När den första stora exponeringen av skuggregeringen och CIA dök upp 1964 med publiceringen av The Invisible Government av journalisterna David Wise och Thomas B. Ross, övervägde CIA att köpa hela trycket för att hålla boken borta från allmänheten, men till slut bestämde de sig för att inte göra det. ”I en utsträckning som bara precis har börjat att uppfattas formar denna skuggregering livet för 190 000 000 amerikaner” skriver författarna Wise och Ross i bokens ingress. ”Större beslut som involverar fred och krig äger rum borta från allmänhetens insyn. En informerad medborgare kan komma att misstänka att USA:s utrikespolitik ofta arbetar offentligt i en riktning och i hemlighet genom den osynliga regeringen i precis motsatt riktning.”
Den amerikanska vänsterpolitikern William Jennings Bryan skrev redan 1924 hur där existerade en osynlig regering i Wall Street som utövade stor makt över de båda partierna och 1954 varnade Senator William Jenner under ett tal att ”Vägen till total diktatur i Förenta staterna idag kan läggas genom strikt rättsliga medel, osynliga och okända av kongressen, presidenten, och folket …. Utåt har vi en konstitutionell regering, opererande inom vår regering och politiska system, har vi ett annat organ som representerar en annan form av regering…” Fyra amerikanska presidenter varnade också för denna osynliga regering och dolda makt, Franklin D. Roosevelt, Woodrow Wilson, Theodore Roosevelt samt John F. Kennedy och det är på grund av dessa mäktiga politiker och ett par berömda journalister och forskare som vi idag förstår vad djup politik är för något och hur politiken globalt inte kontrolleras i det stora hela av varken presidenter eller folkvalda politiker inom partier istället är det komplexa global webb av ”regeringsnätverk”.
Arthur Selwyn Miller, var en auktoritet på konstitutionell rätt, Miller var professor i konstitutionell rätt vid National Law Center av George Washington University Law School i Washington från 1961 till 1978. Han vittnade ofta vid utfrågningar i kongressen och var en konsult till en rad kongress och president kommittéer. Han skrev år 1987 i sin bok The Secret constitution and the need for constitutional change, ”… de som formellt styr tar sina signaler och kommandon, inte från väljarkåren som ett kollektiv, men från en liten grupp män (plus några kvinnor).
Denna gruppen kallas för etablissemanget. Den finns trots att dennes existens starkt förnekas, det är en av hemligheterna av den amerikanska samhällsordningen. En andra hemlighet är det faktum att förekomsten av etablissemanget – den härskande klassen – inte är menat att diskuteras. En tredje hemlighet ligger implicit i vad som sagts – att det egentligen bara finns ett politiskt parti av någon betydelse i USA, ett som har blivit kallat för egendom partiet, republikanerna och demokraterna är i själva verket två grenar av samma (hemliga) parti.”
Ibland benämnd ”Analys av Makteliten” eller ”Etablissemangsstudier,” denna undersökning av kausala relationer angående naturen och vidden av politisk makt, vilka som har den och hur den är utövad, är kritisk för att förstå sambandet mellan Staten och organiserad brottslighet. Där finns en likhet mellan denna analys och vad forskaren Peter Dale Scott kallar ”Djup Politik,” den kritiska undersökningen av den förtroliga verkligheten bakom ytliga sken, ett försök att avmaskera maktens sanna ansikte, avslöja eliten bland sociala, ekonomiska, och finansiella grupper och individer som drar nytta av tvånget Staten utövar.
Etablissemanget som koncept användes först i England med hänsyftning till den etablerade (eller officiella) statskyrkan, den Anglikanska Kyrkan eller Church of England, skapad av den orättmätiga härskaren och söndraren Henry Tudor under den protestantiska reformationen. 1800-talsförfattaren William Cobbett utökade senare konceptet till att inkludera de nätverk av finansiella institut relaterade till Bank of England, elitiska allmänna skolor och klubbar, och publikationsorgan (såsom ”den gamla Times”) den styrande aristokratin använde för att träna och upprätthålla sin oligarkiska byråkrati vilken bemannade det Brittiska Imperiet. Cobbett benämnde denna maktelit ”Saken.”
