I en artikel i DN med titeln ”Eurokrisen: Persson har rätt” återupprättar DN den oheliga allians från 2003 som nästan lurade in Sveriges folk i den tredje fasen av EMU – Eurosamarbetet. De hänvisar till en intervju Persson gjort med SR P1, och försöker få det att verka som om huvudfrågan är någon sorts intern strid inom socialdemokratin.

För ordningens skull bör det kanske påpekas att de EU-kritiker bland Socialdemokraterna som kampanjade mot EMU, trots en osedvanligt hård partipiska, i kombination med EAP:s kampanj, var avgörande för utgången av folkomröstningen. Den kombinationen stod för den vinnande marginalen då.

Ett nej hade dock varit omöjligt om inte svenska folket varit väldigt skeptiska. Det avgörande var att organisera och katalysera det motstånd som redan fanns. Annars hade förmodligen känslan av att ”de” redan hade bestämt, lett till att svenskarna rättat in sig i leden precis som de gjorde 1994, trots att det vid det tidigare tillfället fanns en långt mer välorganiserad Nej-sida.

Juholt var för både EU och EMU – han hade fel. Man får hoppas att han lärt sig något av det som kallas ”Eurokrisen”. Huvudfrågan är dock inte Juholt, utan hur en finansiell sammanbrottskris kan lösas. Vi förslår som enda svenska parti Glass-Steagall och införandet av ett kreditsystem. Vi gick till val på dessa frågor 2010, till skillnad från alla andra som då fortfarande trodde, eller låtsades tro, att det var en ”Greklandskris”. Oj, vad fel de hade! En del ledande vänsterpartister och miljöpartister har anslutit sig till det första steget i en lösning som har minst två steg. En bra början, kan man tycka.

Varning för falska profeter
Min först rubrik på denna text var ”Göran Persson borde hålla käften” eller ”Göran Persson har inte vett att skämmas”. Fast då jag såg att DN, utan att tveka, backade upp sin bundsförvant från 2003 ändrade jag mig. Jag vänder mig inte mot rubriken ”Persson har rätt” – jag vänder mig mot att de syftar på Göran Persson. Vi har haft, och har, rätt. Göran Persson är en avdankad klassförrädare, som som finansminister slaktade den svenska välfärden på 90-talet på ett sätt som bara socialdemokrater kan. Högern har svårt att skära ner utan att få folk mot sig; de hade åtminstone det tills de också blev ett ”arbetarparti”.

Om inte förr så borde folk börjat ana oråd när Göran Persson började på ett välbetalt konsultjobb. En arbetarledare som satsar på att dra in en massa kosing torde inte ha mycket trovärdighet kvar i de berömda egna leden.

Ropen skalla: ”Internationell solidaritet!” … ”Om jag får min del av kakan så säljer jag gärna den så kallade arbetarklassen.” … ”Internationell solidaritet!” Inte så gångbart, får man hoppas.

Hans argument för EMU var, som vi rapporterade i samband med vår kampanj mot Lissabonfördraget, främst en produkt av att han tyckte det var coolt för honom personligen att få leka ”med de stora”, som exempelvis krigsförbrytaren och arbetarledaren Tony Blair.

I SVT-dokumentären ”Ordförande Persson” hade han ju blottställt sig som en person helt inriktad på sitt eget känslotillstånd. Den enda andra person som han uttryckte omsorg för var Carl Bildt, som var ”så jävla dålig, den killen”. Bildt var förvisso för EMU, men ”så jävla dålig” – det är elakt sagt.

Värre är vad Göran Persson och de andra inte säger. Ingen i EMU-debatten tog upp finanskrisen och finansoligarkins nu uppenbara försök att ersätta demokratiskt valda pappskallar med långt mycket farligare bankir-professors-mafiosos, som kan spara utan att behöva oroa sig för vad befolkningen tycker om det. EAP sa något om det, om ni minns.

Brüningkopian Mario Monti, från Goldman Sachs, är ett bra exempel på någon som skulle haft svårt att vinna ett val med sin nuvarande politik som vallöfte. ”Jag vill se människooffer” kan inte ens Schlingmann få att låta gångbart. Så man frågade inte italienarna, helt enkelt.

Åsbrink – ytterligare ett exempel på dagens politiker
Göran Perssons efterträdare som finansminister, Erik Åsbrink, hänger samman med den prominenta Juholtkritikern Ylva Johansson på en mängd obehagliga sätt. Det kan man föreställa sig, även om man inte bör göra det om man har en känslig mage.

Erik Åsbrink gick nu senast till Goldman Sachs. Om han fick det jobbet för att han visat potential som riskkapitalist, eller som tack för ett gott arbete utfört för finansoligarkins räkning, är en fråga värt namnet. Hans meritlista är hur som helst ganska imponerande från ett finansoligarkiskt perspektiv. Två exempel:

1. Åsbrink var den som Göran Persson använde för att som finansminister se till att hans finanspolitik fördes även när han var statsminister och hade nya viktigare saker att göra, som att kyssa Tony Blairs smutsiga …

2. Åsbrink var del av, och senare chef för, Riksbanksfullmäktige vid den tiden då Gunnar Sträng tvingades bort i förtid och vägen banades för den så kallade ”novemberrevolutionen”, då Sveriges kreditmarknad avreglerades under kuppartade former. Den dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt hävdar att det var med Olof Palmes goda minne. Ingvar Carlsson tror inte det. Klart är att de som begick detta brott inte har ställts till svars.

Brottet
Argumenten för den nuvarande ekonomiska politiken är så vrickade att många kanske har svårt att