Den härskande klassens inrättande av globalt styre med CFR och BIS i spetsen: Del – 4 Världsordningen under västerländsk hegemoni

irak brand

Enligt forskaren Peter Dale Scott så finns där idag inom många stater en säkerhets sfär som ”invaderar” sfären av demokratisk politik. En enväldiga säkerhetsstyrka eller ett ”säkerhetstillstånd” tycks verka parallellt med den ordinarie demokratiska staten, och denna dubbelhet eller ”dubbeltillstånd” beskrevs av Hans Morgenthau redan 1955. Enligt Morgenthau, innefattar den amerikanska delstaten både en ”vanlig statshierarkin” som verkar i enlighet med rättsstatsprincipen och en mer eller mindre dold ”säkerhets hierarki” som inte bara agerar parallellt med den förra, men också övervakar och utövar kontroll över den. Morgenthau anser att denna säkerhetsaspekt av staten kan ”utöva ett effektivt veto över besluten av den ordinarie staten som styrs av rättsstatsprincipen. Medan den ’demokratiska staten’ erbjuder legitimitet för säkerhetspolitik, så ingriper ’säkerhetsstaten’ vid behov, t.ex. vid en nödsituation, genom att begränsa områdena inom den demokratiska politiken. I själva verket är det säkerhetsstaten som är apparaten som definierar när och om ett ”undantagstillstånd” kommer att dyka upp. Denna aspekt av staten är vad Carl Schmitt, i hans 1922 verk politisk teologi, kallade för ”suverän”.

National Security and Double Government är en bok från 2014 av Michael J. Glennon, professor i internationell rätt vid Tufts University. Glennon argumenterar utifrån teorier av brittiske författaren Walter Bagehot (1826-1877), som diskuterade strukturen av brittiska regeringen i sin bok The English Constitution (1867). Han hävdar att Bagehot tes av en ”dubbel regering” i artonhundratalet Storbritannien gäller även USA idag. Glennon hänvisar till att det finns två institutioner i kontroll: ”Madisonian” offentliga institutioner av kongressen, ordförandeskapet och domstolarna, som upprätthåller den nödvändiga offentliga illusionen att de är ansvariga och har kontroll över politiken, medan ett hemlighetsfullt ”Trumanite” nätverk av icke-valda, oansvariga byråkrater av nationell säkerhet, faktiskt skapar och fastställer policys som Madisonians genomför som sin egen. Glennon varnar för att kontroll av Trumanite nätverket försvagar konstitutionella begränsningar vid regeringen, såsom maktfördelning och tillsyn, och resulterar i mindre demokrati, och en ökad risk för despotism.

Glennon upptäckte, att den amerikanska regeringen är uppdelad mellan de tre officiella grenarna av regeringen, å ena sidan – de ”Madisonian” institutioner som ingår i konstitutionen – och flera hundra icke valda tjänstemän som gör det verkliga arbetet av en konstellation av militär och underrättelsetjänster, å andra sidan. Dessa tjänstemän, som kallas ”Trumanites” i Glennon språkbruk för att ha vuxit fram ur den nationella säkerhetsinfrastruktur som upprättats enligt Harry Truman, gör de verkliga besluten inom området nationell säkerhet. (För att föra det kalla kriget, skapade Truman Joint Chiefs of Staff, Department of Defense, CIA, NSA och National Security Council.) ”Förenta staterna har, kort sagt,” skrive Glennonr, ”flyttat utanför ett enbart kejserligt ordförandeskap till ett förgrenat systemet – en struktur av dubbel regering – där även presidenten nu utövar lite faktisk kontroll över den övergripande inriktningen av USA: s nationella säkerhetspolitilk. Upplevelsen av hot, kris, och nödsituationer har varit inflytelserika fenomen som har skapat och vårdar USA: s dubbla regering ”Om al-Qaida inte hade funnits, skulle det Trumanite nätverket fått skapa det – och Glennon verkar antyda, att de väl kan ha gjort så.

