Den osynliga regeringens uppkomst och imperiets evolution – Del 1

James Madison, konstitutionens fader och den som varnade för demokratins faror, ledde skapandet av USA:s andra bank och drog sig tillbaka från det offentliga arbetet 1817, samma år som banken inledde sin verksamhet och många år före kriget mot banken tog fart. Madison blev intresserad av en centralbank först när han 1790 till en början motsatte sig tillsammans med Thomas Jefferson när federalisten Alexander Hamilton föreslog inrättandet av en Bank of the United States som flera av grundarna ansåg saknade en konstitutionell grund, när stödet till en centralbank växte efter kriget 1812.

Förödmjukade av sitt motstånd mot kriget föll Federalistpartiet samman, det som grundats av Hamilton. Så gott som varenda politiker gick med i det republikanska partiet, grundat av Jefferson. Man hoppades att nu när Federalistpartiets upphörande skulle innebära slutet på partipolitiken. Men även i det nya enhetspartisystemet började ideologiska och lokalpatriotistiska meningsskiljaktigheter åter igen blossa upp kring flera frågor, en av dem var kampanjen för att återuppliva banken, men många republikaner såg ändå denna återupplivning av en nationell bank som enbart något kommet från Hamilton och en hot mot statens suveränitet och många ansåg att federalisterna var förrädare.

Perioden mellan 1815 och 1824 kallades eran av de goda känslornas år. Nationen var ett enpartisystem. Konflikten var obefintlig och goda känslor övervägde. Trots detta började ett av partierna falla samman. När den organiserade mercantalismen bleknade och förlorade sin betydelse, drog federalisterna under 1820-talet antingen sig ur det offentliga livet eller anpassade sig till någon av de nya republikanska fraktionerna. Dessa fraktioner formaliserade så småningom uppdelningen av det Republikanska partiet i Demokraterna och Nationalrepublikanska partiet/Whigs.

Republikanska partiet grundades av Thomas Jefferson och James Madison i början av 1790-talet och senare runt 1828 grundades Demokratiska partiet av anhängare till Andrew Jackson. Republikanska partiet stod för: politisk jämlikhet och expansionspolitik; staters rättigheter kontra en stark federal regering; minskning av både statsskuld och statliga utgifter. Nationalrepublikanska partiet som organiserade sig som ”Anti-Jackson” grundades 1824 och termen ”Nationell Republikan” härrör från 1830. Republikanska partiet splittrades när det gällde valet av en efterträdare till president James Monroe. Den fraktion som stödde många av de gamla Jeffersonian-principerna, ledd av Martin Van Buren, utmynnade i Demokratiska partiet, som stödde begränsad regerings- och statlig suveränitet medan de motsatte sig banker.

Demokraterna och federalisterna kränkte George Washington, Thomas Jefferson, James Madison, Andre Jacksons och andras vilja att bevara republiken när de kände att de också kunde styra landets riktning, utan att ta hänsyn till de som faktiskt hade studerat historia och visste vilka säkerhetsnät som behövdes, vilket resulterade i ett federalisterna blandade sig bland de nya demokraterna, som de först hade gjort inom det republikanska partiet där Jefferson misslyckades att installera den balans han ville ha mellan den federala regeringen och folket, vilket lede till att det skapades olika grupperingar som var osams och hävdade sig mot varandra, vilket i sin tur senare efter när konflikterna och de delade meningarna uppstod efter 1824 över tiden tillät ackumulation av rikedomar och den federala regeringen att undertrycka folket och stödja bankeliten.

Washington skrev om den verkliga förmågan hos politiska partier att förstöra den bräckliga enhet som håller nationen samman. Han var mycket bekymrad över att de tidigare hade och åter igen skulle växa och söka få större makt än andra grupper vilket skulle bli till nackdel för helheten. Washington var medveten om att andra regeringar såg politiska partier som destruktiva grund av lockelsen i att manifestera och behålla makten, men också för att de ofta försökte hämnas på sina politiska motståndare.

Washington uttrycker äkta oro över att ”den växlande dominansen” hos ett parti över ett annat vilket därmed gör att det ena partiet åtnjuter tillfällig makt över regeringen som skulle kunna använda det för att hämnas på det andra.

Han ansåg att denna tendens till grymheter riktade mot partiet ur makten ”… i sig är en skrämmande despotism. Men detta leder till en längre tid till en mer formell och permanent despotism.”

