Det globala djupa systemet

Mike Lofgren är en viktig författare och tänkare. Han är republikan och har arbetat som rådgivare i senaten. I boken The Deep State: The Fall of the Constitution and the Rise of a Shadow Government ger han en meningsfull beskrivning av det han kallar ”den djupa statens” tillkomst och funktion; en sorts ”skuggregering” som i hög grad påverkar den nationella politiken, men som inte har något ansvar gentemot väljarkåren.

Med sina egna erfarenheter från Capitol Hill kan han visa kopplingen mellan fantasin om en ”regering av folket, för folket” och verkligheten där de militära, industriella och kapitalistiska intressena faktiskt styr de politiska processerna i USA.

Lofgren börjar kapitel 2 med ett citat från USA:s 32:a president, Franklin D. Roosevelt. FDR sade följande i april 1938, alltså nästan 80 år sedan, men det är lika sant än idag:

”Olyckliga omständigheter utomlands har lärt oss två enkla sanningar om frihet för ett demokratiskt folk. Den första är att den demokratiska friheten inte är säker om människor tolererar att den privata makten växer till en punkt där den blir starkare än den demokratiska staten själv. Det är fascism – en individ, grupp eller någon annan som styr den privata makten. Den andra sanningen är att den demokratiska friheten inte är säker om dess affärssystem inte ger sysselsättning och producerar…varor…för att upprätthålla en godtagbar levnadsstandard…En koncentration av den privata makten utan tidigare motstycke i historien håller på att växa fram bland oss.”

Lofgren har nästan tre decenniers erfarenhet av nationell säkerhet och militära frågor som han utnyttjar för att ge en översikt över de maktfaktorer som sträcker sig från Wall Street till Washington D.C. till Silicon Valley. De garanterar en fortsättning av den politik som ligger bakom ”kriget mot terrorismen och militariseringen av utrikespolitiken, finansieringen och avindustrialiseringen av den amerikanska ekonomin och skapandet av en plutokratisk social struktur som har lett till det mest ojämlika samhället på nästan ett århundrade och det politiska kaos som präglar det dagliga styret”. Detta är ingen konspiration, skriver författaren, utan den dolda ”djupa staten” har uppstått ur historiska förhållanden som sträcker sig tillbaka till andra världskrigets slut. Dess ledare, som kommer från regeringar, finans- och industrivärlden, är förenade i ett nät av inflytande som inbegriper entreprenörer, experter vid tankesmedjor, lobbyister och andra icke folkvalda aktörer där pengar och ömsesidiga intressen är den gemensamma nämnaren. Den resulterande politiska oligarkin ”bibehåller formen, men inte andemeningen av en konstitutionell regering”. Lofgren ger en imponerande redogörelse av den dolda styrande klassens historia och inflytande och hur dess medlemmar vandrar mellan höga befattningar i företag och regeringar (och statliga förvaltningar), med enstaka befattningar vid tankesmedjor och Ivy League-universitet.

Lofgrens analys fokuserar på de tre ömsesidigt förstärkande ”pelarna” i den moderna amerikanska djupa staten och hur dess rovgirighet har utvecklats över tiden. Dessa ”pelare” är självorganiserade grupper med likartade intressen som arbetar för att utnyttja sprickorna som finns i den maktfördelning som James Madison inkluderade i konstitutionen. Dessa framväxande grupperingar utgör det som vissa författare kallar en ”järntriangel” av kapitalister i den privata sektorn och professionella byråkrater samt förtroendevalda i de lagstiftande och verkställande grenarna av regeringen och en samling snyltare, wannabes och journalister som får sin näring från ”järntriangeln”.

Dessa trianglar drivs av pengaflöden och inflytande, och deras verksamhet underlättas av en rad ”svängdörrar” som gör det möjligt för de enskilda aktörerna att tillskansa sig makt och rikedom genom att fritt röra sig mellan de olika hörnen i triangeln och samtidigt pumpa in pengar och producera propaganda som triangeln behöver för att överleva och växa på sina egna villkor. Lofgrens diskussion av Robert Rubin, Bill Clintons finansminister är särskilt belysande. Hans karriär och politiska handlingar är ett extremt exempel på hur en skicklig aktör kan utnyttja triangeln för att tillskansa sig ofantlig rikedom och oligarkisk makt.