I flera stater, och inte minst i USA, finns det en omfattande krigselit som faktiskt försöker att starta militära konflikter för att leda dem och dra nytta av dem. Eftersom krigsekonomin (vapen och narkotika) är lika viktigt som världens oljeekonomi kan amerikanska hemliga styrkor spela en central roll när det gäller att kalibrera våldet i olika områden på en viss nivå för att göra vinster på hundratals miljarder dollar genom vapen- och narkotikasmuggling. I vissa fall är den amerikanska strategin för att förlänga kriget att stödja båda sidor i konflikten. Men förutom målet att göra ekonomiska vinster på kriget har denna strategi också ett mer djupgående geopolitiskt mål: Att försvara den USA-dominerade enpoliga världsordningen mot ekonomisk flerpolighet och ökande inflytande bland de största rivalerna. USAs överlägsna militära styrka och underrättelsehegemoni kan bara omvandlas till makt och verklig global styrka om det finns pågående konflikter – krig och terroristattacker – som hotar den flerpoliga maktstrukturen i den ekonomisk-politiska världsordningen.

För bara ett par år sedan, bekräftade en hemlig US Army Special Operations Field Manual, FM 3-05.130 , som läckte i december 2008, att penetrationen och mobiliseringen av kriminella nätverk och terroristnätverk är en grundläggande pelare i USAs okonventionella krigföring (UW), definierat som: verksamhet som bedrivs av, med eller genom irreguljära styrkor till stöd för en motståndsrörelse, ett uppror, eller konventionella militära operationer ”.

Enligt FM 3-05.130 inkluderar modern IW-teori följande beståndsdelar: ”uppror; COIN (upprorsbekämpning); UW; terrorism; CT (antiterrorism); FID (utrikes internförsvar); stabilitets-, säkerhets-, övergångs- och återuppbyggnadsoperationer (SSTR);strategisk kommunikation (SC); PSYOP; civil-militära operationer (CMO);underrättelseoperationer (IO); spionage och kontraspionage (CI); Gränsöverskridande kriminella aktiviteter, inklusive narkotikasmuggling, olaglig vapenhandel och olagliga finansiella transaktioner som stödjer eller bistår IW” (Unconventional Warfare, s. 1-5)

De informerar läsaren rätt och slätt att UW etablerar ett ”lackmusprov” som är krigföring ”av, med eller genom ställföreträdare” och att de föredrar ”icke-konventionella trupper”. ”Icke-konventionella trupper” är individer eller grupper av individer som inte är medlemmar av den reguljära armén, polisen eller annan intern säkerhetsstyrka. De är vanligtvis inte sponsrade av staten och inte bundna av oberoende nationers lagar och gränser. Dessa trupper kan inkludera, men är inte begränsade till, specifika paramilitära styrkor, kontraktsarbetare, individer, företag, utrikespolitiska organisationer, motstånds- eller upprorsrörelser, utvandrare, transnationella terroristiska motståndare, desillusionerade transnationella terroristmedlemmar, svarta börshajar, och andra sociala och politiska ”oönskade personer” (Unconventional Warfare, s. 1-3)

Det står uttryckligen i FM 3-05.130 att dess ”strategiska syfte [är] att få eller upprätthålla kontroll eller inflytande över befolkningen och stödja denna befolkning med politiska, psykologiska och ekonomiska metoder.” Medan både IW och UW syftar till att utverka inflytande på ”relevanta befolkningsgrupper,” förs UW, till skillnad från IW, ”alltid av, med eller genom icke-konventionella trupper.” Med andra ord, lokala ställföreträdare, hämtade från passande högerextrema grupper och/eller organiserad brottslighet är verktygen som ska användas för att utöva ”inflytande” över ”relevant befolkningsgrupper.”

Detta speciella operations dokument bekräftar att en grundläggande funktion av djup politisk verksamhet är ”kalibrering av våld” i hög grad genom kriminella och terroristnätverk för att manipulera temperaturen av konflikten och att påverka de politiska valen av civilbefolkningen i enlighet med kraven av att 1) upprätthålla särskilda former av kapitalackumulation (såsom vapen, försvar och narkotikahandel), samt 2) den mycket eviga och ensidiga amerikanska dominansen av den globala politiska ekonomin genom att släcka interimperialistiska och geoekonomiska rivaliteter interna till den transnationella kapitalistklassen och deras respektive hemländer.

