Den härskande klassens inrättande av globalt styre med CFR och BIS i spetsen: Del 1 – Den hemliga ordern av den amerikanska affärseliten

morgan

En CFR-Historikers Berättelse från Insidan
CFR-medlemmen Carroll Quigley var historieprofessor på Georgetown University från 1941 till 1976. Han undervisade också vid Princeton och Harvard, samt föreläste vid Brookings institut. han var frekvent föreläsare vid amerikanska laboratoriet för marina vapen, institutet för utlandstjänst och vid amerikanska flottans universitet i Norfolk, Virginia. 1958 var han konsult för kongressens valkommitté som skapade National Space Agency. 1964 var han konsult vid flottans fortbildningsskola för utexaminerade i Monterey, Kalifornien i projektet Seabed. Projektet skapades för att visualisera de framtida amerikanska vapensystemen.

Det är inte svårt att förstå varför president Clinton gav Carroll Quigley kudos i sitt nomineringstal på Demokratiska partiets konvent. Quigley examinerades med lovord när han mottog sin Masters och Ph.D. från Harvard. Han var med i Ripleys Tro Det Eller Ej för att ha varit Harvards yngsta person att ha mottagit en Ph.D. Efter att ha undervisat på Harvard och Princeton åkte han till Georgetown där han i 28 år på raken blev vald av f.d. elever som den mest inflytelserika professorn. Dekanus på skolan för utlandstjänst, Dr. Peter F. Krough säger träffande, ‘Han var en av de sista av de stora makrohistoriker som spårade civilisationers utveckling…med utmärkt förmåga.’ Med hans undervisning har Clinton och andra aspiranter ställt sig i inflytelserika positioner. Som Quigley menade på, ‘Se på de verkliga situationerna som ligger under de konceptuella och verbala symbolerna.’

Under tidigt 1960-tal gjorde Carroll Quigley omfattande forskning för sin encyklopediska Tragedi och Hopp: En Historia om Världen i Vår Tid (Tragedy and Hope: A History of the World in Our Time). Tragedy and Hope återberättade, i över 1300 tätskrivna sidor med litet tryck, om hur en kader av extremt välbärgade och mäktiga individer successivt kom till makten. Några var bankirer, andra började inom andra industrier men kom in i bankvärlden eftersom det var där den riktiga makten fanns. De handlade oftast bakom scenen, inte som rikens politiska elit men som en internationell elit – eller superelit. För dem blev naturliga gränser och lojaliteter allt mer meningslösa.

Carroll Quigley skrev i Tragedy and Hope:

”Det existerar, och har existerat i en generation, ett internationellt anglofilt nätverk som agerar, i viss utsträckning, på sättet den radikala högern tror att kommunister agerar. Faktiskt har detta nätverk, som vi kan identifiera som rundabordsgrupper, ingen som helst motvilja till att samarbeta med kommunisterna, eller någon annan grupp, vilket de ofta gör. Jag känner till några av denna gruppens verk eftersom jag har studerat det i 20 år och tilläts i två år, i början av 1960-talet, att undersöka deras papper och hemliga protokoll. Jag har ingen motvilja till gruppen eller de flesta av dess mål och har, under lång tid av mitt liv, stått det och dess många instrument nära. Jag har protesterat, både i det förflutna och nyligen, mot ett fåtal av dess policys (särskilt dess tro att England var en Atlantisk snarare än en Europeisk makt och måste allieras, eller till och med ingå i federation, med USA och måste isoleras från Europa), men generellt sett har min huvudsakliga skillnad i åsikter varit att det föredragit att förbli okänt och jag tror att dess roll i historien är tillräckligt betydelsefull för att att det ska bli känt”.

Tragedy and Hopes största värde är att den utgör ett modigt och skrytsam erkännande av en från insidan av etablissemanget att det faktiskt existerar en relativt liten men mäktig grupp som har lyckats med att skaffa sig ett strypgrepp på amerikanska och brittiska angelägenheter. Dr. Quigley identifierade denna grupp som de ”internationella bankirerna”, män som är ganska annorlunda från vanliga bankirer på utmärkande sätt: de var kosmopolitiska och internationella; de stod nära regeringar och var särskilt intresserade av frågor kring statsskulder…; de var nästan likvärdigt hängivna till lönndom och det hemliga bruket av finansiellt inflytande på politiskt liv. Dessa bankirer kom att kallas internationella bankirer och blev, mer specifikt, kända som köpmannabankirer i England, privata bankirer i Frankrike och investeringsbankirer i USA.’

Dr. Quigley påvisar att kontrollens kärna ligger i Amerikas och Europas finansiella dynastier som har utövat politiskt makt genom formationen av internationella finanssyndikat. Dessa monopolpengadynastier lärde sig den grundläggande läxan att alla regeringar måste ha inkomstkällor varifrån de kan låna pengar i kristider. Genom att förse dem med såna resurser kunde de internationella bankirerna göra både kungar och demokratiska ledare oerhört underdåniga sin vilja. Quigley namnger vilka de är. Han berättar hur väl de dolt utsträckningen av deras ofantliga förmögenhet för allmänheten genom att hålla sina firmor personliga, oftast som partnerskap, utan aktier, inga rapporter och oftast ingen reklam. Dr. Quigley spårar den ofantliga makten och kontrollen utövad av Rothschildfamiljen, Bank of England, J.P. Morgan och Rockefellerfamiljen. Vid förra sekelskiftet var dessa affärsledares inflytande så stort enligt Dr. Quigley att Morgan- och Rockefellergrupperna tillsammans eller till och med Morgangruppen själv kunde ha förstört landets ekonomiska system.