Lofgrens analyserar triangelns tre hörn genom att undersöka de förhållanden som utgör (1) den triangulära kapitalverksamhet som pumpar in pengar i det militära-industriella-politiska komplexet liksom de mer subtila operationerna för att tillskansa sig makt från (2) storfinansens bedrägerier och (3) spionagearbetet som utförs av pseudolibertarianska hyperkapitalister i Silicon Valley. Lofgren förklarar hur den mer uppenbara idén om en ”järntriangel” bara är den centrala delen i ett omfattande nät av intressen. Detta nät inkluderar bl.a. intriger av lobbyister, tankesmedjor, politiska åtgärdskommittéer (PACs), universitet, pseudo-intellektuella och ideologer, journalister som för etablissemangets talan, skattebefriade stiftelser, och bakom dem finns hemlighetsfulla miljardärer och deras djupa fickor, som fått ökat inflytande genom den senaste tidens beslut i högsta domstolen.

Lofgren diskuterar ingående det som han kallar den ”djupa staten”. Den djupa staten är osynlig och opererar bakom kulisserna och utom synhåll och utan det amerikanska folkets vetskap. Han spårar dess uppkomst – som är logisk, när man tänker på de gemensamma intressen som är inblandade – i den federala maktens tillväxt under det kalla kriget, bland politiker, både folkvalda och icke folkvalda, och dem som Eisenhower i slutet av 50-talet kallade det växande ”militära-industriella komplexet”. Dessa naturliga band av ömsesidigt förstärkande intressen blir mer försåtliga av ”svängdörrsfenomenet” som innebär att både folkvalda politiker och politiska tjänstemän ofta efter att de lämnat sina regeringsposter anställs av företag vars största intressen ligger i att söka statliga kontrakt och/eller förhindra statliga förordningar som inte är i företagets intresse. Dessa företag anställer även högt uppsatta militärer efter att de har lämnat de väpnade styrkorna.

Andra har skrivit om begreppet ”den djupa staten”, men han är den första under de senaste åren som själv varit en del av systemet. Begreppet ”den djupa staten” är mycket viktig för alla som vill forma sig en realistisk uppfattning av den amerikanska regeringen under efterkrigstiden. Det avser i princip den verkliga makten bakom den synliga regeringen som vi alla känner till. Detta är makteliten som ser till att vissa utrikespolitiska och ekonomiska frågor förblir oåtkomliga för demokratiska processer. Denna makt representerar de globala finansmarknadernas och det militära-industriella-underrättelsetjänstkomplexet. De mest framgångsrika politikerna arbetar för dessa människor samtidigt som de låtsas företräda det amerikanska folkets intressen. Efter att de har ”tjänat allmänheten” belönas de med eftertraktade jobb, höga löner eller fantasisummor för sina tal. För att bara ta ett exempel, så har Bill och Hillary Clinton tjänat 200 miljoner dollar, där merparten av detta kommer från arvoden för tal de hållit och donationer till deras ”stiftelse” av de rikaste storföretagen och ljusskygga saudier (som även hjälpte George W. Bush att samla in tiotals miljoner dollar för att köpa ett baseballlag).

Låt dig inte luras, den amerikanska djupa staten är världens främsta främjare av folkmord och terror. Den store amerikanske patrioten, generalmajor Smedley Darlington Butler vid USA:s marinkår förklarade situationen i en redogörelse som han kallade War is a Racket. Butler som två gånger fick kongressens hedersmedalj tog avstånd från sin militärtjänst och sade att han inte hade varit något annat än en hantlangare för utpressare. Han sade att det verkliga syftet med hans uppdrag var att göra världen säker för National City Bank, Brown Brothers och United Fruit Company.

