, och en sammanlänkning av några av dessa tillsammans med vissa förmedlande organisationer, kraftigt påverkat vår utrikespolitik och utbildningen av allmänheten i internationella frågor. Detta har skett genom omfattande propaganda, genom att tillhandahålla medel åt exekutiva chefer och rådgivare till regeringen, dels genom att kontrollera mycket forskning i detta område och dels genom plånbokens makt. Nettoresultatet av dessa gemensamma insatser har varit att främja ”internationalism” i en specifik mening – en form som riktas mot ”världsregering” och en inskränkning av amerikansk ”nationalism”.

De påpekade att de stora stiftelserna ”aktivt stöttat angrepp på vårt sociala och statliga system och finansierat främjande av socialism och kollektivistiska idéer.” Reece-kommittén förklarade tydligt att CFR, (Council on Foreign Relations), var ”i huvudsak ett organ inom Förenta Staternas regering” och att deras ”publikationer inte är objektiva, utan riktar sig överväldigande åt att främja globaliseringsideologin.”

1959 – Västvärlden i kris av James Warburg publiceras i vilken han förkunnar att ”…en världsordning utan världslag är en anakronism….En värld som inte lyckas etablera lagarnas makt över nationsstaterna kommer inte att existera särskilt länge. Vi lever i en farlig övergångsperiod, från en era av helt suveräna nationsstater, till en era av världsstyre.” James Warburg var medlem i CFR och grundare av United World Federalists. Han var också FDR:s finansiella rådgivare och son till Paul Warburg som skrev Federal Reserve Act lagen.

1960 höll Elmo Roper (CFR), finanschef vid Atlantic Union Committee ett tal och skrev en broschyr som båda kallades ”Målet är en global regering”. I sitt upprop för globalt styre sade Roper: ”Det står klart att första steget mot världsstyre inte kan genomföras innan vi har avancerat på de fyra fronterna: den ekonomiska, den militära, den politiska och den sociala.”

Idén om en världsregering har alltid varit en idé som eliterna tålmodigt strävat mot. Föregångaren till deras dröm om en världsregering, kallades Nationernas Förbund (NF). NF etablerades 1919 under Versaillesfördragen för att främja internationellt samarbete och för att uppnå fred och säkerhet i världen. Många kände att detta var viktigt eftersom världen just hade upplevt sitt första världskrig. NF banade vägen för det moderna Förenta Nationerna (FN).

Organisationen känd som FN blev mycket riktigt officiellt upprättad i.o.m. undertecknandet av FN-stadgan av representanter från 50 nationer som möttes i San Francisco den 26:e juni 1945. Men den symboliska händelsen var kulmen för åratal av planering av en privat, högt uppsatt policygrupp som de facto fått kontroll över amerikansk utrikespolitik under Roosevelteran. Omedelbart efter inträdet i kriget, sådde den organisationen, Council on Foreign Relations (CFR), idén om en världsregerande organisation för ”fred”.

J.B. Matthews, före detta utredningschefen för House Committee on Un-American Activities sa ”jag utmanar illusionen om att FN är ett instrument för fred … Det kan inte vara mindre än en grym bluff om det hade organiserats från helvetet för den enkla anledningen att bistå och stödja USA:s undergång.”

På initiativ av Statsdepartementet gick de 26 nationerna som var i krig med axelmakterna samman och kallade sig själva Förenta Nationerna i januari 1942. Historikern Clarence Carson observerade:

”Roosevelt arbetade för att undvika fallgroparna som hade hjälpt till att hålla USA utanför Nationernas Förbund. Hans hand är uppenbar i försöken att få namnet accepterat t.o.m. innan organisationen ens hade formats. (Amerikaner fortsatte att kalla sin sida för de ”allierade” under andra världskriget, inte ”Förenta Nationerna,” men officiellt användes termen ändå.)”