Vid 1900-talets början hade den amerikanska ekonomin blivit så dynamisk att de större bankdynastierna fann det allt svårare att bibehålla stark kontroll. Därutöver utmanades deras kontroll som en stor politisk fråga i de nationella folkomröstningarna. Så Morgans och Rockefellers dynastier beslutade att följa det mönster av finansiell monopolmakt som Bank of England etablerade, en bank som är en institution i privata händer och har ett sken av att vara en officiell regeringsinstitution. Resultatet blev Federal Reserve Act, ursprungligen planerat på ett hemligt möte på Jekyll Island 1910 där representanter från Morgans och Rockefellers banker närvarade. Lagförslaget för Federal Reserve introducerades i Senaten av senator Nelson Aldrich, förfader till guvernör Nelson Aldrich Rockefeller. Originalförslaget misslyckades eftersom Aldrich var för nära förknippad med Morgan och Wall Street. Morgan-Rockefellergruppen insåg då att de behövde demokraternas stöd för att kunna radera Wall Streets fingeravtryck på förslaget. Möjligheten presenterade sig under valet 1912. Desperata att besegra president William Howard Taft (som motsatte sig Aldrichförslaget) duschade Wall Street presidentkampanjerna för Woodrow Wilson och Theodore Roosevelt med pengar, detta för att splittra republikanerna och försäkra sig om valet av Wilson.

Internationella Regleringsbanken
1929 grundades Young-kommittén för att skapa ett program för reglering av det tyska krigsskadeståndet som var ett av resultaten från Versaillesfördraget, som författades vid fredssamtalen i Paris 1919. Kommitténs ordförande var Owen D. Young, grundaren av Radio Corporation of America (RCA) , ett dotterbolag till General Electric. Han var även VD och koncernchef för GE mellan 1922 och 1939 och medförfattare till Dawes-planen 1924; han utsågs till styrelsemedlem i Rockefeller Foundation 1928 och 1929 var han även vice ordförande för Centralbanken i New York. När han skickades till Europa 1929 för att utforma programmet för Tysklands återbetalningar medföljdes han av J.P Morgan, Jr.

Kommittén skapade Young-planen som ”definitivt var en metod för att ockupera Tyskland med amerikanskt kapital och pantsätta tyska realtillgångar i utbyte mot ett gigantiskt lån i USA” Young-planen ledde vidare till ”ständigt ökande arbetslöshet”, vilket i sin tur gjorde att Hitler kunde lova att han skulle ”avskaffa arbetslösheten”, vilket ”var den faktiska orsaken till de enorma valframgångar Hitler hade i valet.”

Planen trädde i kraft 1930, året efter börskraschen. En del av planen gick ut på att skapa en internationell regleringsorganisation; denna skapades 1930 och kallas för Internationella regleringsbanken (Bank for International Settlements, BIS). Det påstådda syftet var att underlätta och samordna betalningarna av krigsskadeståndet från Weimarrepubliken till de Allierade. Dess sekundära funktion var emellertid mycket viktigare och mycket mer hemlighållen: Att ”koordinera verksamheterna vid världens centralbanker”. BIS beskrevs som en ”en bank för centralbankerna” och ”en privat organisation med aktieägare, men som utför funktioner för offentliga organ. Sådana funktioner är strikt konfidentiella så att allmänheten vanligtvis är ovetande om det mesta av BIS verksamhet.”

BIS skapades ”för att åtgärda Londons tillbakagång som världens finansiella centrum genom att inrätta en mekanism genom vilken skapades en värld med tre ledande finansiella centra i London, New York och Paris som ändå kunde fungera som en enhet”. Som Carroll Quigley förklarade i Tragedy and Hope:

”… Befogenheterna av den finansiella kapitalismen hade ett långtgående mål, ingenting mindre än att skapa ett världsomspännande system för finansiell kontroll i privata händer för att kunna dominera det politiska systemet i varje land och ekonomin i världen som helhet. Detta system skulle kontrolleras på ett feodalt sätt av centralbankerna i världen som agerar i samförstånd, genom hemliga avtal som nåddes i frekventa privata möten och konferenser. spetsen av systemet skulle vara Banken för internationella betalningar [BIS] i Basel, Schweiz, en privat bank som ägs och kontrolleras av världens centralbanker som själva var privata företag.”

BIS grundades av ”centralbankerna i Belgien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Japan och Storbritannien tillsammans med de tre ledande kommersiella bankerna i USA, inklusive J.P. Morgan & Company, First National Bank of New York, och First National Bank of Chicago. Varje centralbank tecknade sig för 16 000 aktier och de tre amerikanska bankerna tecknade sig också för samma antal aktier”. Det är emellertid ”bara centralbankerna som har rösträtt”.

