Den härskande klassens inrättande av globalt styre med CFR och BIS i spetsen

CFR-medlemmen Carroll Quigley var historieprofessor på Georgetown University från 1941 till 1976. Han undervisade också vid Princeton och Harvard, samt föreläste vid Brookings institut. han var frekvent föreläsare vid amerikanska laboratoriet för marina vapen, institutet för utlandstjänst och vid amerikanska flottans universitet i Norfolk, Virginia. 1958 var han konsult för kongressens valkommitté som skapade National Space Agency. 1964 var han konsult vid flottans fortbildningsskola för utexaminerade i Monterey, Kalifornien i projektet Seabed. Projektet skapades för att visualisera de framtida amerikanska vapensystemen.

Det är inte svårt att förstå varför president Clinton gav Carroll Quigley kudos i sitt nomineringstal på Demokratiska partiets konvent. Quigley examinerades med lovord när han mottog sin Masters och Ph.D. från Harvard. Han var med i Ripleys Tro Det Eller Ej för att ha varit Harvards yngsta person att ha mottagit en Ph.D. Efter att ha undervisat på Harvard och Princeton åkte han till Georgetown där han i 28 år på raken blev vald av f.d. elever som den mest inflytelserika professorn. Dekanus på skolan för utlandstjänst, Dr. Peter F. Krough säger träffande, ’Han var en av de sista av de stora makrohistoriker som spårade civilisationers utveckling…med utmärkt förmåga.’ Med hans undervisning har Clinton och andra aspiranter ställt sig i inflytelserika positioner. Som Quigley menade på, ’Se på de verkliga situationerna som ligger under de konceptuella och verbala symbolerna.’

En CFR-Historikers Berättelse från Insidan
Under tidigt 1960-tal gjorde Carroll Quigley omfattande forskning för sin encyklopediska Tragedi och Hopp: En Historia om Världen i Vår Tid (Tragedy and Hope: A History of the World in Our Time). Tragedy and Hope återberättade, i över 1300 tätskrivna sidor med litet tryck, om hur en kader av extremt välbärgade och mäktiga individer successivt kom till makten. Några var bankirer, andra började inom andra industrier men kom in i bankvärlden eftersom det var där den riktiga makten fanns. De handlade oftast bakom scenen, inte som rikens politiska elit men som en internationell elit – eller superelit. För dem blev naturliga gränser och lojaliteter allt mer meningslösa.

Carroll Quigley skrev i Tragedy and Hope:

”Det existerar, och har existerat i en generation, ett internationellt anglofilt nätverk som agerar, i viss utsträckning, på sättet den radikala högern tror att kommunister agerar. Faktiskt har detta nätverk, som vi kan identifiera som rundabordsgrupper, ingen som helst motvilja till att samarbeta med kommunisterna, eller någon annan grupp, vilket de ofta gör. Jag känner till några av denna gruppens verk eftersom jag har studerat det i 20 år och tilläts i två år, i början av 1960-talet, att undersöka deras papper och hemliga protokoll. Jag har ingen motvilja till gruppen eller de flesta av dess mål och har, under lång tid av mitt liv, stått det och dess många instrument nära. Jag har protesterat, både i det förflutna och nyligen, mot ett fåtal av dess policys (särskilt dess tro att England var en Atlantisk snarare än en Europeisk makt och måste allieras, eller till och med ingå i federation, med USA och måste isoleras från Europa), men generellt sett har min huvudsakliga skillnad i åsikter varit att det föredragit att förbli okänt och jag tror att dess roll i historien är tillräckligt betydelsefull för att att det ska bli känt”.

Tragedy and Hopes största värde är att den utgör ett modigt och skrytsam erkännande av en från insidan av etablissemanget att det faktiskt existerar en relativt liten men mäktig grupp som har lyckats med att skaffa sig ett strypgrepp på amerikanska och brittiska angelägenheter. Dr. Quigley identifierade denna grupp som de ”internationella bankirerna”, män som är ganska annorlunda från vanliga bankirer på utmärkande sätt: de var kosmopolitiska och internationella; de stod nära regeringar och var särskilt intresserade av frågor kring statsskulder…; de var nästan likvärdigt hängivna till lönndom och det hemliga bruket av finansiellt inflytande på politiskt liv. Dessa bankirer kom att kallas internationella bankirer och blev, mer specifikt, kända som köpmannabankirer i England, privata bankirer i Frankrike och investeringsbankirer i USA.’

Dr. Quigley påvisar att kontrollens kärna ligger i Amerikas och Europas finansiella dynastier som har utövat politiskt makt genom formationen av internationella finanssyndikat. Dessa monopolpengadynastier lärde sig den grundläggande läxan att alla regeringar måste ha inkomstkällor varifrån de kan låna pengar i kristider. Genom att förse dem med såna resurser kunde de internationella bankirerna göra både kungar och demokratiska ledare oerhört underdåniga sin vilja. Quigley namnger vilka de är. Han berättar hur väl de dolt utsträckningen av deras ofantliga förmögenhet för allmänheten genom att hålla sina firmor personliga, oftast som partnerskap, utan aktier, inga rapporter och oftast ingen reklam. Dr. Quigley spårar den ofantliga makten och kontrollen utövad av Rothschildfamiljen, Bank of England, J.P. Morgan och Rockefellerfamiljen. Vid förra sekelskiftet var dessa affärsledares inflytande så stort enligt Dr. Quigley att Morgan- och Rockefellergrupperna tillsammans eller till och med Morgangruppen själv kunde ha förstört landets ekonomiska system.

Vid 1900-talets början hade den amerikanska ekonomin blivit så dynamisk att de större bankdynastierna fann det allt svårare att bibehålla stark kontroll. Därutöver utmanades deras kontroll som en stor politisk fråga i de nationella folkomröstningarna. Så Morgans och Rockefellers dynastier beslutade att följa det mönster av finansiell monopolmakt som Bank of England etablerade, en bank som är en institution i privata händer och har ett sken av att vara en officiell regeringsinstitution. Resultatet blev Federal Reserve Act, ursprungligen planerat på ett hemligt möte på Jekyll Island 1910 där representanter från Morgans och Rockefellers banker närvarade. Lagförslaget för Federal Reserve introducerades i Senaten av senator Nelson Aldrich, förfader till guvernör Nelson Aldrich Rockefeller. Originalförslaget misslyckades eftersom Aldrich var för nära förknippad med Morgan och Wall Street. Morgan-Rockefellergruppen insåg då att de behövde demokraternas stöd för att kunna radera Wall Streets fingeravtryck på förslaget. Möjligheten presenterade sig under valet 1912. Desperata att besegra president William Howard Taft (som motsatte sig Aldrichförslaget) duschade Wall Street presidentkampanjerna för Woodrow Wilson och Theodore Roosevelt med pengar, detta för att splittra republikanerna och försäkra sig om valet av Wilson.

Internationella Regleringsbanken
1929 grundades Young-kommittén för att skapa ett program för reglering av det tyska krigsskadeståndet som var ett av resultaten från Versaillesfördraget, som författades vid fredssamtalen i Paris 1919. Kommitténs ordförande var Owen D. Young, grundaren av Radio Corporation of America (RCA) , ett dotterbolag till General Electric. Han var även VD och koncernchef för GE mellan 1922 och 1939 och medförfattare till Dawes-planen 1924; han utsågs till styrelsemedlem i Rockefeller Foundation 1928 och 1929 var han även vice ordförande för Centralbanken i New York. När han skickades till Europa 1929 för att utforma programmet för Tysklands återbetalningar medföljdes han av J.P Morgan, Jr.

Kommittén skapade Young-planen som ”definitivt var en metod för att ockupera Tyskland med amerikanskt kapital och pantsätta tyska realtillgångar i utbyte mot ett gigantiskt lån i USA” Young-planen ledde vidare till ”ständigt ökande arbetslöshet”, vilket i sin tur gjorde att Hitler kunde lova att han skulle ”avskaffa arbetslösheten”, vilket ”var den faktiska orsaken till de enorma valframgångar Hitler hade i valet.”

Planen trädde i kraft 1930, året efter börskraschen. En del av planen gick ut på att skapa en internationell regleringsorganisation; denna skapades 1930 och kallas för Internationella regleringsbanken (Bank for International Settlements, BIS). Det påstådda syftet var att underlätta och samordna betalningarna av krigsskadeståndet från Weimarrepubliken till de Allierade. Dess sekundära funktion var emellertid mycket viktigare och mycket mer hemlighållen: Att ”koordinera verksamheterna vid världens centralbanker”. BIS beskrevs som en ”en bank för centralbankerna” och ”en privat organisation med aktieägare, men som utför funktioner för offentliga organ. Sådana funktioner är strikt konfidentiella så att allmänheten vanligtvis är ovetande om det mesta av BIS verksamhet.”

BIS skapades ”för att åtgärda Londons tillbakagång som världens finansiella centrum genom att inrätta en mekanism genom vilken skapades en värld med tre ledande finansiella centra i London, New York och Paris som ändå kunde fungera som en enhet”. Som Carroll Quigley förklarade i Tragedy and Hope:

”… Befogenheterna av den finansiella kapitalismen hade ett långtgående mål, ingenting mindre än att skapa ett världsomspännande system för finansiell kontroll i privata händer för att kunna dominera det politiska systemet i varje land och ekonomin i världen som helhet. Detta system skulle kontrolleras på ett feodalt sätt av centralbankerna i världen som agerar i samförstånd, genom hemliga avtal som nåddes i frekventa privata möten och konferenser. spetsen av systemet skulle vara Banken för internationella betalningar [BIS] i Basel, Schweiz, en privat bank som ägs och kontrolleras av världens centralbanker som själva var privata företag.”

BIS grundades av ”centralbankerna i Belgien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Japan och Storbritannien tillsammans med de tre ledande kommersiella bankerna i USA, inklusive J.P. Morgan & Company, First National Bank of New York, och First National Bank of Chicago. Varje centralbank tecknade sig för 16 000 aktier och de tre amerikanska bankerna tecknade sig också för samma antal aktier”. Det är emellertid ”bara centralbankerna som har rösträtt”.

Idag har BIS statlig immunitet, betalar ingen skatt, och har sin egen privata poliskår. BIS består numera av 55 medlemsländer, men den klubb som träffas regelbundet i Basel är en mycket mindre grupp, och även inom den, finns det en hierarki. I en artikel 1983 i Harper’s Magazine kallad Ruling the World of Money; skrev Edward Jay Epstein att där de riktiga affärerna blir gjorda är i ”en slags inre klubb bestående av ett halvdussin eller så mäktigt centralbankschefer som befinner sig mer eller mindre i samma monetära båt.” Edward skrev följande: ”Det främsta värdet, vilket också verkar avgränsa den inre klubben från resten av BIS medlemmarna, är den fasta övertygelsen att centralbanker bör agera oberoende av sina hem regeringar. En annan närbesläktad tro av den inre klubben är att man inte borde lita på politikerna att avgöra ödet för det internationella monetära systemet”. BIS förordningar tjänar bara det enda syftet av att stärka det internationella privata banksystemet, även vid fara för de nationella ekonomierna. IMF och internationella banker som regleras av BIS är ett lag: de internationella bankerna lånar hänsynslöst till låntagarna i de framväxande ekonomierna för att skapa en utländsk valuta/skuldkris, IMF anländer som bärare av monetära virus i namnet av en sund penningpolitik, sedan kommer de internationella bankerna som en gam investerare i namnet av ekonomisk räddare för att förvärva nationella banker som anses kapitalt otillräckliga och insolventa av BIS.

Kraften av BIS att göra eller bryta ekonomier visades 1988, då de utfärdade en Baselöverenskommelse som höjde kapitalkrav för banker från 6% till 8%. Vid den tiden hade Japan utvecklats till världens största fordringsägare, men Japans banker var sämre kapitaliserade än andra stora internationella banker. Att Höja kapitalkravet tvingade dem att skära ned på utlåningen, vilket skapade en recession i Japan som den i USA lider av idag. Fastighetspriserna föll och lån gick till standard medans säkerheten för dem skrumpnade. En nedåtgående spiral följde och slutade med total konkurs av bankerna. Bankerna blev tvungna att nationaliseras, trots att ordet inte användes för att undvika kritik.

I en artikel i Asia Times 2002 med titeln ”Global Economy: The BIS vs. National Banks” observerade ekonomen Henry CK Liu att Baselkommittén avtalen har tvingat nationella banksystem ”att marschera till samma melodi, som syftar till att tillgodose behoven för mycket sofistikerade globala finansmarknader, oavsett utvecklingsbehoven av deras nationella ekonomin.” Han skrev: ”Nationella banksystem kastas plötsligt in i armarna av Basel Capital Accord sponsrat av Bank of International Settlement (BIS), eller så får de möta straffet av ockrade riskpremier för att säkra de internationella lånen mellan bankerna. Nationell politik utsätts plötsligt för vinst incitament för privata finansiella institutioner, alla medlemmar i ett kontrollerat hierarkiskt system som leds från bankernas pengar center i New York. Resultatet är att tvinga nationella banksystem att privatisera…

FDR’s och Louis Dembitz Brandeis varningar
I ett brev från den 21 november 1933 skrev president Franklin Roosevelt följande till den amerikanska diplomaten Edward M. House, ”Den verkliga sanningen är att, som du och jag vet, ekonomiska element i de större centren har kontrollerat regeringen ända sedan Andrew Jacksons dagar – och jag gör inte helt och hållet undantag för Woodrow Wilsons administration. Landet genomgår en upprepning av Jacksons kamp mot Bank of the United States – bara på en större skala.” (F.D.R.: His Personal Letters, New York: Duell, Sloan and Pearce 1950, s. 373.). Fyra år senare i ett brev till alla statsguvernörer gällande en enhetlig lag om markvård (Den 26 februari 1937) erkände president Franklin Roosevelt att demokratin inte fungerade och att USA höll på att förvandlas till en fasciststat och att koncentrationen av privat makt växte utan tidigare historisk motsvarighet. I ett meddelande till kongressen om att bekämpa monopol, den 29 april, 1938, för att bevisa sin tes att den dåvarande koncentrationen av ekonomisk makt var utan tidigare motstycke citerade presidenten känd statistik från the Bureau of Internal Revenue: 1) 0,1% av USAs företag äger 52% av alla företagstillgångar, har 50% av alla företagsinkomster, knappt 5% av USAs företag äger 87% av alla tillgångar och mindre än 4% av alla tillverkningsföretag står för 84% av alla nettovinster; 2) redan 1929 fick 0,3% av befolkningen 78% av utdelningen och 3) 1936 gick 33% av alla arv till 4% av alla arvingar.