Som Leonard och mark Silk observerade i deras mästerliga bok, Det Amerikanska Etablissemanget, anpassade den brittiska 1900-talshistoriken A. J. P. Taylor senare Cobbetts ”Saken” till ”Etablissemanget” i en artikel från 1953 i The New Statesman, uppföljt av journalisten Henry Fairlies användning av termen i The Spectator 1955.
Det breda konceptet blev snart brukat av en vidsträckt mängd amerikanska analytiker med de rådande makthavarna som sin fokus, dessa var bl.a. Richard H. Rovere, C. Wright Mills, Dan Smoot, Phyllis Schlafly, Carroll Quigley, John Kenneth Galbraith, och G. William Domhoff.
Dessa författare erkände att emedan Första Tillägget i amerikanska konstitutionen förbjuder ett religiöst etablissemang, har den amerikanska nationen i sanning, likt sin brittiska kusin på andra sidan dammen, ett Etablissemang, komplett med sin egna teologiska kanon och doxologi för statsmannaskap och spioneri. Dess ”Vatikan” är Council of Foreign Relations. Dess primära källa av förmögenhet och allmosor har varit Morgans och Rockefellers finansiella imperium, vilka skapade Federal Reserve, den stora möjliggöraren av välfärds-krigsstaten. Många av dess främsta seminarister studerade vid Ivy Leagues institutioner såsom Harvard, Princeton, eller Columbia; vissa i synnerhet, vid Yale där de blev initierade i Skull and Bones.
Den politiska forskaren Andrew Bacevichs bok, Washington Rules, vilken summerar och blottlägger ”reglerna” och ”credot” för den amerikanska utrikespolitikens etablissemang, är ett annat fint exempel på analys av makteliten eller ”etablissemangsstudier.” Bacevich koncentrerar sig på den omedelbara efterkrigseran i historien, spårar etablissemangets tvåpartiska ”utrikespolitiska konsensus” i Kalla Kriget fram till Bush/Obamas krig mot terrorism. Han ser detta som den kritiska dräktighetstiden, en tid som implementerar ”det amerikanska århundradet” som Henry Luce skrev om, av Trumanadministrationens skapande av den nationella säkerhetsstaten och dess doktrin om inneslutning som en offentlig anledning för global politisk inblandning och ett militärindustriellt komplex (och George F. Kennans, Robert A. Lovetts, och Dullesbrödernas hemliga policy om rollback eller befrielse genom hemliga operationer utförda av OPC och CIA).
Men etablissemangets regler och credo skissades på papyrus långt innan 1948. De lades fram av visionära profeter för vinning, plundring och imperium femtio år tidigare, under spansk-amerikanska kriget och det filippinska upproret mot amerikanerna.
En central figur var den lömske Elihu Root, senare förste ordförande i Council on Foreign Relations, som likt sina interventionistiska, krigsförbrytande medkumpaner Theodore Roosevelt och Barack Obama, var mottagare av Nobels fredspris. Han var Etablissemangets missbrukade arketyp i kategorin ”vis man”, gammalmedias beteckning på utvalda tjänare till makten som sträcker sig från Root till den nyligen avlidna Richard Holbrooke – Specialrepresentant för Afghanistan och Pakistan, medlem i Trilateral Commussion och Council on Foreign Relations, före detta verkställande direktör för Lehman Brothers och styrelseledamot för AIG till juli 2008 (precis före räddningspaketen).
Före Trumanregimens uppmärksammade ”vise man” kom den äldre erans ”de fyra evangelisterna”. Ledd av Elihu Root, hans protégé ”överste” Henry L. Simpson, tillsammans med ”överste” Edward M. House och Raymond B. Fosdick, denna småkända fyran var de riktiga arkitekterna bakom det Amerikanska Etablissemanget och dess interventionistiska gospel om välfärds-krigsstaten. Det är de som skrivit dess credo vilket har transformerat den amerikanska republiken till ett smutsigt och överdimensionerat imperium.