Idag har BIS statlig immunitet, betalar ingen skatt, och har sin egen privata poliskår. BIS består numera av 55 medlemsländer, men den klubb som träffas regelbundet i Basel är en mycket mindre grupp, och även inom den, finns det en hierarki. I en artikel 1983 i Harper’s Magazine kallad Ruling the World of Money; skrev Edward Jay Epstein att där de riktiga affärerna blir gjorda är i ”en slags inre klubb bestående av ett halvdussin eller så mäktigt centralbankschefer som befinner sig mer eller mindre i samma monetära båt.” Edward skrev följande: ”Det främsta värdet, vilket också verkar avgränsa den inre klubben från resten av BIS medlemmarna, är den fasta övertygelsen att centralbanker bör agera oberoende av sina hem regeringar. En annan närbesläktad tro av den inre klubben är att man inte borde lita på politikerna att avgöra ödet för det internationella monetära systemet”. BIS förordningar tjänar bara det enda syftet av att stärka det internationella privata banksystemet, även vid fara för de nationella ekonomierna. IMF och internationella banker som regleras av BIS är ett lag: de internationella bankerna lånar hänsynslöst till låntagarna i de framväxande ekonomierna för att skapa en utländsk valuta/skuldkris, IMF anländer som bärare av monetära virus i namnet av en sund penningpolitik, sedan kommer de internationella bankerna som en gam investerare i namnet av ekonomisk räddare för att förvärva nationella banker som anses kapitalt otillräckliga och insolventa av BIS.

Kraften av BIS att göra eller bryta ekonomier visades 1988, då de utfärdade en Baselöverenskommelse som höjde kapitalkrav för banker från 6% till 8%. Vid den tiden hade Japan utvecklats till världens största fordringsägare, men Japans banker var sämre kapitaliserade än andra stora internationella banker. Att Höja kapitalkravet tvingade dem att skära ned på utlåningen, vilket skapade en recession i Japan som den i USA lider av idag. Fastighetspriserna föll och lån gick till standard medans säkerheten för dem skrumpnade. En nedåtgående spiral följde och slutade med total konkurs av bankerna. Bankerna blev tvungna att nationaliseras, trots att ordet inte användes för att undvika kritik.

I en artikel i Asia Times 2002 med titeln ”Global Economy: The BIS vs. National Banks” observerade ekonomen Henry CK Liu att Baselkommittén avtalen har tvingat nationella banksystem ”att marschera till samma melodi, som syftar till att tillgodose behoven för mycket sofistikerade globala finansmarknader, oavsett utvecklingsbehoven av deras nationella ekonomin.” Han skrev: ”Nationella banksystem kastas plötsligt in i armarna av Basel Capital Accord sponsrat av Bank of International Settlement (BIS), eller så får de möta straffet av ockrade riskpremier för att säkra de internationella lånen mellan bankerna. Nationell politik utsätts plötsligt för vinst incitament för privata finansiella institutioner, alla medlemmar i ett kontrollerat hierarkiskt system som leds från bankernas pengar center i New York. Resultatet är att tvinga nationella banksystem att privatisera…

FDR’s och Louis Dembitz Brandeis varningar

I ett brev från den 21 november 1933 skrev president Franklin Roosevelt följande till den amerikanska diplomaten Edward M. House, ”Den verkliga sanningen är att, som du och jag vet, ekonomiska element i de större centren har kontrollerat regeringen ända sedan Andrew Jacksons dagar – och jag gör inte helt och hållet undantag för Woodrow Wilsons administration. Landet genomgår en upprepning av Jacksons kamp mot Bank of the United States – bara på en större skala.” (F.D.R.: His Personal Letters, New York: Duell, Sloan and Pearce 1950, s. 373.). Fyra år senare i ett brev till alla statsguvernörer gällande en enhetlig lag om markvård (Den 26 februari 1937) erkände president Franklin Roosevelt att demokratin inte fungerade och att USA höll på att förvandlas till en fasciststat och att koncentrationen av privat makt växte utan tidigare historisk motsvarighet. I ett meddelande till kongressen om att bekämpa monopol, den 29 april, 1938, för att bevisa sin tes att den dåvarande koncentrationen av ekonomisk makt var utan tidigare motstycke citerade presidenten känd statistik från the Bureau of Internal Revenue: 1) 0,1% av USAs företag äger 52% av alla företagstillgångar, har 50% av alla företagsinkomster, knappt 5% av USAs företag äger 87% av alla tillgångar och mindre än 4% av alla tillverkningsföretag står för 84% av alla nettovinster; 2) redan 1929 fick 0,3% av befolkningen 78% av utdelningen och 3) 1936 gick 33% av alla arv till 4% av alla arvingar.

Louis Dembitz Brandeis som var en domare i USA:s högsta domstol åren 1916-1939, varnade för dessa samverkande direktorat – av bankinstitut redan 1914, i boken Other People’s Money And How the Bankers Use It, där han skriver,

”Det dominerande inslaget i vår finansoligarki är bankrådgivare. Associerade banker, truster och livförsäkringsbolag är hans verktyg. Kontrollerade järnvägar, offentlig service och industriföretag är hans motiv. Korrekt även om de är mellanhänder, försöker dessa bankirer grensla USA:s näringsliv som dess mästare, så att praktiskt taget inget större företag kan genomföras framgångsrikt utan deras medverkan eller godkännande. Dessa bankirer är naturligtvis skickliga män och besitter stora förmögenheter, men de mest potenta faktorerna i deras kontroll över affärsverksamhet är inte innehav av extraordinära förmågor eller stora förmögenheter. Nyckeln till deras makt är en kombination – koncentrationsintensiv och omfattande – som avancerar längs tre olika linjer:

Först: Den självklara sammanslagningen av banker och truster, de mindre uppenbara anknytningarna – genom aktieinnehav, rösträttstruster och överlappande direktorat – av bankinstitut som inte är juridiskt sammanlänkade; de gemensamma transaktionerna, gentlemannaavtalen och ”banketiken” som eliminerar konkurrensen mellan de bankirer.

