Nu går svallvågorna från katastrofen 1994 med Estonia återigen höga. Det blir mer och mer uppenbart att vad de två ledande partierna i Sverige försökte begrava i betong inte bara var ett skepp – utan det var sanningen. Att hälla betong över det förlista Estoniaskeppet var lika dumt – som dagens migrationspolitik.

Men det finns också ett tydligt drag i hela den svenska nationella mentaliteten som gjorde att en handfull personer med maktpositioner sånär hade kunnat lura hela befolkningen på den verkliga råa sanningen. Att förvandla en mycket tragisk olycka som handlade om vapentransporter och storpolitik till en olyckshändelse där mer än 500 svenskar fick sätta livet till. Totalt omkom vad man vet mer än 800 personer. Därtill är det också mycket möjligt att det i en eller par lastbilar fanns mer än 100 kurdiska flyktingar.

Vår underdånighet är farlig
Den svenska egenheten är vår underdånighet mot vår överhet. Den underdånigheten gör också att man har negligerat de som tidigt slog larm att den officiella historieskrivningen var en enda stor lögn. Det har gjorts en uppsjö med böcker av de som sökte sanningen. Mot detta står den ökända haverikommissionens rapport. Den senare fullföljde bara det som Carl Bildt hade utropat, bara timmar efter tragedin, var orsaken till olyckan : Att bogvisiret gett vika och därmed bildäck vattenfyllts och sedan sjönk passagerarfärjan. I alla de böcker som tagit upp frågan förkastas denna orsak tämligen omgående. I dessa böcker skrivna av personer som Sven Anér, Kent Härstedt (överlevare och s- märkt politiker), Henning Witte (advokat som i början anlitades av de anhöriga för en värdig begravning), Jutta Rabe, (tysk journalist som anordnade egna dykningar runt vraket) och så Jan Gillberg (sanningssökande redaktör från Gränna med brett nätverk), Anders Sydborg + många fler så genomsyras dessa av att man söker sanningen.

En svensk djup stat
Utifrån dessa arbeten så kan man slå fast att haveriet rörde sig om något mycket mer där svenska djupa statens inblandning var avgörande, framförallt av mörkläggningen. Vad som exakt skedde med alla detaljer får här lämnas därhän. Bara en viktig sådan. Att Jutta Rabes dykarteam upptäckte ett stort spränghål under vattenlinjen. I efterhand har åtminstone en av den svenska militärens dykare, Håkan Bergmark trots tystnadsplikt, omsider bekräftat detta. Upptäckten av Bergmark gjordes redan dagarna efter haveriet i september 1994.

Det första spränghålet
Detta var ett verkligt spränghål där sprängningen skedde inifrån. Men det är symtomatiskt för mörkläggningens krafter att de vill tona ner betydelsen av detta uppenbara bevis. Därför är det faktiskt nu när debatten åter kommit igång helt andra skador på skeppets del som förts fram. Dessa borde vara förvirrande och det leder till en debatt mellan sanningssökarna om vilken som är den verkligt mest gångbara teorin bakom haveriet.

Om lögnen ska fram, läs Expressen
Men låt oss ett tag, istället för att söka den ultimata sanningen, stanna upp och undersöka vilka olika intressen som skymtat fram runt Estonia. De ovannämnda författarna skulle man lätt kunna kategorisera som sanningssökare. Men vad händer då för att stoppa dem? Då urskiljs ett tydligt mönster. Toppolitiker som Carl Bildt och hans socialdemokratiska statsministerkollega Ingvar Carlsson med sina underlydande kvinnliga ministrar såsom , Ines Uusmann och Mona Sahlin tillhörde dessa som ville dölja sanningen. Men de hade också till draghjälp stora delar av etablerade media och här utmärker sig i frontlinjen Bonnierägda Expressen som istället för att söka sanningen attackerar , ofta på ett rent personligt plan, de som är sanningssökare. Det skrivs nidbilder av dessa i den tidningen. Bonniers och Expressen utgör därmed en del i mörkläggningen. Också Bonnierägda DN följer samma linje, men med hovsam ton. Samma med följsamma Public Service, dock med undantag som reportern Lars Borgnäs i främsta rummet. Men om vi går ännu längre in i maktens korridorer så återfinns de som vill verka utan att synas.

Svenska oligarker
Det hade förekommit hemliga militära transporter tidigare från Estlands Tallinn till Stockholm. Material som krigsmaterielindustrin i Sverige hade intresse av. Likadant hade Sovjet avancerad utrustning för kommunikation som hade intresse både civilt och militärt. Detta borde vara mycket intressant för den av Wallenberg och Investor inkomstbringande industrin. Vi vet sedan tidigare ända tillbaka till 1932 att Wallenberg och Bonniers haft ett fruktbärande samarbete för att uppnå oligarknivåer i Sverige och rentav med internationella maktanspråk. Hit är det ytterst få som riktar strålkastarljuset. Men ska man klart analysera möjliga orsaker till Estoniahaveriet så är det ett stort misstag att undanta dessa från analysen. Och det misstaget verkar också göras idag då Estonia åter är föremål för diskussion.

Är Sverige en verklig demokrati?
Då om man tar med dessa i diskussionen så reser sig en ännu större fråga: Hur står det egentligen till med Sveriges