Ingen torde kunna förneka att de som ofta avfärdande kallas för ”konspirationsteoretiker” i vissa fall verkar visa prov på en klarsynt förmåga att se de framtida praktiska konsekvenserna av nutida händelser – åtminstone när det gäller de påstådda dolda planerna hos den europeiska politiska eliten att bilda ett Europas Förenta stater.

Nu är det emellertid inte dessa ”konspirationsteoretiker”, vilka härmed kommer att benämnas ”konspirationsanalytiker”, som man skulle kunna säga är ute på konspirationernas hala isar, utan ”en rad tunga politiker, kända finansmän och ekonomer”. Hur kan detta vara möjligt? Jo, det är nämligen Dagens Industri (DI) som den 30 september på sin webbsida i en första artikel i en ny artikelserie, som ska ”ta sikte på de olika alternativ som kan ta oss ur eurokrisen”,(1) något förvånande inleder denna serie med den nära nog tabulagda frågan om ett Europas förenta stater – de europeiska federalisternas dröm – skulle kunna lösa den till synes olösliga eurokrisen.

Detta uppenbart glödheta begrepp, ”Europas förenta stater”, och den politiska union som den skulle innebära, är det enligt DI få som tidigare har vågat ta i sin mun – förutom alla dessa konspirationsanalytiker förstås. Men nu verkar alltså saker och ting var så illa därhän att till och med dessa tidigare nästan förbjudna tankar nu måste tänkas, uttryckas, och seriöst diskuteras. Frågan är nu om detta verkligen är en sådan ny och vågad tanke som DI:s läsare kanske kan få intrycket av?

För många som har studerat den så kallade Europarörelsens födelse och framväxt, vilken i vid bemärkelse är den direkta föregångaren till det vi i dag kallar EU, kommer det knappast som en överraskning att ledande europeiska politiker och ekonomer nu på allvar börjar prata om en politisk union i Europa som en lösning på eurokrisen, och som det nödvändiga nästa steget i EU:s utveckling. Tvärtom finns det många goda exempel bakåt i tiden som kan visa på att detta inte alls är en ny tanke inom denna Europarörelse.

Inte heller är det förvånande att debatten om eurokrisen nu ser ut att gå in i en ny fas som innebär att den svänger från den ena ytterligheten till den andra. Som så många gånger förr när EU har stått inför en kris, verkar det bara finnas två ytterlighetsvägar att vandra: bryt upp, avveckla och decentralisera det haltande samarbetet eller fördjupa samarbetet ytterligare, det vill säga, centralisera mer makt i Bryssel.

Även om debatten om eurokrisen hittills mest har handlat om den första delen i denna dikotomi, så är det många konspirationsanalytiker som länge har hävdat att det är den andra delen – att fördjupa samarbetet och att bilda en enda federalistisk europeisk superstat – som hela tiden har varit den dolda agendan dit vi alla sakta men säkert ska vallas, vare sig vi vill eller inte. Och de tycks som sagt ha bra stöd för sin analys om man tittar bakåt i tiden.

För att var och en själv ska kunna bilda sig en egen uppfattning om det kan ligga någonting i denna analys, kommer här några citat att reflektera över från personer som borde veta mer än de flesta i denna fråga. Notera att citaten endast visar valda utdrag ur ett större sammanhang. För att få den mer fullständiga bilden rekommenderas läsaren att ta del av dem i sin helhet – se noterna längst ned på sidan för ytterligare hänvisning.

Vi börjar med den så kallade Schumandeklarationen från den 9 maj 1950, vilken kan sägas vara den ursprungliga programförklaring för det projekt vi i dag kallar EU. Notera att uttrycket ”europeisk federation” i citatet i det närmaste är direkt utbytbart mot ”Europas förenta stater”. Den dåvarande franske utrikesministern, Robert Schuman, hade detta att säga om Europas framtid:

”Sammanslagningen av [Frankrikes och Tysklands] kol- och stålproduktionen bör omedelbart sörja för upprättandet av gemensamma grundvalar för ekonomisk utveckling som ett första steg i den europeiska federationen …”(2)

Kanske vi redan här, menar många konspirationsanalytiker, kan urskilja den manipulationsteknik som ibland kallas ”totalitärt tassande”, och som innebär att man tar många små och till synes osammanhängande steg mot ett sedan länge fastställt mål, i syfte att mörka vad det egentliga målet är, i stället för ett enda jättelikt kliv, eftersom detta med säkerhet skulle avvisas av en överväldigande majoritet om det egentliga syftet och målet blev allmänt känt.