Den inbillade kloke: Hur den svenska debatten fastnade i en verklighetsresistent garderob – Del 4

Under många år bar många av oss på övertygelsen att i Sverige levde vi i den bästa av världar. I flera avseenden kan man förvisso hävda att det finns en hel del substans i påståendet. Sverige har varit förskonat från krig i över 200 år, haft en allmän läskunnighet tidigare än de flesta andra länder och lyckats bygga upp ett välfärdssamhälle som imponerat på omvärlden. Grunden lades via den omvandling från ståndssamhälle till demokratisk industristat som i Sverige inleddes i slutet av 1800-talet och utvecklades på 1900-talet. Ståndsmakten avskaffades och liberaler och socialdemokrater samarbetade för att införa allmän rösträtt.

När sen arbetarrörelsen och arbetsgivarna, efter åratal av konflikter, slöt ett avtal i slutet av 1930-talet om att tillgodose varandras intressen, inleddes ett unikt och fruktbart samarbetsklimat som blev typiskt svenskt. Näringsfrihet och arbetarskydd kunde förverkligas och då vi stått utanför världskriget var den svenska industrin intakt. Det rådde stor efterfrågan på råvaror och varor under uppbyggnaden av Europa under 50- och 60-talen vilket ledde till en blomstrande ekonomi. Arbetslösheten var obefintlig och Sverige blev ett av världens rikaste industriländer.

Diplomater och politiker som Dag Hammarskjöld och Olof Palme satte Sverige på världskartan. Kulturlivet frodades och svensk film firade triumfer internationellt, Inte bara via rutinerade giganter som Ingmar Bergman, utan även nya supertalanger som Bo Widerberg, som via sitt nytänk ifrågasatte gamla fotspår och banade vägen för svensk realism på film. På 70-och 80-talen tog svenska musiktalanger som Skifs, Harpo och Abba popvärlden med storm och på 90 och -2000-talet blev allt fler svenska författare uppmärksammade internationellt.

Tidigare hade svenska ministrar promenerat omkring på gatorna i godan ro men efter skotten på Sveavägen 1986 rubbades bilden av det öppna, fridfulla Sverige. Samtidigt hade debatten hårdnat, inte bara beträffande vänsterns dominans och inflytande inom statliga, myndighetsutövande och politiska frågor, utan även inom media och inte minst public service. Det kollektivistiska vänstertänket stötte på patrull, inte bara via traditionell högerretorik, utan framförallt den nyliberalism som svepte fram och flankerades av Thatcher och Reagan. Storebror vänsterstaten fick nu ge plats för galopperande marknadskrafter, med devisen att avreglering och privatisering var den enda vettiga lösningen för att få fart på hjulen.

Under påverkan av Chicago-skolan och diverse nyliberaler, allergiska mot varje form av statlig inblandning i ekonomin, samt ivriga förespråkare av renodlad marknadsliberalism, svepte en våg av girighet över världen som på 90-talet pressades stater jorden runt att avreglera, öppna för investeringar och nedmontera de sociala skyddsnäten. I slutändan visade det sig att evangeliet gjort de rika rikare och de fattigare fattigare. Efter murens fall och drygt 70-års galenskaper i öst fick USA svårare att motivera fortsatt upprustning. Efter 9/11-attacken 2001 hittade man en ny fiende att skrämma arslet av folk med; samma religiösa fanatiker som man själv hade sponsrat och utbildat för att bekämpa Sovjet efter deras invasion av Afghanistan.

Med hjälp av en närmast enig journalistkår och en uppsjö nyttiga idioter bland både politiker och debattörer i Europa lyckades man via en skamlös retorik trumma upp en galen föreställning om att Irak måste invaderas 2003. Detta efter att först ha salufört den löjliga sagan om att Saddam Hussein varit inblandad i 9/11-attackerna, och sedan, då den visat sig grundlös, salufört fabeln om att Irak ägde massförstörelsevapen och utgjorde ett hot mot väst.

Nu undrar förstås läsaren vad i all världen detta har med den svenska pk-etablissemangets åsiktsgarderob att göra?