En uppsjö av bevis i de offentliga registren bekräftar att UW-doktrinen har manifesterat sig i en politik som är för samarbete med islamistiska extremistiska nätverk efter det kalla kriget. Denna politik utformades för att destabilisera strategiskt viktiga regioner, vilket gjorde att lokalbefolkningen tvingades att acceptera integration i den globala politiska ekonomin på ett sätt som gynnade amerikanska investerare, i synnerhet när det gäller kontrollen av kolväteresurser. UW-doktrinens strategiska komplexitet går emellertid betydligt längre än så och andra följder av denna kan innebära att man tar kontroll över vinster från den organiserade brottsligheten och även att man försätter potentiella rivaler i beroendeställning till USA och därigenom stärker den amerikansk-dominerade enpoliga världsordningen.

Författarna till FM 3-05.130 anser att ”lämpligt integrerad manipulation av ekonomisk makt kan och bör vara en av komponenterna i UW.” Det spelar ingen roll att dylik ”manipulation” kan och faktiskt resulterade i att hundratusentals människor dödades i Irak före USAs invasion och ockupation 2003 liksom ett dussintal andra länder som har trotsat USA.

Fallen Chile och Nicaragua är talande i detta avseende: Richard Nixon, den vanärade presidenten, lovade att ”få ekonomin att skrika” före statskuppen 1973; likaså infördes förlamande sanktioner och ett ekonomiskt embargo mot Nicaraguas Sandinista-regering. Diverse sanktioner mot regimer ”kan bygga och upprätthålla internationella koalitioner som utför eller stödjer amerikanska UW-kampanjer.

Som alla andra instrument i USAs nationella makt är användningen och effekterna av ekonomiska ”vapen” internt relaterade och de måste koordineras noggrant. ARSOF [Army Special Operations Forces] måste arbeta grundligt tillsammans med DOS [regeringsdepartement] och underrättelsetjänsterna för att fastställa vilka inslag i den mänskliga terrängen i UWOA som är mest mottagliga för ekonomiska ingrepp och vilka sekundära och tertiära effekter som är troliga efter ett dylikt ingrepp. The United States Agency for International Development’s (USAID’s) placering utomlands och dess uppdrag att sysselsätta grupper av människor erbjuder en kanal för att förstärka ekonomiska incitamenten. DOCs kan på samma sätt förstärka sitt rutinmässiga inflytande bland amerikanska företag som är aktiva utomlands. Dessutom kan IO-effekter från ekonomiska löften som hållits (eller brutits) visa sig kritiska för legitimiteten i USAs UW-insatser. Utövare av UW måste planera för dessa effekter. (Unconventional Warfare, s. 2-7)

ARSOFs planer för UW tar en integrerad approach och hävdar att de ”kan och bör exploatera de aktiva och analytiska möjligheter som finns bland de finansiella instrumenten i USAs makt.” Tillämpandet av finansiell krigföring, inklusive ”tvingande inflytande” av ”aktörer” på nationell och annan nivå, gällande tillgängligheten och villkoren för ”lån, bistånd eller annan finansiell hjälp” är emellertid beroende av villigheten att foga sig efter USAs vilja. Författarna hävdar att ”en sådan utövning av finansiell makt måste vara en del av en diskret, integrerad och konsekvent UW-plan.” Med andra ord kan hot, mutor och ekonomisk omstörtning i allmänhet fungera utmärkt för att få uppmärksamhet bland de bångstyriga stater som inte är ”med på/ombord” USAs. Under kapitel två ”Financial Instrument of U.S. National Power and Unconventional Warfare”, skriver dom på svart och vit hur IMF, BIS, och VB är finansiella vapen av USA:s nationella makt.

Som forskaren i internationell säkerhetspolitik Nafeez Mosaddeq Ahmed pekar ut,
trots den utförliga dokumentationen av konsekvent historia av amerikansk imperialism, terrorism och antihumanism fortsätter medlemmar av det akademiska samfundet ofta hysa felaktiga och godartade tolkningar av dessa interventioner som står i motsats till överflödet av bevis. Det är därför intressant att observera i vilken grad relevant fakta sällan undersöks av de som håller fast vid dogmen västerländsk välmening i sin förståelse av västerländsk policy – och när den väl undersöks ignoreras de logiska konsekvenserna. Allra oftast är frågan huruvida västerländsk policy är rättfärdigat ofattlig, analysen inramas av en grund som utgår från västerländska syftens rättfärdighet och detta antagande utgör det grundläggande fundamentet för politisk diskurs.

