Det är med urholkandet av konstitutionen och med en ökande makt av den federala regeringen samt hur imperiets profit hade koncentreras i händerna på en privilegierad affärselit så som grundlagsfädernas hade varnat för, som den amerikanska nationalekonomen och sociologen Thorstein Veblen Veblen i The Theory of the Business Enterprise (1904) demonstrerar, som möjliggjorde uppkomsten av den rashygieniska och fascistiska djupa staten i USA.

Gustavus Myers var en amerikansk journalist och historiker som publicerade ett antal mycket kritiska och inflytelserika studier om de sociala kostnaderna för uppbyggnad av välstånd. Historien om de stora amerikanska förmögenheterna var Myers viktigaste och mest inflytelserika arbete och dokumenterade i stor utsträckning den korruption och kriminalitet som låg till grund för bildandet och formationen av de stora amerikanska förmögenheterna under 1800-talet. Från Astor och Vanderbilt, Jay Gould och Marshall Field, Stanford och Harriman, till Elkins, Morgan och Hill, Whitney, Rockefeller, Dodge, Havemeyer och många fler, detaljerade Myers tillgångsackumuleringens bestående förödande effekter på strukturen i den amerikanska ekonomin, samhället och livskvaliteten för de allra flesta amerikaner.

Myers väl dokumenterade konto visar hur de stora förmögenheterna genom den amerikanska historien, som Astors, Vanderbilts, Rockefellers, skapades genom bedrägerier som strider mot förklaringarna om de fria marknadsfundamentalisterna, grundarna av denna förmögenhetsregering var beroende av statligt stöd och utnyttjandet av arbetare, inte bara av hårt arbete och intelligens. Myers visar hur staten och federala regeringar ända sedan kolonitiden hade förtryckt de fattiga och understött de rika. Han citerar lagar som under stora delar av 1800-talet fängslade människor för att de hade skulder, och där han förbjöd arbetare att strejka med konspirationslagar och mord på arbetare utfört av polis och militär vid tillfällen då arbetare försökte organisera sig för att skydda sina rättigheter.

Ida Tarbell var en amerikansk författare, utredande journalist, biograf och föreläsare och pionjär inom undersökande journalistik. Tarbell är mest känd för sin bok från 1904, The History of the Standard Oil Company. Historikern J. North Conway har kallat den ett ”mästerverk av undersökande journalistik”. Därtill kallades boken ”den enskilt mest inflytelserika boken om företag som någonsin publicerats i USA” av historikern Daniel Yergin. Dokumentationen och muntliga intervjuerna som hon samlade bevisade att Standard Oil-monopolet hade använt våldstaktik och manipulerat konkurrenter, järnvägsföretag och fler för att nå sina företagsmål. De organiserades av Tarbell i en övertygande historia och blev en ”fördömd skildring av storföretag” och en personlig ”berättelse om en mindre förföljelse” av Rockefeller.

Tarbell lyckades hitta kritiskt information som hade försvunnit – boken Rise and Fall of the South Improvement Company som publicerades 1873. Standard Oil and Rockefeller hade sina rötter i South Improvement Company:s olagliga system. Standard Oil hade försökt förstöra alla tillgängliga kopior av boken, men Tarbell hade äntligen lyckats hitta en kopia på New Yorks Allmänna Bibliotek.

Ett annat avbräck i historien kom från Standard Oil själv och bevisade att företaget fortfarande använde olagliga och obskyra metoder. En kontorspojke som arbetade vid Standard Oil-huvudkontoret fick i uppdrag att förstöra register som innefattade bevis på att järnvägar gav företaget förhandsinformation om raffinaderiets transporter. Detta gjorde att de kunde prisunderskrida raffinaderierna.

Den unge mannen råkade lägga märke till sin söndagsskolelärares namn på flera av dokumenten. Läraren jobbade med oljeraffinering, och den unge mannen tog med papperen till sin lärare som överlämnade dem till Tarbell 1904.

