Karies eller tandröta uppstår när bakterier på tandytan ”matas” med raffinerat dödvitt socker och tomma kolhydrater från raffinerat vitt dödsbröd. Då avger bakterierna sura ämnesomsättningsprodukter som i sin tur angriper tandemaljen. Dessa sura ämnesomsättningsprodukter uppstår inte i lika hög grad om bakterierna ”matas” med oraffinerat socker (s.k. råsocker är i hög grad raffinerat, det består av 97% socker. Det är dock lite bättre än det vita som består av 100% socker) och oraffinerat bröd.

Koncentrationen av socker- och kolhydratmolekylerna är betydligt mindre och är betydligt mer komplexa i oraffinerade produkter, sistnämnda medför att bakterierna inte klarar av att bryta ned dem i samma utsträckning och därmed blir inte heller deras ämnesomsättningsprodukter så sura att tandemaljens naturliga försvar mot syra-attacker genombrytes.

Vad gäller fluoret så enligt den etablerade odontologiska och medicinska uppfattningen skyddar detta mot karies på så sätt att det byggs in i emaljen och stärker denna mot sura angrepp.

Det finns dock INGA (!!?) som helst vetenskapliga bevis för detta! Vi överlämnar ordet åt medicine professor Olov Lindahl:

”De flesta har troligen hört talas om fluor som man tillsätter vatten i avsikt att förhindra uppkomsten av tandröta (karies). Tron på fluorets välsignelsebringande egenskaper är enligt min uppfattning en av de större medicinska förvillelserna i vår tid.

I själva verket är fluor i de doser som rekommenderas (1 ppm) på sikt ytterst skadligt och en av delorsakerna till en rad sjukdomar och till ett för tidigt åldrande. En ppm (parts per million) betyder att det är en del fluor på 1 000 000 delar vatten eller 1 mg fluor i en liter.

En viss kortvarig positiv effekt på tänderna av fluor är svårt att med absolut säkerhet utesluta. Om man ser positivt på alla de rapporter som finns, kan det tänkas att fluortillförsel i vattnet uppskjuter kariesangrepp något år för att på längre sikt i stället göra tänderna sköra och mer angripna.

Det är också möjligt att pensling av tänderna med fluor har en viss förstärkande effekt på emaljen. På sikt blir den dock mer ömtålig av behandlingen.

Mot dessa högst osäkra positiva, kortsiktiga effekter står dock de negativa effekterna – akut allergirisk och säker långsiktig förgiftning.

Uppfattningen att fluor skyddar mot karies har blivit något av en religion och de flesta tandläkare är indoktrinerade därav.

Problemet med fluorprofylax är att den som alla förebyggande åtgärder är ytterst svår att bedöma och leda i bevis. Vanligen har bevisföringen gått så till att två städer eller områden jämförts, där det ena fått sitt vatten fluoriderat och det andra förblivit obehandlat. Tandläkarna har sedan på skolbarn i olika åldrar följt frekvensen av nya ”hål” i tänderna och gjort statistik som visat lägre kariesfrekvens i de fluorbehandlade områdena. Tandläkarna har i dessa undersökningar varit medvetna om vilka barn som fått och vilka som inte fått fluor. Detta har troligen påverkat dem så att de funnit många hål hos de obehandlade och få hos dem som fått fluor. Deras starka förväntningar på effekt har påverkat deras omdöme och observationsförmåga så att de fått de resultat de velat ha.

Detta låter kanske skeptiskt i överkant men det har sin förklaring. Hål i tänderna – karies – är ett relativt begrepp. Det finns små och stora hål och små bruna gropar, som kan vara början till karies. De sistnämnda lämnar vissa tandläkare obehandlade då de kan stå oförändrade i decennier, medan andra tandläkare utnämner dem till hål och lagar för säkerhets skull. Det finns också hål som inte så lätt syns utifrån utan bara på röntgen och ibland bara syns om flera bilder tas i olika riktning. Idag anses röntgen vara det säkraste sättet att upptäcka hål, men även tolkningen av röntgenbilderna kan variera. Kort sagt, i gränsfallen är det en ren smaksak om en liten förändring utnämns till karies eller ej.