Louis Dembitz Brandeis som var en domare i USA:s högsta domstol åren 1916-1939, varnade för dessa samverkande direktorat – av bankinstitut redan 1914, i boken Other People’s Money And How the Bankers Use It, där han skriver,

”Det dominerande inslaget i vår finansoligarki är bankrådgivare. Associerade banker, truster och livförsäkringsbolag är hans verktyg. Kontrollerade järnvägar, offentlig service och industriföretag är hans motiv. Korrekt även om de är mellanhänder, försöker dessa bankirer grensla USA:s näringsliv som dess mästare, så att praktiskt taget inget större företag kan genomföras framgångsrikt utan deras medverkan eller godkännande. Dessa bankirer är naturligtvis skickliga män och besitter stora förmögenheter, men de mest potenta faktorerna i deras kontroll över affärsverksamhet är inte innehav av extraordinära förmågor eller stora förmögenheter. Nyckeln till deras makt är en kombination – koncentrationsintensiv och omfattande – som avancerar längs tre olika linjer:

Först: Den självklara sammanslagningen av banker och truster, de mindre uppenbara anknytningarna – genom aktieinnehav, rösträttstruster och överlappande direktorat – av bankinstitut som inte är juridiskt sammanlänkade; de gemensamma transaktionerna, gentlemannaavtalen och ”banketiken” som eliminerar konkurrensen mellan de bankirer.

För det andra: Det finns en sammanslagning av järnvägar till stora system, de stora kombinationerna av public service-företag och bildandet av industritruster vilka, genom att göra företagen så ”stora” att lokala, självständiga bankkoncerner inte själva kan leverera de nödvändiga medlen, har skapat ett beroendeförhållande till New Yorks bankirer. Men en kombination, oavsett intensivitet, enbart längs dessa linjer kan inte producera en finanskabal – en annan och mer potent kombinationsfaktor tillfördes.

Tredje: Investmentbanker, som till exempel JP Morgan & Co, återförsäljare av obligationer, aktier och information, befästa på funktionerna som de tre andra företagsklasserna som deras verksamhet hade fört dem i kontakt med. De blev den styrande makten inom järnvägsindusti, offentlig service och industriföretag varigenom våra stora affärsverksamheter bedrivs – skaparna till obligationer och aktier. De blev den styrande makten i livförsäkringsbolagen och de andra företagsreservoarerna engagerade i folks sparande – köparna av obligationer och aktier. De blev den styrande makten även i banker och trustbolag – förvaltare för landets snabba kapital – affärsverksamheternas livsblod, med vars hjälp de och de andra fortsatte sin verksamhet. Således blev fyra olika funktioner, var och en avgörande för affärsverksamhet, och var och en förövad, ursprungligen av en särskild skara män, enade i funktionen som bankrådgivare. Det är främst denna förening av affärsfunktioner finanskabalen har att tacka för sin existens.

Utvecklingen av vår finansoligarki följde, i detta hänseende, riktlinjer som den politiska despotismens historia har bekantat oss med:-usurpation, som fortsätter genom gradvist intrång snarare än genom våldsamma handlingar, subtila och ofta länge dolda koncentrationer av olika funktioner vilka är välgörande när de administreras separat och farliga först när de samlas av samma personer. Det var genom processer som dessa som Caesar Augustus blev härskare i Rom. Skaparna av den amerikanska grundlagen hade liknande faror i åtanke för den amerikanska politiska friheten när de så noga såg till att separera statliga befogenheter.”

Bankaffärer med Hitler
Under 1930-talet kunde Tyskland skapa ett fåtal dominerande industrikarteller, som alla finansierades av Wall Streets bankirer och industrilister, med de lån som tillhandahölls genom Dawes- och Young-planerna. Dessa karteller utgjorde basen och det viktigaste finansiella stödet för Naziregimen. Samarbete mellan den nazityska industrin och den amerikanska industrin och storfinansen fortsatte, i synnerhet med Morgan och Rockefellers intressen, men även med Ford och DuPont. De av Morgan-Rockefellers internationella banker och företag som hade förbindelser med dem ”hade ett intimt samband med tillväxten i den nazistiska industrin.” Rockefellers imperium, Standard Oil, ”gav livsviktig assistans till Nazitysklands förberedelser inför Andra världskriget.” Utöver detta spelade Rockefeller Foundation en avgörande roll inte bara i finansieringen av rasistiska och elitiska rashygieniska rörelser i USA utan även vid införandet av den rashygieniska ideologin i Nazityskland, vilket gjorde det enklare att få till stånd de värderingar som ledde till Förintelsen.

Hjalmar Schacht, ordföranden för Reichsbank under Weimarrepubliken var kvar som ordförande för den tyska centralbanken mellan 1933 och 1939, och var följaktligen en central figur i Nazityskland och en av de pådrivande krafterna bakom Tysklands planer på återindustrialisering, förnyelse och upprustning. Hitler utnämnde Schacht till sin finansminister 1934.

Centralbanker i hela Europa började att köpa naziguld, som smugglades och smältes ned och omstämplades i Schweiz (ungefär som skedde med sovjetiskt guld). Sverige, Spanien, Portugal, Argentina, Turkiet, Frankrike, Storbritannien, Polen, Ungern och USA ”bedrev samtliga handel med nazisterna med guld som överfördes via BIS”. Detta gjordes i ett samarbete mellan centralbankerna eftersom ”BIS ägnade sig åt guld- och valutaöverföringar med Nazityskland genom sitt samarbete med Reichsbank.” Schacht utnyttjade sitt betydande inflytande och ”bidrog till att placera högt uppsatta nazister och utländska medarbetare i BIS styrelse..”

Medan de härskande klasserna siktade in sig på imperiebyggande kunde de inte bara säga åt sina arbetande klasser att gå och dö i profitens tjänst. Arbetare mindes bittert ”krigsprofitörerna” och ”dödens köpmän” som hade sänt dem till att dö i Första Världskrigets skyttegravar. Således sålde USA och dess allierade sitt imperialistiska krig genom att hävda att det skulle utkämpas för att försvara demokratin. De dolde systematiskt sina verkliga motiv. Council on Foreign Relations publicerade en rad studier för att hjälpa till med att definiera USA:s mål med kriget. En historia om rådet citerar en studie som varnar för att ”formuleringen av uttalanden om krigets mål för propagandasyften är  väldigt annorlunda mot att formulera ett uttalande som definierar det sanna nationella intresset.”

En CFR-studie konstaterade:

”Om krigsmål uttalas som verkar vara angelägna endast om angloamerikansk imperialism, skulle de erbjuda lite till folken i resten av världen och skulle bli sårbara för nationalsocialistiska gengäldslöften. Såna mål skulle också förstärka de mest reaktionära elementen i USA och Storbritannien. Andra folks intressen borde emfaseras, inte bara Europas, men också Asiens, Afrikas och Latinamerikas. Detta skulle förbättra propagandans effekt.” (Memorandum E-B32, 17 april, 1941, CFR, War-Peace Studies, NUL).

James Stewart Martin var en antitrustadvokat i spetsen för ekonomiskt förband i amerikanska armén vars uppdrag det var att bryta upp Tyklands industrikarteller – för att förhindra återupplivningen av den nationalsocialistiska krigsmaskinen. 1950 publicerade James Stewart martin sin bok All Honorable Men (Alla Ära Män) – som beskrev hans upplevelser som chef över den ekonomiska krigföringssektionen av Justitiedepartementet som utredde nationalsocialistisk industri. Martin hävdade att amerikanska och brittiska affärsmän fick sig själva utnämnda till nyckelposter i denna efterkrigsutredning för att avleda, bromsa och dämpa utredning av nationalsocialistiska industrialister och således hålla sin egna inblandning dold. En brittisk officer dömdes av krigsrätt till två år för at ha skyddat en nationalsocialist och flera amerikanska tjänstemän blev omplacerade.

Under utredningarnas gång gjorde Martins team några överraskande upptäckter, bland dem: faktumet att Tyskland hade börjat lägga grundstenarna för återupprustning långt innan Hitler kom till makten; att tyska företag, som följde en plan konstruerad innan första världskriget, hade använt patent som krigsvapen; att amerikanska affärsmän spelade en nyckelroll i att hjälpa Tyskland rusta upp krig; att Hitler kontrollerades lika mycket av den tyska affärseliten som den kontrollerades av honom; att amerikanska bankirer hjälpte nationalsocialisterna gömma sitt krigsbyte medan Stortysklands kollaps antågade; att i slutet höll sig den tyska maktstrukturen praktiskt taget intakt, tack vare hjälp från brittiska och amerikanska näringslivsintressen.

Martin kom till Europa från Washington år 1945 med sin utredningsgrupp för att protestera till G-2, Office of the Deputy Chief of Staff for Intelligence (ODCSINT) om General Motors-Nazi-anslutning. Han kom till USAs militärkommando vid Bushy Park, London, bara för att upptäcka att Graeme K. Howard från General Motors var överste över honom. Han lyckades hitta en kopia av Howards bok ”Amerika och en ny världsordning” i vilken Howard sympatiserarde med nazisterna. Rädda för en folkstorm skickade armen hem Howard. Martin och hans team blockerades snabbt från att göra de utredningar de ville. Han skrev i sin bok All Honorable Men följande:

”Vi hade inte stoppats i Tyskland av tysk verksamhet. Vi hade stoppats i Tyskland av amerikansk verksamhet. De krafter som stoppade oss hade opererat från USA men de opererade inte i det öppna. Vi var inte stoppade av lagen av kongressen, genom ett dekret av president, eller en förändring av politiken som godkänts av presidenten … Kort sagt, vad det än var som hade stoppat oss var inte ”regeringen”. Men de hade tydligt kommandot över kanaler genom vilka regeringen normalt arbetar. Den relativa maktlöshet regeringar har i den växande ekonomiska makten är naturligtvis inte ny … Nationella regeringar stod på åskådarplatser, medans större aktörer arrangerade världens angelägenheter.” Martin fortsätter med att beskriva en global trend, hur korporationer, givna vissa befogenheter av regeringen för att driva sina egna intressen, har smält samman på internationell skala och ”byggt en privat världsregering”. Denna nya order sträcker sig långt utöver gränserna av någon nation, opererar inte under någon lag utom den privata lagen av deras hemliga överenskommelser.”

Redan nio år innan James Stewart Martin upptäckte denna hemliga ordern av den amerikanska affärseliten, så varnade år 1937 den amerikanske ambassadören i Tyskland, William Dodd, för dessa industrimän i ett brev till president Roosevelt där han förklarade:

”En klick av amerikanska industrimän är fast bestämda över att få en fascistisk stat att ersätta vår demokratiska regering och har ett nära samarbete med den fascistiska regimen i Tyskland och Italien. Jag har haft många tillfällen i min tjänst i Berlin att bevittna hur nära vissa av våra amerikanska härskande familjer är den nazistiska regimen. En framstående direktör av ett av de största företagen, berättade rakt upp och ner att han var redo att vidta konkreta åtgärder för att frambringa fascismen i Amerika om president Roosevelt fortsatte sin progressiva politik. Vissa Amerikanska industrimän hade mycket att göra med att föra fascistiska regimer till stånd i både Tyskland och Italien. De gav bistånd för att hjälpa fascismen ockupera maktens säte, och de hjälper till att se till så att de håller sig där. Propagandister för fascistiska grupper försöker avvisa den fascistiska skrämman. Vi bör vara medvetna om symptomerna. När industrimän ignorerar lagar designade för social och ekonomisk utveckling kommer de att försöka använda sig av en fascistisk stat när institutionerna i vår regering tvinga dem att följa bestämmelserna.” (federated press, Januari 7, 1938. The Tragedy of Henry Ford, av Jonathan Norton Leonard.)

Hitlers dröm om ett tusenårigt renrasigt rike och bankirernas egna planer, ledde till ett vansinnigt världskrig där över 50 miljoner dödades och ännu fler skadades. För den rådande eliten inom finans- och affärsvärlden var det hela dock bara ”business as usual” och man fortsatte håva in via den blomstrande krigsindustrin samtidigt som man lade upp planerna för att efter kriget forma de traumatiserade massornas sinnen i ”rätt” riktning.

Ekonomen Murray Rothbards Forskning kring det Angloamerikanska Imperiets Historia (Den Oplanerade Federal Reserve, Runda Bordet, och CFR)
Faktum är att, som Historikern och ekonomen Murray N. Rothbard visar, CFR/Trilaterala nätverket är bara den senaste inkarnationen av en trend djupt rotad i den moderna amerikanska historien. Långt före grundandet av CFR och Trilaterala kommissionen, fanns det en maktelit i USA; den eliten kommer högst sannolikt bestå långt efter att de organisationerna är borta eller har transmuterats till något annat. Rothbards avmaskering av de historiska och ekonomiska rötterna till denna trend är avgörande för att förstå att detta inte är en ”konspiration” centrerad kring CFR och Trilateristerna, som sådan, men en ideologisk trend traditionellt centrerad kring Nordöst, bland de övre klasserna, och djupt rotad i den amerikanska historien.

Om det är konspirationshetsande att tro att människor engagerar sig i aktiviteter i syfte att uppnå ekonomiska, politiska och personliga mål, då måste rationella män och kvinnor nödvändigtvis erkänna sig skyldiga till detta. Alternativet är att påskina att mänskliga handlingar är planlösa, slumpmässiga och oförklarliga. Historien, i detta ljus, är en serie av osammanhängande tillfälligheter.

Ändå vore det felaktigt att kalla den Rothbardiska världsåskådningen en ”konspirationsteori.” Att säga att Morganfamiljen var involverad i en ”konspiration” för att dra in USA i första världskriget, när de faktiskt öppet använde all sin list, varje spak både ekonomisk och politisk, för att driva landet in i ”kriget som ska ända alla krig”, verkar bedrövligt otillräckligt uttryckt. Detta var inte något hemligt kabalmöte i något företags ljudtäta konferenssal, utan en ”konspiration” av idéer öppet och högljutt uttryckta.

Rothbards historia om Federal Reserve beskrev rollen för en ny intellektuell klass, utan vilka bankerna inte hade kunnat bli framgångsrika. För Rothbard var systemet som bedrog den amerikanska allmänheten och fick dem att acceptera Federal Reserve representerande för en ”ny allians mellan Stat och Opinionsbildare” vilket var ett ”partnerskap mellan regering, affärsledare, intellektuell, och expert.” Inom denna allians, tjänade den intellektuelle två funktioner ”(a) att hjälpa driva och planera det nya statliga systemet; och (b) att ursäkta den nya världsordningen.” Om historiker var med i denna grupp av intellektuella som hjälpte till att skapa Federal Reserve, är det inte konstigt att Morgans och Rockefellers familjeintressen inte är vida förstådda idag.

I Fallet Mot Federal Reserve, avfärdade även Rothbard traditionell akademisk aversion mot den fruktade ”historiska konspirationsteorin.” Här var frågan ”inte någon slags ’teori om historien,’ men en villighet att använda sitt sunda bondförnuft. Allt som analytikern eller historikern behöver göra är att anta, som en hypotes, att folk i regering eller lobbygrupper för regeringspolicys kanske åtminstone har såpass stort egenintresse och profithunger som folk inom affärslivet eller det övriga vardagslivet, och att undersöka de betydande och avslöjande mönstren som han kommer att se inför sina ögon.” För Rothbard, var det mest betydande mönstret inte så mycket som Demokrater visavi Republikaner, men ett utbyte eller konflikt mellan Morganfamiljen och deras allierade på ena sidan och Rockefelleralliansen på den andra.” De historiker som själva inte är böjda åt att betvivla de Federal Reserves riktiga verk missade betydelsen av Morgan/Rockefeller-modellen eftersom de inte var ”utrustade för en analys av makteliten eller den styrande klassen.” Etablerade historiker fortsatte således att fokusera på de traditionella, men godkända kunskapskanalerna – ytliga partiindelningar.

