Den svenska statskuppen – Del 1

Det här är historien om hur ett gäng makthavare för inte så länge sedan utförde en statskupp i Sverige och hur de flesta politiker och svenskar inte ens märkte det, förrän det var för sent.

Låt oss börja från början:

På 1930-talet medförde den ekonomiska krisen efter börskraschen 1929 depression och växande arbetslöshet. Tidigare hade den svenska kronan varit knuten till guldmyntfotenheten, det vill säga ett penningsystem där valutaenheten bundits i ett visst förhållande till guld. Systemet avsåg att medföra stabilisering av penningvärdet och stabila växelkurser mellan länder med guldmyntfot. Det här systemet inskränkte också mindre nogräknade politikers inflytande på finanspolitiken eftersom en fast värdemätare på valutan gav små möjligheter att bedriva en inflationsdrivande politik för att främja statens intressen på medborgarnas bekostnad.

Under de här åren var den så kallade makroekonomiska utvecklingen i världsekonomin framgångsrik. Det rådde rätt hög tillväxt, prisnivån var stabil och räntorna låga, samtidigt som den finansiella marknaden i världen hanterade stora flöden av kapital utan destabiliserande spekulation mot de fasta valutakurserna. Nationalekonomen John Maynard Keynes utvecklade en teori som gick ut på att staten höll igång ekonomin i sämre tider genom att exempelvis anställa folk i offentlig sektor. En stabil samhällsbalans kan bara uppnås om arbetslösheten minskas till en dräglig nivå och löneskillnader mellan högt och lågt minskas, menade Keynes.

Den ekonomiska implikationen av en sådan politik är att lägre inkomstgrupper kommer spendera sina löneökningar, och sålunda stimulera ekonomisk tillväxt. Budgeten fick gå back ibland bara man höll sysselsättningen uppe. När konjunkturen vände uppåt kunde ekonomin snabbt återhämta sig eftersom de flesta arbetade. Det här var tankar som redan börjat frodas i Sverige inom den så kallade ”Stockholmsskolan” med folk som Gunnar Myrdal, Bertil Ohlin och Dag Hammarskjöld, och där man förespråkade en mer aktiv finanspolitik. Deras tanke var att statens budget inte nödvändigtvis måste vara i balans varje år utan bara under konjunkturcykeln. Därför föreslog de att man skulle lånefinansiera statliga utgifter och offentliga arbeten under dåliga tider, så kallad konjunkturpolitik.

Detta förhållandevis rättvisa och solidariska system tillämpades sen av flera länder och det land som gjorde det med störst framgång var Sverige. En del framstötar från högerkrafter hade ifrågasatt och försökt bekämpa systemet men i Sverige tillämpades det med stor framgång och hade sin storhetstid under 1970- och 1980-talet. Arbetslösheten var minimal, klassklyftorna små och ekonomin rullade på förhållandevis bra. Problem fanns förvisso, varvs- och stålindustrin var krisade och inflationen steg, men jämfört med andra länder så var Sverige ett mycket bra land att leva i och omvärldens syn på oss var positiv.

Om 60 och 70-talet präglades av vänsterpropaganda skulle 80- och 90-talet komma att bli högerpropagandans storhetstid. Redan 1970 hade den nytillträdde informationschefen för SAF, Sture Eskilsson, något av nyliberalismens pionjär i Sverige, börjat smida planer på att omvandla det svenska systemet och ersätta det med nyliberala reformer.
1971 skrev han ett smått legendariskt PM där han bland annat förklarade att en viktig faktor för hur näringslivet skulle möta samhällets vänstervridning var att ta greppet om ”primärdebatten”, det vill säga den som pågår i de små grupperna av insatta opinionsbildare.

Tiden var dock inte mogen än eftersom Sverige fungerade bra, svenskarna trivdes med systemet och inte ens den tidens högerpolitiker ville saluföra arbetslöshet som medicin mot inflation.

Dock skulle nyliberalerna få god hjälp på traven av den oljekris som drabbade världen under 1970-talet och det faktum att den internationelle nyliberalen Milton Friedman, Pinochets rådgivare, lyftes fram som en stjärna med sina teorier om ”arbetslöshet” och allas girighet som något naturligt, så till den grad att Assar Lindbäck och några andra på riksbanken kom på den ”geniala” idén att ge honom ”Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap,” mera känt som nobelpriset i ekonomi.