En historia kan illustrera detta. En patient som blivit färdigbehandlad hos en tandläkare tyckte att han skulle kontrollera om det gick att lita på tandläkare. Han sökte därför en ny tandläkare och bad att få sina tänder kontrollerade. Den nya tandläkaren hittade då 3 hål som han tyckte behövde lagas. Upprörd över detta eventuella slarv hos den förste och över eventuell överdiagnostik i kommersiellt intresse hos den andre, anmälde han båda tandläkarna till Socialstyrelsen, som är kontrollmyndighet för all medicinsk vård. Här tillsattes två nya ”superspecialister” som kontrollerade tänderna hos patienten. Dessa hittade då 4 hål! Det märkliga var dock att alla tre tandläkarna som fann ”nya” hål hittade dem på olika ställen och att det inte var några ”hål” som var gemensamma.

Detta visar att diagnostiken av karies är något av ett godtycke. Detta gäller givetvis bara små och diskutabla hål och inte stora förändringar som alla inklusive patienten lätt kan konstatera.

För att en undersökning av resultaten efter en fluorbehandling verkligen skall vara bevisande måste alltså krävas att de tandläkare som ”räknar hål” inte vet vilka som fått och vilka som inte fått behandling. Konstigt nog har detta krav praktiskt taget aldrig uppfyllts under de första 20 åren av fluorpropaganda. Därefter har emellertid flera sådana korrekta (dubbelblinda) undersökningar utförts och de har då alltid utfallit negativt, dvs de har visat att det ej funnits någon säker minskning av kariesfrekvensen efter fluortillförsel.

Även på djur har en rad sådana korrekta undersökningar utförts, utan något positivt resultat. Det tycks således vara uppenbart att vattenfluoridering saknar kariesskyddande effekt eller att i varje fall en eventuell effekt är mycket liten och ej vetenskapligt dokumenterad.

Det finns idag en rad observationer som visar att kariesfrekvensen ibland är hälften så stor i fluorfattiga områden som i fluorrika. Orsaken till detta kan då vara att karies har så många orsaker, t ex intag av mineraler och spårelement, matvanor, speciellt sockertillförsel, munhygien och arv. Under de senaste 20 åren har kariesfrekvensen minskat med cirka 50% både i fluoriderade och icke fluoriderade områden, vilket alltså visar att en gynnsam utveckling är på väg oberoende av fluor.

Man frågar sig då hur en hel tandläkarkår – liksom delvis läkarkåren som ej protesterat – har kunnat låta sig luras så grundligt under snart 40 år. Fyra orsaker härtill är tänkbara:

1. Fluor kan ge hårdare emalj även om den på sikt blir sämre. Man kan ha observerat detta i god tro.

2. På grundval av felaktiga observationer har tandläkare funnit att fluor ger mindre karies och trott på sina observationer.

3. Indoktrineringen om fluorets förträfflighet har varit så stark att de tandläkare som forskat har ”lurat” sig själva till resultat som stämmer med deras förutfattade mening.

4. Kommersiella intressen har velat få fluor ”nyttigförklarat”, satsat stora pengar på detta och lyckats lura hela tandläkarkåren.

Alla dessa förklaringar har säkert samverkat. Den sistnämnda fordrar dock några kommentarer. Aluminium – och konstgödsel-industrin alstrar fluor som en biprodukt. Röken och vattnet från dessa fabriker sprider fluor över stora landområden där gröda och vatten blir förgiftade och där korna blir sterila, får svåra skelettsjukdomar och dör. Detta har lett till stora skadestånd i USA, de juridiska ”stämningarnas” förlovade land. I syfte att minska detta ”förgiftningstryck” ha