En av de mest välkända ekonomerna i USA har i modern tid riktat skarp kritik mot Federal Reserve systemet. Joseph Stiglitz – tidigare chefekonom på Världsbanken och en Nobelpristagare i ekonomisk vetenskap – sa vid en konferens vid Roosevelt Institutet 2010, att strukturen av Federal Reserve systemet är så fylld av konflikter att det är korrupt och underminerar demokrati. Stiglitz betonade att Fed bankerna har tydliga intressekonflikter, eftersom bankerna i stor utsträckning styrs av en styrelse som omfattar tjänstemän i bankerna de är tänkta att övervaka.

Den Oplanerade Federal Reserve
Federal Reserve var utväxten av fem års planering, förändring, och kompromissande bland olika politiska och bekymrade finansiella grupper, ledda av storfinansen, inklusive Morgans, Rockefellers, Kuhn, Loebs, tillsammans med deras diverse ekonomer och tekniker.

Särskilt iögonfallande bland Rockefellers intressen var Senator Nelson W. Aldrich (R.-RI.), svärfar till John D. Rockefeller, Jr, och Frank A. Vanderlip, vice president i Rockefellers National City Bank of New York. Från Kuhn, Loebs kom den framstående Paul Moritz Warburg, av den tyska investment-bankfirman M.M. Warburg and Company. Warburg emigrerade till USA 1902 för att bli seniorpartner i Kuhn, Loeb & Co., varefter han spenderade mestadels av sin tid på att agitera för en amerikansk centralbank.

Likaledes antändande drivkraft för Federal Reserve var Jacob H. Schiff, mäktigt överhuvud för Kuhn, Loeb vilka Warburg var relaterade till genom äktenskap. Uppbackande och sponsrande för warburg i det akademiska var den framstående ekonomen från Columbias Universitet, Edwin R.A. Seligman, ur investment-bankfamiljen J. & W. Seligman & Co; Seligman var bror till Warburgs svärbror.

Morgans var framstående representerade i planeringen och agitationen för en Centralbank av Henry P. Davison, Morgan partner; Charles D. Norton, president i Morgans First National Bank of New York; A. Barton Hepburn, chef över Morgans Chase National Bank; och Victor Morawetz, åklagare och bankir i Morgans led och ordförande för den verkställande kommittén för Morgankontrollerade Atchison, Topeka and Santa Fe Railroad.

Medan etablerandet av Federal Reserves system under det sena 1913 var ett resultat av koalitionen mellan Morgan, Rockefeller, och Kuhn, Loebs intressen, är det ingen fråga om vilken finansiell gruppering som kontrollerade personal och policies hos Federal Reserve när den väl var etablerad. (Om än inflytelserik i Federal Reserves rambeslut, blev styrelsemedlem Warburg diskvalificerad från ledarskap p.g.a. hans protyska åsikter.) Den första styrelsen för Federal Reserve, utsedd av President Wilson 1914, inkluderade Warburg; en av Rockefellers män, Frederic A. Delano, farbror till Franklin D. Roosevelt, och president för Rockefellerkontrollerade Wabash Railway; och en bankir från Alabama, vilken hade kopplingar till både Morgan och Rockefeller.

Överskuggande dessa tre var tre definitiva Morganmän, och en universitetsekonom, Professor Adolph C. Miller från Berkeley, vars frus familj hade kopplingar till Morgan. De tre definitiva Morganmännen var finanssekreterare McAdoo; valutakontrollant John Skelton Williams, en Virginiabankir och en långtidssupporter till McAdoo på Morgans järnvägar; och biträdande finanssekreterare Charles S. Hamlin, en åklagare från Boston som gifte in sig i en rik familj från Albany sen länge kopplad till det Morgandominerade New York Central Railroad.

Men viktigare än sammansättningen av Federal Reserves styrelse var mannen som blev den första guvernören för New York Federal Reserve Bank och som egenhändigt dominerade Feds policy från dess start till hans död 1928. Denna man var Benjamin Strong, som hade spenderat praktiskt taget hela sin affärsverksamhet och sitt personliga liv i cirkeln av toppkollegor till J.P. Morgan. En sekreterare i flera fondföretag (banker som ägnar sig åt fondverksamhet) i New York City, Strong blev granne och nära vän till tre av Morgans toppartners, Henry P. Davison, Dwight Morrow, och Thomas W. Lamont. Davison, specifikt, blev hans mentor, och drog in honom i företaget Morgan’s Bankers Trust, där han snart efterträdde Lamont som vice-president, och sen till sist blev president. När Strong erbjöds posten som guvernör för New York Fed, var det Davison som övertalade honom att ta jobbet.

Strong var en entusiast för USA:s inträde i kriget, och det var hans mentor Davison som hade planerat kuppen för att få Morgan angiven som ensam undertecknare och inköpsagent åt Storbritannien och Frankrike. Strong arbetade snabbt för att formalisera samarbetet med Bank of England, ett samarbete som skulle komma att fortsätta med kraft genom hela 1920-talet. Federal Reserve Bank of New York blev utländsk agent åt Bank of England och vice versa.

Det huvudsakliga samarbetet genom 1920-talet, mycket av det hemlighållet för Federal Reserves styrelse i Washington, var mellan Strong och mannen som snart skulle bli guvernör för Bank of England, Montagu Collet Norman. Norman och strong var inte bara goda vänner, men hade viktiga kontakter i investmentbankbranchen, Normans farbror var partner till den stora engelska bankfirman Baring Brothers, och hans farfar partner i det internationella banksyndikatet Brown Shipley & Co., Londonbranchen till bröderna Browns bankfirma från Wall Street. Innan han kom till Bank of England hade Norman själv arbetat på Brown Brothers kontor på Wall Street, och senare återvände han till London för att bli partner till Brown Shipley.

Den huvudsakliga frukten av samarbetet mellan Norman-Strong var att Strong blev pressad att driva upp inflationen på pengar och kredit i USA genom hela 1920-talet, för att hindra England från att förlora guld till USA p.g.a. deras inflationspolicies. Storbritanniens dilemma kom sig av att de insisterade på att gå tillbaka till guldmyntfoten efter kriget på det högt övervärderade medelvärdet på pundet före kriget, och sen insistera på att driva upp inflationen istället för att revalvera för att göra sin export konkurrenskraftigt prissatt på världsmarknaden. Således, Storbritannien behövde få andra länder, särskilt USA, att devalvera tillsammans med dem. Strong-Norman-Morgankopplingen gjorde jobbet, det förberedde scenen för den stora finansiella kollapsen 1929-1931.

Medan första världskriget drog sig mot sitt slut, beslutade inflytelserika britter och amerikaner att intimt efterkrigssamarbete mellan de två länderna krävde mer än bara nära samarbete mellan centralbankerna. Vad som även behövdes var permanenta organisationer för att promatera gemensam angloamerikansk policy för att dominera efterkrigstidens värld. (Murray N. Rothbard, Wall Street, Banks, and American Foreign Policy s. 21)

Runda Bordet
I England hade Cecil Rhodes redan startat ett hemligt sällskap 1891 med målet att upprätthålla och utöka det Brittiska Imperiet för att åter inrymma USA. Efter slutet på 1800-talet, föll ledningen, organiseringen och rekryteringen till sällskapet på axlarna på Rhodes vän och högra hand, Alfred Lord Milner. Milnergruppen dominerade inhemsk planering i Storbritannien under första världskriget, och särskilt planeringen för efterkrigstidens utrikes- och kolonialpolitik. Milnergruppen utsåg den brittiska delegationen av experter till Versailles. För att förorda den intellektuella agitationen för en sån policy satte även Milnergruppen upp Runda Bordet-grupperna i England och övriga världen 1910.

Den första amerikanen som tillfrågades att bli medlem i Runda Bordet var George Louis Beer, som hamnade i deras blickfång när hans böcker attackerade den amerikanska revolutionen och hyllade det Brittiska Imperiet som det såg ut på 1800-talet. Sådan lojalitet kunde inte gå obelönad, så beer blev en medlem i gruppen kring 1912 och blev amerikansk korrespondent för Round Table-magasinet. Vi har sett Beers probrittiska roll som kolonialexpert för The Inquiry. Han var också amerikansk huvudexpert på koloniala affärer vid Versailles, och efteråt gjorde Milnergruppen Beer till chef för Mandatdepartementet i Nationernas Förbund (tidiga FN).

Under kriget, Beer samman med anglofila Yalehistoriken George Burton Adams, och den mäktiga Columbiahistoriken James T. Shotwell, en viktig ledare för The Inquiry och chefen för Nationalstyrelsen för historiska tjänster, vilken sände bedräglig propaganda för krigsinsatsen, de grundade ett hemligt sällskap för att förorda angloamerikanskt samarbete. Slutligen, ledda av Beer för USA:s räkning och chefen för Runda Bordet-gruppen i England, Lionel Curtis, tog de brittiska och amerikanska historikerna vid Versailles tillfället i akt och grundade en permanent organisation för att agitera för en informell, om inte formell, rekonstituerat angloamerikanskt imperium.

Den nya gruppen, Institute of International Affairs, grundades på ett möte på Majestic Hotel i Paris den 30:e maj 1919. En sex man stark organiserande kommitté formades, tre milneriter från Storbritannien, och tre amerikaner: Shotwell; Harvardhistorikern Archibald C. Coolidge, chef för östeuropeiska avdelningen för The Inquiry, och medlem av den Morganorienterade finansfamiljen från Boston; och James Brown Scott, Morganadvokaten som skulle skriva Robert Bacons biografi. Den brittiska grenen, Royal Institute of International Affairs, satte upp en kommitté för att överse skrivandet av en multivolym historia om Versailles Fredskonferens; kommittén finansierades av en gåva från Thomas W. Lamont, Morganpartner. (Murray N. Rothbard, Wall Street, Banks, and American Foreign Policy s. 25)

CFR
Den amerikanska grenen av den gruppen tog ett tag på sig att komma igång. Slutligen gick det inaktiva American Institute of International Affairs samman med ett upplöst företag, startat 1918, av affärsmän från New York bekymrade med efterkrigstidens värld, och organiserade som en middagsklubb för att lyssna på utländska besökare. Denna organisation, Council on Foreign Relations, hade som sin hedersordförande Morganadvokaten Elihu Root, medan Alexander Hemphill, ordförande för Morgans garantifonder, var ordförande för dess finanskommitté. I augusti 1921 gick de två organisationerna samman i det nya Council on Foreign Relations, Inc., en oerhört mäktig organisation som omfattade bankirer, advokater, och intellektuella.

Medan olika finansiella intressen representerades i den nya organisationen var CFR Morgandominerat, från topp till botten. Hederspresident var Elihu Root. President var John W. Davis, Wilsons chefsadvokat, och nu huvudrådgivare för J.P. Morgan & Co. Davis skulle bli demokratisk presidentkandidat 1924. Finanssekreterare för det nya CFR var historikern i ekonomi från Harvard Edwin F. Gay, direktör för planering och statistik för Skeppstyrelsen under kriget, och nu redaktör för New Yorks Evening Post, ägd av hans mentor, Morganpartnern, Thomas W. Lamont.

Det var Gay som fick idén att grunda Foreign Affairs, CFR:s kvartalsutgivna tidskrift, och som föreslog att både hans Harvardkollega Archibald Coolidge som förste redaktör, och New York Posts reporter Hamilton Fish Armstrong som biträdande redaktör och verkställande direktör för CFR. Andra framstående tjänstemän i det nya CFR var: Frank L. Polk, före detta statssekreterare och nu advokat för J.P. Morgan & Co; Paul M. Warburg från Kuhn, Loeb; Otto H. Kahn från Kuhn, Loeb; före detta statssekreterare under president Wilson, Norman H. Davis, en bankkollega till Morganfamiljen; och som vicepresident, Paul D. Cravath, seniorpartner till Rockefellerorienterade advokatfirman Cravath, Swaine and Moore från Wall Street.

Efter andra världskriget blev Council on Foreign Relations dominerat av Rockefellers snarare än Morgans intressen, ett maktskifte som reflekterade en allmän förändring av de finansiella makterna i världen i stort. Efter andra världskriget då oljan tågade in som en framträdande faktor fick det Morgans och Rockefellers – tidigare intensiva rivaler – in i ett österländskt etablissemang över vilka Rockefellers blev senior- och Morgans juniorpartners.
(Murray N. Rothbard, Wall Street, Banks, and American Foreign Policy s. 26)

CFR:s Policyskapande
1977 framlade statsvetaren Thomas Dye sitt anförande till Southern Political Science Association vid University of California i Santa Cruz. Hans ämne: rollen som påstått ’privata’ policyskapande organisationer spelar i att avgöra federal amerikansk policy. Hans anförande publicerades 1978 som en uppsats i The Journal of Politics, och mycket utrymme dedikerades till betydelsen av Council on Foreign Relations (CFR) i skapandet av amerikansk utrikespolitik. Överlag var detta en ovanlig händelse som hjälpte att korrigera ett misstag identifierat av sociologen G. William Domhoff i hans bok från 1970, The Higher Circles; The Governing Class in America: ”det har aldrig funnits någon uppsats om [CFR] i någon forskartidning indexerad av Social Science and Humanities Index.” Många statsvetare tyckte uppenbarligen att detta var en korrekt ordning bland dessa ting och ville därmed att status quo skulle bestå, därför skrev Dye på första sidan: ”Jag uppskattar hjälpen jag fick från G. William Domhoff, från University of California, Santa Cruz. Jag vill framföra mina ursäkter till de framstående statsvetare som förtäljde att [studera] aktiviteterna uträttade av privata policyskapare inte var ’statsvetenskap.”

Det är sannerligen intressant att ”framstående statsvetare” skulle opponera sig mot att undersöka Council on Foreign Relations och andra förment ’privata’ policyorganisationer. Vi skall återvända till dessa företeelser. Men först låt oss skaffa oss ett grepp om vad CFR är och en kontext varifrån vi kan utvärdera Dyes fras ”privata policyskapare” med denna organisation som referens.

I hans uppsats skriver Thomas Dye:

”Statsvetaren Lester Milbraith observerade att inflytandet från CFR i hela regeringsapparaten är så genomsyrande att det är svårt att kunna urskilja CFR från regeringsprogram: ’Emedan Council on Foreign Relations inte är finansierat av någon regering arbetar den så nära med regeringen att det är svårt att kunna skilja på CFR:s handlingar stimulerade av regeringen från autonoma handlingar.”

Man skulle kunna säga det i omvänd ordning också: det är svårt att skilja regeringens handlingar stimulerade av Rådet från autonoma handlingar av regeringen. Dye listar ganska stora amerikanska utrikespolitiska initiativ som CFR ledde, ”inklusive både det första beslutet att ingripa militärt i Vietnam och det senare beslutet att dra sig ur.” Medlemmar och ledare [i Council on Foreign Relations] spelade även en nyckelroll i det taktiska beslutet att använda atombomben mot Japan. Krigsministern Henry L. Stimson var president Roosevelts chefsrådgivare i frågor om kärnvapen och han ledde den särskilda interimskommittén som president Truman etablerade i slutet av april 1945 för att ge vägledning kring användningen av kärnvapen. Åttamannakommittén dominerades av 5 medlemmar från CFR, inklusive Stimson, ordföranden, som hade varit aktiv i flera av CFRs program i över tio år. En av de fem medlemmarna i rådet, vetenskapsmannen Karl T. Compton, rektor vid M.I.T., framförde där och då åsikten att atombomben skulle användas för att ”imponera på världen” och han gav därigenom trovärdighet till de som har hävdat att atombomben användes på Japan främst för att skrämma ryssarna och därigenom förstärka den amerikanska positionen som världsledare.

