Under många år bar många av oss på övertygelsen att i Sverige levde vi i den bästa av världar. I flera avseenden kan man förvisso hävda att det finns en hel del substans i påståendet. Sverige har varit förskonat från krig i över 200 år, haft en allmän läskunnighet tidigare än de flesta andra länder och lyckats bygga upp ett välfärdssamhälle som imponerat på omvärlden. Grunden lades via den omvandling från ståndssamhälle till demokratisk industristat som i Sverige inleddes i slutet av 1800-talet och utvecklades på 1900-talet. Ståndsmakten avskaffades och liberaler och socialdemokrater samarbetade för att införa allmän rösträtt.

När sen arbetarrörelsen och arbetsgivarna, efter åratal av konflikter, slöt ett avtal i slutet av 1930-talet om att tillgodose varandras intressen, inleddes ett unikt och fruktbart samarbetsklimat som blev typiskt svenskt. Näringsfrihet och arbetarskydd kunde förverkligas och då vi stått utanför världskriget var den svenska industrin intakt. Det rådde stor efterfrågan på råvaror och varor under uppbyggnaden av Europa under 50- och 60-talen vilket ledde till en blomstrande ekonomi. Arbetslösheten var obefintlig och Sverige blev ett av världens rikaste industriländer.

Diplomater och politiker som Dag Hammarskjöld och Olof Palme satte Sverige på världskartan. Kulturlivet frodades och svensk film firade triumfer internationellt, Inte bara via rutinerade giganter som Ingmar Bergman, utan även nya supertalanger som Bo Widerberg, som via sitt nytänk ifrågasatte gamla fotspår och banade vägen för svensk realism på film. På 70-och 80-talen tog svenska musiktalanger som Skifs, Harpo och Abba popvärlden med storm och på 90 och -2000-talet blev allt fler svenska författare uppmärksammade internationellt.

Tidigare hade svenska ministrar promenerat omkring på gatorna i godan ro men efter skotten på Sveavägen 1986 rubbades bilden av det öppna, fridfulla Sverige. Samtidigt hade debatten hårdnat, inte bara beträffande vänsterns dominans och inflytande inom statliga, myndighetsutövande och politiska frågor, utan även inom media och inte minst public service. Det kollektivistiska vänstertänket stötte på patrull, inte bara via traditionell högerretorik, utan framförallt den nyliberalism som svepte fram och flankerades av Thatcher och Reagan. Storebror vänsterstaten fick nu ge plats för galopperande marknadskrafter, med devisen att avreglering och privatisering var den enda vettiga lösningen för att få fart på hjulen.

Under påverkan av Chicago-skolan och diverse nyliberaler, allergiska mot varje form av statlig inblandning i ekonomin, samt ivriga förespråkare av renodlad marknadsliberalism, svepte en våg av girighet över världen som på 90-talet pressades stater jorden runt att avreglera, öppna för investeringar och nedmontera de sociala skyddsnäten. I slutändan visade det sig att evangeliet gjort de rika rikare och de fattigare fattigare. Efter murens fall och drygt 70-års galenskaper i öst fick USA svårare att motivera fortsatt upprustning. Efter 9/11-attacken 2001 hittade man en ny fiende att skrämma arslet av folk med; samma religiösa fanatiker som man själv hade sponsrat och utbildat för att bekämpa Sovjet efter deras invasion av Afghanistan.

Med hjälp av en närmast enig journalistkår och en uppsjö nyttiga idioter bland både politiker och debattörer i Europa lyckades man via en skamlös retorik trumma upp en galen föreställning om att Irak måste invaderas 2003. Detta efter att först ha salufört den löjliga sagan om att Saddam Hussein varit inblandad i 9/11-attackerna, och sedan, då den visat sig grundlös, salufört fabeln om att Irak ägde massförstörelsevapen och utgjorde ett hot mot väst.

Nu undrar förstås läsaren vad i all världen detta har med den svenska pk-etablissemangets åsiktsgarderob att göra?

Det kommer vi till nu.

Den mänskliga hjärna