Den skicklige läsaren som läser hans avskedstal kan bli förvånad över hur anmärkningsvärt profetisk han är:

”De störningar och missöden som resulterar gradvis får människors sinnen att söka trygghet och vila i den absoluta makten hos en individ, och förr eller senare vänder leder till någon rådande fraktion, mer kapabel eller mer tursam än hans konkurrenter, vänder denna fallenhet mot syftet för hans eget val, på ruinerna av offentlig frihet. Det tjänar alltid till att distrahera de offentliga råden och försvaga den offentliga förvaltningen. Det rör om i samhället med illa grundad avundsjuka och falska larm, uppviglar den ena fienden mot den andra, underblåser emellanåt upplopp och resning. Det välkomnar utländskt inflytande och korruption, som får en enkel tillgång till regeringen själv genom partiets intressen. Därmed underkastas ett lands politik och vilja en ett annat lands politik och vilja”.

Washington hävdade att politiska partier behövde begränsas i ett fritt land med en regering som fått makt genom godkännande av de styrda och inrättad genom allmänna val. Han varnade för risken, rädd att de skulle kunna distrahera regeringen från dess obligatoriska plikt gentemot folket och till och med leda till utrotning av friheten. Tyvärr är det nu alldeles för sent att begränsa makthungern i dagens politiska partier; den har blivit fast rotad där.

Ättlingen till en av koloniala Virginia mest respekterade familjer, John Taylor (1753-1824) tjänade som en officer i den kontinentala armén och Virginias milis under amerikanska revolutionen. Han var en framgångsrik advokat och godsägare, han förespråkade vetenskapligt jordbruk och var den första presidenten i Virginia Agricultural Society. Han tjänstgjorde i den lagstiftande församlingen för staten Virginia på 1780- och 1790-talet och som amerikansk senator för staten under stora del av det tidiga 1800-talet. ”Enorm politisk makt samlar alltid enorm rikedom och enorm rikedom samlar alltid enorm politisk makt. Båda utgör en tyranni, eftersom förvärven av båda är förlust av nationers frihet och egendomar.” -John Taylor, i ”A General Discussion of Tyranny and the Choice Americans Face”.

John Taylor var en stark försvarare av individens rättigheter och en var starkt vaksam mot den stigande federala makten under USA:s första decennierna och förklarar på ett enkelt men passionerat språk om farorna med statlig inblandning i den fria handeln.

Den ondska som innebär mutor och företagens välfärd är själva den tyranni som John Taylor avslöjar i sin bok ”Tyranny Unmasked” Taylor hade skrivit denna för att kämpa mot vad han ansåg vara en orättvis tull i början av 1820-talet, och fortsatte i tredje avsnittet med att varna oss i dag för vilket sorts misshandel regeringen kan utöva över oss.

Han varnar för en Högre domstol att stifta som lagar, och för tvåpartisystemet. Taylor varnar oss för att följa det engelska exemplet i mångt och mycket, till exempel för mäktiga magistrater, och för att staterna måste försvara sin åtråvärda frihet mot federala intrång. Han fortsätter att varna väljarna för att inte låta sig luras av smicker för att ge upp sina rättigheter till karriärsuktande politiker.

”Tyranny Unmasked” är en lysande analys av ekonomisk och politisk ekonomi i början av 1820-talet. Taylor påminner om orättvisa och dårskap i skyddstullar och effekterna av dem. Han visar listigt hur man genom att ”skydda” en bransch från konkurrens effektivt höjer priset på produkten och främjar en statlig och affärsmässig allians som förstör friheten. Han visar hur ekonomiska intressen använder tariffer för att orättvist vinna fördelar gentemot andra konkurrenter och också hur de uppnår dominans över företrädarna för folket genom sitt inflytande.

Taylor rekommenderar ett jeffersonskt ideal om fri handel, låga skatter och avskaffande av skyddstullar. ”Tyranny Unmasked” är ett mästerverk i sitt försvar av frihet och begränsad regeringsmakt.

Jefferson trodde att republikens grundare hade begått något fel när de inte lyckades förankra den federala konstitutionella ordningen i kommunerna och församlingarna. Följden av detta misslyckande var försvagad förväntan på det lokala politiska livet och förlusten av medborgarandan när politiken snabbt blev till en verksamhet för bara ett fåtal. Det som kunde ha avhjälp detta var Jeffersons förslag om att direkt integrera de minsta självstyrningsenheterna, distrikten och avdelningarna i det federala systemet.