Historikern Charles R. Geisst föreslog att det ständigt har varit ett ”dragkamp” mellan affärsintressen på Wall Street och myndigheterna i Washington, D.C., vid tiden USA:s huvudstad. Rent allmänt under 1800-talet utvecklade Wall Street sin egen ”unika personlighet och sina institutioner” med mycket lite yttre störning.

Mellan 1860 och 1920 förändrades ekonomin från ”jordbruk till industriell till finansiell” och New York behöll enligt historikern Thomas Kessner sin ledande ställning trots dessa förändringar. New York var nummer två näst efter London som världens finansiella centrum. Ron Chernows har skrivit The House of Morgan: An American Banking Dynasty and the Rise of Modern Finance, där två tredjedelar av boken redogör för den angloamerikanska bankens historia och hur makten långsamt men ostoppbart flyttades från London till New York. J. P. Morgan var en amerikansk finansiär och bankir som dominerade företagsfinansiering på Wall Street under Gilded Age (från 1870-talet till cirka 1900). JP Morgan var chefen för bankföretaget som så småningom blev känt som JP Morgan och Co och hade status, internationell betydelse, politiska och bankmässiga förbindelser och stod på toppen av sitt inflytande/sin makt 1880-1930 och är fortfarande ledande på Wall Street än idag.

Den amerikanska journalisten och författaren Matthew Josephson skrev The Robber Barons: The Great American Capitalists (1934) som var en välskriven historia om stål-, järnvägs-, sjöfarts-, olje- och kolbaroner från tiden efter inbördeskriget under Teddy Roosevelt. Detta är första perioden i amerikansk historia när regeringen ”av, genom och för folket” grundligt korrumperades av män som var girigt rika och ansåg sig stå helt utanför lagen. Det underlättar att rent bokstavligen kunna köpa kongressen. Grundlagsfäderna hade aldrig haft för avsikt att nationen skulle styras av nedärvda eliter, detta är vad de flytt från i Europa.

Man kan läsa ”The Ending of Hereditary American Fortunes” av Gustavus Meyers skriven 1939 för ytterligare fördjupning i det här ämnet. Nivån av marknadsrigning som pågick på Wall Street är verkligen förbluffande.

En som har skrivit om den tidigare korrupta historien men också om den moderna korruptionen på Wall Street och de stora bankerna under vår tid är Charles R. Geisst, akademiker, författare och tidigare investeringsbankir. Sedan 1985 har han undervisat i ekonomi vid Manhattan College där han för närvarande är ambassadör Charles A Gargano professor i global ekonomi och finans. Han är författare till Wall Street: A History.

Other People’s Money and How the Bankers Use It, är en samling av uppsatser skrivna av Louis Brandeis som publicerades i bokform år 1914. Boken angrep användningen av investeringsfonder för att främja konsolideringen av olika industrier under kontroll av ett fåtal företag, vilket enligt Brandeis var ett sätt att förhindra konkurrens.

Brandeis kritiserade skarpt investeringsbanker som kontrollerade stora summor pengar deponerade i deras banker av medelklassen. Cheferna för dessa banker, påpekade Brandeis, satt rutinmässigt i styrelserna för järnvägsbolag och stora tillverkningsindustrier av olika produkter, och de riktade rutinmässigt sina bankers resurser åt att gynna sina egna företag. Dessa företag försökte i sin tur att behålla kontrollen över sina industrier genom att krossa små företag genom att bestraffa innovatörer som utvecklat bättre produkter för att konkurrera mot dem.

Brandeis stödde sina anklagelser med en diskussion om de faktiska dollarbeloppen – miljontals dollar – som kontrolleras av specifika banker, industrier och industriföretag såsom JP Morgan. Han noterade att dessa intressen nyligen vinnlagt en betydligt större andel av amerikanska tillgångar än vad tidigare företag någonsin haft. Han citerade ofta vittnesmål frambringade av kongressens undersökning som utförts av Pujo-kommittén, uppkallad efter Louisiana representanten Arsène Pujo, för att undersöka egennyttiga och monopolistiska affärshandlingar.