För det andra: Det finns en sammanslagning av järnvägar till stora system, de stora kombinationerna av public service-företag och bildandet av industritruster vilka, genom att göra företagen så ”stora” att lokala, självständiga bankkoncerner inte själva kan leverera de nödvändiga medlen, har skapat ett beroendeförhållande till New Yorks bankirer. Men en kombination, oavsett intensivitet, enbart längs dessa linjer kan inte producera en finanskabal – en annan och mer potent kombinationsfaktor tillfördes.

Tredje: Investmentbanker, som till exempel JP Morgan & Co, återförsäljare av obligationer, aktier och information, befästa på funktionerna som de tre andra företagsklasserna som deras verksamhet hade fört dem i kontakt med. De blev den styrande makten inom järnvägsindusti, offentlig service och industriföretag varigenom våra stora affärsverksamheter bedrivs – skaparna till obligationer och aktier. De blev den styrande makten i livförsäkringsbolagen och de andra företagsreservoarerna engagerade i folks sparande – köparna av obligationer och aktier. De blev den styrande makten även i banker och trustbolag – förvaltare för landets snabba kapital – affärsverksamheternas livsblod, med vars hjälp de och de andra fortsatte sin verksamhet. Således blev fyra olika funktioner, var och en avgörande för affärsverksamhet, och var och en förövad, ursprungligen av en särskild skara män, enade i funktionen som bankrådgivare. Det är främst denna förening av affärsfunktioner finanskabalen har att tacka för sin existens.

Utvecklingen av vår finansoligarki följde, i detta hänseende, riktlinjer som den politiska despotismens historia har bekantat oss med:-usurpation, som fortsätter genom gradvist intrång snarare än genom våldsamma handlingar, subtila och ofta länge dolda koncentrationer av olika funktioner vilka är välgörande när de administreras separat och farliga först när de samlas av samma personer. Det var genom processer som dessa som Caesar Augustus blev härskare i Rom. Skaparna av den amerikanska grundlagen hade liknande faror i åtanke för den amerikanska politiska friheten när de så noga såg till att separera statliga befogenheter.”

Bankaffärer med Hitler
Under 1930-talet kunde Tyskland skapa ett fåtal dominerande industrikarteller, som alla finansierades av Wall Streets bankirer och industrilister, med de lån som tillhandahölls genom Dawes- och Young-planerna. Dessa karteller utgjorde basen och det viktigaste finansiella stödet för Naziregimen. Samarbete mellan den nazityska industrin och den amerikanska industrin och storfinansen fortsatte, i synnerhet med Morgan och Rockefellers intressen, men även med Ford och DuPont. De av Morgan-Rockefellers internationella banker och företag som hade förbindelser med dem ”hade ett intimt samband med tillväxten i den nazistiska industrin.” Rockefellers imperium, Standard Oil, ”gav livsviktig assistans till Nazitysklands förberedelser inför Andra världskriget.” Utöver detta spelade Rockefeller Foundation en avgörande roll inte bara i finansieringen av rasistiska och elitiska rashygieniska rörelser i USA utan även vid införandet av den rashygieniska ideologin i Nazityskland, vilket gjorde det enklare att få till stånd de värderingar som ledde till Förintelsen.

Hjalmar Schacht, ordföranden för Reichsbank under Weimarrepubliken var kvar som ordförande för den tyska centralbanken mellan 1933 och 1939, och var följaktligen en central figur i Nazityskland och en av de pådrivande krafterna bakom Tysklands planer på återindustrialisering, förnyelse och upprustning. Hitler utnämnde Schacht till sin finansminister 1934.

Centralbanker i hela Europa började att köpa naziguld, som smugglades och smältes ned och omstämplades i Schweiz (ungefär som skedde med sovjetiskt guld). Sverige, Spanien, Portugal, Argentina, Turkiet, Frankrike, Storbritannien, Polen, Ungern och USA ”bedrev samtliga handel med nazisterna med guld som överfördes via BIS”. Detta gjordes i ett samarbete mellan centralbankerna eftersom ”BIS ägnade sig åt guld- och valutaöverföringar med Nazityskland genom sitt samarbete med Reichsbank.” Schacht utnyttjade sitt betydande inflytande och ”bidrog till att placera högt uppsatta nazister och utländska medarbetare i BIS styrelse..”

Medan de härskande klasserna siktade in sig på imperiebyggande kunde de inte bara säga åt sina arbetande klasser att gå och dö i profitens tjänst. Arbetare mindes bittert ”krigsprofitörerna” och ”dödens köpmän” som hade sänt dem till att dö i Första Världskrigets skyttegravar. Således sålde USA och dess allierade sitt imperialistiska krig genom att hävda att det skulle utkämpas för att försvara demokratin. De dolde systematiskt sina verkliga motiv. Council on Foreign Relations publicerade en rad studier för att hjälpa till med att definiera USA:s mål med kriget. En historia om rådet citerar en studie som varnar för att ”formuleringen av uttalanden om krigets mål för propagandasyften är väldigt annorlunda mot att formulera ett uttalande som definierar det sanna nationella intresset.”

En CFR-studie konstaterade:

”Om krigsmål uttalas som verkar vara angelägna endast om angloamerikansk imperialism, skulle de erbjuda lite till folken i resten av världen och skulle bli sårbara för nationalsocialistiska gengäldslöften. Såna mål skulle också förstärka de mest reaktionära elementen i USA och Storbritannien. Andra folks intressen borde emfaseras, inte bara Europas, men också Asiens, Afrikas och Latinamerikas. Detta skulle förbättra propagandans effekt.” (Memorandum E-B32, 17 april, 1941, CFR, War-Peace Studies, NUL).