Jefferson föreslog ett flerskiktat arrangemang där beslutande församlingar på distriktsnivå skulle bli primära allmänna utrymmen och de grundläggande enheterna för självstyre. Mellan det lokala distriktsmötet och den nationella lagstiftningsförsamlingen skulle en stigande serie av mer progressivt mer omfattande representativa organ inrättas, som var och en skulle välja medlemmar i det organ som fanns direkt ovanför.

Jefferson förstod att en nationell regerings roll borde vara så begränsad som möjligt, främst inriktad på försvar, med de flesta myndigheter som skulle tillhöra staterna. Som en följd av detta skulle skatter och offentliga utgifter vara minimala. Industrin bör inte gynnas på bekostnad av jordbruket. Och banker, papperspengar och särskilt skulder var alla inneboende faror för den amerikanska friheten.

Senare, efter det att diplomatiska protester och ett handelsembargo misslyckats med att stoppa brittiska attacker mot amerikansk sjöfart, ledde han USA in i kriget 1812. Kriget övertygade Madison om nödvändigheten av en starkare federal regering, och han ledde därför inrättandet av USA:s andra bank motsatt råden från Jefferson som han föregick som president.

Jeffersonians fruktade att närmare ekonomiska eller politiska band under Jay-fördraget med Storbritannien skulle stärka Hamiltons Federalistparti, främja aristokrati och undergräva republikanism. Debatten kring Jay-fördraget formade det nya första partisystemet, med federalisterna som gynnade britterna och de jeffersonska republikanerna som gynnade Frankrike.

Insatserna misslyckades 1806 med att komma överens om ett ersättningsfördrag när Jefferson avvisade Monroe – Pinkneyfördraget, eftersom spänningarna steg fram tills kriget 1812 och för att Madison tog inte råd från Jefferson och istället gjorde den federala regeringen starkare och skapade en centralbank som han lämnade i händerna på starka federalister som inte delade hans republikanska åsikter och förståelse, vilket ledde till den korruption som Jefferson hade fruktat och till bankkriget med den Gamla Republikanen Andrew Jackson.

Ledaren för den Gamla Republikanen John Randolph framhöll Jackson i entusiastiska ordalag. Jackson, sa han gång på gång inne på Senaten, var den enda möjliga mannen som kunde återkräva och rena den fallna amerikanska republiken. Jackson beundrade Randolph oerhört mycket, och i början av 1830 utsåg han honom till ambassadör i Ryssland.

Centralbanker började bli verkligt problematiska i början av 1800-talet när en nationalistiskt orienterad del av det republikanska partiet under ledning av federalisten Henry Clay favoriserade en centralbank medan de gamla republikanerna motsatte sig den här sortens politik och istället ville ha en strikt tolkning av Förenta staternas konstitution och en svag federal regering.

Federalisten och presidenten för USA:s andra bank, Nicholas Biddle som egentligen saknade politiska kunskaper, framhöll starkt federalistiska lagstiftare och kallade dem män med utmärkta utbildningar, goda juridisk kunskaper och utmärkt förnuft och omdömesförmåga, medan han förklarade att nästan alla republikaner varken hade sätt eller förmåga nog för att kvalificera sig till offentliga uppdrag (Let a Common Interest Bind Us Together av Albrecht Koschnik).

Andrew Jackson som tjänade som USA:s sjunde president 1829 till 1837  började att föra kampen mot vad han själv kallade för en aristokratisk elit som hade kontroll över banken vid en tid då grundlagsfädernas anda – för individens makt och mot de organisationer som begränsar den allt mer hade börjat att försvinna och det rådde en mycket stor förvirring i landet och demokratiska och federala röster hade börjat växa sig starka som inte följde varningarna av grundlagsfäderna som var tydliga med att demokrati skulle förstöra landet och leda till egoistiska och tyranniska styren.

Banken sålde värdepapper, inklusive aktier, i London, och britter som innehade bankaktier var en av anledningarna till att Jackson passerade vetot mot banken. Jackson ansåg att banken måste avskaffas eftersom den: koncentrerade nationens välstånd i en enda institution, medförde att regeringen utsattes för kontroll av utländska intressen, nästan enbart tjänade till att göra de rika rikare, utövade för stor makt över kongressen och favoriserade de nordöstra delstaterna (där det fanns starka affärsintressen) framför sydstaterna och väststaterna.