Precis som Laurence H. Shoup har bevisat i sina ledande studier av CFR så finns där som den akademiska historikern och CFR-medlemmen Carroll Quigley med sin djupa insider information och förståelse som han avslöjade på 60-talet en hemlig plan och per definition en konspiration av makteliten att ta kontroll över världens alla politiska och ekonomiska system, och som tidigare nämnt är något majoriteten av jordens befolkning starkt motsätter sig och vilket är de viktigaste problemet som hotar den fria världen idag enligt våra moderna akademiker vars studier vi måste uppmärksamma allmänheten om.
Quigley uttalade att avsikten och målen för den grupp han profilerade, förknippad med Wall Street och City of London och Cecil Rhodes superimperialism, var ”till stor del berömvärda”, trots att medlemmar i gruppen förklarade i uttalanden som dokumenterades av New York Times 1902 att de bildade sitt hemliga sällskap i syfte att ”gradvis absorbera världens rikedomar”. (New York Times 1902, April 9, MR. RHODES’S IDEAL OF ANGLO-SAXON GREATNESS; Statement of His Aims, Written for W.T. Stead In 1890.)
I modern tid vet vi tack vare forskningen av Anne-Marie Slaughter, Janine R. Wedel, James S. Henry, Laurence H. Shoup och andra att denna agendan av den härskande klassens elitnätverk att absorbera enorma delar av världens resurser och införandet av allt mer tät kontroll över regeringsfunktioner på global nivå utanför de demokratiska processerna är en fullt levande agenda av en maktelit som inte har tappat sitt inflytande.
Med hjälp av ett överförande av rikedomar från imperiets profit till en liten affärselit har de skapat ett allt mer hårdare järngrepp om inte bara sin egna men även resten av världens stater och institutioner med hjälp av som president Kennedy förklarade, dolda metoder, precis så som moderna prisbelönta forskare som Janine R. Wedel konstanterat. Som dagligen enligt Janine R. Wedel fattar offentliga beslut utan offentligt godkännande och delaktighet, dessa manipulatörer både syns på framsidorna och fungerar bakom kulisserna. Oavsett var de manövrerar, flyter de mellan den en gång heliga gränsen mellan det statliga och det privata.
Totalt har James S. Henry kunnat estimera att eliten har minst $21 biljoner av orapporterade privata finansiella förmögenheter. Detta belopp motsvarar storleken på USA:s och Japans ekonomier kombinerat. Det kan vara så mycket som $32 biljoner av dolda finansiella tillgångar. Färre än 100.000 människor – det vill säga 0,001% av världens befolkning, kontrollerar över 30% av världens finansiella förmögenhet. Som Henry skriver “Sannerligen fler enskilda medlemmar i denna privata elit kan anta många av de samma attributen som multinationella företag (MNCs), medans även MNCs har blivit mer som privatpersoner, såvitt politiska rättigheter är berörda.
Detta innebär att super-rika individer alltmer agerar som medborgare i flera länder på en gång, även om de kan vara bosatta ”ingenstans” för dessa ändamål; att de har möjlighet att flytta snabbt över gränserna; och att de har möjlighet att förvärva ”representation utan beskattning,” förmågan att utöva lokal politisk inflytande i flera jurisdiktioner, oberoende av vilken skatt de betalar i en viss jurisdiktion.
Det innebär också att som en grupp har denna gränsöverskridande elit i princip ett starkt egenintresse i att puffa för en svagare inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt svagare statlig reglering, mer ”öppna” marknader och svagare restriktioner för politiskt inflytande och kampanjutgifter över gränserna – med en enorm ”transnationell arme” av privata banker, advokatbyråer, revisionsbyråer, lobbyister och PR-firmor redo att göra sin budgivning. Alltså ger den objektiva ökningen av global ojämlikhet av individuell rikedom som vi har börjat mäta här tillståndet att fråga en mängd frågor om de resulterande politiska och sociala konsekvenserna på den traditionella nationalstaten.”