Williap Putnam ”Bill” Bundy som var del av CIA och utrikesrådgivare åt presidenterna John F. Kennedy och Lyndon B. Johnson, hedrade också CFR för att ha hjälpt lägga det mentala ramverket som ledde till Marhallplanen och NATO. Thomas Dye pekade även ut att många viktiga medlemmar i CFR samtidigt är regeringsposternas toppmän. Till exempel, ”Rådsmedlemmar i Kennedy-Johnsonadministrationen inkluderade statssekreterare Dean Rusk, nationell säkerhetsrådgivare McGeorge P. Bundy, CIA-direktör John McCone, och biträdande statssekreterare George Ball.” En lista över viktiga figurer i CFR över åren fram till 1978, vilken Dye också förser oss med, visar att många av dem är före detta topptjänstemän i USA:s regering.

Men CFR är inte bara var nuvarande och föredetta innehavare av regeringsposterna möts; det är också en inkubator för framtida innehavare. Som William Domhoff observerade:

”Douglass Cater, en journalist från Exeter och Harvard som tjänade i Lyndon B. Johnsons administration, har noterat att ’en flitig forskare skulle göra rätt i att gräva om rollen som det rent inofficiella Council on Foreign Relations spelat i omhändertagandet och odlandet av ett begynnande amerikanskt etablissemang.’ …Vänder sig till den allomfattande frågan om regeringens inblandning… poängen görs mest auktoriserat av John J. McCloy… direktör för CFR och regeringsutnämnd för en rad roller sen tidigt 1940-tal: ’När helst vi behövde en man,’ sa McCloy när han förklarade närvaron av CFR-medlemmar i det moderna försvarsetablissemanget som bekämpade andra världskriget, ’tummade vi igenom listan av rådsmedlemmar och ringde ett samtal till New York.”

Så i vilket hänseende, kan vi då säga att CFR är privat? I denna tekniska mening: pengarna som stöttar CFR kommer från privata stiftelser och företag. Det är uppenbart, nu, varför CFR av Washingtongjournalisten och CFR-insidern Joseph Kraft kallades en ’skola för statsmän vilken kommer nära till att bli ett organ för vad C. Wright Mills har kallat Makteliten — en grupp män, med liknande intressen och synsätt, som formar händelser från osårbara positioner bakom scenen.'” Finansiella uppbackare till CFR får förvandla sina åskådningar till policy utan den granskning som skulle medfölja att kandidera för offentliga poster, under täckmanteln att de arbetar för en påstått ’privat’ organisation. T.o.m. den akademiska världen av ”framstående politiska forskare” som vi sett, samarbetar för att hålla CFR i skuggan, eftersom enligt dem är studier av CFR tydligen inte ”politisk vetenskap”.

Denna skugga skymmer inte bara processen för policyskapande i USA, men i hela västvärlden. Thomas Dye skriver:

”En diskussion om CFR skulle inte vara komplett utan någon referens till dess multinationella arm — Trilateral Commission. Trilateral Commission etablerades av CFR:s styrelseordförande David Rockefeller 1972, med stöd av CFR och Rockefeller Foundation. Trilateral Commission är en liten grupp av topptjänstemän från multinationella företag och regeringsledare för industrinationer, vilka träffas periodiskt för att koordinera policy för USA, Europa och Japan.”

En modern studie av CFR konstaterade följande,

”Denna studie har avslöjat den amerikanska imperialismens rötter i de ekonomiska, politiska och strategiska behoven hos den dominerande sektorn i den amerikanska härskande klassen, med Council on Foreign Relations, CFR, i spetsen. Deras maktbegär och strävan efter en världshegemoni har gjort USA till den största imperialistiska makten i mänsklighetens historia genom att sända trupper till alla kontinenter och genom att kontrollera ekonomi och politik i stora delar av världen. Den huvudsakliga anledningen till denna politik har varit, som vi har visat i våra fallstudier, den amerikanska kapitalismens behov av en världsordning som är öppen och mottaglig för amerikansk expansion. I kontrast till det hårdföra synsättet bland extrema nyliberaler som innefattar laissez-faire och nationalistisk konkurrens, finns ett mått av realism hos Rådet som gör att de accepterar oåterkalleliga förändringar, förkastar den extrema anti-kommunistiska ”roll-back”-positionen och visar en villighet att acceptera avspänning. Men det finns en (lika) stark beslutsamhet att upprätthålla en värld där USAs kapitalism känner sig hemma. Kriget i Indokina, det ofantliga slöseriet med omfattande militära utgifter, uppmuntran till avrättning av utländska ledare, stöd till reaktionära regimer världen över, mutor och korruption, samt även inhemskt förtryck för att upprätthålla imperialismen utomlands, politiska rättegångar mot oliktänkande, CIAs och FBIs trakasserier mot radikala grupper och hemlig avlyssning är alla resultatet av och bevis på imperialismens destruktiva natur.” (Laurence H. Shoup, Imperial Brain Trust: The Council on Foreign Relations and United States Foreign Policy, Authors Choice Press, 20, 2004, s. 278.)

CFR:s Ambition för en Global Finansdiktatur
Både FN och IMF har slängt sin tyngd bakom förslagen att införa ett nytt valutareserv monetärt system för att ersätta dollarn som en del av accelerationen mot en global finansdiktatur. ”En FN-panel av sakkunniga ekonomer pressade i torsdags på för en ny global valutareserv för att ersätta det kaotiska dollarbaserade systemet och för att rika länders åtgärder ska samordnas för att stimulera deras ekonomier,” rapporterade AFP 26 Mar 2009. Dessutom, ”IMF vd Dominique Strauss-Kahn sade att samtal om en ny global valutareserv för att ersätta den amerikanska dollarn var ”legitim” och skulle kunna äga rum ”de kommande månaderna,” enligt rapporten.

Jeffrey Garten, CFR-medlem, skrev ett stycke i Londons Financial Times 2008 där han krävde en ”ny global monetär myndighet” som skulle ha befogenheter att övervaka alla statliga finansiella myndigheter och alla stora globala finansföretag. ”Även om USA:s massiva finansiella räddningsaktion lyckas bör den följas av något ännu mer långtgående – inrättandet av en global monetär myndighet för att övervaka marknader som har blivit gränslösa.” skriver Jeffrey Garten, som var understatssekreterare för internationella handelskammaren i Clintons administration och tidigare dekanus för Yale School of Management. Innan dess tjänstgjorde Garten som verkställande direktör för Blackstone Group och Lehman Brothers på Wall Street och på Vita husets råd för internationell ekonomisk policy i Nixons administration och i de politiska planeringsstaberna formade av statssekreterarna Henry Kissinger och Cyrus Vance i Fords och Carters administrationer.

Citerandes den nuvarande globala institutapparatens ”globalisering”, en ”filosofisk strid” och ”mittens vakuum”, beskriver Garten sin vision för en ny monolitisk världsomspännande myndighet för att övervaka all ekonomisk verksamhet runt om i världen. Här är några av höjdpunkterna;

En GMM (global monetär myndighet) skulle vara en återförsäkrare eller rabattgaranti som skulle mildra vissa av centralbankernas skyldigheter. Det skulle granska regelverket i de statliga myndigheterna med fler tänder än IMF har och övervaka förverkligandet av ett begränsat antal globala regler. Det skulle övervaka globala risker och upprätta ett effektivt system för att tidigare kunna varna med slagkraftigare alarm än BIS har.

Det skulle fungera som ”konkursdomstol” för finansiella omorganisationer av globala företag över en viss storlek. De största globala finansföretagen kommer att tvingas registrera sig hos GMA och vara föremål för övervakning, eller bli svartlistade. Detta inkluderar kommersiella företag och banker, men även statliga förmögenhetsfonder, gigantiska hedgefonder och riskkapitalbolag.

En GMM:s styrelse måste innefatta centralbanker inte bara från USA, Storbritannien, euroområdet och Japan, utan även Kina, Saudiarabien och Brasilien. Den skulle finansieras genom obligatoriska bidrag från alla ekonomiskt kapabla länder och från försäkringspremier utfärdade av globala finansföretag – såväl börsnoterade som regerings- och privatägda.

I en slutsats som stänker av Problem, Reaktion, Lösning tillägger Garten ”I fråga om amerikansk och internationell politik är en global monetär myndighet förmodligen en idé vars tid ännu inte har kommit. Detta kan förändras när dagens kris utvecklas.”

Vad han beskriver är inget mindre än en global finansdiktaturs gränsöverskridande verksamhet och betvingandet av nationer och företag att låta sig registreras och följa strikt övervakning samt lyda samma regler. Genomförandet av ett sådant system skulle utgöra total interventionism och den absoluta sista spiken i kistan för den fria marknaden. Gartens krav på en GMM ekar orden i en text publicerad i FT i juni av CFR-medlemmen Timothy Geithner, ordförande för Federal Reserve Bank of New York. Efter att alldeles nyligen ha deltagit på Bilderbergkonferensen i Chantilly, Virginia, kräver Geithner ett globaliserat banksystem med ”lämpliga krav på kapital och likviditet”.

CFR har i åratal främjat en global diktatur och dess världsvaluta. I 2007 års maj/juniupplaga av New York Council on Foreign Relations nyhetsjournal Foreign Affairs, publicerades ett öppet krav på att avsluta suveräna nationalstaters kontroll över sin egen valuta. I en artikel signerad Benn Steil, direktör för internationell ekonomi vid CFR, med titeln ”Slutet för nationell valuta,” godkände i själva verket CFR slutet för den ekonomiska suveräniteten och krävde alla nationers totala kapitulation inför detta, rika och fattiga, med en övergång till otyglad globalisering. I uppsatsen hävdade Steil att valutakrisers lösning ”inte är att återvända till ett mytiskt förflutet av monetär suveränitet, med regeringens kontroll över lokala intressen och valutakurser i lycklig ovetskap om resten av världen. Regeringarna måste släppa den dödliga föreställningen att nationell identitet kräver kontroll över pengarna brukade på deras territorium. Nationell valuta och globala marknader går helt enkelt inte ihop, tillsammans utgör de en dödlig brygd av valutakriser och geopolitiska spänningar samt att de skapar klara förevändningar för skadlig protektionism. För att kunna globalisera på ett säkert sätt bör länderna överge penningpolitisk nationalism och avskaffa oönskade valutor som är källan till mycket av dagens instabilitet.”

Om det fanns något tvivel om att Steil krävde en ny form av super-imperialistisk dominans i en post-Westfalen, post-suverän-nationalstat typ av utopisk värld, gjorde han denna punkt klar, genom att hävda den senare delen av 1800-talet, som ledde in i första världskriget, som höjdpunkten av tidigare globalisering, just den period då det brittiska imperiet var i sitt esse. ”Lärdomarna från guldbaserad globalisering under 1800-talet måste helt enkelt dras”, Steil skrev: ”… Eftersom den ekonomiska utvecklingen bortom globaliseringen inte längre är möjlig bör länderna överge penningpolitisk nationalism. Regeringarna bör ersätta de nationella valutorna med dollarn eller euron, eller, när det gäller Asien, samarbeta för att producera en ny multinationell valuta över ett jämförelsevis stort och ekonomiskt skiftande område …. De flesta av världens mindre och fattigare länder skulle helt klart må bäst av att ensidigt anta dollarn eller euron, vilket skulle möjliggöra deras säkra och snabba integration i de globala finansmarknaderna. Latinamerikanska länder bör dollarisera, östeuropeiska länder och Turkiet, euroisera.” Steil slutliga varning: Om regeringar, inklusive Förenta staternas inte tar hans råd ”kan marknaden privatisera pengar på egen hand.”

Som Georgetownprofessorn och CFR-historikern Carroll Quigley noterade i Tragedy and Hope består bankfamiljernas och deras hantlangares mål i ”inget mindre än att skapa ett världsomspännande system för finansiell kontroll i privata händer som kan dominera det politiska systemet i varje land och världens ekonomi i helhet … kontrollerat på ett feodalt sätt genom världens centralbanker som handlar i samförstånd, genom hemliga avtal framlagda på frekventa privata möten och konferenser.”

F.d. Clintonanhängaren Dick Morris, politisk rådgivare i Vita huset efter att Clinton valdes till president 1992, sa till Sean Hannity på Fox News i mars 2009 att ”En stor sak kommer att hända i London vid detta G20-mötet, och sedan gömmer de det, de kamouflerar det, de talar inte om det. Samordningen av internationell reglering d.v.s. Vad de tänker göra är att i praktiket underställa vår Fed [Federal Reserve] och vår SEC [Securities and Exchange Commission] IMF:s [Internationella valutafonden] kontroll. Det är vad som står i förslaget till föredragslistan. De kallar det samordning av reglering. Vad det egentligen gör är att underställa den amerikanska ekonomins internationell reglering. De människor som ropade ”Åh FN kommer ta över och införa global regering, har ansetts som galna. Men nu visar det sig att de har rätt. Det sker nu.” Sean Hannity inflikar att ”De där konspirationsteoretikerna har föreslagit det i flera år … du har inte fel”. Det är de ”internationella regleringarna för de finansiella institutionerna” vi behöver oroa oss för, varnar Dick Morris. Det kommer att ske under ”IMF-kontroll … Kom ihåg att IMF drivs av européer och backas upp av amerikaner.” Som det är tänkt av våra härskare kommer en global ”super-valuta” i slutändan komma att kräva en världsregering. Morris anklagar främst européerna för detta och han har endast delvis rätt – det är en bluff för länge sedan uttänkt av internationella bankirer främst baserade i Europa och Storbritannien och backas, som Morris medger, av den amerikanska finanseliten.

CFR:s Ambition för en Världsregering
”CFR har som mål att dränka USAs självständighet och nationella oberoende i en allsmäktig regering som styr över hela världen.” – Amiral Chester Ward, f.d. medlem av CFR och Chefsjurist i den amerikanska flottan i sin bok ”Kissinger on the Couch”, 1974.

Den särskilda kommittén för att undersöka skattefria stiftelser och liknande sammanslutningar var en undersökande kommitté av USA: s representanthus mellan 1952 och 1954. Kommittén skapades ursprungligen av House Resolution 561 under 82nd kongressen. Reece-kommittén utredde skattefria stiftelser såsom Rockefeller, Ford, och Carnegie. Kommitténs rapport fann att:

På det internationella fältet har stiftelser, och en sammanlänkning av några av dessa tillsammans med vissa förmedlande organisationer, kraftigt påverkat vår utrikespolitik och utbildningen av allmänheten i internationella frågor. Detta har skett genom omfattande propaganda, genom att tillhandahålla medel åt exekutiva chefer och rådgivare till regeringen, dels genom att kontrollera mycket forskning i detta område och dels genom plånbokens makt. Nettoresultatet av dessa gemensamma insatser har varit att främja ”internationalism” i en specifik mening – en form som riktas mot ”världsregering” och en inskränkning av amerikansk ”nationalism”.