Boken fick stor publicitet, och hyllades i stor utsträckning av juridiska akademiker. Uppmärksamhet av boken förstärktes av Brandeis nominering till högsta domstolen i USA 1916. I boken Other People’s Money And How the Bankers Use It, varnar han redan 1914 för  samverkande direktorat – av bankinstitut och skriver bland annat följande,

”Det dominerande inslaget i vår finansoligarki är bankrådgivare. Associerade banker, truster och livförsäkringsbolag är hans verktyg. Kontrollerade järnvägar, offentlig service och industriföretag är hans motiv. Korrekt även om de är mellanhänder, försöker dessa bankirer grensla USA:s näringsliv som dess mästare, så att praktiskt taget inget större företag kan genomföras framgångsrikt utan deras medverkan eller godkännande. Dessa bankirer är naturligtvis skickliga män och besitter stora förmögenheter, men de mest potenta faktorerna i deras kontroll över affärsverksamhet är inte innehav av extraordinära förmågor eller stora förmögenheter. Nyckeln till deras makt är en kombination – koncentrationsintensiv och omfattande – som avancerar längs tre olika linjer:

Först: Den självklara sammanslagningen av banker och truster, de mindre uppenbara anknytningarna – genom aktieinnehav, rösträttstruster och överlappande direktorat – av bankinstitut som inte är juridiskt sammanlänkade; de gemensamma transaktionerna, gentlemannaavtalen och ”banketiken” som eliminerar konkurrensen mellan de bankirer.

För det andra: Det finns en sammanslagning av järnvägar till stora system, de stora kombinationerna av public service-företag och bildandet av industritruster vilka, genom att göra företagen så ”stora” att lokala, självständiga bankkoncerner inte själva kan leverera de nödvändiga medlen, har skapat ett beroendeförhållande till New Yorks bankirer. Men en kombination, oavsett intensivitet, enbart längs dessa linjer kan inte producera en finanskabal – en annan och mer potent kombinationsfaktor tillfördes.

Tredje: Investmentbanker, som till exempel JP Morgan & Co, återförsäljare av obligationer, aktier och information, befästa på funktionerna som de tre andra företagsklasserna som deras verksamhet hade fört dem i kontakt med. De blev den styrande makten inom järnvägsindustri, offentlig service och industriföretag varigenom våra stora affärsverksamheter bedrivs – skaparna till obligationer och aktier. De blev den styrande makten i livförsäkringsbolagen och de andra företagsreservoarerna engagerade i folks sparande – köparna av obligationer och aktier. De blev den styrande makten även i banker och trustbolag – förvaltare för landets snabba kapital – affärsverksamheternas livsblod, med vars hjälp de och de andra fortsatte sin verksamhet. Således blev fyra olika funktioner, var och en avgörande för affärsverksamhet, och var och en förövad, ursprungligen av en särskild skara män, enade i funktionen som bankrådgivare. Det är främst denna förening av affärsfunktioner finanskabalen har att tacka för sin existens.

Utvecklingen av vår finansoligarki följde, i detta hänseende, riktlinjer som den politiska despotismens historia har bekantat oss med:-usurpation, som fortsätter genom gradvist intrång snarare än genom våldsamma handlingar, subtila och ofta länge dolda koncentrationer av olika funktioner vilka är välgörande när de administreras separat och farliga först när de samlas av samma personer. Det var genom processer som dessa som Caesar Augustus blev härskare i Rom. Skaparna av den amerikanska grundlagen hade liknande faror i åtanke för den amerikanska politiska friheten när de så noga såg till att separera statliga befogenheter.”

