Det centrala i tanken om mänskliga rättigheter är att individen skall ha ett fullgott skydd mot statsmakten. Den tyska nationalsocialismen och den sovjetiska statssocialismen har där vid setts som något av arketyper för hur en övergreppsstat ideologiskt kan vara uppbyggd.

En viktig faktor för statskontroll är angiveri. I det forna genommilitariserade DDR var det vanligt att ange grannen till Stasi, d.v.s. till den institution vars främsta uppgift det var att skydda staten mot dess medborgare. Ofta med förödande resultat för den angivne trots att denne sällan utgjorde något reellt hot. Anmälaren kunde vara anonym och riskerade heller inget straff om det saknades substans bakom anmälan. Det väsentliga var att skydda staten. Dessutom ledde obefogade anmälningar alltför ofta till att den drabbade likväl ”fastnade” i utredningssystemet pga fel, antipatier mm. Denna gastkramande hantering med känslan av total rättslöshet och vanmakt drabbade främst vuxna men även barn.

I Sverige är det inte den militära utan den sociala staten (Socialstaten) som kommit att spela huvudrollen. Denna utveckling har långa anor och utgör en sammansatt produkt av sekularisering, modernitet, socialism och psykologism. Ett genomgående drag har varit statens speciella intresse för åtskiljandet av föräldrar och barn. Vägen, som har gått från rashygien till social hygien, har kantats av tvångssteriliseringar och tvångsomhändertaganden.

Hur många barn som i Sverige fått sina liv förstörda genom anmälningar, patologiserande utredningar och människorättskränkande fosterhemsplaceringar finns det naturligtvis inga statsanslag för att utreda men redan isbergets topp, d.v.s. de skandaler och övergrepp som sipprat ut från för det mesta socialstatsvänliga media ger all anledning till oro.

Genom att tvinga barn i fosterhem förgriper sig staten på ett flagrant sätt mot en av de djupaste mänskliga rättigheterna, d.v.s. rätten till familj och släkt. Denna sociala lobotomering innebär oftast ett livsförlopp under barnets egentliga potential. Att påstå att dessa övergrepp sker för barnets bästa är i de flesta fall oerhört cyniskt. Det finns faktiskt inget kvantitativt empiriskt stöd för denna övergreppskultur (jfr t.ex. Vinnerjung 1996, Fosterbarn som vuxna).

I dag när steriliseringar i princip inte längre är aktuella går det an för statens representanter att skenheligt be om ursäkt för gångna tiders makthavares övergrepp samtidigt som man blånekar till att dagens tvångsomhändertaganden m m skulle vara människorättskränkande.

Vi pumpar in tiotals miljarder i en verksamhet som i bästa fall knappt producerar någonting alls utom sysselsättning och i sämsta fall tragedier och lidande för barn och föräldrar. Att säga detta om socialbyråkratin är i dag dock en hädelse av förmodligen samma dignitet som när Kopernikus påstod att jorden var rund. Den dogmatiska liturgin om ett orubbligt samband mellan skattemedel och barns välfärd har tystat och omöjliggjort alla alternativa förklaringar. Att botemedlet i själva verket är (åtminstone delvis) orsaken till sjukdomsförloppet är svårt att acceptera. Det vore betydligt lättare och framförallt mera trovärdigt att kritisera t.ex. militärutgifter än att gå emot socialstatens ortodoxa och obevisade tolkning av sin syn på ”barnens bästa”.

Tjänstemäns envägsansvar och en process som initierar till missbruk är inte alls ovanligt inom offentlig förvaltning. På andra håll i världen yttrar detta sig ofta i form av mutor men hos oss snarare i olika former av sanktionerat myndighetsmissbruk. Då det gäller frågor om barn, emanerar detta framförallt från lagtexten i LVU som ger myndigheter i princip öppen fullmakt att göra vad de vill med föräldrar och barn. Om en tjänsteman inte griper in för att omhänderta ett barn kan hon (det är oftast en hon) dessutom riskera allvarliga repressalier. Om hon däremot tar ett barn för lättvindigt eller på oklara grunder, eller kanske i ren spekulation, är risken för repressalier små.

LVU betyder egentligen lagen om tvångsvård av barn och ungdomar. Socialstatens representanter försöker dock sprida dimridåer kring denna förödande farliga och i myndighetsutövningen ofta barnfientliga lag genom att utelämna ordet tvång och i stället omskriva det till ”lagen med särskilda bestämmelser om