Faktum är att det är tvärtom till vad de flesta journalister idag tror om Elit-forum som i Davos att det är “den gamla goda pojkklubben” där eliten diskuterar saker mest öppet mellan varandra. Istället är verkligheten den som historikern Dino Knudsen bland andra visar att eliten i hemlighet formar världspolitiken och sätter på sina möten dagordningar som regeringarna sedan genomför utanför offentlighetens ljus eftersom de inte vill låta sig styras av den offentliga opinionen.
Wall Street som uppgör en mycket stor del av den djupa staten i USA och som kontrollerar de båda partierna och har en stark koppling till den mäktiga tankesmedjan Council on Foreign Relations (CFR) och har varit starkt kontrollerat av den amerikanska bank familjen J.P. Morgan utöver familjen Rockefeller. Tysk-judiska privata bankeliter {särskilt investeringsbanken Kuhn och Loeb} konkurrerade tidigt med den kristet protestantiska anglocentriska Morgan Bank och deras associerade bankpartners och deras sociala, utbildningsmässiga, internationella och politiska kontakter {helt och hållet på grund av deras judiska tro} och gjorde att de inte var medlemmar i “klubben”. Vissa affärer behövde förmedlas av dem och JP Morgan och deras partners gav dem en motvillig respekt för deras affärssinne, men de betraktades ändå som utomstående som måste tolereras. De var judar och kunde inte vara “medlemmar i klubben”.
En tydlig historia som visar att man delvis var väldigt fientlig mot israel vid uppbyggandet av USA:s skuggregering var hur USA i mitten av 1900-talet knappt tre år efter judarna hade avslutat deras lidande av nazisternas slutgiltiga lösning då startades det israeliska självständighetskriget (även känt som kriget 1948) där USA och Storbritannien konspirerade mot israel tillsammans med en stor koalition av arabiska arméer som var styrda av tyska nazistiska officerare och mördare som erhållits genom Gehlen nätverket, inklusive SS-Sturmbannführer Alois Brunner. Sedan slutet av andra världskriget har USA agerat genom ombud för att antingen omintetgöra vänsterrevolter eller för att störta ”fientligt sinnade” regeringar, t.ex. de stater som Washington och de multinationella företag de tjänar anser utgör ideologiska konkurrenter.
Historiskt sett har den amerikanska icke-konventionella krigföringsdoktrinen [unconventional warfare (UW) doctrine] utvecklats utifrån nazistiska erfarenheter av att bemöta ”frihetskämpar” i olika länder i Europa under andra världskriget. Som analytikern och forskaren Michael McClintock redogör i sin viktiga undersökning av ämnet, den amerikansk icke-konventionella krigföringen har lånat mycket från de metoder som användes av Wehrmacht och SS för att terrorisera civilbefolkningar, och, kanske ännu viktigare, att ta över lokala falanger för att bekämpa motståndsrörelser. Armédepartementets ”A Study of Special and Subversive Operations” (november 1947) var en tidig utvärdering av de lärdomar som dragits från andra världskriget i fråga om det Kalla krigets auktoritativ. (Instruments of Statecraft: U.S. Guerrilla Warfare, Counterinsurgency, Counterterrorism, 1940-1990, New York: Pantheon Books, 1992, s. 59)
Det fascistiska övervåldet av krigseliter och den härskande klassens globalismen och dess påverkan på konflikter och nuvarande våld i städer i Asien, Europa, Nord- och Sydamerika och Mellanöstern, spåras bak i tiden och orsakas inte av dessa städers rikedomsskillnader. Boken Globalization, Violence and the Visual Culture of Cities av professor Christoph Lindner illustrerar tydligt att detta våld inte kommer från deras medfödda stadsförhållande utan snarare från tidigare missnöjen i samband med kolonialism, imperialism, rasism och andra mänskliga brister.
Den osynliga regeringens uppkomst och imperiets evolution – Del 4