Ändock försökte president Roosevelt enbart att implementera policies som överräcktes till honom ovanifrån. I januari 1943 formade statssekreterare Cordell Hull en styrkommitté sammansatt av honom själv, Leo Pasvolsky, Isaiah Bowman, Sumner Welles, Norman Davis och Morton Taylor. Alla av dessa män – med undantag för Hull – var medlemmar i CFR. Senare kända som Informal Agenda Group skrev de det första förslagsutkastet till att forma FN. Det var Bowman – grundaren till CFR och medlem av överste Houses gamla ”Inquiry” – som först lade fram konceptet. De kallade in tre advokater, alla CFR-män, som beslutade att det var konstitutionellt. Sen diskuterade de det med FDR [Roosevelt] den 15 juni 1944. Presidenten godkände planen och utropade den för allmänheten samma dag. FDR sålde FN till de 50 nationer som kom till konferensen i San Francisco 1945. Bland de 47 CFR-medlemmar i den offentliga amerikanska delegationen fanns: Edward Stettinius, den nye statssekreteraren, John Foster Dulles, Adlai Stevenson, Nelson Rockefeller och Alger Hiss. För att försäkra sig om att den nya organisationen skulle ha sitt huvudsäte i USA donerade John D. Rockefeller Jr. land för att FN-skrapan skulle byggas där.

Den 27:e juli 1949, The New York Times rapporterar om hur FN:s generalsekreterare tillika CFR-medlem Alger Hiss önskar att förvandla FN till en världsregering i en artikel med rubriken ”VÄRLDSREGERING NYCKELN TILL FRED, SÄGER HISS; Berättar på Vänners Seminarium att Han Ser FN som Steg till Skapelsen av Sådan Regering”

Nästan sju månader senare i ett vittnesmål inför senatens utrikeskommitté sa CFR-medlemmen, James Warburg: ”Vi ska ha en världsregering oavsett om ni gillar det eller inte – genom strid eller samtycke.” (Senate Foreign Relations Committee) (1950). Revision of the United Nations Charter: Hearings Before a Subcommittee of the Committee on Foreign Relations, Eighty-First Congress. United States Government Printing Office. s. 494).

I hans bok från 1962 med titeln Why Not Victory skriver före detta senatorn Barry Goldwater hur han minns att FN godkändes av Senaten mest p.g.a. representationen från Statsdepartementet som försäkrade senaten om att:

”… det [FN] inte på något sätt utgjorde någon form av Världsregering och att varken Senaten eller det amerikanska folket behöver oroa sig för att Förenta Nationerna eller några av dess myndigheter skulle blanda sig i USA:s nationella suveränitet eller i det amerikanska folkets inrikespolitik.”

Bläcket på FN-stadgan hade ännu inte hunnit torka då stadgan för UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization) presenterades i London i november 1945. UNESCO slukade och expanderade det Parisbaserade International Institute for Intellectual Cooperation vilket var resterna av Nationernas Förbund. Julian Huxley var den primära drivkraften i UNESCO och tjänade som dess första Generaldirektör. UNESCO:s huvudsakliga funktion framläggs i dess stadga, UNESCO: Dess Syfte och Dess Filosofi: ”Eftersom krig börjar i människans sinne är det i människans sinne som fredens värn måste konstrueras.” UNESCO skapades för att konstruera ett världsomfattande utbildningsprogram för att förbereda världen på globalt styre. UNESCO:s rådgivare, Bertrand Russell, skrev för UNESCO-journalen, The Impact of Science on Society: ”Varje regering som har kontrollerat utbildningen för en hel generation kommer kunna styra sina undersåtar säkert utan behovet av arméer eller polisstyrkor…” The National Education Association var en huvudsaklig förespråkare för UNESCO. I en artikel från 1942 i NEA-journalen, skriven av Joy Elmer Morgan, kallade NEA på behovet av ”…vissa världsmyndigheter för administration såsom: en polisstyrka; en utbildningsstyrelse…” Ett år senare i London kallade Conference of Allied Ministers of Education på behovet av en Förenta Nationernas Utbildningsbyrå. UNESCO blev världens utbildningsstyrelse.

Huxley trodde att världen behövde en enda, global regering. Han såg