I en anmärkningsvärd artikel i DN daterad till den 1 mars 2013 erkänner man sensationellt nog sin roll i omdaningen av den svenska kulturen. Det var CCF – Congress for Cultural Freedom – som stod för samordningen av den operation som skapat dagens modernistiska skräpkultur, som varit en förutsättning för det 40-åriga fysisk-ekonomiska sammanbrott som nu börjat uppmärksammas på bred front i och med eurokrisen och liknande.
DN:s Jens Kärrman skriver under rubriken ”Tingsten medlem i CIA-organisation” bland annat:
”DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten påstås ha stått närmare den amerikanska underrättelsetjänsten CIA än vad som tidigare varit känt. Uppgifter i P3 Dokumentär tyder på att Tingsten hade täta kontakter med CIA:s propagandaorganisation CCF.
Under kalla krigets kallaste dagar satsade den amerikanska underrättelsetjänsten CIA stora resurser på propaganda i Europa. Pengar slussades bland annat via organisationen Congress for Cultural Freedom (CCF). DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten har i sina memoarer beskrivit att han åkte på ett möte med CCF i Bryssel, men att konferensen var så tråkig att han tackade nej till senare inbjudningar.
Men P3 Dokumentär presenterar uppgifter som tyder på att Herbert Tingstens kontakter med organisationen var tätare än vad han själv medgett. Dokument som forskaren Mikael Nilsson hittat i amerikanska arkiv visar att Tingsten var med vid mötet 1950 och även blev invald i CCF:s internationella sekretariat.
…
Det har inte gått att finna några bevis för att någon av de svenska författarna och intellektuella visste om att den amerikanska staten stod bakom organisationen.
Herbert Tingsten var professor i statsvetenskap från 1935 till 1946 då han blev chefredaktör på Dagens Nyheter, en post han stannade på i 13 år.”
Det är märkligt att det som vi publicerat, bland annat i en kampanjtidning som trycktes 2004, nu helt plötsligt inte är ”konspirationsteorier” utan omskrivs på det berömda ”som-alla-vet”-manéret. Det är ju lite intressant, minst sagt, att CIA finansierade en kampanjorganisation, CCF, som hade som uppgift att förgifta den europeiska kulturen. Att Tingstedt av alla människor medverkade aktivt, och ljög om det, är inget som vi skrivit om, fast det passar bra in i mönstret.
CCF:s officiella, fast på den tiden (1950-92) hemliga, uppdrag var att bekämpa kommunismen. I verkligheten var deras arbete att underminera den framgångsrika västerländska kulturen. Sociala missfoster som Arendt och Adorno användes för att, under förevändning att man angrep Stalin och Hitler, angripa människor som Lincoln och FDR. Ledarskap blev nu kallat fascism. Den ”auktoritära personligheten” förbjöds de facto. De människor som lett kampen mot slaveri och fascism, från Indien till USA, från Tyskland till Japan, blev nu de facto ”fascister” enligt den nya ordningen.
Om detta låter ”konspiratoriskt”, så fråga dig själv: Trodde du att DN:s Tingstedt var en utländsk agent? Dåså, sluta barnsla dig och inse att ”konspirationen” inte bara finns, utan faktiskt ligger bakom varje större skeende i historien, till det bättre, eller – som i det här fallet – till det sämre. Utan kampanjen för skräpkultur à la Melodifestivalen anno 2013 istället för klassisk kultur, hade inte befolkningen varit dum nog att rösta på dem som sitter i riksdagen idag, och krisen hade varit löst.
Trestegslösningen finns och kan användas. Den bästa artikeln från den nämnda masstidningen anno 2004, att läsa för att begripa detta är ”Vilken verkan gör kulturen?”. Läs gärna hela tidningen här.
I de allra flesta länder i Västeuropa så använde man sig främst av de vänstermänniskor som visat prov på en särskilt degenererad karaktär, och grundade ”privata” tidningar som skulle sprida den nya kultur som alla nu känner till som den självklart dominerande populärkulturen. På grund av Sveriges kulturella särprägel och centralstatens traditionellt starka ställning, använde man här istället främst de statliga institutionerna för att genomdriva detta. Människor som Tingsten var undantag men nog så viktiga. I skapandet av en ny kultur krävs att ”höger” och ”vänster” samarbetar för att uppnå ”konsensus”.
Jag återger här en artikel av Ulf Sandmark från vår CCF-tidning från 2004 som förklarar ”vad som hände i Sverige” (sidan 11). Märk väl att vi nämner CCF vid dess riktiga namn – Sexkongressen för kulturell fascism – för det var det det handlade om.
”Den säregna självmordsdrivande kultur, som Sexkongressen för kulturell fascism skapade för det kalla kriget, blev snart den dominerande kulturen i Västeuropa. Sverige var inte med i Nato och inte heller ockuperat, men nästan lika hårda nypor användes för att påtvinga svenskarna den sinnessjuka modernismen och existentialismen.