En av de tidigaste kritikerna av USAs elitfamiljer som Rockefeller var Ferdinand Lundberg som år 1937 publicerade America’s 60 Families. Ferdinand Lundberg var en amerikansk journalist känd för sin frekventa och kraftfulla kritik av amerikanska finansiella och politiska institutioner. Lundberg var vokal i sina kontrariska synpunkter, han beskrev USA som en oligarki, som bestod av framstående amerikanska familjer, inklusive Rockefeller familjen. Lundberg spårade det olagliga ursprunget i Rockefeller familjens förmögenhet i sin bok The Rockefeller Syndrome (1968). Lundberg hävdar med hjälp av sina forskningsresultat att en liten grupp av 60 sammankopplade amerikanska familjer kontrollerar de vanliga medierna, USAs ekonomi och har ett okontrollerat ​​inflytande över amerikanska politiska institutioner.

En lite tidigare kritiker av Rockefeller familjen än Ferdinand Lundberg, var borgmästaren John Francis Hylan som dock inte skrev någon akademisk studie i frågan men som talade ut om sitt missnöje till folkmassorna.

I en artikel med rubriken ”HYLAN TAR STÄLLNING I NATIONELLA FRÅGOR”, citerar New York Times, i en artikel från 27 mars 1922 (sid. 3), borgmästaren i New York, John Francis Hylan,

’Theodore Roosevelts varning är mycket aktuell idag: den verkliga faran i vår republik är den osynliga regering som sprider ut sig som en slemmig bläckfisk över hela staden, Staten och nationen. Precis som riktiga bläckfiskar arbetar de bakom en ridå de själva har skapat. Den håller i sina långa och kraftfulla tentakler våra ledande befattningshavare, våra lagstiftande organ, våra skolor, våra domstolar, våra dagstidningar och alla myndigheter som har skapats för att skydda allmänheten. Den vrider sig i mörkrets käftar och kan därigenom bättre greppa regeringstyglarna, säkerställa att lagstiftning som gynnar korrupta affärsverksamheter genomdrivs, ostraffat bryta mot lagen, kväva pressen och nå in i domstolarna. För att övergå från att endast generalisera, låt mig säga att denna bläckfisks huvud är Rockefeller-Standard Oils intressen och en liten grupp av mäktiga banker som normalt kallas för internationella bankirer.

’Detta lilla kotteri av mäktiga internationella bankirer styr så gott som hela USAs regering i sina egna själviska syften. De kontrollerar i praktiken båda partierna, skriver politiska plattformar, använder ledande män i privata organisationer och tar till varje trick för att nominera endast sådana kandidater till höga offentliga ämbeten som kan kontrolleras av korrupta storföretags befallningar. De blundar för centraliseringen av regeringsmakten, i teorin att en liten grupp av särskilt utvalda och hemligen kontrollerade individer vid makten lättare kan hanteras än en stor grupp bland vilka det med största säkerhet kommer att finnas män som månar om statens bästa. ’Dessa internationella bankirer och Rockefeller-Standard Oils intressen kontrollerar en majoritet av landets tidningar och tidskrifter. De använder spalterna i dessa tidningar för att tvinga till underkastelse eller driva ut ur de offentliga ämbetena dem som vägrar att lyda befallningarna från de mäktiga och korrupta kotterierna som utgör den osynliga regeringen”.

Under tidigt 1960-tal gjorde den omtalade amerikanska historikern, CFR-medlemmen och insidern Carroll Quigley omfattande forskning för sin encyklopediska Tragedi och Hopp: En Historia om Världen i Vår Tid (Tragedy and Hope: A History of the World in Our Time). Tragedy and Hope återberättade, i över 1300 tätskrivna sidor med litet tryck, om hur en kader av extremt välbärgade och mäktiga individer successivt kom till makten. Några var bankirer, andra började inom andra industrier men kom in i bankvärlden eftersom det var där den riktiga makten fanns. De handlade oftast bakom scenen, inte som rikens politiska elit men som en internationell elit – eller superelit. För dem blev naturliga gränser och lojaliteter allt mer meningslösa.