De påpekade att de stora stiftelserna ”aktivt stöttat angrepp på vårt sociala och statliga system och finansierat främjande av socialism och kollektivistiska idéer.” Reece-kommittén förklarade tydligt att CFR, (Council on Foreign Relations), var ”i huvudsak ett organ inom Förenta Staternas regering” och att deras ”publikationer inte är objektiva, utan riktar sig överväldigande åt att främja globaliseringsideologin.”

1959 – Västvärlden i kris av James Warburg publiceras i vilken han förkunnar att ”…en världsordning utan världslag är en anakronism….En värld som inte lyckas etablera lagarnas makt över nationsstaterna kommer inte att existera särskilt länge. Vi lever i en farlig övergångsperiod, från en era av helt suveräna nationsstater, till en era av världsstyre.” James Warburg var medlem i CFR och grundare av United World Federalists. Han var också FDR:s finansiella rådgivare och son till Paul Warburg som skrev Federal Reserve Act lagen.

1960 höll Elmo Roper (CFR), finanschef vid Atlantic Union Committee ett tal och skrev en broschyr som båda kallades ”Målet är en global regering”. I sitt upprop för globalt styre sade Roper: ”Det står klart att första steget mot världsstyre inte kan genomföras innan vi har avancerat på de fyra fronterna: den ekonomiska, den militära, den politiska och den sociala.”

Idén om en världsregering har alltid varit en idé som eliterna tålmodigt strävat mot. Föregångaren till deras dröm om en världsregering, kallades Nationernas Förbund (NF). NF etablerades 1919 under Versaillesfördragen för att främja internationellt samarbete och för att uppnå fred och säkerhet i världen. Många kände att detta var viktigt eftersom världen just hade upplevt sitt första världskrig. NF banade vägen för det moderna Förenta Nationerna (FN).

Organisationen känd som FN blev mycket riktigt officiellt upprättad i.o.m. undertecknandet av FN-stadgan av representanter från 50 nationer som möttes i San Francisco den 26:e juni 1945. Men den symboliska händelsen var kulmen för åratal av planering av en privat, högt uppsatt policygrupp som de facto fått kontroll över amerikansk utrikespolitik under Roosevelteran. Omedelbart efter inträdet i kriget, sådde den organisationen, Council on Foreign Relations (CFR), idén om en världsregerande organisation för ”fred”.

J.B. Matthews, före detta utredningschefen för House Committee on Un-American Activities sa ”jag utmanar illusionen om att FN är ett instrument för fred … Det kan inte vara mindre än en grym bluff om det hade organiserats från helvetet för den enkla anledningen att bistå och stödja USA:s undergång.”

På initiativ av Statsdepartementet gick de 26 nationerna som var i krig med axelmakterna samman och kallade sig själva Förenta Nationerna i januari 1942. Historikern Clarence Carson observerade:

”Roosevelt arbetade för att undvika fallgroparna som hade hjälpt till att hålla USA utanför Nationernas Förbund. Hans hand är uppenbar i försöken att få namnet accepterat t.o.m. innan organisationen ens hade formats. (Amerikaner fortsatte att kalla sin sida för de ”allierade” under andra världskriget, inte ”Förenta Nationerna,” men officiellt användes termen ändå.)”

Ändock försökte president Roosevelt enbart att implementera policies som överräcktes till honom ovanifrån. I januari 1943 formade statssekreterare Cordell Hull en styrkommitté sammansatt av honom själv, Leo Pasvolsky, Isaiah Bowman, Sumner Welles, Norman Davis och Morton Taylor. Alla av dessa män – med undantag för Hull – var medlemmar i CFR. Senare kända som Informal Agenda Group skrev de det första förslagsutkastet till att forma FN. Det var Bowman – grundaren till CFR och medlem av överste Houses gamla ”Inquiry” – som först lade fram konceptet. De kallade in tre advokater, alla CFR-män, som beslutade att det var konstitutionellt. Sen diskuterade de det med FDR [Roosevelt] den 15 juni 1944. Presidenten godkände planen och utropade den för allmänheten samma dag. FDR sålde FN till de 50 nationer som kom till konferensen i San Francisco 1945. Bland de 47 CFR-medlemmar i den offentliga amerikanska delegationen fanns: Edward Stettinius, den nye statssekreteraren, John Foster Dulles, Adlai Stevenson, Nelson Rockefeller och Alger Hiss. För att försäkra sig om att den nya organisationen skulle ha sitt huvudsäte i USA donerade John D. Rockefeller Jr. land för att FN-skrapan skulle byggas där.

Den 27:e juli 1949, The New York Times rapporterar om hur FN:s generalsekreterare tillika CFR-medlem Alger Hiss önskar att förvandla FN till en världsregering i en artikel med rubriken ”VÄRLDSREGERING NYCKELN TILL FRED, SÄGER HISS; Berättar på Vänners Seminarium att Han Ser FN som Steg till Skapelsen av Sådan Regering”

Nästan sju månader senare i ett vittnesmål inför senatens utrikeskommitté sa CFR-medlemmen, James Warburg: ”Vi ska ha en världsregering oavsett om ni gillar det eller inte – genom strid eller samtycke.” (Senate Foreign Relations Committee) (1950). Revision of the United Nations Charter: Hearings Before a Subcommittee of the Committee on Foreign Relations, Eighty-First Congress. United States Government Printing Office. s. 494).

I hans bok från 1962 med titeln Why Not Victory skriver före detta senatorn Barry Goldwater hur han minns att FN godkändes av Senaten mest p.g.a. representationen från Statsdepartementet som försäkrade senaten om att:

”… det [FN] inte på något sätt utgjorde någon form av Världsregering och att varken Senaten eller det amerikanska folket behöver oroa sig för att Förenta Nationerna eller några av dess myndigheter skulle blanda sig i USA:s nationella suveränitet eller i det amerikanska folkets inrikespolitik.”

Bläcket på FN-stadgan hade ännu inte hunnit torka då stadgan för UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization) presenterades i London i november 1945. UNESCO slukade och expanderade det Parisbaserade International Institute for Intellectual Cooperation vilket var resterna av Nationernas Förbund. Julian Huxley var den primära drivkraften i UNESCO och tjänade som dess första Generaldirektör. UNESCO:s huvudsakliga funktion framläggs i dess stadga, UNESCO: Dess Syfte och Dess Filosofi: ”Eftersom krig börjar i människans sinne är det i människans sinne som fredens värn måste konstrueras.” UNESCO skapades för att konstruera ett världsomfattande utbildningsprogram för att förbereda världen på globalt styre. UNESCO:s rådgivare, Bertrand Russell, skrev för UNESCO-journalen, The Impact of Science on Society: ”Varje regering som har kontrollerat utbildningen för en hel generation kommer kunna styra sina undersåtar säkert utan behovet av arméer eller polisstyrkor…” The National Education Association var en huvudsaklig förespråkare för UNESCO. I en artikel från 1942 i NEA-journalen, skriven av Joy Elmer Morgan, kallade NEA på behovet av ”…vissa världsmyndigheter för administration såsom: en polisstyrka; en utbildningsstyrelse…” Ett år senare i London kallade Conference of Allied Ministers of Education på behovet av en Förenta Nationernas Utbildningsbyrå. UNESCO blev världens utbildningsstyrelse.

Huxley trodde att världen behövde en enda, global regering. Han såg UNESCO som ett instrument för att ”bidra till det snabba och tillfredsställande förverkligandet av processen.” Han beskrev UNESCO:s filosofi som global, vetenskaplig humanism. Han sa: ”Politiskt enande i någon sorts världsregering kommer krävas för det definitiva uppnåendet” av nästa steg i den sociala utvecklingen. Från början har UNESCO designat program för att fånga in ungdomar vid så tidig ålder som möjligt för att inleda utbildningsprocessen.

William Benton, USA:s biträdande statssekreterare berättade under ett av UNESCOS: möten 1946:

”Vi är i början av en lång process att bryta ned den nationella suveränitetens väggar. UNESCO måste bli pionjären.”

UNESCO:s syn på nationell suveränitet var ingen hemlighet:

”Så länge som barnet andas nationalismens förgiftade luft kan utbildning i världsmedvetande endast producera otrygga resultat. Som vi har påpekat, det är frekvent familjen som infekterar barnet med extrem nationalism. Skolan borde därför använda medlen beskrivna tidigare för att bekämpa familjeattityder som gynnar chauvinism… Vi ska för närvarande i nationalismen identifiera de huvudsakliga hindren för utveckling av världsmedvetande.” (UNESCO skrift nr. 356, In the Classroom: Toward World Understanding (Paris: Georges Lang, 1949) s. 58).

Föregångaren till FN var Nationernas Förbund, en organisation utformad under liknande omständigheter under första världskriget och som grundades 1919 i enlighet med fördraget i Versailles. Förenta Nationerna (FN) ersatte det efter krigsslutet och ärvde ett antal myndigheter och organisationer grundade av förbundet. Lionel Curtis (en av ledarna för runda bordsrörelsen som blev till RIIA och CFR) önskade att Nationernas förbund blev en världsregering med tänder och makt och skrev artiklar med HG Wells som uppmanade till detta.

Carroll Quigley skriver om Curtis:

”Lionel Curtis är en av de viktigaste medlemmarna i Milnergruppen, eller som en medlem i gruppen uttryckte det för mig är han gruppens Fons et Origo. Det kan låta som ett extravagant uttalande men det som hände en generation senare kan göras till ett kraftfullt försvar av vad Curtis påstod om vad som borde göras av det brittiska imperiet. Jag ska här ge bara två färska exempel på detta. År 1911 beslutade Curtis att namnet på Hans Majestäts besittningar måste ändras från ”Brittiska Imperiet” till ”Samväldet”. Detta genomfördes officiellt 1948. Återigen, kring 1911 beslutade Curtis 1911 att Indien måste ges fullständigt självstyre så snabbt som villkoren tillåter. Detta utfördes 1947. Som vi skall se är dessa inte bara sammanstrålande händelser, eftersom Curtis, som arbetar bakom kulisserna, har varit en av de främsta arkitekterna bakom det nuvarande Samväldet”.

Flera år tidigare än UNESCO, gjorde Lionel Curtis det klart att krossandet av den nationella suveräniteten stod på agendan i sin bok Civitas Dei: The Commonwealth of God, 1938:

“Vi lär oss nu vad den nationella suveräniteten innebär när den dras till sin praktiska slutsats i en mycket mekaniserad värld. Politiska tänkare börjar säga, nästan unisont, att civilisationens syfte går förlorat om inte nationalstater kommer överens om att överge en del av sin suveränitet. … Om en regering väl överlämnar rätten till Nationernas Förbund att ge order till regeringens egna undersåtar över regeringens huvud har den sammansvetsat sin suveränitet med Nationernas Förbund och är inte längre suverän. Vissa tänkare, och även vissa statsmän, som ser var den nationella suveränitetsprincipen leder har föreslagit praktiska åtgärder för att begränsa den. De förordar att Nationernas förbund måste ha en egen ’polis’, en flotta, en armé och ett tillräckligt starkt flygvapen för att upprätthålla Förbundets vilja gentemot en motsträvig medlem, precis som en nationell regering har polis för att upprätthålla sin lagstiftning gentemot upproriska medborgare. Men de ryggar tillbaka från att uppge den nödvändiga konsekvensen av deras förslag. En Förbundspolis måste rekryteras. Från de undersåtar som har lojalitet till stater som utgör Förbundet, från de flesta om inte alla av dem. Dess medlemmar måste alla lova att lyda, genom att ge sina liv om så blir nödvändigt, till Nationernas förbund, inte regeringen över nationalstaten de tillhör, om de två skulle ha motsatta intressen. Dessa mäns obegränsade hängivenhet måste i alla fall överföras från de nationella staterna till Förbundet.”

FN och UNESCO skapades i kölvattnet efter det värsta blodbad till krig som världen någonsin hade sett. Konditionerade av en konstant ström av propaganda producerad av CFR i USA, och Royal Institute of International Affairs i Europa, blev rörelsen för världsstyre accepterad och tillåten att fortskrida. Julian Huxley insåg dock att för att i det långa loppet bli framgångsrik, behövdes en världsomfattande valkrets utvecklas. 1948 tog Huxley och hans kollega sen lång tid, Max Nicholson, båda två inblandade i Royal Institute of International Affairs, och skapade International Union for the Conservation of Nature (IUCN).

IUCN hämtade mycket av sitt ledarskap, finansiering och medlemskår från det 50 år gamla British Fauna and Flora Preservation Society (FFPS). Sir Peter Scott, ordförande för FFPS gjorde ett utkast på IUCN:s stadga och ledde en av dess viktigaste kommissioner. Dennna icke-statliga organisation (NGO) var instrumental i grundandet av Världsnaturfonden (WWF) 1961 och World Resources Institute (WRI) 1982. Dessa tre NGO:er (non-governmental organization) är för FN:s system vad CFR var för Franklin Roosevelt, eller vad Edward House var för Woodrow Wilson. Dessa tre NGO:er har blivit en del av de drivande krafterna bakom framträdandet av globalt styre.

Winston Churchill, en av grundarna av FN, höll ett tal 1947 där han i enlighet med FN:s generalsekreterare Alger Hiss vision, förklarade att hans önskan var att en alldominerande världsregering skulle byggas,

”Det slutliga målet, vartill vi bör sträva, är att skapa en auktoritär, alldominerande världsordning. Så länge en effektiv världsregering inte kan upprättas och snart träda i verksamhet är utsikterna till fred och framsteg mörka och osäkra. Utan ett förenat Europa finns inga säkra utsikter till en världsregering. Det är ett lämpligt och ofrånkomligt steg mot uppfyllelsen av detta ideal” – Churchill Speaks, 1897-1963: Collected Speeches in Peace and War (New York: Barnes and Noble, 1980), s. 913. Tal med titeln ”United Europe,” maj 14, 1947, Albert Hall, London, UK.)

En annan personlighet inom FN som gjorde sin röst hörd för detta syfte var Frank Notestein som var en av de mest inflytelserika befolkningskontroll aktivister och demografer av 20-talet. Hans arbete ledde bl.a. till upprättandet av demografi som en akademisk disciplin. Han arbetade som den förste ledaren av FN:s befolkningsavdelning och bidrog till grundandet av John D. Rockefeller:s Befolkningsråd 1952. Han var även styrelseledamot i befolkningforskning vid Princeton University. I en uppsats skriven av Notestein år 1969 med titeln ”Problemet med befolkningskontroll”, skisserar han en strategi för att snabba på takten i avfolkning. Notestein medger att ekonomisk modernisering skulle ”… föra födelsetalen ner automatiskt.” Men, han fortsätter att konstatera att mer drastiska åtgärder måste vidtas för att uppnå noll befolkningstillväxt eftersom hans åsikt är att denna metod inte skulle vara tillräckligt snabb. ”Tvång” och ”inrättandet av ett totalitärt regim” (hans egna ord) är Notestein lösningar. (Ed. Hauser, Philip Morris. The Population Dilemma. Prentice-Hall, Englewood Cliffs, N.J. 1969. s. 145 – 166).