Hemlig statsapparat, ogenomträngligt system
Den djupa staten är inte bara ”underrättelsetjänsten”. Professor Peter Dale Scott myntade uttrycket ”djup politik” i sin bok Deep Politics and the Death of JFK (University of California Press, 1996) för att beteckna studien av kriminella och utomrättsliga aktiviteter med kopplingar till staten. Hans definition av ett djupt politiskt system/en djup politisk process inbegriper institutionella och icke-institutionella organ, kriminella syndikat, politiker, domare, media, företag och ledande myndighetspersoner som har möjlighet att praktisera ”beslutsfattande och verkställande metoder som ligger inom och utom dem som sanktioneras i lag och av samhället. Det som gör dessa kompletterande förfaranden ’djupa’ är det faktum att de är hemliga eller undertrycks och därmed inte är allmän kännedom eller en del av de sanktionerade politiska processerna”.

Syftet med analys av djup politik är alltså att avslöja statens tendenser att ägna sig åt verksamhet som ligger utanför den egna rättsordningen. I konventionell statsvetenskap står brottsbekämpning och den kriminella undre världen i motsats till varandra; den förstnämnda kämpar för att få kontroll över den senare. Men som Scott påpekar: ”En analys av djup politik konstaterar att dessa ansträngningar leder till användning av angivare och denna praxis leder med tiden till att dessa angivare blir dubbelagenter med status hos både polisen och i den undre världen. Genom att skydda uppgiftslämnare och deras brott skapas en situation där informanter gynnas, betalas och i slutänden leder det till systematisk korruption. Fenomenet ’organiserad brottslighet’ uppstår: kriminella strukturer som tolereras av polisen på grund av deras användbarhet när det gäller att informera om mindre kriminella element.”

Detta kan leda till en form av symbios mellan de kriminella och staten, som suddar ut de parametrar som definierar vilken sida som kontrollerar den andra. Detta är till synes uppkomsten av en osynlig, ”djup” dimension i statens verksamhet med anknytning till organiserad brottslighet, men det som egentligen händer är att staten till sin natur är porös: den ”djupa” osynliga sidan har kopplingar till en mängd privata, utomrättsliga aktörer som ofta letar efter möjligheter att verka utanför eller bryta mot lagen – eller att påverka eller tänja på lagen i syfte att tjäna deras intressen.

I ett senare verk, The American Deep State, säger Scott vidare att den djupa staten ”inte är en struktur utan ett system som är svårt att definiera, men som är lika verkligt och kraftfullt som ett intensivt lågtryck”.

Som har visats i artikeln som publicerades i antologin The Dual State (Routledge, 2016), är en av de minst förstådda aspekterna av den djupa politiken att den ”djupa staten” till naturen måste ha förgreningar till en stor mängd icke-statliga och ofta inflytelserika internationella personer vid företag, finansiella institutioner, banker och kriminella organisationer. (How the Trump regime was manufactured by a war inside the Deep State. A systemic crisis in the global Deep System has driven the violent radicalization of a Deep State faction av Nafeez Ahmed.)

Efterkrigstidens globala djupa system
USA:s historiska roll som den globala kapitalismens främsta företrädare innebär att den globala kapitalismen möjliggjorde framväxten av ett USA-dominerat transnationellt djupt system där en finansiell elit blivit allt mer involverad i kriminella nätverk.

Den globala kapitalismens expansion sedan 1945 var inte en automatiserad process. Det var tvärtom en mycket våldsam process som huvudsakligen leddes av USA, Storbritannien och övriga Västeuropa. Under hela processen har CIA och Wall Street agerat i stort sett samstämmigt. Globaliseringen var direkt kopplad till militära interventioner i över 70 utvecklingsländer som hade som syfte att skapa politiska förutsättningar för ”öppna” marknader med inflytande från västerländskt kapital och därmed kontrollera lokala resurser och arbetskraft. Logiken bakom ”den djupa politiken” innebär att mycket av det kriminella politiska våldet måste undanhållas från allmänheten eller motiveras på andra sätt.

