Frågan är, om inte Juholts politik faktiskt nådde ut? Var inte den tydligaste signalen på det, Göran Perssons öppna stöd för en svensk anslutning till den s.k europakten, veckan innan Juholt avgick? Var det inte så att Dagens Nyheters ledare ”Göran Persson har rätt” pekade ut europakten som den viktigaste politiska frågan? Är det inte just en ny europaktspolitik Folkpartiets Carl B Hamilton hoppas på i efterhand? Var det sedan också Göran Perssons inflytande, som fick just hans hemdistrikt Sörmland och dess granndistrikt Örebro och Västmanland att öppet frondera mot Juholt?
I så fall avtecknar sig bilden av ett motstånd mot Juholts och Waidelichs mycket tydliga linje mot just europakten och euron. Reinfeldt har gjort klart att Socialdemokratins motstånd mot europakten omöjliggör en svensk anslutning, efter att han fått med Centern med dess nya Thatcherledning på tåget. I hela EU pressas nu europakten igenom, trots grundlagar, Lissabonfördrag och folkligt motstånd.
Europakten är en ödesfråga för euron och ännu mer för det finanssystem som man tror skall räddas med stödpengarna från eurosystemets centralbank och räddningsfonder, liksom från IMF. Om inte Sverige går med, kommer inte det av Riksbanken utlovade hundramiljarderslånet att levereras, och därmed inte heller kunna användas för att förmå de allt färre kreditvärdiga länderna i eurozonen att bidra med något.
Källa: larouche.se