Nu kunde de nyliberala hökarna triumferande hävda att det var ett vetenskapligt faktum att det är bra med arbetslöshet, bara staten och företagarna tjänar på det.1976 blev så Curt Nicolin ordförande i SAF och nu hade Svensk ArbetsgivarFörening fått en man vid rodret som var fast besluten att styra det nyliberala flaggskeppet i hamn. Från och med nu blev opinionsbildning det primära målet för SAF.

Man hade tagit lärdom av vänsterrörelsens strategier och nu tänkte man inte lämna någonting åt slumpen i kampen för att nedmontera det förhatliga välfärdssystemet och ersätta det med nyliberalism a´ la Friedman. Det gällde bara att utarbeta rätt taktik för att hamra in att det bästa (och enda) alternativet för Sverige var att sänka skatterna och ge mer makt åt banker och företag, annars skulle vi vara hopplöst förlorade i den internationella konkurrensen.

Budskapet gick bland annat ut på följande: Problemet med Sverige var tanken om välfärdsstaten. Den offentliga sektorn var förlegad och tärande och svenska folket ville bara ha högre löner och sjukskrev sig ständigt. Det hette att kriserna som tvingat fram en ny politik, var ett resultat av statens daltande med det bortskämda svenska folket.

De som ville ge mer inflytande och makt åt de vanliga arbetarna demoniserades och beskrevs som galna kommunister som ville införa ett sovjetsamhälle. Stora delar av vänsterrörelsen levde förvisso i någon slags förvirrad romantisk föreställning om att de sovjetiska eller maoistiska systemen faktiskt VAR bra medan de i själva verket bara var en variant på det slaveri som var mer tydligt och motbjudande än det som fanns, och fortfarande finns, i det kapitalistiska löneslaveriet.

Manipulationen var framgångsrik och 80-talet blev en strålande triumf för SAF, som via Timbro, Ratio, studiecirklar på arbetsplatserna och en gigantisk opinionsbildning i press, radio och TV, hjärntvättade svenskarna med näringslivets propaganda.  Med en retorik lika fräck som den var lögnaktig lyckades man hypnotisera och handlingsförlama såväl politiska motståndare som fackföreningar och svenska folket.

Drygt 50 år tidigare hade Keynes sammanfattat det hela mycket väl med följande citat:

”Ekonomernas och de politiska filosofernas teorier har större konsekvenser än man vanligen föreställer sig. Det är nämligen i stort sett de som styr världen. Vanliga människor som tror att de står helt utanför alla vanliga former av intellektuell påverkan är för det mesta slavar under någon hädangången ekonom.” (1)

Under 80-talet fördes hemliga diskussioner på riksbankens kontor. Flera av ekonomerna på riksbanken och dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt var imponerad av de nyliberala tankarna och likaså nye riksbankschefen Bengt Dennis. Problemet var att Gunnar Sträng satt i riksbankens styrelse och han insåg farorna med den kreditavreglering som nyliberalerna åtrådde. Man bidade sin tid och när Sträng gick i pension utsåg Feldt en annan vän av nyliberala tankar, Erik Åsbrink, till hans efterträdare.

I november 1985 skred man till verket. Utan någon som helst debatt eller diskussion i vare sig riksdag eller regering bestämde man sig för att avreglera kreditmarknaden, tvärtemot allt vad den svenska demokratin och modellen stod för. Den nyliberala kuppen innebar att bankerna kunde låna ut obegränsat med pengar utan att centralbanken gjorde något åt det. Tidigare hade riksbanken kunnat höja styrräntan men nu gick det inte eftersom Sverige hade fast växelkurs.

Den så kallade Novemberrevolutionen hade startat och snart skulle Sverige skakas i sina grundvalar.

Fortsättning följer…

Källor:

(1) John Maynard Keynes, “The General Theory of Employment, Interest and Money,” Stellar Classics, 2016, (sidan 197)

Michael Delavante, Den svenska statskuppen – Del 1