Detta bekräftade strateger vid amerikanska utrikesdepartementet inofficiellt när de samarbetade med tankesmedjan Council on Foreign Relations:

”Krigsmål som uteslutande syftar till att stärka den angloamerikanska imperialismen har väldigt lite att erbjuda människor i resten av världen… Sådana mål stärker även de mest reaktionära elementen i USA och Storbritannien. Andra länders intressen måste betonas, inte bara i Europa, utan även i Asien, Afrika och Latinamerika. Detta skapar en bättre propagandaeffekt.”

Ett ofattbart antal människor har dött under denna påtvingade integration av f.d. kolonier i Asien, Afrika, Sydamerika och Mellanöstern i en framväxande amerikansk-brittisk-dominerad global ekonomi.

Den brittiske historikern Mark Curtis ger i sin bok Unpeople (2004), en detaljerad sammanställning av cirka 10 miljoner dödsoffer – som han kallar en mycket konservativ bedömning. Den amerikanska ekonomen Dr JW Smith hävdar i sin bok Economic Democracy (2005) att globaliseringen bär ”ansvaret för 12 till 15 miljoner dödsfall sedan andra världskriget och har orsakat ytterligare hundratals miljoner människors död när dessa länders ekonomier har förstörts eller de har förvägrats rätten att omstrukturera för att sörja för sina medborgare…Detta är resultatet av den västerländska imperialistiska kapitalismen från 1945 till 1990”.

I spåren av detta djupa, transnationella politiska våld – som inte rapporteras i traditionella massmedier och inte heller är inkluderad i historieundervisningen – har USA och Storbritannien upprättat en global finansiell arkitektur för att tjäna sina mäktigaste företag och banker, som har en överväldigande makt över den politiska klassen.

Den statliga makten användes för att integrera resurser, råvaror, fossila energireserver och billig arbetskraft från dessa områden i en global ekonomi som domineras av en transnationell elit med sin huvudsakliga bas i USA, Storbritannien och Västeuropa.

Detta öppnade även vägen för nya former av kriminalisering av makten. Detta kan illustreras med ett kraftfullt exempel från terroristexperten och ekonomen Loretta Napoleoni, som var ordförande i Club de Madrids arbete kring finansiering av terrorism.

Hon hävdar att finansiella avregleringar som genomförts av flera amerikanska regeringar i rad har gjort det möjligt för olika väpnade grupper och terroristorganisationer att slå sig samman och tillsammans med den organiserade brottsligheten skapa en kriminell ekonomi med en omsättning på 1,5 biljoner dollar. Denna kriminella ekonomin består av ”illegal kapitalflykt, vinster från brottsliga företag, narkotikahandel, smuggling, juridiska företag och så vidare”; stora delar av detta leds tillbaka in i de västerländska ekonomierna genom penningtvätt via traditionella finansinstitut: ”Det är en viktig del av kassaflödet i dessa ekonomier.”

Men problemet går djupare än så. Den främsta valutan för den kriminella ekonomin är den amerikanska dollarn, vars roll som världens reservvaluta har skapat en strukturell situation där det amerikanska finansdepartementets ekonomiska makt har blivit beroende av den ekonomiska immunitet som gränsöverskridande brottsliga nätverk åtnjuter: Ju större dollarreserver som finns utomlands, desto större blir inkomstkällorna för det amerikanska finansdepartementet.

Dessa exempel illustrerar hur den djupa staten i USA reglerar ett djupt globalt system där skenbart legitima internationella finansiella flöden är alltmer sammanblandade med den gränsöverskridande organiserade brottsligheten och mäktiga företagsintressen som kontrollerar världens tillgångar till fossila bränslen och råvaror, och privatiseringen av det militära industriella komplexet. (How the Trump regime was manufactured by a war inside the Deep State. A systemic crisis in the global Deep System has driven the violent radicalization of a Deep State faction av Nafeez Ahmed)

Det globala djupa systemet