Försöket att avfärda ”de mer bekanta och illvilliga motiven” med västerländsk nyliberal imperialism, var i policy bestäms av en uppsjö faktorer i slutändan relaterade till att skydda profiten och dess obegränsade sökande, resulterar faktiskt i att ignorera massvis av empirisk data.

Richard Barnet, exempelvis, argumenterar för att industriella stater försöker att projicera makt och inflytande i säkerhetssyfte. Som Michael Parenti anmärker:

”Faktiskt pekar fältstudierna i Barnets bok Intervention and Revolution mot affärsvärlden, snarare än nationella säkerhetsbyråer, som det primära motivet till amerikansk intervention. Antikommunism och Sovjethotet verkar som mindre av en källa till policy än den är en propagandaploj för att skrämma den amerikanska allmänheten och samla stöd för engagemang utomlands. Själva motiven som Barnet avfärdar verkar vara aktuella i hans fältstudier i Grekland, Iran, Libanon och Dominikanska Republiken, specifikt viljan till att säkra tillgången till marknader och råmaterial samt behovet för att, uttryckligt konstaterat av olika policyskapare, skydda den fria marknaden i hela världen.”

I grund och botten förlitar sig teorierna av Barnes och analytiker som honom på att helt enkelt ignorera historiska och empiriska fakta i vilka den antihumana/ekonomiska agendan bakom västerländsk policy är bevisad inte bara av själva policyns egna realitet utan av dokumenterade uttalanden av policyskapare. Exempelvis, i sin historiska studie The Ambiguities of Power, visar den brittiska forskaren Mark Curtis hur det kalla kriget inte motiverades primärt av säkerhetsanledningar – men att det huvudsakliga motivet var hegemoniell ekonomisk dominans vilket resulterade i en intressekonflikt; det påtagliga säkerhetshotet existerade knappast i verkligheten, men överdrevs för att rättfärdiga strävan efter neoimperialistiska ekonomiska intressen. Professorn i Politik och Utrikesaffärer på Woodrow Wilson School of Public and International Affairs vid Princeton University, Richard Falk, menar i denna aspekt på att: ”Trots försvar som stark förevändning har den faktiska kursen för amerikansk utrikespolitik varit mycket mer motsägelsefull i praktiken, som över allt annat söker så mycket utrymme som möjligt för kapitalistisk expansion.” Hursomhelst, som Falk också noterar: ”De huvudsakliga utmaningarna mot kapitalistisk kontroll de senaste årtiondena, har varit det i stort sett inhemska trycket från revolutionär nationalism.” Av denna anledning är ”det konsekventa, bipartisanska mönstret av amerikansk antinationalistisk intervention i tredje världen… självklart i sin primära karaktär ‘aggression’ som egenskap… Detta mönster av aggression har översatts till massivt mänskligt lidande för många icke-västliga samhällen, ofta förlängt över en vidd av många år.”

Ett särskilt exempel på att ignorera ganska uppenbara fakta kan bevittnas när liberala skribenter pekar ut att imperier faktiskt kostar mer än de smakar. Detta är sant i meningen att imperier kan kosta mer än de drar intäkter. Till exempel, från 1950 till 1970 spenderade amerikanska regeringen flera miljarder dollar på att stödja en korrupt diktatur i Filippinerna, med målet att skydda endast en miljard dollar av amerikanska investeringar i landet. Slutsatsen kan därför dras att underhållet av ett sånt globalt imperium är skadligt för amerikanska intressen. Ändock, som Michael Parenti ser det, är denna slutsats grundad på att ignorera ett annat kritiskt faktum – att även om regimen för en imperial nation må spendera mer än den drar in, utgörs folket som verkställer lagen den inhemska populationens massa; medan det folk som suger åt sig vinsterna utgörs av en elitminoritet. Denna poäng beskrevs klockrent av Thorstein Veblen i The Theory of the Business Enterprise (1904), där han pekade ut hur imperiets profit koncentreras i händerna på en privilegierad affärselit. Samtidigt extraheras de massiva kostnaderna, vilka långt kan överstiga vinsterna, från vad Veblen passande nog benämnde ”det övriga folkets flit.” Med andra ord, transnationella företag skördar imperiets intäkter, men de bidrar med lite eller inget till den allmänna kostnaden.

