I centrum för klimatfrågan står globalisternas centralorganisation FN. Redan i början av 70-talet identifierade FN-byråkratin frågor om den globala miljön och antropogen miljöpåverkan som ett instrument för att lyfta FN:s roll från att vara en renodlad fredsorganisation, till att skaffa sig en mer exekutiv global maktställning. Bakom den strävan står mycket stora globala ekonomiska intressen som drivs av västvärldens rikaste av de rika. För ändamålet startades UNEP vid FN:s första globala miljökonferens i Stockholm 1972. Den leddes av Rockefellerfamiljens trogne medarbetare Maurice Strong. Man får inte glömma bort att FN en gång skapades med starkt engagemang från den västliga rikemansklubben där familjen Rockefeller har en ledarroll. Man ser organisationen som ett perfekt instrument för att förverkliga den globalistiska världsordning som eftersträvats i ca 100 år. FN:s maktställning är främst uppbyggd runt ett dussintal underorgan som domineras av några få västländer och deras finanselit. Mest notabla är Världsbanken och IMF, där finns inget demokratiskt inflytande.

Vid FN:s första stora miljökonferens år 1972 i Stockholm lanserades strategin att försöka skrämma in världssamfundet i en överstatlig global maktordning. Redan då tog man till greppet att frammana stor brådska att rädda världen och hävdade att vi bara hade tio år på oss innan den globala miljökatastrofen skulle vara över oss. Globalisternas lobbygrupp Romklubben hade lägligt inför konferensen presenterat sin skrift Limits to Growth som presenterade modellstudier över hur det skulle uppstå brist på en rad viktiga råvaror bara inom några år. Som alla liknande modellstudier fick man totalt fel på nästan alla punkter.

Då skrämseln med akuta miljöproblem fortsatt klingade i stort sett ohörd sökte FN/UNEP efter bättre argument. Efter framgången med Montrealprotokollet år 1987 som reglerade den globala användningen av ozonnedbrytande kemikalier fick FN blodad tand.

Vid en forskarkonferens om klimatfrågan i Villach 1988 drog dåvarande UNEP-chefen Tolba fram all tänkbar osäkerhet i koldioxid-/växthusgasfrågan. Han insåg att klimatfrågan kunde vara den fråga med vilken FN:s globala maktposition skulle kunna ta ett stort steg framåt. Eftersom osäkerheten var så stor var det angeläget att ”för säkerhets skull” börja kontrollera klimatet. Det var också dags att koncentrera sig på vilka katastrofer, som skulle kunna inträffa i framtiden om inte utsläppen av växthusgaserna kontrollerades. ”We should act anyway just in case”, var hans grundidé. Han lanserade Försiktighetsprincipen för att kunna motivera åtgärder först, eventuell vetenskaplig bekräftelse sedan. För att skapa underlag för FN:s agerande och kontrollen av klimatet skapades en panel med internationella klimatforskare som fick namnet Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC). Den förste ordföranden i IPCC var Palmes vetenskaplige rådgivare Bert Bolin.

FN:s mål var att i samband med nästa stora miljökonferens, den i Rio 1992, sjösätta en global maktordning – Agenda 21. Inför konferensen hade de globalistiska lobbyisterna i Romklubben lanserat klimatfrågan som motiv för införandet, i en skrift som hade titeln The first Global Revolution. Även denna konferens leddes av Rockefellermannen Maurice Strong och globalistiska finansintressen utövade ett avgörande inflytande via World Bussiness Council for Sustainable Development under ledning av den Schweiziska mångmiljardären Stephan Schmidheiny. Jag fanns själv som expert inom ABB med i bakgrunden till den organisationen under 1992.

Prioriteten i arbetet med IPCC lades på att göra framtidsprognoser och att främst antropogen klimatpåverkan skulle beaktas. Panelen började ta fram vetenskapliga underlag för politiska rapporter om klimatet – Summary for policymakers. Forskarna stack inte under stol med att vetenskapen på klimatområdet bl.a. saknade viktiga förklaringar rörande molnbildningen och molnens klimatpåverkan. Trots att forskarna därför flaggade för en mycket stor osäkerhet om hur klimatet kunde tänkas utvecklas i framtiden, förde IPCC i sina summeringar för beslutsfattare nästan bara fram de mest pessimistiska beräkningarna. Det var uppenbart att man från FN:s sida var angelägna om att mana fram en maximalt skrämmande framtidsbild som krävde omedelbara överstatliga regelverk under FN:s överinseende. Därmed sjösattes den klimatalarmism som idag genomsyrar hela västvärlden.

Det råder ingen tvekan om att det absolut inte, som politiker och opinionsbildare ofta påstår, råder någon enighet i den vetenskapliga världen om alarmisternas framtidsdystopier. Läser man vad IPCC, Vetenskapsakademin och Sveriges främsta klimatvetenskapsman Lennart Bengtsson skriver så är osäkerheten om hur klimatet kommer att utvecklas detta århundrade jättestor. Den konsensus som alarmisterna hänger upp sin argumentation på handlar bara om i vad mån människan genom sina utsläpp påverkar klimatet. Den säger dock väldigt lite om i vad mån denna påverkan är särskilt alarmerande.

Efter FN-konferensen 1992 har FN kallat till enorma globala klimatkonferenser en gång per år dit man under en dryg veckas tid flugit in omkring 50.000 delegater, aktivister och journalister från hela världen. Konferenser med en enorm miljöpåverkan alltså, och FN har inte lyft ett finger för att göra konferenserna klimatvänliga genom att utnyttja modern kommunikationsteknik. I takt med att faktiska observationer av klimatutvecklingen visat sig avvika starkt från de alarmerande prognosmodellerna, har FN och deras handgångna tagit till allt desperatare metoder för att hålla frågan på kokpunkten. Vid varje konferens får vi höra att vi bara har 5-10 år på oss innan allt går över styr. För säkerhets skull har man slutat prata om global uppvärmning och istället tagit till k