Estonia-filmen Baltic Storm utsatt för svensk konspiration

Spiegel-journalisten och filmaren Jutta Rabe intervjuade mig, EU-Advokat Henning Witte, som ombud för den största Estonia-föreningen, med mer än tusen medlemmar i 18 olika länder, för första gången våren 1997. Hon skulle göra ytterligare en i raden av dokumentärfilmer om Estonia. Hon var den första som fick i Finland allvarliga uppgifter och bevis, att den officiella förlisningsförklaringen var lögn. Jag hade under mitt arbete med den stora Estonia-ansvarsprocessen i Paris för då 934 käranden stött på liknande uppgifter. Överlevande, agenter, ärliga poliser och journalister från andra länder samt många fler kom ständigt med nya uppgifter, att det pågår en gigantisk mörkläggning när det gäller Sveriges värsta katastrof i modern tid.

När Jutta Rabe och jag möttes efter flera månader av intensivt samarbete hösten 1997 på Grand Hotell i Stockholm konstaterade jag att hennes 14 dokumentärfilmer och mina talrika försök att engagera den svenska pressen hade misslyckats, när det gäller att få offentlig fokus på alla de överväldigande fakta, att M/S Estonia sänktes med flit, således det värsta massmordet i Sveriges historia. Jag hade enbart lyckats med att få TV3 Efterlyst att engagera sig i fallet; efter min inrådan t.o.m. första gången utan poliser i studion. Istället satt anhöriga, min sekreterare Sara och jag där och tog emot delvis sensationella tips.

Då, på Grand Hotell hösten 1997, presenterade jag för Jutta Rabe min idé att göra som Molière, att skriva en teaterpjäs, när etablissemanget är övermäktig. Vi möttes 1 advent 1997 utanför Berlin i Studio Babelsberg, Potsdam, den anrika gamla tyska filmstaden och började skriva manuskriptet till fictionfilmen Baltic Storm. Vi fick samtliga filminstitut i Tyskland samt det danska filminstitutet att ställa upp med pengar. Men det svenska filminstitutet vägrade, trots att Jutta Rabes viktigaste medarbetare hade tidigare varit anställd under flera år på SFI i Stockholm och kände alla där.

De tyska, danska, Juttas och mina pengar räckte dock inte till för att börja med produktionen. Det dröjde ända till 2002, tills Jutta Rabe lyckades hitta den sista avgörande finansiären i England. Hon hade listat ut att den engelska staten hade andra villkor för filmsubventionerna och de gick att kombinera utmärkt med de tyska. Med ca 9 miljoner EUR kunde inspelningarna börja. Alla skådespelare hade sänkt sina löner, för att hjälpa den goda saken. Mest tillmötesgående var Donald Sutherland, stort tack igen. Förhandlingarna med hans oflexibla agent drog ut på tiden, tills Donald själv ingrep. Det var under ett telefonsamtal den 11 januari 2003 då han sänkte sina krav och tackade ja för att hjälpa oss. Dagen efter publicerade CIA-blaskan Washington Times en stor mörkläggningsartikel om Estonia, där varken Jutta eller jag citerades, trots att CIA-agenten som skrev artikeln kostade oss mycket tid i diverse intervjuer några år innan. Då hade CIA alltså legat med sin artikel i buskarna och hoppats att Estonia-frågan inte skulle skvätta över Atlanten. Men nu när Donald Sutherland ställde upp, blev det klart, att Baltic Storm även skulle bli sedd i USA och Kanada, vilket också skedde. Hur kunde CIA inom ett dygn veta att Sutherland plötsligt hade tackat ja till Baltic Storm? Det fanns inget skriftligt, enbart telefonsamtal…..

Vi informerade svenska media om Baltic Storm projektet och de drog genast igång en grov smutskastningskampanj. Kjell Sundvall fick kalla oss ostraffat för ”tyska parasiter”. Han hade väl själv planer på att göra en Estonia-film, som förmodligen skulle ha blivit samma mörkläggningsrappakalja som hans skräpfilm om Palmemordet.

Hösten 2002 lyckades vi få Heron-City med sina då 19 biografer in i båten. De tyckte att vårt projekt var mycket intressant. Då köpte Bonniers upp Heron-City och kastade ut Baltic Storm. Det slutade med att enbart tre biografer vågade visa den avslöjande Estoniafilmen, en i Göteborg, en i Örebro, där det fanns så många drabbade i Lindesberg, och René Reiss’ kvartersbiograf vid Hornstull i Stockholm.

I motsats till utlandet köpte ingen svensk tv-station heller Baltic Storm. En brakförlust för Jutta och mig, som hade behållit de skandinaviska rättigheterna.

Men hästsvansäcklet på SVT sågade Baltic Storm i sin recension genom att jämföra den med en dålig tysk porrfilm från 1970-talet….

Av: Henning Witte

whitetv.se

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here