Denna bisarra kultur, som hade gjort en paus under beredskapsåren, hade funnits i konstnärskretsar sedan Strindbergsstriden och slagit igenom med Stockholmsutställningen 1930, men blev från 1950-talet en statligt styrd kultur. Svenska folket fick uppleva hur ’finkulturen’ alltmer dominerades av obegripliga tavlor, teaterstycken och musik. Modern konst kunde man undvika genom att inte titta på tavlorna på väggarna i offentliga byggnader, men med den moderna musiken var det värre. Eftersom få ville höra eländet infördes systemet att varje konsert skulle ha ett nyskrivet stycke just före pausen. Ingen skulle komma undan denna medvetet fula musik genom att antingen komma för sent eller smita hem i pausen. Dessutom prackades den moderna olåten på den klassiska kanalen P2 när musikradiokanalerna startade.
Det tydligaste exemplet på den påbjudna nihilismen och existentialismen, som predikade livets meningslöshet, historielöshet, framtidslöshet och en allt överskuggande livspessimism, var Ingmar Bergmans filmer. Varje år fick svenska folket ta ställning till en ny sinnesrubbad Bergmanfilm, som gjordes populär med några artistiskt kamouflerade porrscener. Denna ’svenska synd’ gjordes känd i hela världen allteftersom pornografin blev värre.
Samtidigt som ”finkulturen” blev alltmer obegriplig, lanserades en lallande, skrällande och iögonfallande ’populär’ kultur med skivspelarna, statens nya propagandamedium TV och nya radiokanaler, svensktoppen och tio i topp. Samma sak hände med skolan. Utbildningen breddades helt riktigt men tömdes på innehåll. Det var Fabiansällskapets, H.G. Wells och Bertrand Russells övermänniskoidéer som slog igenom med hjälp av svenska ’övermänniskor’ som Alva och Gunnar Myrdal. Kulturen skulle göras obegriplig eller innehållslös, utom för den informerade eliten. Det var samma förmynderi ’för människornas bästa’ som Myrdalarna hade utövat genom att, i ’folkhygienens’ namn, låta sterilisera eller låsa in tusentals människor.
Inom socialdemokratin är det mycket tyst om ideologin bakom Myrdalarnas ”sociala ingenjörskonst”, liksom om deras lärjunge Olof Palmes ungdomstid. Det som Dulles gjorde efter Roosevelts död, när han enrollerade nazistnätverk i CIA och Nato, har sin parallell i den svenska kommunistjakten i det kalla krigets begynnelse. Kommunisterna kartlades av fackets ombud för det nazistyrda inrikesspionerande IB. Här, och i andra antikommunistiska internationella CIA-projekt, uppstod Olof Palmes samarbete med den socialdemokratiska arbetarrörelsen i Sverige.
Den s.k. terrorbalansens hot om ömsesidigt garanterad kärnvapenförintelse skrämde en alltmer maktlös och skräckfylld befolkning till att fly in i den svenska 1950-talsidyllen, med nya prylar, kärleksfantasier och en självcentrerad existentialism. Sverige hade ett gynnsamt läge med en oskadd befolkning och ekonomi på högvarv. Marshallhjälpen, återuppbyggnaden av Europa och det av Roosevelt på konferensen i Bretton Woods skapade internationella finanssystemet höll spekulanterna i schack och tillät att den reala ekonomin prioriterades. Det skapade en snabb tillväxt och välfärd för första gången för breda lager av den svenska befolkningen.
Men den moderna kulturen skapade en konflikt, som fortfarande är olöst. En kultur som stimulerar till självmord kan inte producera en sådan välfärd. Var finns den kärlek, fantasi och tankemöda som är grunden till uppfinningar och naturvetenskapliga upptäckter? All produktion och konsumtion har gjorts till en fråga om funktion, avklädda på alla högre estetiska värden.
Den nihilistiska funktionalismen upphöjde det fula till högsta norm och gamla kulturskatter röjdes undan i alla svenska städer, där man hade råd att bygga Domusvaruhusens fyrkantiga köptempel. Livets milstolpar blev den nya bilen, TV-apparaten, campingbordet eller den nya lägenheten i ett andefattigt konsumtionssamhälle, som medel- och överklassens ungdomar sedan revolterade mot genom att börja hata industriell produktion och yrkesarbete.
Den haschdimmiga vänsterrevolten fortsatte in i alltmer inåtvänt flum och tillväxtfientlig ekologism, och när nu en ny, likaledes nihilistisk, nyliberal högervåg blommat upp och kraschat med IT-bubblan, återstår inte mycket av den produktionsförmåga som skapar välfärden. LaRouches nya ungdomsrörelse accepterar inte att gå under i denna postindustriella samhällskris. Dessa ungdomar tänker stoppa den fascistiska ekonomiska nedskärningspolitiken, genom att riva upp dess fascistiska kulturella rötter.”
Att den ledande liberala skribenten i landet nu visar sig ha varit ”på deras sida” hela tiden skadade ju inte den socialistiska ”antikommunistiska” saken, utan hjälpte säkert till. Hur mycket de svenska ”konspiratörerna”, såsom Bergman, Palme, Myrdal och Tingsten, visste om den roll de spelade, är ju svårt att veta. Klart är att de inte körde med helt öppna kort och att resultatet blev det avsedda. Kulturen är död.
av Andreas Persson
larouche.se, DN erkänner sin roll i att krossa Sverige kulturellt
—————————————————————
Slutnot: CCF las ner 1992, eftersom båda uppdragen, det officiella och det faktiska, var utförda.