När den första stora exponeringen av skuggregeringen och CIA dök upp 1964 med publiceringen av The Invisible Government av journalisterna David Wise och Thomas B. Ross, övervägde CIA att köpa hela trycket för att hålla boken borta från allmänheten, men till slut bestämde de sig för att inte göra det. ”I en utsträckning som bara precis har börjat att uppfattas formar denna skuggregering livet för 190 000 000 amerikaner” skriver författarna Wise och Ross i bokens ingress. ”Större beslut som involverar fred och krig äger rum borta från allmänhetens insyn. En informerad medborgare kan komma att misstänka att USA:s utrikespolitik ofta arbetar offentligt i en riktning och i hemlighet genom den osynliga regeringen i precis motsatt riktning.”

Den amerikanska vänsterpolitikern William Jennings Bryan skrev redan 1924 hur där existerade en osynlig regering i Wall Street som utövade stor makt över de båda partierna och 1954 varnade Senator William Jenner under ett tal att ”Vägen till total diktatur i Förenta staterna idag kan läggas genom strikt rättsliga medel, osynliga och okända av kongressen, presidenten, och folket …. Utåt har vi en konstitutionell regering, opererande inom vår regering och politiska system, har vi ett annat organ som representerar en annan form av regering…” Fyra amerikanska presidenter varnade också för denna osynliga regering och dolda makt som vi kommer att se i nästa artikel.

Arthur Selwyn Miller, var en auktoritet på konstitutionell rätt, Miller var professor i konstitutionell rätt vid National Law Center av George Washington University Law School i Washington från 1961 till 1978. Han vittnade ofta vid utfrågningar i kongressen och var en konsult till en rad kongress och president kommittéer. Han skrev år 1987 i sin bok The Secret constitution and the need for constitutional change, ”… de som formellt styr tar sina signaler och kommandon, inte från väljarkåren som ett kollektiv, men från en liten grupp män (plus några kvinnor).

Denna gruppen kallas för etablissemanget. Den finns trots att dennes existens starkt förnekas, det är en av hemligheterna av den amerikanska samhällsordningen. En andra hemlighet är det faktum att förekomsten av etablissemanget – den härskande klassen – inte är menat att diskuteras. En tredje hemlighet ligger implicit i vad som sagts – att det egentligen bara finns ett politiskt parti av någon betydelse i USA, ett som har blivit kallat för egendom partiet, republikanerna och demokraterna är i själva verket två grenar av samma (hemliga) parti.”

Ibland benämnd ”Analys av Makteliten” eller ”Etablissemangsstudier,” denna undersökning av kausala relationer angående naturen och vidden av politisk makt, vilka som har den och hur den är utövad, är kritisk för att förstå sambandet mellan Staten och organiserad brottslighet. Där finns en likhet mellan denna analys och vad forskaren Peter Dale Scott kallar ”Djup Politik,” den kritiska undersökningen av den förtroliga verkligheten bakom ytliga sken, ett försök att avmaskera maktens sanna ansikte, avslöja eliten bland sociala, ekonomiska, och finansiella grupper och individer som drar nytta av tvånget Staten utövar.

Etablissemanget som koncept användes först i England med hänsyftning till den etablerade (eller officiella) statskyrkan, den Anglikanska Kyrkan eller Church of England, skapad av den orättmätiga  härskaren och söndraren Henry Tudor under den protestantiska reformationen. 1800-talsförfattaren William Cobbett utökade senare konceptet till att inkludera de nätverk av finansiella institut relaterade till Bank of England, elitiska allmänna skolor och klubbar, och publikationsorgan (såsom ”den gamla Times”) den styrande aristokratin använde för att träna och upprätthålla sin oligarkiska byråkrati vilken bemannade det Brittiska Imperiet. Cobbett benämnde denna maktelit ”Saken.”