Romklubben som grundades på 60-talet vid David Rockefellers privata egendom i Bellagio, Italien, arrangerade konferenser som Conditions of World Order där de diskuterade planerna för det gradvisa genomförandet av en världsregering och blev sponsrade av Congress for Cultural Freedom. I åtgärdsrapporten av den kanadensiska föreningen för Romklubben (CACOR) år 2007, blev det föreslagit att Romklubben borde jobba framåt för ett världssamhälle av en överlägsen typ, rank och status. Som ”skulle göra FN till en central världsregering, som interagerar med nuvarande nationella regeringarna (minus dagens säkerhetsråd).” När Francesco Stipo, direktör för Romklubben i USA, marknadsförde sin bok World Federalist Manifesto: Guide to Political Globalization, vid en National Press Club Luncheon 2009, sa han ”En världsregering är den enda lösningen på världens problem, såsom klimatförändringen och den globala ekonomiska krisen.”

Richard Haass, nuvarande ordförande för Council on Foreign Relations, spann på detta tema 2006 i sin artikel, State sovereignty must be altered in globalized era, enligt Haass, så måste en världsregering skapas och suveränitet undanröjas för att bekämpa den globala uppvärmningen och terrorism, precis så som Club of Rome har föreslagit. ”Målet bör vara att omdefiniera suveränitet för en tid präglad av globalisering, att finna en balans mellan en värld med helt suveräna stater och ett internationellt system med antingen en världsregering eller anarki.” Vidare skriver han ”Den monopolartade makt som förr åtnjöts av suveräna entiteter urholkas. Som ett resultat behövs nya mekanismer för regionalt och globalt styre som inkluderar andra aktörer än stater. Detta är inte ett argument för att ge Microsoft, Amnesty International eller Goldman Sachs platser i FN:s generalförsamling, men det innebär att inkludera representanter från sådana organisationer i regionala och globala överläggningar när de har kapaciteten att påverka huruvida regionala och globala utmaningar möts. Därutöver måste stater förberedas på att avstå en del av sin suveränitet till globala organ om det internationella systemet ska fungera. Globalisering innebär således att suveränitet inte bara blir svagare i verkligheten utan att den behöver bli svagare. Stater skulle göra klokt i att försvaga suveränitet för att kunna skydda sig själva, eftersom de inte kan isolera sig själva från vad som händer på annat håll. Suveränitet är inte längre en fristad”.

Hotet om kärnvapenkrig. En antites, som leder till en ny syntes
År 1946, strax efter det senaste världskriget, fanns det två stora arméer, den sovjetiska och amerikanska. Om de hade gått samman, kunde ingen annan kraft ha motstått dem. Ett sådant förslag för världsregering präntades i Bulletin of the Atomic Scientists i flera månader 1946. I sin bok Has Man A Future?, beskriver Bertrand Russell hur den utvecklades, först som ett förslag sammansatt av David Lilienthal, sedan i en form utvecklad av Bernard Baruch – en förespråkare för världsregering. Denna ”Baruch Plan” anfördes i frågor om 1946 och framlades för Stalin. Vid slutet av det året hade Stalin ratat den, på grund av att det krävdes underkastelse till Washington och det kalla kriget hade börjat. Många av dessa figurer skulle nämna kärnvapenkrigets hot för att främja sina avsikter och mål. Bernard Baruch var en av de mest högljudda människor som gjorde detta med sin ”Baruch Plan”. Senare gjordes dessa mål diskret till lag, statsdepartementets publikation #7277 – med titeln ”befrielse från krig”, skriven 1961 (vilket motsvarar offentlig rätt 87-297).

Naturligtvis grundade sig allt detta på bedrägeri, vilket avslöjades av major George Racey Jordan som övervakade Harry Hopkins Lend-Lease-program vilket skickade krigsmateriel till Sovjet under andra världskriget, eftersom den amerikanska regeringen sände nukleära material till Sovjet under andra världskriget. Major George Racey Jordan var ett befäl för FN som arbetade på ”FN Depå nr 8, Lend-Lease Division, Newark flygplats, Newark, New Jersey, internationella sektionen, Air Service Command, Air Corps, US Army.” Jordan ansvarade för att skeppa amerikanskt krigsmateriel till Ryssland under andra världskriget. Han vittnade om att han fick i uppdrag av Vita huset och utrikesdepartementet att leverera delar av atombomben till Sovjet – samtidigt var nationen orolig över att Ryssland stulit bombens hemligheter. Jordan var noggrann med att skriva ner allt han gjorde och bevittnade i sin dagbok, som var full av datum, skeppsmanifest och namn på piloter som flög uppdrag, en kongresskommitté med Donald T. Appell, f.d. FBI-agent och speciell utredare för kommittén för ”oamerikanska aktiviteter” (HUAC) som undersökte saken undanröjde alla tvivel om att hans anteckningar angående skeppningarna av amerikanskt krigsmaterial, hemlighetsfulla dokument om industri- och krigsutvecklingen samt uran (uranoxid och urannitrat) och tungt vatten (deuteriumoxid) var uppbackade av fakta.

Som brittisk födda ekonomen och historikern Antony C. Sutton påvisade fortsatte det finnas ett massivt stöd till Sovjet genom hela det kalla kriget. Sutton noterade omfattningen av detta stöd i vittnesmål inför underutskott VII av plattformskommittén för det republikanska partiet i Miami Beach, Florida den 15 augusti 1972:

”Med några få ord: det finns inget sådant som sovjetisk teknologi. Nästan allt – kanske 90-95 procent – kom direkt eller indirekt från USA och dess allierade. I själva verket har USA och NATO:s medlemmar byggt Sovjetunionen. Dess industri och dess militära kapacitet. Detta massiva konstruktionsjobb har tagit 50 år. Sedan revolutionen 1917. Det har utförts genom handel och försäljning av anläggningar, utrustning och tekniskt bistånd.”

Alan H. Belmont (f.d. Biträdande Direktör För Inrikes Underrättelsetjänsten – FBI) tillät offentliggörandet av följande volymer av Dr Sutton, vid Hoover Institution, Stanford University ca 1968-1973:

Western Technology and Soviet Economic Development.1917-1930 [Publication 76]
Western Technology and Soviet Economic Development 1930-1945 [Publication 90]
Western Technology and Soviet Economic Development 1945-1965 [Publication 113]

Fullständig överensstämmelse som bekräftar för det allmänna argumentet i denna studie kommer från en utmärkt källa: Joseph Stalin. I W. Averell Harrimans rapportering juni 1944 till amerikanska utrikesdepartementet om en diskussion mellan Eric Johnston och Stalin gjordes följande viktiga uttalande:

”Stalin hyllade den hjälp som utförts av Förenta Staterna till sovjetiska industrin före och under kriget. Han sade att omkring två tredjedelar av de stora industriföretagen i Sovjetunionen hade byggts med amerikansk hjälp och tekniskt bistånd. (Källa: US State Dept Decimal File, 033.1161 Johnston, Eric/6-3044: Telegram 30 Juni 1944)

Ett intressant brev angående hur W. Averell Harriman smög igenom illegala projekt förbi USA:s regering 1925, när han investerade miljoner i att utveckla sovjetiska mangan insättningar, vilket Evan E. Young avrådde sina kollegor högt upp i statsdepartementet från att undersöka, demonstrerade en maktlöshet från statsdepartementets sida, att de inte kunde utmana makten bakom kulisserna. (How the order creates war and revolution, Antony C. Sutton, s. 58.).

Statsvetaren Zbigniew Brzezinski skrev: ”För ett imponerande bevis på västs deltagande i den tidiga fasen av Sovjetunionens ekonomiska tillväxt, se Antony C. Sutton ‘s Western Technology and Soviet Economic Development: 1917 — 1930, där det hävdas att ”Sovjetunionens ekonomiska utveckling genom 1917-1930 huvudsakligen beror på västligt tekniskt stöd” (s. 283), samt att ”minst 95 procent av den industriella strukturen fått detta stöd.” (s. 348). Between Two Ages: America’s Role in the Technetronic Era (New York: Viking Press;1970″.

H. G. Wells, i sin bok The Shape of Things to Come: the Ultimate Revolution, 1933, avseende envärldarnas inblandning i Ryssland:

”Metoden för fördragsmakande {dvs internationella avtal} och en modus vivendi fanns redan i drift när det gäller Ryssland. Det var verkligen svårt att säga om det kommunistiska partiet eller den moderna statsrörelsen hade kontrollen, så långt var assimilationen gången.” (Wells kallade sin envärldsrörelse den moderna statsrörelsen).

Baruch-planen genomfördes inte direkt, utan istället genomfördes den i fabiansk stil. 1961 – Det amerikanska utrikesdepartementet utfärdar en plan för att avväpna alla nationer och beväpna FN. Statsdepartementets publikation #7277 benämnd Befrielse från Krig: Det amerikanska programmet för allmän och fullständig nedrustning i en fredlig värld. Den tillhandahåller en trestegsplan för att avväpna alla nationer och beväpna FN med det sista steget där ”ingen stat ska ha militär makt för att utmana FN:s gradvis utökade fredsbevarande styrka.” Publikation #7277 (vilket motsvarar offentlig rätt 87-297) anger följande:

sid. 10:

”Tillverkning av krigsmateriel ska vara förbjudet förutom av de överenskomna typer och mängder som får användas av FN:s fredsstyrka och som krävs för att upprätthålla den inre ordningen. Alla andra vapen ska förstöras eller omvandlas till fredliga ändamål.”

Det kallas även för (s. 11):

”Avvecklingen av alla nationella väpnade styrkor och förbud mot deras återupprättande i någon form än vad som krävs för att bevara den inre ordningen och för bidrag till FN:s fredsstyrka”

Det kallas även för (s. 12):

”Etableringen och den effektiva driften av en internationell nedrustningsorganisation inom ramen för FN för att säkerställa ständigt tillmötesgående med alla nedrustningsskyldigheter.”

Denna uppdaterades senare i ett dokument kallat Blueprint for the Peace Race.

Detta blir särskilt upprörande när man betänker de uppgifter som offentliggjorts i Suttons Hoover Institutions studier som visar att detta ”hot” fick hjälp hela tiden, och byggts upp för att fungera som antites, vilket leder till en ny syntes. Senare skulle många av dessa figurer föreslå att en gradvis regionalisering och att sänka ned nationer i komplexa nät av internationella förbindelser skulle vara att föredra framför att bara tillkännage en världsregering styrd av FN.

USA:s tidigare biträdande utrikesminister Richard Gardner som skrev i en artikel i Foreign Affairs april 1974 under rubriken Den Hårda Vägen mot Världsordning, försåg oss med en inblick i hur världsstaten ska byggas:

Artikeln ”Hard Road” började med CFR-medlemmen Richard Gardners beklagande att likasinnade internationalister hade misslyckats att uppnå vad han kallade “instant world government.” Han föreslog en ny, effektivare väg mot etableringen av en allsmäktig, global superstat och hävdade: ”Kort och gott, “världsordningen hus” måste byggas nedifrån och upp, istället för uppifrån och ned. Det kommer att se ut som en stor ”dånande och surrande förvirring” för att använda William James’ berömda beskrivning av verkligheten, men ett slut för nationell självständighet, genom att nöta ned den bit för bit, kommer att åstadkomma mycket mer än det gammalmodiga frontalangreppet. Den hoppfulla aspekten av den nuvarande situationen är att även medan nationers överklaganden för ’världsregering’ och ’överlämnandet av suveräniteten,’ så tvingar tekniska, ekonomiska och politiska intressen dem att skapa mer och mer långtgående avtal för att hantera deras independentens.”

Och i modern tid – på en nivå, skrev Zbigniew Brzezinski professor i amerikansk utrikespolitik och rådgivare åt flera amerikanska presidenter, samt en grundare av Trilaterala kommissionen, i ”The Grand Chessboard” om hur Eurasiska befogenheter måste marginaliseras. På en annan nivå skrev han om hur den amerikanska krigsmaskinen kommer att tvinga processen globalismen på trotsiga nationer i syfte att standardisera dem i ett globalt system, att samtidigt ska USA och andra västländer nedsänkas i ett nät av internationella överenskommelser som bildar världsregeringens foster, och att i slutändan ska det amerikanska imperiet bana väg för ett återupplivat FN med redskap för att ta ledningen.

Globaliseringens Dolda Flexibla Nätverk

Ekonomen och författaren Jeff Faux, har beskrivit i sina böcker hur där existerar en global härskande klass idag som genom deras nätverk, några av som CFR-medlemmen Anne-Marie Slaugther har identifierat, arbetar utanför den demokratiska processen:

”Det faktiska arbetet utfört av Davos parti (härskarklassen som träffas i schweiziska Davos på World Economic Forum)…görs genom ett tätnande nätverk av andra- och tredjeparts företagsförvaltare och byråkrater… Detta nätverk är väsentligt för att rädda Davos parti från att få sin dröm om globalisering att komma på skam av paradoxen beskriven av filosofen Immanuel Kant som argumenterade att enbart en världsregering skulle kunna befria oss från krigets plågor men att världsregeringen skulle vara så tyrannisk att det inte vore värt det… Davos parti konfronteras med ”moment 22” över hur de ska styra den ekonomin i avsaknad av världsherravälde:

Davos behöver globala regler för att kunna förorda kapitalets frihet. Att genomdriva regler kräver världsherravälde. Världsherravälde skulle inskränka kapitalets frihet.

Stilen (på dessa nätverk) är eklektisk, informell och bakom scenerna. Demokrati hålls på avstånd. Anne-Marie Slaugther, har identifierat mer än 60 av dessa informella, horisontella förbindelser som förbigår traditionellt vertikala, globala förbindelser mellan regeringar, ändå inbegriper dessa nätverk regeringsfunktioner. Hon kallar det ett ”*uppdelat tillstånd*” som har hastigheten och flexibiliteten att ”utföra många av en världsregerings funktioner – lagstiftning, administration och domar – utan formen.

Fria från begränsningarna en ansvarig regering har kan globaliserande byråkrater värva andra till nätverket på sätt som vore olämpliga eller olagliga i hemlandet… ”Som internationella aktörer från NGO:er till företag redan har erkänt, globalisering och IT-revolutionen gör nätverkande till det bästa valet av organisatorisk form i en snabbt föränderlig och varierad miljö. I jämförelse liknar formella, internationella organisationer allt mer långsamma dinosaurier.” (The Global Class War, s. 169-172).

Den prisbelönta forskaren inom allmän ordning och antropologi Janine R. Wedel är en av de få moderna akademikerna som i sin bok Shadow Elite: How the World’s New Power Brokers Undermine Democracy, Government, and the Free Market har identifierat och studerat några av dessa nätverken, vilkas spelare tar offentliga beslut utan allmänhetens input-i sfärer från inhemska till utländska och finanspolicy. Manövrering genom deras många inflytelsesfärer, utmanar de båda regeringarnas regler om ansvar och företagens etiska konkurrens och i slutändan lyder de bara varandra.

