David Webb är en amerikansk investerare med stor erfarenhet som nu är bosatt i Sverige. David har upptäckt hur internationella intressen har manipulerat marknader historiskt och har skrivit ned sina insikter i boken The Great Taking.
Boken erbjuder en djupgående utforskning av en komplex och djärv plan som kretsar kring den globalt synkrona skuldackumuleringens supercykel. I grunden fokuserar boken på stölden av värdepapper, som omfattar alla finansiella tillgångar, pengar som hålls i banker, aktier, obligationer och offentliga företags underliggande egendom, inklusive lager, utrustning, mark, mineralfyndigheter, uppfinningar och immateriella rättigheter. Dessutom är privatägda personliga och fasta egendomar, finansierade genom alla skuldnivåer, samt tillgångar i skuldfinansierade privatägda företag, också mål för beslag. Omfattningen av denna plan gör den till den största erövringen och underkastelsen i världshistorien, om den ens skulle nå delvis framgång.
Det som utmärker denna nuvarande situation är insikten att vi lever i ett hybridkrig som i första hand genomförs genom bedrägeri, som syftar till att uppnå krigsmål med minimal energiinsats. Detta krig är dock inte riktat mot andra nationalstater; snarare är den riktad mot hela mänskligheten. Konsolideringen av privata, tätt hållna kontroll över alla centralbanker, och följaktligen allt skapande av pengar, har gett ett extremt litet antal individer makten att manipulera och kontrollera alla politiska partier, regeringar, underrättelsetjänster, deras otaliga frontorganisationer, militärer, polisstyrkor, stora företag och media. Dessa drivkrafter utför noggrant sina planer under loppet av decennier, samtidigt som de bibehåller en ogenomskinlig kontrollnivå och förblir dolda från offentlig granskning.
Boken uppmärksammar historiska prejudikat för sådana avsikter, utformningar och det fruktansvärda utförandet av liknande planer. Genom att undersöka det tidiga 1900-talet, präglat av stora krig och ekonomisk depression, kan man hitta en plan för avsikten bakom den utropade ”Great Reset”. Den nuvarande planen introducerar dock stora innovationer som kommer att underlätta en aldrig tidigare skådad koncentration av rikedom och makt genom deprivation. Det ställer en fråga: Hur kunde förutsägelsen om att inte äga någonting, som djärvt proklamerades av World Economic Forum, gå i uppfyllelse? Svaret ligger inte i bekvämligheten med att hyra, utan i en större berättelse som utvecklas med kollapsen av varje finansbubbla och efterföljande kris. Skulden för dessa kriser läggs kollektivt på samhällets axlar, och tillskriver dem våra omättliga önskningar och lever över våra tillgångar.
I efterdyningarna av dessa kriser framställs ”myndigheterna” och ”tillsynsmyndigheterna” som att de tappert kämpat för att skydda samhället från våra egna ”djurandar”, trots att de till slut misslyckats. De kan inte ställas till svars eller åtalas för sina misslyckanden, eftersom vi i slutändan alla bär skulden.
Kostnaden efter den nästa stora kraschen kommer att vara överlämnandet av all personlig egendom eller vad individer trodde var deras egendom. Begreppet Central Bank Digital Currency introduceras, som via smartphones, vilket ger ett kontrollmedel under täckmantel av bekvämlighet.
Sammantaget fungerar den här boken som en omfattande undersökning av den globala skuldackumulationens supercykel och de långtgående konsekvenserna av en plan för att ta värdepapper, konsolidera makten och omforma samhället. Den uppmanar läsarna att kritiskt bedöma krafterna som verkar och överväga konsekvenserna av en värld där ägande och kontroll är koncentrerat i händerna på ett fåtal utvalda.
Hur förlorade vi rätten till vår egendom? I slutet av 1960-talet bildades en kommitté känd som BASIC (Banking and Securities Industry Committee) för att ta itu med de utmaningar som ”papperskrisen” medförde. Hanteringen av fysiska aktiebrev hade blivit allt mer betungande, vilket orsakade handelsstopp på New York-börsen. Som ett resultat krävde lagstiftare statligt ingripande i processen. I BASIC-kommitténs rapport föreslogs en lösning: övergång från fysiska aktiebrev till datoriserade överföringar av äganderätter som underlättas av ett trustbolag, som skulle hålla de underliggande certifikaten i ett immobiliserat tillstånd.
