Denna studie behandlar vilka ledande aktörer som varit inblandade i att forma den nuvarande klimatdiskursen, vilka målsättningar dessa haft och hur frågan kom att tas upp och integreras inom det europeiska samarbetet. Att studiet av människans påverkan på klimatet utvecklades som ett framträdande forskningsområde kan till stort krediteras de anslag som kom från amerikanska militära forskningsfinansiärer som Office for Naval Research samt den forskning om kärnvapensprängningar som den amerikanska militären och Atomic Energy Commission utförde under 1950-talet.

Skriven av Jacob Nordangård, från Linköpings universitet.

Nedanstående är endast ett stycke ur uppsatsen. För att läsa hela uppsatsen tryck här

Abstract

Den stora grunden till klimatfrågans politisering lades sedan under 1970-talets första hälft av amerikanska Aspen Institute for Humanistic Studies och den nära länkade Romklubben (The Club of Rome). Dessa aktörer med där till kopplade underorganisationer (som International Institute for Applied Systems Analysis (IIASA) och International Institute for Environment and Development (IIED) spelade tongivande roller under Stockholmskonferensen 1972, händelserna kring och efter den första oljekrisen 1973 samt i den framväxande klimat- miljöpolitiken därefter. Finansieringen till organisationerna kom till stor del från filantropiska stiftelser som Ford Foundation, Rockefeller Foundation, Rockefeller Brothers Fund och Giovanni Agnelli Foundation.

Ett gemensamt mål för de ledande aktörerna (såväl organisationer, finansiärer och enskilda) var att de föreskrev en internationalisering och ett fördjupat överstatligt samarbete som en lösning på globala miljöproblem av detta slag. Detta kan enligt min tolkning ses som en bidragande orsak till att den Europeiska Gemenskapen tidigt, genom den brittiske diplomaten Crispin Tickells försorg, förde upp klimatfrågan på agendan och integrerade den i det politiska arbetet under 1980-talet. EU som är byggt på en idé om transnationellt samarbete utgjorde en gynnsam grogrund. Flera av EU-kommissionens presidenter som Jacques Delors och Kevin Leydon var sedan själva medlemmar av Club of Rome, Aspen Institute och globaliseringsfrämjande nätverket Trilaterala Kommissionen. Slutsatsen är att EU och flera av de andra aktörerna i första hand inte agerat på grund av en genuin miljöoro utan att klimat- och miljöområdet varit ett av flera områden som har kunnat exploateras för att uppnå strävanden om ett utökat transnationellt samarbete och globala styrelseformer.

Diskussion

EU/Gemenskapens handlande kan sägas ligga i linje med det beslut som togs efter Stockholmskonferensen 1972 om att verka för en internationell och världsomspännande miljöpolicy. Genom att rekommendationerna fanns inskrivna var vägen till ett snabbt handlande inte lång. EU tog sedan en ledande roll i klimatarbetet så fort UNEP och Mostafa Tolba hade lagt grunden (tillsammans med WMO och ICSU). Andresen och Agrawala menar att detta inte enbart handlade om en oro för miljön utan att det också hade att göra med att EU ville visa sig starkt och enat på världsarenan. Jag vill lägga till att utvecklingen av klimatdiskursen tydligt varit ihopkopplad med globaliseringen och de aktörer som har drivit på denna process. Mänskligt framkallade klimatförändringar har av dessa setts som ett globalt problem som behöver lösas genom ett fördjupat internationellt samarbete. De stora aktörer som har drivit frågan har redan från början haft ett globalt förhållningssätt och har sett bygget av en enad värld som en långsiktig målsättning. Centrala aktörer som Club of Rome, Aspen Institute och Conservation Foundation har alla burit på likartade idéer om att mänsklighetens miljö- och resursproblem enbart kan lösas genom ett mer centraliserat och internationaliserat beslutsfattande. Denna värdegrund om behovet av en internationalisering har även delats av flera av de tongivande finansiärerna som Rockefeller Brothers Fund, Ford Foundation och Rockefeller Foundation samt inflytelserika globaliseringsnätverk som Trilaterala Kommissionen. Gemensamt för dessa är deras tydliga koppling till Rockefellerdynastin och det angloamerikanska etablissemanget.

De viktiga aktörerna/institutionsbyggarna (med därtill associerade organisationer) har dessutom varit nära sammanlänkade med varandra i både samarbete och medlemskap. Förutom UNEP:s Mostafa Tolba och Maurice Strong så framstår Carroll L. Wilson (CoR, MIT) och Walter Orr Roberts (Aspen, NCAR) som några av de mest betydelsefulla enskilda aktörerna för att göra klimatet till en politisk fråga. Wilson har samlat den vetenskapliga grunden medan Roberts i sin roll fungerat som länk mellan klimatforskarna och den politiska/ekonomiska elitens intressen. De båda har suttit med i ett stort antal av de forum som har varit med och byggt upp både vetenskap och beslutsfattande, allt med sikte på en stärkt internationell världsordning. Genom Aspens program har sedan budskapet om klimatets påverkan på och av människan utövat inflytande på aktörer som IIED, UNEP och Mostafa Tolba. Aspens agerande har också både bidragit till att UNEP som organisation har kommit till samt format stora delar av den agenda som FN-organet har kommit att utöva.

Därmed skulle jag vilja säga att Agrawala och Andresens påstående, i artikeln ”Leaders pushers and laggards in the making of the climate regime”, om att det är svårt att svara på om Tolba agerat på individuell nivå eller om ”UNEP var något mer än ett institutionellt paraply för sin exekutiva chefs egna initiativ” delvis är besvarat. Att sedan EU som är byggt på en tanke om transnationellt samarbete har anammat tankarna är i sammanhanget inte svårt att förstå. Flera tunga namn inom EU-kommissionen och medlemsländerna som EU-kommissionens presidenter, franske Jaques Delors, Kevin Leydon och tyske förbundskanslern Willy Brandt har även varit medlemmar i Aspen Institute, IIED och Club of Rome samt Trilaterala Kommissionen. Under förre IIED-ordföranden Leydons tid fördes klimatfrågan in med hjälp av den blivande IIED-medlemmen Sir Crispin Tickell (som framstår som ledande i att göra