Dr. Wedel har identifierat vad hon kallar ”flexnätverk” av individer som delar en gemensam ideologi och genom att spela en rad relaterade och sammanvävda roller, arbetar de tillsammans för att manipulera politiken och åtgärderna av regeringar, företag och NGO:er. Hon märker dessa individer ”flexians” för hur de använder flera samtidiga och sekventiella roller för att fullfölja målen för sina flex nätverk, ofta till nackdel för de företag och myndigheter som de företräder eller råder. Dr. Wedel presenterar sin avhandling och sedan visar hon det med tre detaljerade exempel på flex nätverk, de personer som är inblandade, och de globala effekterna deras åtgärder har över tiden. Dessa flex nätverk, utövar ett avsevärt bestämmande inflytande över politiska åtgärder på en global nivå och gör det bortom all kontroll, övervakning, eller till och med ett erkännande av någon nationell eller internationell myndighet.

Etablissemanget som koncept
Ibland benämnd ”Analys av Makteliten” eller ”Etablissemangsstudier,” denna undersökning av kausala relationer angående naturen och vidden av politisk makt, vilka som har den och hur den är utövad, är kritisk för att förstå sambandet mellan Staten och organiserad brottslighet. Där finns en likhet mellan denna analys och vad forskaren Peter Dale Scott kallar ”Djup Politik,” den kritiska undersökningen av den förtroliga verkligheten bakom ytliga sken, ett försök att avmaskera maktens sanna ansikte, avslöja eliten bland sociala, ekonomiska, och finansiella grupper och individer som drar nytta av tvånget Staten utövar.

Etablissemanget som koncept användes först i England med hänsyftning till den etablerade (eller officiella) statskyrkan, den Anglikanska Kyrkan eller Church of England, skapad av den orättmätiga  härskaren och söndraren Henry Tudor under den protestantiska reformationen. 1800-talsförfattaren William Cobbett utökade senare konceptet till att inkludera de nätverk av finansiella institut relaterade till Bank of England, elitiska allmänna skolor och klubbar, och publikationsorgan (såsom ”den gamla Times”) den styrande aristokratin använde för att träna och upprätthålla sin oligarkiska byråkrati vilken bemannade det Brittiska Imperiet. Cobbett benämnde denna maktelit ”Saken.”

Som Leonard och mark Silk observerade i deras mästerliga bok, Det Amerikanska Etablissemanget, anpassade den brittiska 1900-talshistoriken A. J. P. Taylor senare Cobbetts ”Saken” till ”Etablissemanget” i en artikel från 1953 i The New Statesman, uppföljt av journalisten Henry Fairlies användning av termen i The Spectator 1955.

Det breda konceptet blev snart brukat av en vidsträckt mängd amerikanska analytiker med de rådande makthavarna som sin fokus, dessa var bl.a. Richard H. Rovere, C. Wright Mills, Dan Smoot, Phyllis Schlafly, Carroll Quigley, John Kenneth Galbraith, och G. William Domhoff.

Dessa författare erkände att emedan Första Tillägget i amerikanska konstitutionen förbjuder ett religiöst etablissemang, har den amerikanska nationen i sanning, likt sin brittiska kusin på andra sidan dammen, ett Etablissemang, komplett med sin egna teologiska kanon och doxologi för statsmannaskap och spioneri. Dess ”Vatikan” är Council of Foreign Relations. Dess primära källa av förmögenhet och allmosor har varit Morgans och Rockefellers finansiella imperium, vilka skapade Federal Reserve, den stora möjliggöraren av välfärds-krigsstaten. Många av dess främsta seminarister studerade vid Ivy Leagues institutioner såsom Harvard, Princeton, eller Columbia; vissa i synnerhet, vid Yale där de blev initierade i Skull and Bones.

Den politiska forskaren Andrew Bacevichs senaste bok, Washington Rules, vilken summerar och blottlägger ”reglerna” och ”credot” för den amerikanska utrikespolitikens etablissemang, är ett annat fint exempel på analys av makteliten eller ”etablissemangsstudier.” Bacevich koncentrerar sig på den omedelbara efterkrigseran i historien, spårar etablissemangets tvåpartiska ”utrikespolitiska konsensus” i Kalla Kriget fram till Bush/Obamas krig mot terrorism. Han ser detta som den kritiska dräktighetstiden, en tid som implementerar ”det amerikanska århundradet” som Henry Luce skrev om, av Trumanadministrationens skapande av den nationella säkerhetsstaten och dess doktrin om inneslutning som en offentlig anledning för global politisk inblandning och ett militärindustriellt komplex (och George F. Kennans, Robert A. Lovetts, och Dullesbrödernas hemliga policy om rollback eller befrielse genom hemliga operationer utförda av OPC och CIA).

Men etablissemangets regler och credo skissades på papyrus långt innan 1948. De lades fram av visionära profeter för vinning, plundring och imperium femtio år tidigare, under spansk-amerikanska kriget och det filippinska upproret mot amerikanerna.

En central figur var den lömske Elihu Root, senare förste ordförande i Council on Foreign Relations, som likt sina interventionistiska, krigsförbrytande medkumpaner Theodore Roosevelt och Barack Obama, var mottagare av Nobels fredspris. Han var Etablissemangets missbrukade arketyp i kategorin ”vis man”, gammalmedias beteckning på utvalda tjänare till makten som sträcker sig från Root till den nyligen avlidna Richard Holbrooke – Specialrepresentant för Afghanistan och Pakistan, medlem i Trilateral Commussion och Council on Foreign Relations, föredetta verkställande direktör för Lehman Brothers och styrelseledamot för AIG till juli 2008 (precis före räddningspaketen).

Före Trumanregimens uppmärksammade ”vise man” kom den äldre erans ”de fyra evangelisterna”. Ledd av Elihu Root, hans protégé ”överste” Henry L. Simpson, tillsammans med ”överste” Edward M. House och Raymond B. Fosdick, denna småkända fyran var de riktiga arkitekterna bakom det Amerikanska Etablissemanget och dess interventionistiska gospel om välfärds-krigsstaten. Det är de som skrivit dess credo vilket har transformerat den amerikanska republiken till ett smutsigt och överdimensionerat imperium.

Världsordningen under Amerikansk/Västerländsk Hegemoni
Enligt forskaren Peter Dale Scott så finns där idag inom många stater en säkerhets sfär som ”invaderar” sfären av demokratisk politik. En enväldiga säkerhetsstyrka eller ett ”säkerhetstillstånd” tycks verka parallellt med den ordinarie demokratiska staten, och denna dubbelhet eller ”dubbeltillstånd” beskrevs av Hans Morgenthau redan 1955. Enligt Morgenthau, innefattar den amerikanska delstaten både en ”vanlig statshierarkin” som verkar i enlighet med rättsstatsprincipen och en mer eller mindre dold ”säkerhets hierarki” som inte bara agerar parallellt med den förra, men också övervakar och utövar kontroll över den. Morgenthau anser att denna säkerhetsaspekt av staten kan ”utöva ett effektivt veto över besluten av den ordinarie staten som styrs av rättsstatsprincipen. Medan den ’demokratiska staten’ erbjuder legitimitet för säkerhetspolitik, så ingriper ’säkerhetsstaten’ vid behov, t.ex. vid en nödsituation, genom att begränsa områdena inom den demokratiska politiken. I själva verket är det säkerhetsstaten som är apparaten som definierar när och om ett ”undantagstillstånd” kommer att dyka upp. Denna aspekt av staten är vad Carl Schmitt, i hans 1922 verk politisk teologi, kallade för ”suverän”.

National Security and Double Government är en bok från 2014 av Michael J. Glennon, professor i internationell rätt vid Tufts University. Glennon argumenterar utifrån teorier av brittiske författaren Walter Bagehot (1826-1877), som diskuterade strukturen av brittiska regeringen i sin bok The English Constitution (1867). Han hävdar att Bagehot tes av en ”dubbel regering” i artonhundratalet Storbritannien gäller även USA idag. Glennon hänvisar till att det finns två institutioner i kontroll: ”Madisonian” offentliga institutioner av kongressen, ordförandeskapet och domstolarna, som upprätthåller den nödvändiga offentliga illusionen att de är ansvariga och har kontroll över politiken, medan ett hemlighetsfullt ”Trumanite” nätverk av icke-valda, oansvariga byråkrater av nationell säkerhet, faktiskt skapar och fastställer policys som Madisonians genomför som sin egen. Glennon varnar för att kontroll av Trumanite nätverket försvagar konstitutionella begränsningar vid regeringen, såsom maktfördelning och tillsyn, och resulterar i mindre demokrati, och en ökad risk för despotism.

Glennon upptäckte, att den amerikanska regeringen är uppdelad mellan de tre officiella grenarna av regeringen, å ena sidan – de ”Madisonian” institutioner som ingår i konstitutionen – och flera hundra icke valda tjänstemän som gör det verkliga arbetet av en konstellation av militär och underrättelsetjänster, å andra sidan. Dessa tjänstemän, som kallas ”Trumanites” i Glennon språkbruk för att ha vuxit fram ur den nationella säkerhetsinfrastruktur som upprättats enligt Harry Truman, gör de verkliga besluten inom området nationell säkerhet. (För att föra det kalla kriget, skapade Truman Joint Chiefs of Staff, Department of Defense, CIA, NSA och National Security Council.) ”Förenta staterna har, kort sagt,” skrive Glennonr, ”flyttat utanför ett enbart kejserligt ordförandeskap till ett förgrenat systemet – en struktur av dubbel regering – där även presidenten nu utövar lite faktisk kontroll över den övergripande inriktningen av USA: s nationella säkerhetspolitilk. Upplevelsen av hot, kris, och nödsituationer har varit inflytelserika fenomen som har skapat och vårdar USA: s dubbla regering ”Om al-Qaida inte hade funnits, skulle det Trumanite nätverket fått skapa det – och Glennon verkar antyda, att de väl kan ha gjort så.

I flera stater, och inte minst i USA, finns det en omfattande krigselit som faktiskt försöker att starta militära konflikter för att leda dem och dra nytta av dem. Eftersom krigsekonomin (vapen och narkotika) är lika viktigt som världens oljeekonomi kan amerikanska hemliga styrkor spela en central roll när det gäller att kalibrera våldet i olika områden på en viss nivå för att göra vinster på hundratals miljarder dollar genom vapen- och narkotikasmuggling. I vissa fall är den amerikanska strategin för att förlänga kriget att stödja båda sidor i konflikten. Men förutom målet att göra ekonomiska vinster på kriget har denna strategi också ett mer djupgående geopolitiskt mål: Att försvara den USA-dominerade enpoliga världsordningen mot ekonomisk flerpolighet och ökande inflytande bland de största rivalerna. USAs överlägsna militära styrka och underrättelsehegemoni kan bara omvandlas till makt och verklig global styrka om det finns pågående konflikter – krig och terroristattacker – som hotar den flerpoliga maktstrukturen i den ekonomisk-politiska världsordningen.

För bara ett par år sedan, bekräftade en hemlig US Army Special Operations Field Manual, FM 3-05.130 , som läckte i december 2008, att penetrationen och mobiliseringen av kriminella nätverk och terroristnätverk är en grundläggande pelare i USAs okonventionella krigföring (UW), definierat som: verksamhet som bedrivs av, med eller genom irreguljära styrkor till stöd för en motståndsrörelse, ett uppror, eller konventionella militära operationer ”.

Enligt FM 3-05.130 inkluderar modern IW-teori följande beståndsdelar: ”uppror; COIN (upprorsbekämpning); UW; terrorism; CT (antiterrorism); FID (utrikes internförsvar); stabilitets-, säkerhets-, övergångs- och återuppbyggnadsoperationer (SSTR);strategisk kommunikation (SC); PSYOP; civil-militära operationer (CMO);underrättelseoperationer (IO); spionage och kontraspionage (CI); Gränsöverskridande kriminella aktiviteter, inklusive narkotikasmuggling, olaglig vapenhandel och olagliga finansiella transaktioner som stödjer eller bistår IW” (Unconventional Warfare, s. 1-5)

De informerar läsaren rätt och slätt att UW etablerar ett ”lackmusprov” som är krigföring ”av, med eller genom ställföreträdare” och att de föredrar ”icke-konventionella trupper”. ”Icke-konventionella trupper” är individer eller grupper av individer som inte är medlemmar av den reguljära armén, polisen eller annan intern säkerhetsstyrka. De är vanligtvis inte sponsrade av staten och inte bundna av oberoende nationers lagar och gränser. Dessa trupper kan inkludera, men är inte begränsade till, specifika paramilitära styrkor, kontraktsarbetare, individer, företag, utrikespolitiska organisationer, motstånds- eller upprorsrörelser, utvandrare, transnationella terroristiska motståndare, desillusionerade transnationella terroristmedlemmar, svarta börshajar, och andra sociala och politiska ”oönskade personer” (Unconventional Warfare, s. 1-3)

Det står uttryckligen i FM 3-05.130 att dess ”strategiska syfte [är] att få eller upprätthålla kontroll eller inflytande över befolkningen och stödja denna befolkning med politiska, psykologiska och ekonomiska metoder.” Medan både IW och UW syftar till att utverka inflytande på ”relevanta befolkningsgrupper,” förs UW, till skillnad från IW, ”alltid av, med eller genom icke-konventionella trupper.” Med andra ord, lokala ställföreträdare, hämtade från passande högerextrema grupper och/eller organiserad brottslighet är verktygen som ska användas för att utöva ”inflytande” över ”relevant befolkningsgrupper.”

Detta speciella operations dokument bekräftar att en grundläggande funktion av djup politisk verksamhet är ”kalibrering av våld” i hög grad genom kriminella och terroristnätverk för att manipulera temperaturen av konflikten och att påverka de politiska valen av civilbefolkningen i enlighet med kraven av att 1) upprätthålla särskilda former av kapitalackumulation (såsom vapen, försvar och narkotikahandel), samt 2) den mycket eviga och ensidiga amerikanska dominansen av den globala politiska ekonomin genom att släcka interimperialistiska och geoekonomiska rivaliteter interna till den transnationella kapitalistklassen och deras respektive hemländer.

En uppsjö av bevis i de offentliga registren bekräftar att UW-doktrinen har manifesterat sig i en politik som är för samarbete med islamistiska extremistiska nätverk efter det kalla kriget. Denna politik utformades för att destabilisera strategiskt viktiga regioner, vilket gjorde att lokalbefolkningen tvingades att acceptera integration i den globala politiska ekonomin på ett sätt som gynnade amerikanska investerare, i synnerhet när det gäller kontrollen av kolväteresurser. UW-doktrinens strategiska komplexitet går emellertid betydligt längre än så och andra följder av denna kan innebära att man tar kontroll över vinster från den organiserade brottsligheten och även att man försätter potentiella rivaler i beroendeställning till USA och därigenom stärker den amerikansk-dominerade enpoliga världsordningen.

Författarna till FM 3-05.130 anser att ”lämpligt integrerad manipulation av ekonomisk makt kan och bör vara en av komponenterna i UW.” Det spelar ingen roll att dylik ”manipulation” kan och faktiskt resulterade i att hundratusentals människor dödades i Irak före USAs invasion och ockupation 2003 liksom ett dussintal andra länder som har trotsat USA.