Där skapades konceptet ”Security Entitlement” som har möjliggjort den största underkuvande i världshistorien. Traditionellt har omsättbara finansiella instrument erkänts som personlig egendom, vanligen kallad ”värdepapper” (Securities). Dessa är numera inte privat egendom, utan set som ”rättigheter till värdepapper” (Security Entitlement). Du har rätt att ta del av avkastning, men du står inte som ägare.
För att illustrera detta, låt oss överväga en analogi: Föreställ dig att du köper en bil direkt med kontanter, under förutsättning att du äger full äganderätt. Men på grund av ett nyuppfunnet juridiskt koncept får bilhandlaren behandla ditt fordon som sin tillgång och använda det som säkerhet för att säkra lån för sina egna ändamål. Nu, om bilhandlaren går i konkurs, kan ditt fordon, tillsammans med alla andra bilar som säljs av återförsäljaren, tas i beslag av vissa säkrade borgenärer utan att det behövs en domstolsprövning. Denna befogenhet att ta din bil i händelse av återförsäljarens konkurs har fastställts som absolut genom rättssäkerhet.
Denna analogi belyser hur säkerhetsrätts-konstruktionen har möjliggjort en maktöverföring, vilket gör det möjligt för säkrade borgenärer (De största bankerna som JP Morgan) att beslagta tillgångar utan samma skyddsnivå som traditionellt ges för personlig egendom. Det är en anmärkningsvärd förändring i det juridiska landskapet, med betydande konsekvenser för individuellt ägande och potentialen för förlust av värdepapper i fall av ekonomisk nöd.
Majoriteten av värdepapper som hålls på depåkonton, pensionsplaner och investeringsfonder är nu inlagda som säkerhet för det expansiva derivatkomplexet. Själva storleken på detta komplex, som överträffar hela den globala ekonomin, överstiger de tillgängliga resurserna. Illusionen av säkerhet upprätthålls genom en kedja av hypotekering och omhypotekering, där samma underliggande kundsäkerhet återanvänds flera gånger av säkrade borgenärer. Faktum är att dessa borgenärer, fullt medvetna om detta arrangemang, har krävt ännu större tillgång till klienttillgångar som säkerhet.
I händelse av en betydande kollaps, ofta kallad ”The Everything Bubble”, kommer värdepapper att sopas upp i stor skala. De nödvändiga mekanismerna för att underlätta denna process finns redan på plats, och rättssäkerhet har upprättats för att säkerställa att värdepapperkan tas i beslag omedelbart utan rättslig prövning, med denna befogenhet exklusivt reserverad för enheter som kategoriseras som den ”skyddade klassen” i domstolshandlingar. Även sofistikerade professionella investerare som hade intrycket att deras värdepapper var segregerade (säkrade genom sidosättning) kommer att finna sig oskyddade.
Denna orkestrerade omstörtning av äganderätten krävde noggrann planering och genomförande under flera decennier. Det började i USA med ändringar av Uniform Commercial Code (UCC) i alla 50 delstater. Även om denna strävan krävde betydande ansträngningar under många år, genomfördes den i tysthet, utan att det behövdes en handling från kongressen.
Värdepappersförvaring har traditionellt sett krävt att förvaringsinstitut har tillräckligt med värdepapper för att uppfylla alla klientkrav. I många EU-jurisdiktioner upprätthålls denna standard genom att ge investerare äganderätt över de värdepapper de innehar. Detta säkerställer att investerare har rättsliga anspråk på sina värdepapper och kan hävda sina äganderätter vid behov.
Genom en ”harmonisering” av lagar har dessa regler under flera skeden tagit sig in i Europeisk och Svensk lagstiftning och idag så har de flesta jurisdiktioner ändrat lag så att värdepapper inte längre kan anses vara privat egendom.
Haags värdepapperskonvention, även känd som konventionen, skapades 2002 som ett internationellt fördrag för att hantera rättslig osäkerhet i gränsöverskridande värdepapperstransaktioner. Den introducerade en ny lagkonfliktregel kallad ”Place of the Relevant Intermediary Approach” (PRIMA) specifikt för värdepapperstransaktioner. PRIMA utformades för att förhindra potentiella problem med nationella lagar som skulle kunna göra det möjligt för ägare att återkräva sina tillgångar som används som säkerhet av borgenärer.