När Andrew Jackson dog 1845 hade han fortfarande rent officiellt inte anpassat sig till det demokratiska partiet och såg sig fortfarande som en naturlig och kultiverad republikan. Jacksons seger över banken gjorde honom till den enda presidenten som var ordförande för en total eliminering av alla återstående skulder som han var fast besluten med att bli av med samtidigt som han hade en väl balanserad budget, vilket gjordes möjligt av kongressen som krävde minskning av skulder och att Jackson upprätthöll status quo.

En ivrig Jeffersonian republikan John C. Calhoun och USA:s 7:e vice president 1825-1832 sa redan 1836 att mäktiga intressen och makten av bankerna hade rest en makt inuti regeringen som var större än folket själva och som höll på att ta över hela regeringen. Under efterkrigstiden var han ordförande för kommittéerna som införde lagförslag för den andra banken i USA och hade mycket erfarenhet av federalisterna vilket gav honom kunskaper om eliterna.

Calhoun formades på djupet av USA:s grundlagsfäder i sin tro på den republikanska regeringens potential. Calhoun började som en Jeffersonian republikan. Efter 1828 stod han vanligtvis på Demokratiska partiet sida, men han flirtade med Whig-partiet och övervägde att ställa upp i presidentvalet 1824 och 1844. Efter att ha börjat som en ledande nationalist och förnyare vände Calhoun efter 1828 riktning och blev den främsta talesman för statens rättigheter och slaveri.

Calhoun hängav sig principen om frihet och rädsla för korruption och utvidgade begreppet republikanism till att även omfatta behovet av att skydda minoritetsrättigheter gentemot majoritetsstyre; hans tillvägagångssätt var den ”samtidiga majoriteten.” Genom att öka misstron mot demokrati minimerade han det andra partisystemets roll i South Carolina. Ledarna för separatiströrelserna under decenniet efter hans död såg Calhoun som en hjälte. 1957 valde en senatskommitté under ledning av senator John F. Kennedy Calhoun som en av de fem största USA-senatorerna genom tiderna.

Senare fick inbördeskriget nordstaternas ekonomi att blomstra, vilket gav större välstånd till städer som New York, som ”kom till sin rätt som landets finansiella centrum” och sammanlänkar ”Den Gamla världens huvudstad och Den Nya världens ambitioner”, enligt en förklaring. J. P. Morgan skapade väldiga stiftelser; John D. Rockefellers Standard Oil flyttade till New York.

John D. Rockefeller var son till William Rockefeller Sr. som var konstnär och arbetade som en resande specialist i ormolja (ett sorts påstått undermedel) och åtalades senare för en våldtäkt som skett under pistolhot. Joseph E. Persico, med en bakgrund i den amerikanska marinen och som arbetade vid Natos huvudkontor i Neapel i Italien och var författare, amerikansk militärhistoriker och den primära talskribenten till vice president Nelson Rockefeller, sade i en dokumentär på History Channel att Rockefeller hade utvecklat ett nät som spridit sig och kopplats samman med praktiskt taget varje maktcentrum i USA och utomlands, och att detta var släktens verkliga styrka som gick långt utöver de pengarna som fanns involverade.

Rockefeller hade ett starkt intresse för rashygien, som Peter Quinn skriver i artikeln Race Cleansing in America: a Nationwide Gene-Purity Movement Promoted Methods ”som så småningom antogs av Tredje riket. Och alla från John D. Rockefeller till W.E.B. Du Bois stödde det” (American Heritage, februari-mars 2003). John D. Rockefeller Jr., sedan 1897 chef för Rockefeller Foundation, hade ett starkt intresse för rashygien – särskilt befolkningskontroll. Rockefeller skulle senare gå med i American Eugenics Society (Amerikanska Rashygienförbundet) och bli förvaltare av Bureau of Social Hygiene (Ämbetsverket för Socialhygien). Han brevväxlade med Charles Davenport, direktören för Carnegie-finansierade Eugenics Records Office (Kontor för Rashygien-registret) angående sina personliga tankar om att svagsinta kvinnor fängslade under längre tid än deras fängelsetid, så att de ”skulle … förhindras att föreviga sin sort … tills efter att deras tid att föda barn var över.”