Det kommer vi till nu.

Den mänskliga hjärnan fungerar enligt en ekonomisk princip: Genom att kategorisera och förenkla får vi någorlunda kontroll och ordning på tillvaron. Det är logiskt såtillvida att vi måste sortera intryck för att det inte ska bli kaos men det innebär inte med nödvändighet att de tolkningar som ligger till grund för våra slutsatser alltid stämmer överens med verkligheten Internets födelse innebar en revolution för kommunikations och -informationskanalerna på jorden. Med detta följde att vi fick en gigantisk kanal, inte bara för att saluföra information utan också desinformation och mer eller mindre kontroversiella åsikter på allehanda forum.

På senare år har politiker, medier och företag känt sig alltmer nödgade att reglera, censurera eller till och med stänga ner vissa sidor då de anses utgöra ett problem och hot mot vad de anser vara ”det fria samhället.” Kommentarsforum på nättidningar hårdgranskas eller tas bort på grund av ett allt hårdare debattklimat. Uttryck som ”näthatare,””hatsidor” och ”hatbrott,” hörs allt oftare. Självklart ska vi vara uppmärksam på odemokratiska och hatiska strömningar, dessa finns bevisligen, men det som förut syftade på högerextrema personers/gruppers åsikter, har nu även börjat inbegripa även dem som inte följer PK-filen i mellanmjölkens land.

Tittar man på akademikervärlden tycks den ofta formad av konsensustrans och en stark rädsla för utfrysning från de akademiska finrummen. I allt högre utsträckning tycks akademiker användas till att likrikta oss till intellektuell underkastelse och maktens verklighetsbeskrivning, snarare än självständigt tänkande individer. Om några akademiker vågar träda utanför den politiskt korrekta boxen och uttrycka en annan åsikt så påkletas de ofta nedsättande etiketter.

Låt oss titta på ett färskt exempel:

I dagens Industri kunde man nyligen läsa en artikel där Johan Rockström skrev ”att den globala uppvärmningen orsakas främst av människor är alla seriösa aktörer överens om.”(1) Med detta påstående inkompetensförklarade han utan att blinka framstående vetenskapsmän som professor Lennart Bengtsson, nobelpristagaren Bill Nordhaus och statsvetaren Björn Lomborg, och klassar dessa som ”klimatförnekare,” alarmisternas skällsord på dem som förespråkar en mindre tvärsäker syn på vad uppvärmningen egentligen beror på. I Rockströms ögon är dessa herrar ”oseriösa forskare” eftersom de inte håller med honom och hans kollegor.

Det går att lista åtskilliga fler seriösa forskare som inte heller stämmer in i konsensuskören beträffande huvudorsaken till klimatförändringar. Docenten och havsytespecialisten Nils-Axel Mörner, klimatologen och förre ordföranden för School of Earth and Atmospheric Sciences vid Georgia Institute of Technologhy, Judith A. Curry, emeritus professor Richard Lindzen, vid atmospheric science at the Massachusetts Institute of Technology och medlem av National Academy of Sciences, samt fysikern och nobelpristagaren Ivar Giaever är bara några. (2)

Under 70-talets energikris hävdade forskare att all råolja i världen skulle ta slut år 2000. På den tiden betraktades detta påstående som en självklar ”sanning.” ”Vad är sanning, vad är fake news, och vem ska få det enorma förtroendet att avgöra det över huvudet på folket? frågar sig författaren Ström, klarsynt ”Exemplen visar att det är farligt att låta etablissemanget ha ensamrätt på att definiera sanningen – vilket är precis vad de nu vill skaffa sig.”(3)

Fortsättning följer…

Michael Delavante

(1) Rockström: Klimatskeptikerna blundar för glasklara forskningsresultat, Dagens Industri, 08 september 2019.

(2) List of scientists who disagree with the scientific consensus on global warming, https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_scientists_who_disagree_with_the_scientific_consensus_on_global_warming

(3) Gästskribent Pär Ström: Stoppa korståget mot yttrandefriheten! Det Goda Samhället, 6 september, 2018.

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here