Vi lär oss tidigt här i livet att vi är unika individer. Med teknikens framfart är detta någonting som accelererat i dagens västerländska samhälle och numera är det tydligt att detta med att vara unik och lite bättre än medelmåttig nästintill tagit överhand. Vi ser det svart på vitt när vi snabbt glider runt på internet bland tusentals bloggar, sociala medier och Youtube-konton och på senare år även inom podcastvärlden. Var och varannan person tror att de är så pass unika att de fått för sig att deras personlighet och livshistoria är något som den stora massan både vill och måste ta del av.
Privatliv och integritet, äsch vad är det egentligen – här delar vi med oss av allt mellan himmel och jord, högt och lågt. Närsomhelst – hursomhelst. Allt från intima detaljer från sovrummet till tankar och funderingar om livet i allmänhet eller en rolig berättelse om minsta barnets senaste toalettbesök.
Men är vi egentligen så unika? Har våra liv egentligen så pass mycket intressant innehåll att främlingar vill ta del av våra liv och lyssna till det vi har att säga?
Nej. Vi är inte intresserade av vad du åt till middag, hur lång tid du spenderade på gymmet eller promenaden vid sjön intill din stuga, hur gullig din hund ser ut när den ligger nere vid dina fötter i soffan eller det senaste inköpet till ditt redan ack så perfekta Instagram-vänliga vardagsrum. Vi är heller inte intresserade av att lyssna på två väninnor i 30-års-kris som tycker att deras fnittriga samtal och livsfilosofier över en flaska rödtjut är så spännande att det bara måste kablas ut till allmänheten i form av ett podcastavsnitt en gång i veckan. Vi förstår oss inte på era internskämt och nej – ni är varken kontroversiella eller wild and crazy.
Det är helt fantastiskt att möjligheten finns att människor på ett enklare sätt kan nå ut med sina tankar och funderingar kring det ena och det andra – att människor kan finna likasinnade och inspiration till sina intressen eller hitta svar på sina frågor i både bild- och ljudform. Men samtidigt måste vi på något sätt hålla den platsen öppen för de som faktiskt har något vettigt att säga på riktigt och inte fylla flödet med en massa trams av människor som har fått för sig att världen vill lyssna på deras vardagliga liv och intetsägande icke-frågor. Viktiga åsikter, individer, tankar och idéer försvinner i bruset när det finns så mycket skit som tar upp det mesta av platsen.
De som gapar och skriker högst syns mest. Men har dessa gaphalsar verkligen något vettigt att säga?
Jag tror på att den här typen av uppmärksamhetssökande och längtan efter att få vara unik och synas och höras på publika plattformar, någonstans bottnar i en rädsla för döden. Bara här faller mer eller mindre nästintill alla bort som tror att de är så unika. För om du är så unik, hur kommer det sig då att du har samma rädsla som resten av världen? Vi alla föds, lever och dör. Det är vad vi gör med tiden där emellan som spelar roll och är viktig. Och för vem vi gör det och i vilket syfte. Att med värdighet och noga utvalda aktiviteter grundade på kunskap och strävan efter att bli den bästa individ man kan bli i detta liv för sig själv och kanske även sina nära och kära – det är att vara unik. Att ha en speciell gåva eller talang som bidrar till att främja livskvalitén för andra och dela med sig utav den utan vinstdrivande syfte – det är att vara unik.
Eftersom alla är så rädda för döden så kommer vi till nästa poäng. Döden kommer, den är oundviklig. Och därför tror jag att många människor fått för sig att de måste göra sina röster hörda och gärna även bli ”kända”. Många vill lämna någonting efter sig, göra ett avtryck i världen. Visst, du kanske är nästa Michael Jackson eller Astrid Lindgren, det säger jag inget om. Har man talang så har man talang och den kommer upp till ytan på ett eller annat sätt. Men resten kommer att falla i glömska samma dag som döden inträffar. Och vi måste förlika oss med denna tanke utan att få ångest eller panik. För vem lever vi egentligen för? Oss själva eller någon annan?
Vad som är intressant med detta är att alla vill vara unika, men ändå är alla så otroligt rädda för att dö. Hur kommer det sig egentligen? Alla har vi samma rädsla för någonting som vi alla kommer att uppleva. Vi föds och vi dör. Alla levande varelser är designade på detta sätt. Till slut så är våra dagar räknande och vi dör. Detta ingår också i människans design samt allt annat levande här på jorden. Detta är livets naturliga gång. Men människan är, trots detta, livrädd för det oundvikliga.
Kan det ha någonting att göra med människans oförmåga att se oss som art som en del av livets cirkel? Att vårt ego har satt oss på någon form av fantasigjord piedestal?
Därför tror jag att vi människor har börjat fylla våra dagar med en massa påhittat strunt och trams för att ge våra liv mening – detta har dessvärre gjort att många utav oss helt slutat att leva. Vi har blivit så uppmärksamhetskåta och beroende av att få göra våra röster hörda och exponera våra liv för allt och alla, bli omtyckt av allt och alla, jämföra oss med grannen, köpa så fina dyra prylar som möjligt och åka på semester till alla möjliga platser vi kan tänka oss. All vår tid går åt att samla ihop pengar till att ha råd med detta, så vi skaffar ett jobb som tar upp merparten av vår tid till att göra något för någon annan. På kvällen sitter vi hemma med telefonen och försöker synas och höras på sociala medier bara för att någon ska lyssna på oss – tycka att just vi är unika och viktiga och intressanta.
Men vi är egentligen bara rädda för att dö. Vi har fått en sådan längtan av att fylla våra liv med så mycket som möjligt bara för att hinna med att göra så mycket vi bara kan innan vi till slut somnar in för gott. Vi tror att vi fyller våra liv med mening och att vi är unika – men det är vi inte.
Tyvärr lever så många utav oss i påhittade föreställningar om hur livet ska se ut. Vi existerar, men vi lever inte. Vår rädsla för döden är som ett enda långt konsumtionsmaraton där störst, bäst och vackrast vinner och vi springer genom livet i hopp om att hinna med så mycket som möjligt tills det oundvikliga inträffar och vi inser – att vi faktiskt inte levt en enda dag i våra liv.
Martin Nilsson, Den unika döden