James Stewart Martin var en antitrustadvokat i spetsen för ekonomiskt förband i amerikanska armén vars uppdrag det var att bryta upp Tyklands industrikarteller – för att förhindra återupplivningen av den nationalsocialistiska krigsmaskinen. 1950 publicerade James Stewart martin sin bok All Honorable Men (Alla Ära Män) – som beskrev hans upplevelser som chef över den ekonomiska krigföringssektionen av Justitiedepartementet som utredde nationalsocialistisk industri. Martin hävdade att amerikanska och brittiska affärsmän fick sig själva utnämnda till nyckelposter i denna efterkrigsutredning för att avleda, bromsa och dämpa utredning av nationalsocialistiska industrialister och således hålla sin egna inblandning dold. En brittisk officer dömdes av krigsrätt till två år för at ha skyddat en nationalsocialist och flera amerikanska tjänstemän blev omplacerade.

Under utredningarnas gång gjorde Martins team några överraskande upptäckter, bland dem: faktumet att Tyskland hade börjat lägga grundstenarna för återupprustning långt innan Hitler kom till makten; att tyska företag, som följde en plan konstruerad innan första världskriget, hade använt patent som krigsvapen; att amerikanska affärsmän spelade en nyckelroll i att hjälpa Tyskland rusta upp krig; att Hitler kontrollerades lika mycket av den tyska affärseliten som den kontrollerades av honom; att amerikanska bankirer hjälpte nationalsocialisterna gömma sitt krigsbyte medan Stortysklands kollaps antågade; att i slutet höll sig den tyska maktstrukturen praktiskt taget intakt, tack vare hjälp från brittiska och amerikanska näringslivsintressen.

Martin kom till Europa från Washington år 1945 med sin utredningsgrupp för att protestera till G-2, Office of the Deputy Chief of Staff for Intelligence (ODCSINT) om General Motors-Nazi-anslutning. Han kom till USAs militärkommando vid Bushy Park, London, bara för att upptäcka att Graeme K. Howard från General Motors var överste över honom. Han lyckades hitta en kopia av Howards bok ”Amerika och en ny världsordning” i vilken Howard sympatiserarde med nazisterna. Rädda för en folkstorm skickade armen hem Howard. Martin och hans team blockerades snabbt från att göra de utredningar de ville. Han skrev i sin bok All Honorable Men följande:

”Vi hade inte stoppats i Tyskland av tysk verksamhet. Vi hade stoppats i Tyskland av amerikansk verksamhet. De krafter som stoppade oss hade opererat från USA men de opererade inte i det öppna. Vi var inte stoppade av lagen av kongressen, genom ett dekret av president, eller en förändring av politiken som godkänts av presidenten … Kort sagt, vad det än var som hade stoppat oss var inte ”regeringen”. Men de hade tydligt kommandot över kanaler genom vilka regeringen normalt arbetar. Den relativa maktlöshet regeringar har i den växande ekonomiska makten är naturligtvis inte ny … Nationella regeringar stod på åskådarplatser, medans större aktörer arrangerade världens angelägenheter.” Martin fortsätter med att beskriva en global trend, hur korporationer, givna vissa befogenheter av regeringen för att driva sina egna intressen, har smält samman på internationell skala och ”byggt en privat världsregering”. Denna nya order sträcker sig långt utöver gränserna av någon nation, opererar inte under någon lag utom den privata lagen av deras hemliga överenskommelser.”

Redan nio år innan James Stewart Martin upptäckte denna hemliga ordern av den amerikanska affärseliten, så varnade år 1937 den amerikanske ambassadören i Tyskland, William Dodd, för dessa industrimän i ett brev till president Roosevelt där han förklarade:

”En klick av amerikanska industrimän är fast bestämda över att få en fascistisk stat att ersätta vår demokratiska regering och har ett nära samarbete med den fascistiska regimen i Tyskland och Italien. Jag har haft många tillfällen i min tjänst i Berlin att bevittna hur nära vissa av våra amerikanska härskande familjer är den nazistiska regimen. En framstående direktör av ett av de största företagen, berättade rakt upp och ner att han var redo att vidta konkreta åtgärder för att frambringa fascismen i Amerika om president Roosevelt fortsatte sin progressiva politik. Vissa Amerikanska industrimän hade mycket att göra med att föra fascistiska regimer till stånd i både Tyskland och Italien. De gav bistånd för att hjälpa fascismen ockupera maktens säte, och de hjälper till att se till så att de håller sig där. Propagandister för fascistiska grupper försöker avvisa den fascistiska skrämman. Vi bör vara medvetna om symptomen. När industrimän ignorerar lagar designade för social och ekonomisk utveckling kommer de att försöka använda sig av en fascistisk stat när institutionerna i vår regering tvinga dem att följa bestämmelserna.” (federated press, Januari 7, 1938. The Tragedy of Henry Ford, av Jonathan Norton Leonard.)

Hitlers dröm om ett tusenårigt renrasigt rike och bankirernas egna planer, ledde till ett vansinnigt världskrig där över 50 miljoner dödades och ännu fler skadades. För den rådande eliten inom finans- och affärsvärlden var det hela dock bara ”business as usual” och man fortsatte håva in via den blomstrande krigsindustrin samtidigt som man lade upp planerna för att efter kriget forma de traumatiserade massornas sinnen i ”rätt” riktning.