Fallen Chile och Nicaragua är talande i detta avseende: Richard Nixon, den vanärade presidenten, lovade att ”få ekonomin att skrika” före statskuppen 1973; likaså infördes förlamande sanktioner och ett ekonomiskt embargo mot Nicaraguas Sandinista-regering. Diverse sanktioner mot regimer ”kan bygga och upprätthålla internationella koalitioner som utför eller stödjer amerikanska UW-kampanjer.

Som alla andra instrument i USAs nationella makt är användningen och effekterna av ekonomiska ”vapen” internt relaterade och de måste koordineras noggrant. ARSOF [Army Special Operations Forces] måste arbeta grundligt tillsammans med DOS [regeringsdepartement] och underrättelsetjänsterna för att fastställa vilka inslag i den mänskliga terrängen i UWOA som är mest mottagliga för ekonomiska ingrepp och vilka sekundära och tertiära effekter som är troliga efter ett dylikt ingrepp. The United States Agency for International Development’s (USAID’s) placering utomlands och dess uppdrag att sysselsätta grupper av människor erbjuder en kanal för att förstärka ekonomiska incitamenten. DOCs kan på samma sätt förstärka sitt rutinmässiga inflytande bland amerikanska företag som är aktiva utomlands. Dessutom kan IO-effekter från ekonomiska löften som hållits (eller brutits) visa sig kritiska för legitimiteten i USAs UW-insatser. Utövare av UW måste planera för dessa effekter. (Unconventional Warfare, s. 2-7)

ARSOFs planer för UW tar en integrerad approach och hävdar att de ”kan och bör exploatera de aktiva och analytiska möjligheter som finns bland de finansiella instrumenten i USAs makt.” Tillämpandet av finansiell krigföring, inklusive ”tvingande inflytande” av ”aktörer” på nationell och annan nivå, gällande tillgängligheten och villkoren för ”lån, bistånd eller annan finansiell hjälp” är emellertid beroende av villigheten att foga sig efter USAs vilja. Författarna hävdar att ”en sådan utövning av finansiell makt måste vara en del av en diskret, integrerad och konsekvent UW-plan.” Med andra ord kan hot, mutor och ekonomisk omstörtning i allmänhet fungera utmärkt för att få uppmärksamhet bland de bångstyriga stater som inte är ”med på/ombord” USAs. Under kapitel två ”Financial Instrument of U.S. National Power and Unconventional Warfare”, skriver dom på svart och vit hur IMF, BIS, och VB är finansiella vapen av USA:s nationella makt.

Som forskaren i internationell säkerhetspolitik Nafeez Mosaddeq Ahmed pekar ut,
trots den utförliga dokumentationen av konsekvent historia av amerikansk imperialism, terrorism och antihumanism fortsätter medlemmar av det akademiska samfundet ofta hysa felaktiga och godartade tolkningar av dessa interventioner som står i motsats till överflödet av bevis. Det är därför intressant att observera i vilken grad relevant fakta sällan undersöks av de som håller fast vid dogmen västerländsk välmening i sin förståelse av västerländsk policy – och när den väl undersöks ignoreras de logiska konsekvenserna. Allra oftast är frågan huruvida västerländsk policy är rättfärdigat ofattlig, analysen inramas av en grund som utgår från västerländska syftens rättfärdighet och detta antagande utgör det grundläggande fundamentet för politisk diskurs.

Försöket att avfärda ”de mer bekanta och illvilliga motiven” med västerländsk nyliberal imperialism, var i policy bestäms av en uppsjö faktorer i slutändan relaterade till att skydda profiten och dess obegränsade sökande, resulterar faktiskt i att ignorera massvis av empirisk data.

Richard Barnet, exempelvis, argumenterar för att industriella stater försöker att projicera makt och inflytande i säkerhetssyfte. Som Michael Parenti anmärker:

”Faktiskt pekar fältstudierna i Barnets bok Intervention and Revolution mot affärsvärlden, snarare än nationella säkerhetsbyråer, som det primära motivet till amerikansk intervention. Antikommunism och Sovjethotet verkar som mindre av en källa till policy än den är en propagandaploj för att skrämma den amerikanska allmänheten och samla stöd för engagemang utomlands. Själva motiven som Barnet avfärdar verkar vara aktuella i hans fältstudier i Grekland, Iran, Libanon och Dominikanska Republiken, specifikt viljan till att säkra tillgången till marknader och råmaterial samt behovet för att, uttryckligt konstaterat av olika policyskapare, skydda den fria marknaden i hela världen.”

I grund och botten förlitar sig teorierna av Barnes och analytiker som honom på att helt enkelt ignorera historiska och empiriska fakta i vilka den antihumana/ekonomiska agendan bakom västerländsk policy är bevisad inte bara av själva policyns egna realitet utan av dokumenterade uttalanden av policyskapare. Exempelvis, i sin historiska studie The Ambiguities of Power, visar den brittiska forskaren Mark Curtis hur det kalla kriget inte motiverades primärt av säkerhetsanledningar – men att det huvudsakliga motivet var hegemoniell ekonomisk dominans vilket resulterade i en intressekonflikt; det påtagliga säkerhetshotet existerade knappast i verkligheten, men överdrevs för att rättfärdiga strävan efter neoimperialistiska ekonomiska intressen. Professorn i Politik och Utrikesaffärer på Woodrow Wilson School of Public and International Affairs vid Princeton University, Richard Falk, menar i denna aspekt på att: ”Trots försvar som stark förevändning har den faktiska kursen för amerikansk utrikespolitik varit mycket mer motsägelsefull i praktiken, som över allt annat söker så mycket utrymme som möjligt för kapitalistisk expansion.” Hursomhelst, som Falk också noterar: ”De huvudsakliga utmaningarna mot kapitalistisk kontroll de senaste årtiondena, har varit det i stort sett inhemska trycket från revolutionär nationalism.” Av denna anledning är ”det konsekventa, bipartisanska mönstret av amerikansk antinationalistisk intervention i tredje världen… självklart i sin primära karaktär ’aggression’ som egenskap… Detta mönster av aggression har översatts till massivt mänskligt lidande för många icke-västliga samhällen, ofta förlängt över en vidd av många år.”

Ett särskilt exempel på att ignorera ganska uppenbara fakta kan bevittnas när liberala skribenter pekar ut att imperier faktiskt kostar mer än de smakar. Detta är sant i meningen att imperier kan kosta mer än de drar intäkter. Till exempel, från 1950 till 1970 spenderade amerikanska regeringen flera miljarder dollar på att stödja en korrupt diktatur i Filippinerna, med målet att skydda endast en miljard dollar av amerikanska investeringar i landet. Slutsatsen kan därför dras att underhållet av ett sånt globalt imperium är skadligt för amerikanska intressen. Ändock, som Michael Parenti ser det, är denna slutsats grundad på att ignorera ett annat kritiskt faktum – att även om regimen för en imperial nation må spendera mer än den drar in, utgörs folket som verkställer lagen den inhemska populationens massa; medan det folk som suger åt sig vinsterna utgörs av en elitminoritet. Denna poäng beskrevs klockrent av Thorstein Veblen i The Theory of the Business Enterprise (1904), där han pekade ut hur imperiets profit koncentreras i händerna på en privilegierad affärselit. Samtidigt extraheras de massiva kostnaderna, vilka långt kan överstiga vinsterna, från vad Veblen passande nog benämnde ”det övriga folkets flit.” Med andra ord, transnationella företag skördar imperiets intäkter, men de bidrar med lite eller inget till den allmänna kostnaden.

”Utgifterna som krävs i form av vapen och understöd för att göra världen säker för General Motors, General Dynamics, General Electric och alla de andra generalerna betalas av amerikanska regeringen, det vill säga av skattebetalarna… Slutligen finns det ingenting irrationellt med att spendera tre dollar av allmänhetens pengar för att skydda en dollar av privata investeringar – åtminstone inte från investerarnas perspektiv. För att skydda en dollar av deras pengar kommer de spendera tre, fyra och fem dollar av våra pengar. Faktiskt, när det kommer till att skydda deras pengar är våra pengar inget hinder.”

Det vanliga argumentet framfört för att misskreditera en analys där neoimperialistiska ekonomiska imperativ återfinns som den övergripande drivande kraften bakom policyskapandet, försöker inte ens att bemöta den rikedom av empirisk data som försetts till analysens stöd, men klagar snarare på den påstådda ”enkelheten” i slutsatsen, eftersom den uppenbarligen ignorerar andra variabler såsom geopolitik, kultur, etnicitet, nationalism, ideologi och moral. Faktiskt avslöjar detta argument inga logiska brister i slutsatsen. Allt det påvisar är att västerlandets ekonomihegemoniska agenda – vars existens redan bevisats – inte är skyddad från dessa andra variabler men är beroende av deras stöd. Detta pekar bara mot ytterligare områden att studera där analytikern kan upptäcka det exakta sättet på vilket den västerländska kulturen, ideologin och moralen förser den ekonomihegemoniska agendan med självrättfärdigande och motivation för den redan belagda ekonomihegemoniska agendan för västerländsk politik och deras samspel med fenomenen geopolitik och nationalism. För att motbevisa slutsatsen måste måste man påvisa att de galvaniserade bevisen för det är falska – men detta görs aldrig.

Som Dr. Michael Parenti påpekar:

”Existensen av andra variabler såsom nationalism, militarism, sökandet efter nationell säkerhet samt strävan efter makt och hegemonisk dominans tvingar oss varken att avfärda ekonomiska realiteter eller att behandla dessa andra variabler som isolerade från klassintressen. Således är viljan att utöka amerikansk strategisk makt in i särskilda regioner är tvunget åtminstone delvis av en vilja att stabilisera området längs linjer som är fördelaktiga för politikoekonomiska elitintressen – vilket är varför regionen hamnar i fokus från första början. Med andra ord, olika aspekter fungerar med cirkeleffekt på varandra. Tillväxten i utländska investeringar ger upphov till ett behov av militärt beskydd. Detta, i sin tur, skapar ett behov av att säkra baser och etablera allianser med andra nationer. Allianserna utökar nu ”försvarslinjerna” som måste upprätthållas. Så ett särskilt land blir inte bara en ’essentiell’ tillgång för vårt försvar men måste i sig själv försvaras som vilket annan tillgång som helst”. (A Critical Review of The Objectives of U.S. Foreign Policy in The Post-World War II Period av Nafeez Mosaddeq Ahmed.)

Globala Pirater vs. Skatterättvisa
Minst $21 biljoner av orappoterade privata finansiella förmögenheter ägdes av förmögna privatpersoner via skatteparadis i slutet av 2010. Detta belopp motsvarar storleken på USAs och Japans ekonomier kombinerat. Det kan vara så mycket som $32 biljoner av dolda finansiella tillgångar som innehas offshore av förmögna privatpersoner (HNWIs), enligt rapporten ”The Price of Offshore Revisited”, som tros vara den mest detaljerade och noggranna studie som någonsin gjorts av finansiella tillgångar i finansiella offshore-centrum och sekretessstrukturer.

De anser att dessa nummer är konservativa. Detta är endast finansiell förmögenhet och utesluter virrvarr av fastigheter,yachter och andra icke-finansiella tillgångar som ägs via offshore-strukturer. Forskningen för Tax Justice Network (TJN) av James Henry, tidigare chefsekonom på McKinsey & Co, kommer medans där är en växande oro av en enorm och växande klyfta mellan rika och fattiga i länder runt om i världen. Kompletterande denna forskning är en annan studie av TJN, med titeln Olikhet: Du vet inte hälften av det, vilket visar att alla studier av ekonomisk ojämlikhet har hittills misslyckats med att redogöra ordentligt för denna saknade förmögenhet. Slutsatsen att ojämlikhet är mycket värre än vad vi tror.

Henry bygger på uppgifter från Världsbanken, IMF, FN, centralbanker, Banken för internationella betalningar, och nationella statskassor, och triangulerar hans resultat mot uppgifter som återspeglar efterfrågan på reservvaluta och guld, och uppgifter om offshore-private banking studier genom att konsultera företag och andra. Påverkan på ojämlikhet som följer av dessa nya uppgifter är häpnadsväckande. De uppskattar att färre än 100.000 människor – det vill säga 0,001% av världens befolkning, nu kontrollerar över 30% av världens finansiella förmögenhet.

Vilka är de verkliga gäldenärerna? Henrys forskning visar att ett stort antal länder, som traditionellt betraktas som gäldenärer, är i själva verket borgenärer till resten av världen. För fokusgruppen av 139 länder mestadels låg-medelinkomstländer, visar traditionella uppgifter att de hade sammanlagda externa skulder på $4.1 biljoner i slutet av 2010. Men när man tar deras valutareserver och offshore privata innehav av sina rikaste medborgare till hänsyn så vänds bilden till det motsatta: dessa 139 länder har en sammanlagd nettoskuld på minus US$ 10.1-13.1 biljoner.

Med andra ord, dessa länder är nettofordringsägare till världen, och i stor skala. Problemet här är att deras tillgångar innehas av ett fåtal förmögna privatpersoner, medan deras skulder axlas av deras vanliga människor genom sina regeringar. Dessa länder är målade att ha ett skuldproblem. Men den sanna bilden är radikalt annorlunda: de har ett dolt offshore förmögenhets problem. När det gäller att bekämpa fattigdom, är det svårt att föreställa sig ett mer trängande global fråga att ta itu med.

Henry skriver ”Vad som kanske är mest intressant om det nya landskapet av global ojämlikhet som vi har upptäckt är den senaste framväxten av en verklig gränsöverskridande privat elit – en relativt liten del av världens befolkning som delar förvånansvärt likartade behov och intressen med utgångspunkt från finanssekretess, banktjänster, skatter, och lagstiftning.

Sannerligen fler enskilda medlemmar i denna privata elit kan anta många av de samma attributen som multinationella företag (MNCs), medans även MNCs har blivit mer som privatpersoner, såvitt politiska rättigheter är berörda. Detta innebär att super-rika individer alltmer agerar som medborgare i flera länder på en gång, även om de kan vara bosatta ”ingenstans” för dessa ändamål; att de har möjlighet att flytta snabbt över gränserna; och att de har möjlighet att förvärva ”representation utan beskattning,” förmågan att utöva lokal politisk inflytande i flera jurisdiktioner, oberoende av vilken skatt de betalar i en viss jurisdiktion.

Det innebär också att som en grupp har denna gränsöverskridande elit i princip ett starkt egenintresse i att puffa för en svagare inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt svagare statlig reglering, mer ”öppna” marknader och svagare restriktioner för politiskt inflytande och kampanjutgifter över gränserna – med en enorm ”transnationell arme” av privata banker, advokatbyråer, revisionsbyråer, lobbyister och PR-firmor redo att göra sin budgivning.

Alltså ger den objektiva ökningen av global ojämlikhet av individuell rikedom som vi har börjat mäta här tillståndet att fråga en mängd frågor om de resulterande politiska och sociala konsekvenserna på den traditionella nationalstaten. (Källa: Tax Justice Network, The Price of Offshore Revisited: Press Release och The Price of Offshore Revisited: Key Issues.)

Den härskande klassens inrättande av globalt styre med CFR och BIS i spetsen

Läs del 2 här