Rockefeller befann i en ovanlig sits av rikedom och prestige och kunde använda dessa sina benägenheter till rashygien för att starkt påverka forskningen på området. Som chef för Rockefeller Foundation hade han mycket att säga till om det när det gällde vart pengarna gick. Denna ”rikedom och sociala ställning gav [familjen Rockefeller] obeskrivligt stort politiskt inflytande, vilket de tillsammans med sina pengar inlemmade i rashygien-rörelsen runt om i världen.” Rockefeller Foundation hade ett bestämt internationellt syfte för de bidrag de gav. Att utvidga programmen bortom nationella gränser skulle sprida Rockefellers namn och den medföljande prestigen. Det skulle också utvidga USA:s inflytande och föra amerikanska idéer vidare till avlägsna länder.

Forskare Carol Sachse säger att detta införlivande av rashygien i kategorin vetenskap skulle förvränga Rockefeller Foundation:s uppdrag. Hon skrev: ”Stiftelsens mål minskade från ’att främja mänsklighetens välfärd’ till ’rationalisering av mänskligt beteende.’”

I mitten av 1930-talet kunde nazistiska rashygienister fira sig själva som innehavare av världens mest effektiva system, visserligen uppnått med det avgörande stödet från Amerika. ”Tyskarnas tidiga arbete inom eugenik skulle inte ha varit möjligt utan det omfattande stödet från Rockefeller Foundation. Och utan denna inledande studie hade de inte varit lika beredda på Hitlers framskapande av ett statskontrollerat rashygieniskt program.

Kaiser Wilhelm Institut skulle komma att få en ledande roll när det gällde att främja Germaneugenics forskning. Institutionerna, tillsammans med Rockefellers hjälp, skulle göra det möjligt för Tyskland att följa det amerikanska exemplet med att integrera rashygieniska studier i samhället. Rockefeller-pengarna framhöll Tysklands beundran av amerikansk rashygienisk politik och den amerikanska drömmen om att sprida sin stil över hela världen. På det här sättet skulle forskningen som gjordes vid Kaiser Wilhelm-institutet både ge Tyskland möjlighet att efterlikna amerikansk forskning och konkurrera med statusen för den.

På 1880-talet under Rockefellers imperium kontrollerade Standard oil-kartellen cirka 85 procent av all olja som lastades i USA och hade starka förbindelser med banker som tillät honom att köpa ut de av hans konkurrenter som fanns kvar med kontanter, ibland i hemliga uppgörelser, och rabatter och nackdelar kvarstod som hans främsta vapen. Tidigare hade Rockefeller använt sig av många framgångsrika system för att höja fraktkostnaderna för sina konkurrenter genom att samarbeta med järnvägarna och med följden att de flesta oberoende raffinaderier gick under efter 1872 (White-Collar and Corporate Crime: A Documentary and Reference Guide av Gilbert Geis professor emeritus vid institutionen för kriminologi, lag och samhälle vid University of California). New York World utsåg Standard Oil som ”Det mest grymma, fräcka, skoningslösa och giriga monopol som någonsin funnits i ett samhälle”.

I slutet av 1850-talet anslöt sig många bönder till det nya republikanska partiet, som lovade gratis mark och begränsning av slaveriet från de nya territorierna. Efter unionens seger avslöjade sig emellertid det nya partiet som ett verktyg för nordöststaternas affärsintressen, och införde monetära begränsningar och beviljade statligt stöd till stora företag (The Failure of Agrarian Capitalism av Niek Koning). Det nya republikanska partiet var starkt kopplat till bank- och industrieliten i slutet av 1800-talet.

Det var i nordost där Wall Street var beläget och JP Morgan och Rockefeller hade sin maktbaser och som tillsammans med många av federalistiskt sinnade individer som inte var sanna republikaner utan snarare förrädare hade starka förbindelser till de brittiska eliterna.

Morgan skulle investera tungt i politiker som han trodde skulle styra med fördel för stora företag och finansiella institutioner samt för att bekämpa populism. Tack vare krigstidens lojaliteter kunde de nya republikanska federalisterna under en tid att behålla sitt grepp om bönderna i norr, innan Granger-rörelsen, antimonopol-partierna och ökningen av tullreformsövergången då jordbrukarna i norr återvände till Demokratiska partiet.

Även fast Jackson vann bankkriget mot den andra banken av de förenta staterna så infördes centralbankspolitik okonstitutionellt senare igen. Det skulle gå mer än sjuttiofem år inom USA innan ett ytterligare försök att upprätta en centralbank, som skulle bli Federal Reserve System 1913.