21 KOMMENTARER

  1. Enligt Karl Haushofer som regelbundet besökte Hitler under författandet härrörde innehållet i Mein Kampf från Halford Mackinders geopolitiska agenda. Mackinder var en av huvudfigurerna i round table-gruppens sk realistiska falang. Hitlerfiguren och Nazismen var konstgjorda skapelser med Britterna som huvudsakliga inspiratörer. Bulwer Lyttons författarskap var råmaterial till de kultiska aspekterna och H S Chamberlain var hjärnan bakom nazisternas judediskriminering, vilket bekräftades av Goebbels som kallade honom nazismens banbrytare och visionär. Info om detta censureras i tyska översättningar av texter som behandlar ämnet.

    • Jämt när man läser ”Censureras av” så ser man en konstig åsikt som anser det men då censurerad den inte utan struntas i för vad påhittade saker som helst kan ju inte spridas.

      Att jultomten är en verklig person är mer sannolikt än ovanstående påhitt.

      • Det jag syftar på ifråga om censur är gediget källmaterial som inte har beslagits med fel av någon. Vanligt är att den rävaktiga brittiska eliten köper upp förlag och hindrar utgivning. Tiga ihjäl är deras enda väg för dom kan inte förneka fakta. Som Europe bör du vara angelägen om att sanningen kommer fram om hur angloamerikanernas elit provocerat fram Europas förödelse och försvagande tex genom den braindrain som blev följden av världskrigen och som gynnat den vållande parten Usa. Det ligger i Europeernas intresse att Tyskar inte kan manipuleras av angloamerikansk propaganda. Vill du att Us/Uk åter skall lyckas hetsa Tyskland in i krig österut?
        Men om du föredrar att lita på det officiella narrativet kan du dra ner nattmössan över ögonen för att citera fritt ur Röda Rummet. 🙂

          • Tex Manuel Sarkisyanz bok Hitler’s British Inspirers i den Irländska upplagan. Den är full av solida referenser och intressanta redogörelser. Han råkade ut för det jag skrev om att Universitetet inte annonserade ut föredrag. Det förekom att han förlöjligades för att han småpratade med sin hund när han var ute och rastade den. Såna idiotiska försök till underminerande av en mycket kunnig människa som dom inte kom åt på annat vis för det akademiska innehållet kunde dom inte anmärka på.
            Den boken är betitlad From imperialism to Fascism, How Hitler’s India was to be Russia i den Indiska upplagan.
            Lägg märke till att Indien och Irland kunde ge ut boken. Båda offer för Brittisk imperialism.
            Boken avslöjar hur nazismen/fascismen byggde på den brittiska imperialismen och hur nazisterna såg på britterna som nazismens banbrytare. Imperialismens ideologer längtade efter någon britt med Hitler’s egenskaper som kunde förverkliga imperialisternas välde baserat på ras så Hitler var precis vad dom behövde för sina planer.

          • Jag hittar boken på flera säljsiter så vad är problemet?

            Boken är baserad på ett fördrag på Heidelbergs universitet och gavs ut 1:a september 2003.

            H S Chamberlain var en rasteoretiker så det är ju inte överraskade att nazister gillade honom.

          • Rasteoretiker intensivt bearbetande det TYSKA ETABLISSEMANGET i årtionden. Ja vad är problemet tror du? Du visste inte vad som hände under 1900-talet och det är inte ditt fel, men spjärnar du emot så stannar du i utvecklingen.
            Han uppmanade enträget tyskarna att inte tillåta judar att assimilera sig. Föreslog den slutgiltiga lösningen av utrotning av judarna. Samtidigt som den verkliga ,men runt första världskriget ännu okända makteliten i England konspirerade intensivt för att framkalla krigen. De såg till att fredsinriktade politiker i Frankrike och Ryssland byttes ut mot krigsinriktade som hade britterna att tacka för karriären. Britterna hade full kontroll över de inblandade vid det sk skottet i Sarajevo men iscensatte även fejkade uppror i Ryssland för att lura tyske ambassadören att Ryssland inte skulle gå i krig.
            Officiellt har nog inte N S Chamberlain pekats ut som Brittisk inflytandeagent, men hade hans agerande varit i strid med den brittiska elitens planer hade dom aldrig låtit honom hållas. Hitler var angloamerikas projekt för att underkuva Tyskland och Europa och komma över Sovjets naturtillgångar. Och där var Mackinder ideologen som behövde ympa nazismen med rätt ideer.
            Britternas interfererande på kontinentaleuropa pågick intensivt sen flera generationer. All radikalism understöddes. I Franska revolutionen och alla senare revolutioner har de rikas intressen att försvaga nationalstater och traditionella makthavare maskerats som folkliga uppror. Britterna har hela tiden spelat en avgörande roll trots det offentliga narrativet. Så att dom även var inblandade ifråga om fascismen borde inte förvåna.

          • Nog vet jag vad som hände under 1900-talet. Det verkar som du inte gör det då du kopplar ihop saker hejvilt som inte hör ihop eller är det som vanligt du litar på EN källa.