Som Leonard och Mark Silk observerade i deras mästerliga bok, Det Amerikanska Etablissemanget, anpassade den brittiska 1900-talshistoriken A. J. P. Taylor senare Cobbetts ”Saken” till ”Etablissemanget” i en artikel från 1953 i The New Statesman, uppföljt av journalisten Henry Fairlies användning av termen i The Spectator 1955.

Det breda konceptet blev snart brukat av en vidsträckt mängd amerikanska analytiker med de rådande makthavarna som sin fokus, dessa var bl.a. Richard H. Rovere, C. Wright Mills, Dan Smoot, Phyllis Schlafly, Carroll Quigley, John Kenneth Galbraith, och G. William Domhoff.

Dessa författare erkände att emedan Första Tillägget i amerikanska konstitutionen förbjuder ett religiöst etablissemang, har den amerikanska nationen i sanning, likt sin brittiska kusin på andra sidan dammen, ett Etablissemang, komplett med sin egna teologiska kanon och doxologi för statsmannaskap och spioneri. Dess ”Vatikan” är Council of Foreign Relations. Dess primära källa av förmögenhet och allmosor har varit Morgans och Rockefellers finansiella imperium, vilka skapade Federal Reserve, den stora möjliggöraren av välfärds-krigsstaten. Många av dess främsta seminarister studerade vid Ivy Leagues institutioner såsom Harvard, Princeton, eller Columbia; vissa i synnerhet, vid Yale där de blev initierade i Skull and Bones.

Den politiska forskaren Andrew Bacevichs bok, Washington Rules, vilken summerar och blottlägger ”reglerna” och ”credot” för den amerikanska utrikespolitikens etablissemang, är ett annat fint exempel på analys av makteliten eller ”etablissemangsstudier.” Bacevich koncentrerar sig på den omedelbara efterkrigseran i historien, spårar etablissemangets tvåpartiska ”utrikespolitiska konsensus” i Kalla Kriget fram till Bush/Obamas krig mot terrorism. Han ser detta som den kritiska dräktighetstiden, en tid som implementerar ”det amerikanska århundradet” som Henry Luce skrev om, av Trumanadministrationens skapande av den nationella säkerhetsstaten och dess doktrin om inneslutning som en offentlig anledning för global politisk inblandning och ett militärindustriellt komplex (och George F. Kennans, Robert A. Lovetts, och Dullesbrödernas hemliga policy om rollback eller befrielse genom hemliga operationer utförda av OPC och CIA).

Men etablissemangets regler och credo skissades på papyrus långt innan 1948. De lades fram av visionära profeter för vinning, plundring och imperium femtio år tidigare, under spansk-amerikanska kriget och det filippinska upproret mot amerikanerna.

En central figur var den lömske Elihu Root, senare förste ordförande i Council on Foreign Relations, som likt sina interventionistiska, krigsförbrytande medkumpaner Theodore Roosevelt och Barack Obama, var mottagare av Nobels fredspris. Han var Etablissemangets missbrukade arketyp i kategorin ”vis man”, gammalmedias beteckning på utvalda tjänare till makten som sträcker sig från Root till den nyligen avlidna Richard Holbrooke – Specialrepresentant för Afghanistan och Pakistan, medlem i Trilateral Commussion och Council on Foreign Relations, före detta verkställande direktör för Lehman Brothers och styrelseledamot för AIG till juli 2008 (precis före räddningspaketen).

Före Trumanregimens uppmärksammade ”vise man” kom den äldre erans ”de fyra evangelisterna”. Ledd av Elihu Root, hans protégé ”överste” Henry L. Simpson, tillsammans med ”överste” Edward M. House och Raymond B. Fosdick, denna småkända fyran var de riktiga arkitekterna bakom det Amerikanska Etablissemanget och dess interventionistiska gospel om välfärds-krigsstaten. Det är de som skrivit dess credo vilket har transformerat den amerikanska republiken till ett smutsigt och överdimensionerat imperium.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här