Vilket i sin tur hjälpte de härskande familjerna i USA att ta större kontroll över regeringen och skapade en allians mellan stat och opinionsbildare vilket var ett partnerskap mellan regering, affärsledare, intellektuell och expert som hjälptes åt att forma staten efter deras tycke och egna intressen, så som ekonomen, historikern och politiska teoretikern Murray Rothbard, bland flera andra, har visat i sina studier.

Perioden då grundlagsfädernas vision för Amerika kullkastades som föråldrad och den progressiva rörelsen uppstod, infann sig i stort sett mellan 1890-1920. Detta var när ekonomiska missförstånd hos akademiker, finansiella intriger för Morgans och Rockefellers intressen, politisk favoritism och maktkamper sammanstrålar över tre decennier.

Som ekonomen, historikern och den politiske teoretikern Murray Rothbard visar: ”Efter 1873 blev JP Morgan det överlägset ledande värdepappersföretaget i USA. Om Jay Cooke var en” republikansk ”bank, hade Morgan, försiktigt i förbindelse med båda partier, främst inflytelse bland demokraterna. Det andra stora ekonomiska intresset som hade makt i Demokratiska partiet var den prominenta europeiska investeringsbanken i Rothschilds, vars agent, August Belmont, under många år var kassör för det Nationaldemokratiska partiet. Morgans enorma inflytande på de demokratiska förvaltningarna av Grover Cleveland (1885–89, 1893–97), ser man genom att bara titta på deras ledande personal. Grover Cleveland tillbringade själv praktiskt taget hela sitt liv i Morgans närhet. Grover Clevelands kabinett var översållat av män från Morgan, med enstaka undantag för andra bankmän. Krigs- och marinavdelningarna under Cleveland var lika dominerade av bankirer.

Den stora vändpunkten för amerikansk utrikespolitik kom i början av 1890-talet, under den andra Cleveland-administrationen. Då vände USA kraftfullt och permanent sig från en utrikespolitik för fred och icke-ingripande till ett aggressivt program för ekonomisk och politisk expansion utomlands. Centrala för den nya politiken var USA:s ledande bankirer, måna om att utnyttja landets växande ekonomiska styrka för att subventionera och framtvinga exportmarknader och investeringsställen som de skulle finansiera, och även med att garantera statsobligationer till tredje världen. Det huvudsakliga målet för aggressiv expansion på 1890-talet var Latinamerika, och den främsta fienden som de skulle lösgöra sig från var Storbritannien som hade dominerat utländska investeringar i den stora regionen.

I en anmärkningsvärd serie artiklar år 1894 fastställde Bankers Magazine dagordningen för resten av decenniet. Slutsatsen: om ”vi kunde brottas med de sydamerikanska marknaderna från Tyskland och England och permanent hålla kvar dem, skulle detta verkligen vara en erövring som kanske är en stor uppoffring.” Morgans associerade under lång tid, Richard Olney, beaktade samtalet, i sin roll som statssekreterare mellan 1895 och 1897, och placerade USA på vägen mot ett imperium. Efter att ha lämnat utrikesdepartementet sammanfattade han offentligt den politik han hade bedrivit. Den gamla isoleringspolitiken som förkunnats av George Washingtons Farewell Address är över, dundrade han. Tiden har nu kommit, förklarade Olney, när ”det krävs att vi accepterar den ledande ställningen … bland jordens mäktiga.” Och ”det nuvarande skriande behovet av våra kommersiella intressen”, tillade han, ”är fler marknader och större marknader” för amerikanska produkter, särskilt i Latinamerika.”

Denna bankkomplott med JP Morgan och andra Wall Street-personer skulle senare försöka störta USA:s president (FDR) i en militärkupp för att få till stånd en fascistdiktatur som tydligt visade på och bevisade de mycket djupa konspiratoriska karaktärsdragen hos denna maktelit som med odemokratiska medel hade placerat sig som en ledande aktör inom den amerikanska regeringen och senare blivit utsatt av deras akademiska anhängare och insider Carroll Quigley (CFR-medlem) som skrev om vad de ville i hemlighet utanför allmänhetens kännedom med en världspolitisk och ekonomisk dominans som sedan har bevisats genom doktriner av sådana som den ledande CFR-experten Laurence H. Shoup.

Den osynliga regeringens uppkomst och imperiets evolution – Del 1