          • En källa? Nej snarare tusen skulle jag tro. Det märks att du inte vet hur böcker ser ut inuti. Man hänvisar till etablerade verk. Men en del bra böcker innehåller få eller inga källor. För det mesta är det en svaghet men ett undantag är en sån som insidern Carroll Quigley, som avslöjade det angloamerikanska etablissemangets struktur vilken annars skulle ha varit okänd. Han hade tillgång till eliternas arkiv. Att han var snål med källor var för att det annars inte hade gått att ge ut böckerna. När han väl givit ut en liten upplaga stängdes dörren. Han hade själv beskrivit hur dom eliterna styr över forskning utbildning bokutgivning medier etc så han var väl medveten om hur det funkar.
            Dina kategoriska påståenden saknar intresse eftersom du nu visat att du är intellektuellt obevandrad och okunnig. Men du vill avleda andra läsare misstänker jag och du har inget intresse av att lära dig något.
            Britternas ELITER handlar det om inte vanligt folk. Dom får aldrig del av det som eliterna roffar åt sig och dom beljugs med propaganda.
            Men dessa eliter borde ha straffats för både världskrigen så dom finns det verkligen goda skäl att hysa agg mot ja.
            Hidden History av Docherty och MacGregor är en utomordentligt bra skildring av bakgrunden till WWI som samtidigt på ett lättfattligt sätt också illustrerar den kartläggning som Quigley gjorde.
            Deras förlag köptes upp och vidare utgivning hindrades. Fortsättningen finns på firstworldwarhiddenhistory.wordpress.com
            Om du kollar på Gallipoli i listboxen finns flera avsnitt som visar att det kriget förlorades avsiktligt av Britterna. 252000 stupade vill jag minnas alla inräknade. Bra att veta eftersom det finns fler fall av misslyckade Brittiska krigsinsatser som det finns skäl att tro att dom gjorde avsiktligt. I samtliga fall var det för att hålla igång eller möjliggöra krig med Ryssland inblandat. Vid Dieppe förrådde Britterna 6000 allierade(Kanadensare?) till Tyskarna och skyllde på att dom tog miste på dag.
            På bibliotek finner du vanligen bara etablerade historikers propaganda. Vill dom säga sanningen försvinner luktrativa bokkontrakt och de tigs ihjäl i viktiga tidningar där recensioner uppmärksammas av inköpare till bibliotek och som marknadsförs i stora upplagor. Den boken jag nämnde av Sarkisyanz skulle du knappast ha blivit tipsad om i ngn biblioteksbok. Jag har märkt hur bibliotek inte ens FÅR köpa in böcker som inte distribueras av en viss inköpare trots att jag själv kunde köpa den på internet efter 10minuter. Det är ett av många hinder som gör att den offentliga lögnen består.
            Internet har förändrat mycket om man inte blockerar sig som du gör och tror att du vet något utifrån din cell i matrix.
            Jag har inget intresse av fortsatt utbyte eftersom du inte har någon täckning för vad du säger utan bara vidarebefordrar vad du blivit programmerad att tro.
            Men jag är beredd på att du kommer att hålla på länge. Känner igen den här typen av icke-kommunikation.

          • Tusen källor säger de som har få källor och de som talar om eliten hela tiden är de som klagar på omvärlden men inte gör något åt den.
            Så allt du anser vara fel. Vad har du tänkt gör åt det.

          • Tusen referenser finns i en bok, begriper du inte det?
            Det är därför vissa böcker öppnar en ’förbjuden’ dörr.
            Forskare som tagit sig an ett ämne och under åratal plöjt igenom hyllmetrar med litteratur i forskningsbibliotek och tidningsarkiv ställer samman materialet och fotnoterar sida upp och sida ner. Så gör både dom som går etablissemangets ärenden och en del andra utanför etablissemanget. Men etablissemangets val av texter och tolkningar är vanligtvis mindre intressanta. Sarkisyanz gjorde ett oerhört viktigt arbete och jag ville uppmärksamma dig på det. Om du läser den hittar du mycket som helt tigs ihjäl i övrigt trots att en del av referenserna går till det brittiska etablissemangets egna forskararkiv. En del britter har själva tagit upp en delmängd av det men för dom är det ännu mkt känsligare. S föddes i Sovjetzonen av Iran och hans föräldrar hade en sorts klassisk bildningstradition som jag glömt vad den kallas. Men det ingår att barn i tidig ålder skall lära sig ett främmande språk. Dom valde tyska och det kan haft betydelse för hans val av studium. Han har förutom den behövliga analysen av den brittiska imperialismen som en mall för fascismen även tagit sig an helt andra områden som ursprungsbefolkningen i Latinamerika och han fortsatte sitt arbete i Mexico.
            Vad jag tänker göra åt det? Jag läser själv bloggkommentarer med intresse. Europas sanna historia bör ligga oss nära om hjärtat. Och kontinentaleuropas självbild är viktig för framtiden.
            Det är inte naturligt att Europa är ett lydigt bihang till Usa.

          • Du hävdar att det finns negativa saker men sedan är det stopp.

            Du gör ingenting aktivt för att ändra på det negativa utan läser olika saker men det påverkar inte världen på något sätt.

            Så jag tar om frågan men förtydligar den.

            Så allt du anser vara fel. Vad har du tänkt aktivt göra åt det.
            Vilka människor anser du man bör kontakta för att till en ändring, vad ska de personerna göra för att sätt igång förändringen och vad ska du själv bidra med i förändringsarbetet

          • Att informera andra anser jag vara oerhört viktigt.
            Men det är bara dom som följer altmedier som är mottagliga. Så det är där man gör mest nytta. Samma sak gäller dom som likt denna blogg tar upp många viktiga ämnen. Genom att hjälpa till att göra såna bloggar läsvärda kanske man drar fler läsare till dom.
            Igår skrev jag till en journalist och bifogade korrekt information om Thailand eftersom msm inte brukar göra det. Militärerna där har all anledning att hindra Usas kumpaner och det som går under benämningen demokrati i västmedia är ofta ngt helt annat. Om journalisten tog intryck vet jag inte.
            Dom som inte följer altmedia blir lätt ett byte för eliternas falska progressiva projekt.
            På många håll i msm även Metro klarade dom inte att ha kommentarssektionen. Så det märks att det fria ordet gör skillnad för dom som äger medierna.