För att uppnå det önskade målet med gränsöverskridande rörlighet, skapas kopplingar mellan nationella värdepapperscentraler och internationella centraler (ICSD). Detta möjliggör överföring av juridiskt ägande av kundens värdepapper från den nationella värdepapperscentralen, samt utnyttjande av kundsäkerheter. I detta arrangemang upprätthåller kunderna ”äganderätt” i värdeandelssystemet för den nationella värdepapperscentralen, medan värdepappren hålls i poolad form på ICSD-nivå. Poolad form inebär att värdepapper läggs i en gemensam pot. Denna inställning möjliggör tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster, liknande den amerikanska modellen där förvaringsinstitut har konton hos DTC, som innehar värdepapper i poolad form och fungerar som en ICSD.
Låt oss undersöka utvecklingen relaterade till Euroclear i Finland och Sverige. Tidigare hade dessa länder rättssystem och nationella register som skyddade värdepappersägare genom att säkerställa att deras värdepapper inte kunde användas som säkerhet utan deras uttryckliga medgivande. Men 2006 identifierades Sverige och Finland med problematiska lagar när det gäller äganderätt till värdepapper.
År 2008 förvärvade Euroclear Nordic Central Security Depository (NCSD), som ägde de centrala värdepappersdepåerna i Finland (Suomen Arvopaperikeskus Oy eller APK) och Sverige (VPC AB). Dessa lokala värdepapperscentraler är nu kopplade till Euroclear Bank SA/NV, som fungerar som en värdepapperscentral enligt belgisk lag.
Enligt CSDR är kontoleverantörer skyldiga att avslöja skyddsnivåerna och tillhörande kostnader för olika nivåer av segregering av värdepapperskonton hos centrala värdepappersförvarare. Skandinaviska Enskilda Banken AB (SEB) lämnar sådan information för värdepapperscentraler i Sverige, Danmark, Finland, Norge, Euroclear Bank SA/NV och Clearstream Banking S.A.
Här avslöjas dock några chockerande aspekter. I den osannolika händelse av värdepappersbrist kan klienter inte ha separationsrätt och kan betraktas som osäkra borgenärer utan företräde till tillgångarna i ett konkursbo.
Belgisk lag ger National Bank of Belgium privilegium över Euroclear Bank SA/NV:s egna värdepapper för att täcka situationer där de värdepapper som banken innehar för deltagarnas räkning är otillräckliga för att täcka deras faktiska innehav. Som ett resultat av detta undergrävdes äganderätten till värdepapper i Sverige och Finland under sex år avsiktligt. Dessa länder övergick från att ha starka äganderätter till värdepapper till att inte ha några äganderätter utöver ett konstlat utseende av ägande.
Under 2014 gjordes betydande förändringar i svensk lag, vilket sammanföll med EU:s direktiv om värdepapperscentraler. Dessa nya bestämmelser ger den lokala värdepapperscentralen rättslig befogenhet och ett brett utrymme att överföra laglig kontroll över kundtillgångar som värdepapper till värdepapperscentralen utan kontoinnehavarens vetskap eller godkännande. Följaktligen kan svenska medborgare inte inneha svenska statsobligationer som sin egendom i Sverige utan exponering för kontoleverantörens, den lokala värdepapperscentralen eller värdepapperscentralens insolvens. Svenska medborgares värdepapper slås effektivt samman med värdepapper som används som säkerhet på annat håll.
Slutsatsen efter att ha studerat dessa förändringar av internationell lagstiftning är tydlig. Detta möjliggör att vid en eventuell och förväntad krasch av derevatmarknaden, med stora bankkrascher, så kan alla värdepapper och annan egendom som är satt som säkerhet, snabbt och utan invändningar, överföras i händerna på ett fåtal globala banker. Detta gäller både i USA och länder i EU. Inget land ska ha möjlighet att komma undan och göra motstånd.
Läs hela boken på thegreattaking.com
Mikael Cromsjö, Den stora stölden
Vaken.se
