I första delen beskrevs hur modernismen som filosofi och kulturell rörelse skapades för att förändra alla konstarter och varje aspekt av den mänskliga existensen, och hur den kunde få så snabbt och tidigt genomslag i Sverige. I denna del visas dess nära släktskap med fascismen och hur dess demokratiska image är gravt överdriven.
Futurismen (1909-1919)
En av de tidigaste källorna till modernismen var den våldsbejakande och maskinförhärligande futurismen, sammanfattad i det Futuristiska manifestet av Filippo Tommaso Marinetti som publicerades i franska Le Figaro 20 februari 1909 (och i svensk översättning i Svenska Dagbladet endast fyra dagar senare!) Arkitekten Lukas Memborn beskriver det så här:
Det var i detta manifest som synsättet; att konst och arkitektur måste provocera befolkningen för att kunna anses vara ett mästerverk, verkar ha uttryckts för första gången. Futurismen var en samhällsomstörtande rörelse som ville tabubelägga all äldre kunskap till fördel för deras vision om ett framtida bilsamhälle där järnväg och motorvägssystemen skulle dras rakt in och igenom de befintliga innerstäderna, så att äldre byggnader hänsynslöst skulle kunna rivas och nya byggnader (eller ”gigantiska maskiner” som de kallade dem) helt skulle anpassas efter bilismens höga hastigheter istället för gående och cyklister. Deras brutala rivningsidéer kom alltså innan problemen med trafikstockningar ens hade uppkommit. (1)
I manifestet förhärligas våldet och uppmanas till förstörelse av museer, bibliotek och universitet [fetstil tillagd]:
- Vi vill besjunga kärleken till faran, förtrogenheten med energin och oförvägenheten. Mod, djärvhet och uppror skall bli grundelement i vår poesi.
- Litteraturen har hittills förhärligat den tankfulla stillheten, kärleksruset och sömnen. Vi vill förhärliga den aggressiva rörelsen, den febriga sömnlösheten, språnget, saltomortalen, örfilen och smockan.
- Vi förklarar att världens härlighet berikats med en ny skönhet: fartens skönhet. En racerbil med motorhuven prydd med stora tuber som liknar ormar med explosiv andedräkt…en rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.
- Vi vill besjunga människan vid ratten, vars stång tycks gå tvärs igenom jorden, som även den har full tävlingsfart i sin omloppsbana.
- Poeten måste med hetta, överdåd och generositet hänge sig åt att stimulera naturelementens entusiastiska intensitet.
- Det finns ingen skönhet utom i kampen. Inget verk som inte har en aggressiv karaktär kan vara ett mästerverk. Poesin bör uppfattas som en våldsam attack mot de okända krafterna, för att tvinga dem att underkasta sig människan.
- Vi befinner oss på seklernas yttersta udde!… Varför skulle vi se tillbaka när vi vill slå in de hemlighetsfulla portarna till de Omöjliga? Tiden och Rummet dog i går. Vi lever redan i det absoluta, eftersom vi redan har skapat den eviga och överallt närvarande hastigheten.
- Vi vill förhärliga kriget – världens enda hygien – militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.
- Vi vill förstöra museerna, biblioteken, akademier, av alla slag och bekämpa moralism, feminism och varje opportunistisk eller utilitarisk feghet.
- Vi kommer att besjunga de stora folkmassorna, hetsade av arbete, nöjen eller uppror.
Jämför med den svenska propagandaskriften acceptera, som föraktade det självförsörjande bondesamhället och förhärligade storstadens trafik, vimmel och intryck. Den krävde radikala förändringar för den nya människan och det nya samhället, vilket skulle innebära rivning av nästan allt gammalt (med några få “generösa” undantag) för att bereda väg åt det nya maskinsamhället dominerat av fart och rörelse, massproduktion och påstådd rationalitet. Historien och tidigare kulturella uttryck sågs enbart som en belastning. Inspirationen från futurismen är tydlig.
Som Gösta Alfvén påpekar i Ohälsosam arkitektur:
Bilden på nästa sida, som visar de sex författarna är belysande. Kanske hade man väntat sig att de stod bredvid ett hus som någon eller några av dem ritat. Men de har placerat sig bakom en flygplansmodell, som de lutar sig över. De bär alla hatt och ansiktsdragen är anspända, blickarna är stela, som om de såg framåt, mot en stor uppgift. Flygplanet var en symbol för teknik och framtid, samma symbol som Le Corbusier använde sig av, flygplanet som prototyp för den kommande arkitekturen, huset som en maskin, en maskin i tiden, en maskin att massproducera. […]
Det avslutande manifestet i acceptera ackompanjeras av ett helsidesfoto på sex stridsflygplan i gemensam attackposition i en halvmolnig rymd, en metafor för de sex författarna och deras löfte om gemensam attack mot gårdagens stad, och för framtidens. (2)
Läs även del 1
Läs mer på pharos.stiftelsen-pharos.org, Den totalitära modernismen, del 2 – Fascismen
