James Madison, konstitutionens fader och den som varnade för demokratins faror, ledde skapandet av USA:s andra bank och drog sig tillbaka från det offentliga arbetet 1817, samma år som banken inledde sin verksamhet och många år före kriget mot banken tog fart. Madison blev intresserad av en centralbank först när han 1790 till en början motsatte sig tillsammans med Thomas Jefferson när federalisten Alexander Hamilton föreslog inrättandet av en Bank of the United States som flera av grundarna ansåg saknade en konstitutionell grund, när stödet till en centralbank växte efter kriget 1812.

Förödmjukade av sitt motstånd mot kriget föll Federalistpartiet samman, det som grundats av Hamilton. Så gott som varenda politiker gick med i det republikanska partiet, grundat av Jefferson. Man hoppades att nu när Federalistpartiets upphörande skulle innebära slutet på partipolitiken. Men även i det nya enhetspartisystemet började ideologiska och lokalpatriotistiska meningsskiljaktigheter åter igen blossa upp kring flera frågor, en av dem var kampanjen för att återuppliva banken, men många republikaner såg ändå denna återupplivning av en nationell bank som enbart något kommet från Hamilton och en hot mot statens suveränitet och många ansåg att federalisterna var förrädare.

Perioden mellan 1815 och 1824 kallades eran av de goda känslornas år. Nationen var ett enpartisystem. Konflikten var obefintlig och goda känslor övervägde. Trots detta började ett av partierna falla samman. När den organiserade mercantalismen bleknade och förlorade sin betydelse, drog federalisterna under 1820-talet antingen sig ur det offentliga livet eller anpassade sig till någon av de nya republikanska fraktionerna. Dessa fraktioner formaliserade så småningom uppdelningen av det Republikanska partiet i Demokraterna och Nationalrepublikanska partiet/Whigs.

Republikanska partiet grundades av Thomas Jefferson och James Madison i början av 1790-talet och senare runt 1828 grundades Demokratiska partiet av anhängare till Andrew Jackson. Republikanska partiet stod för: politisk jämlikhet och expansionspolitik; staters rättigheter kontra en stark federal regering; minskning av både statsskuld och statliga utgifter. Nationalrepublikanska partiet som organiserade sig som ”Anti-Jackson” grundades 1824 och termen ”Nationell Republikan” härrör från 1830. Republikanska partiet splittrades när det gällde valet av en efterträdare till president James Monroe. Den fraktion som stödde många av de gamla Jeffersonian-principerna, ledd av Martin Van Buren, utmynnade i Demokratiska partiet, som stödde begränsad regerings- och statlig suveränitet medan de motsatte sig banker.

Demokraterna och federalisterna kränkte George Washington, Thomas Jefferson, James Madison, Andre Jacksons och andras vilja att bevara republiken när de kände att de också kunde styra landets riktning, utan att ta hänsyn till de som faktiskt hade studerat historia och visste vilka säkerhetsnät som behövdes, vilket resulterade i ett federalisterna blandade sig bland de nya demokraterna, som de först hade gjort inom det republikanska partiet där Jefferson misslyckades att installera den balans han ville ha mellan den federala regeringen och folket, vilket lede till att det skapades olika grupperingar som var osams och hävdade sig mot varandra, vilket i sin tur senare efter när konflikterna och de delade meningarna uppstod efter 1824 över tiden tillät ackumulation av rikedomar och den federala regeringen att undertrycka folket och stödja bankeliten.

Washington skrev om den verkliga förmågan hos politiska partier att förstöra den bräckliga enhet som håller nationen samman. Han var mycket bekymrad över att de tidigare hade och åter igen skulle växa och söka få större makt än andra grupper vilket skulle bli till nackdel för helheten. Washington var medveten om att andra regeringar såg politiska partier som destruktiva grund av lockelsen i att manifestera och behålla makten, men också för att de ofta försökte hämnas på sina politiska motståndare.

Washington uttrycker äkta oro över att ”den växlande dominansen” hos ett parti över ett annat vilket därmed gör att det ena partiet åtnjuter tillfällig makt över regeringen som skulle kunna använda det för att hämnas på det andra.

Han ansåg att denna tendens till grymheter riktade mot partiet ur makten ”… i sig är en skrämmande despotism. Men detta leder till en längre tid till en mer formell och permanent despotism.”

Den skicklige läsaren som läser hans avskedstal kan bli förvånad över hur anmärkningsvärt profetisk han är:

”De störningar och missöden som resulterar gradvis får människors sinnen att söka trygghet och vila i den absoluta makten hos en individ, och förr eller senare vänder leder till någon rådande fraktion, mer kapabel eller mer tursam än hans konkurrenter, vänder denna fallenhet mot syftet för hans eget val, på ruinerna av offentlig frihet. Det tjänar alltid till att distrahera de offentliga råden och försvaga den offentliga förvaltningen. Det rör om i samhället med illa grundad avundsjuka och falska larm, uppviglar den ena fienden mot den andra, underblåser emellanåt upplopp och resning. Det välkomnar utländskt inflytan