          • Vad är msm för något för jag kan ju skriva VMS och se om du vet vad det är.

            Informera som du gör är alldeles för låg verksamhet för du gissar om det har något verkan och de är ju för svagt.

            Vad jag menar är något som ger tydligt resultat utan att man ska undra om det gör det.

            Aktiviteten bland vaken.se har jag sett är mycket låg när det gäller att aktivera sig för förändringar jämfört med resten av samhället och något måste de beror på och min teori efter ha läst på det gamla forumet är den diffushet man har vad sig vid när man diskuterar saker som egentligen inte finns för de är då svårt att vara precis och veta vad man ska aktivera sig för.

          • Jag skriver på många olika håll och tror att det påverkar en del. Msm= mainstream media.
            Vaken tar bla upp tidigare artiklar av Mikael Delavante och dom som sätter värde på det kan tänkas ha intresse även av mina kommentarer som berör angränsande frågor.
            Dom som skall påverka folk direkt bör inte vara så seriöst intellektuella utan lite mer marknadsföringsinriktade.

          • Vill bara påpeka efter att har varit med i flera år i denna domän.
            Det du kallas mainstream media år mycket mindre likriktat än den information man får till sig här på vaken.se där man ofta kan söka på en hel mening och få träffar på liknande sidor som vaken.se. Har provat samma på msm och man får då inte alls samma resultat utan det är sällan att en hel mening finns på två ställen.
            Så informationen på vaken.se och liknande hemsidor är ordentligt mycket mer likriktad än msm.
            Då kan ma ju fråga sig vem är de som likriktar er information till denna höga grad. Du, någon annan på vaken.se eller någon eller några ute på nätet.

          • Var i msm får du nånsin den typ av info som artikeln och mina kommentarer här ger?
            Att dom sprider sin propaganda med lite olika ordval är väl ingen tröst.
            Om andra klipper och klistrar vad dom uppfattar som bra information är det ju inget oärligt. Om dom ändrade formuleringen bara för att verka vara ursprunget vore däremot lite fegt. Men givetvis är det bra om dom anger en källa för den som vill gå vidare.
            Att vanliga medier enligt dig inte använder exakt samma ordalydelse har inget med deras saklighet att göra. Fn har Axess TV tagit upp Oliver Stones Usa-kritik vilket är en förbättring men vår dagspress och public service tillsammans med Usa’s är i ett beklämmande tillstånd vad informationen beträffar. Sveriges journalister och politiker hetsar konsekvent mot Usas konkurrenter och driver oss mot kärnvapenkrig tillsammans med de övriga europeiska nickedockorna. Hans Blix och några få andra kan undantagsvis skymta till med ett förnuftets ord i den eljest fasansfullt förljugna propagandan.
            Usa bedriver statsterror runt om i världen. Endast i altmedier kommer information fram om att terrorn i många fall bedrivits med kärnvapen.
            Kina kämpar för sin frihet mot denna extremt förtryckande oligarki men inget av dess smutsiga metoder tillåts diskuteras öppet. I Tianjin var det officiellt en olycka men de objektivt existerande fakta bevisar att det var en liten neutronbomb.
            Det var i själva verket flera sabotage. Ett var mot den guldextraktionskemi som ingår i Kinas mål att göra sig dollaroberoende. Ett annat var mot Kinas bankdatorer.
            Ett stort antal nya bilar förstördes av strålningen, inte av en tryckvåg. Om Kina skulle gå ut offentligt om att det var kärnvapen skulle antagligen förtroendet för regimen kunna undermineras eftersom dom uppenbarligen inte ger igen. Dels skulle dom inte få ut försäkringar eftersom kärnvapenkrig undantas som skäl.

          • Detta får du ge mer info om för det är en svepande formulering.

            ”Sveriges journalister och politiker hetsar konsekvent mot Usas konkurrenter och driver oss mot kärnvapenkrig tillsammans med de övriga europeiska nickedockorna.”

            Vilka är USA:s konkurrenter?

            Hur vet du att något driver oss mot kärnvapenkrig. Alltså hur VET du det? Källor och kontakter i samhället som berättat det för dig. För att detta ska vara sant ligger det farlig nära att man måste ha kontakter med underrättelsetjänster.

            Vilka är ”övriga europeiska nickedockorna”?

          • Det är relevanta frågor du ställer men vår diskussion här är OT så jag avbryter nu.

          • Det är också typist att ge upp för er på vaken.se så därför anser jag inte att du och andra inte har sanningen för den kan man kämpa för in i det sista.
            Ger upp gör folk på vaken.se, mormoner och Jehovas Vittnen trots alla hävdar att DE har sanningen eller har rätt men tydligen är det inte något att kämpa för in i det sista.
            Jag är tuggmotståndet som alla ovannämnda tydligen får ont i käkarna av just för de är så ovana vid motstånd.
            Jag är vad vid motstånd så jag kan försvara mina åsikter överallt och hur länge som helst.

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here