”Utgifterna som krävs i form av vapen och understöd för att göra världen säker för General Motors, General Dynamics, General Electric och alla de andra generalerna betalas av amerikanska regeringen, det vill säga av skattebetalarna… Slutligen finns det ingenting irrationellt med att spendera tre dollar av allmänhetens pengar för att skydda en dollar av privata investeringar – åtminstone inte från investerarnas perspektiv. För att skydda en dollar av deras pengar kommer de spendera tre, fyra och fem dollar av våra pengar. Faktiskt, när det kommer till att skydda deras pengar är våra pengar inget hinder.”

Det vanliga argumentet framfört för att misskreditera en analys där neoimperialistiska ekonomiska imperativ återfinns som den övergripande drivande kraften bakom policyskapandet, försöker inte ens att bemöta den rikedom av empirisk data som försetts till analysens stöd, men klagar snarare på den påstådda ”enkelheten” i slutsatsen, eftersom den uppenbarligen ignorerar andra variabler såsom geopolitik, kultur, etnicitet, nationalism, ideologi och moral. Faktiskt avslöjar detta argument inga logiska brister i slutsatsen. Allt det påvisar är att västerlandets ekonomihegemoniska agenda – vars existens redan bevisats – inte är skyddad från dessa andra variabler men är beroende av deras stöd. Detta pekar bara mot ytterligare områden att studera där analytikern kan upptäcka det exakta sättet på vilket den västerländska kulturen, ideologin och moralen förser den ekonomihegemoniska agendan med självrättfärdigande och motivation för den redan belagda ekonomihegemoniska agendan för västerländsk politik och deras samspel med fenomenen geopolitik och nationalism. För att motbevisa slutsatsen måste måste man påvisa att de galvaniserade bevisen för det är falska – men detta görs aldrig.

Som Dr. Michael Parenti påpekar:

”Existensen av andra variabler såsom nationalism, militarism, sökandet efter nationell säkerhet samt strävan efter makt och hegemonisk dominans tvingar oss varken att avfärda ekonomiska realiteter eller att behandla dessa andra variabler som isolerade från klassintressen. Således är viljan att utöka amerikansk strategisk makt in i särskilda regioner är tvunget åtminstone delvis av en vilja att stabilisera området längs linjer som är fördelaktiga för politikoekonomiska elitintressen – vilket är varför regionen hamnar i fokus från första början. Med andra ord, olika aspekter fungerar med cirkeleffekt på varandra. Tillväxten i utländska investeringar ger upphov till ett behov av militärt beskydd. Detta, i sin tur, skapar ett behov av att säkra baser och etablera allianser med andra nationer. Allianserna utökar nu ”försvarslinjerna” som måste upprätthållas. Så ett särskilt land blir inte bara en ‘essentiell’ tillgång för vårt försvar men måste i sig själv försvaras som vilket annan tillgång som helst”. (A Critical Review of The Objectives of U.S. Foreign Policy in The Post-World War II Period av Nafeez Mosaddeq Ahmed.)

2 KOMMENTARER

  1. Bra analys och står i samklang med att det var Stalins vägran att signera Bretton Woods som utlöste det kalla kriget och inget trovärdigt miltärt hot. Och att Stalin mördades när hans gulduppbackade handelszon började invitera flera kapitalistländer. Det nyligen återupprättade kalla kriget har samma syfte, att förhindra ekonomisk utveckling oberoende av det tyranniska angloimperiet.

  2. Jaha ännu en varning på vaken.se. En framtida varning över något som ännu inte har hänt.
    Det finns då två scenarier. Det händer aldrig vilket är den mest troliga utvecklingen eller den kommer i en försvagad form för motreaktioner i utvecklingar dyker alltid upp.

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here