Första världskriget: Lärdomar från vapenvilan julen 1914

0
8176
christmas truce

I december för 100 år sedan skedde något mycket ovanligt inom den blodiga krigshistorien – något som aldrig tillåtits upprepas sedan dess. Europa var inne i den femte månaden av det 52 månader långa världskriget (som sades vara för att ”avsluta alla krig”) som skulle avslutas med vapenstilleståndet fyra år senare den elfte november 1918.

Brittiska, skotska, franska, belgiska, australienska, kanadensiska, tyska, österrikiska, ungerska, serbiska och ryska predikstolar i dessa övervägande kristna nationer på hemmaplan (långt från det sataniska blodbadet i skyttegravarna) hjälpte till att bidra till en okristlig patriotisk yra som resulterade i en förintelse som förstörde fyra riken, dödade uppemot 20 miljoner soldater och som resulterade i en psykisk och fysisk decimering av en hel generation unga män i Frankrike, Tyskland och England.

Tragiskt nog har kristendomen, som började som en pacifistisk religion på grund av de pacifistiska lärdomarna och handlingarna av icke-våldsmannen Jesus från Nasaret (och hans icke-våldsamma lärjungar), de senaste 1700 åren varit allt annat än en fredsmäklande kyrka som följer Jesus genom att aktivt motarbeta sina nationers imperialistiska tendenser, krig, krigshetsare och krigsprofitörerna.

Så det var inte oväntat att de religiösa ledarna på varje sida i kriget var övertygade om att Gud var på deras sida – och därför inte på sidan tillhörande de kristna som de försökte döda. Denna uppenbara motsägelse – att båda sidor bad till samma gud – gick de flesta helt förbi.

Predikstolar och kyrkbänkar över hela Europa – med några undantag – svarade med flaggviftande frenesi och sände ett klart meddelande till de fördömda och döpta krigarsönerna att det var deras kristna plikt att marschera iväg för att döda, lemlästa och till och med tortera – vid behov – de likaledes fördömda kristna soldaterna på den andra sidan.

Fem månader in i massförstörelsen av det evigt låsta kriget (som innehöll urskillningslöst slaktande med artilleri, maskingevär och slutligen giftgas), stod den första julen i kriget vid västfronten för dörren för de utmattade och demoraliserade trupperna.

Julen var den heligaste kristna högtiden för alla sidor, och i denna tid av hunger, törst, sömnlöshet, krigströtthet, sjukdomar, dödliga skador och hemlängtan hade julen 1914 en speciell innebörd. Julen påminde soldaterna om den goda maten, tryggheten, varma hem och älskade familjer som de hade lämnat bakom sig och som de nu misstänkte att de aldrig skulle få se igen. De fysiskt utmattade, andligt döda och strids-traumatiserade soldaterna på båda sidorna av frontlinjerna försökte desperat finna lite respit från misären i de vattenfyllda, ruttnande, råttangripna, lusangripna, likbesudlade och alltmer frusna skyttegravarna.

Den kalla verkligheten om skyttegravskrig 1914
Vid denna tid, funderade antagligen soldaterna vid båda sidor av fronten hur de kunde ha gått på den löjliga propagandan från deras ledare som hade övertygat dem om att deras sida var förutbestämd att vinna och ”vara hemma före Jul” – där de skulle ha firats som härskande hjältar.

I stället befann sig varje soldat i slutet av sina känslomässiga rep på grund av den skoningslösa artilleribeskjutningen mot vilken de inte kunde skydda sig. Om de inte dödades eller skadades fysiskt av artillerigranaterna och bomberna, blev de förr eller senare känslomässigt förstörda av ”granat-chock” (numer känt som posttraumatiskt stressyndrom – PTSD), och led av hemska mardrömar, sömnbrist, självmordsbenägenhet, depression, hyper-alerthet och ett ytterligare antal andra mentala och neurologiska abnormiteter. Andra vanliga ”själsdödare” inkluderade evig hunger, felnäring, infektioner som tyfus och dysenteri, lusangrepp, skyttegravsfot, frostskador och kallbrand i tår och fingrar.

Giftgasattacker användes inte förrän 1915, med både brittiska och tyska vetenskapsmän arbetade hårt för att fullända den nya tekniken. Pansarvagnskrig – som visade sig vara en förnedrande katastrof för britterna – sattes inte i drift förrän vid slaget vid Somme 1916.

Något av det mest stressande för soldaterna vid fronten var de suicidala ”över kanten”-attackerna som infanteriet genomförde mot tyska maskingevärsnästen och raderna av taggtrådsrullar som hindrade dem och gjorde dem till levande måltavlor. Artilleribeskjutning resulterade vanligtvis i tiotals tusen döda på en enda dag.

Över kanten-infanteri-attacker var korkat och upprepat beordrat av höga officerare som Sir John French och hans ersättare som brittisk överbefälhavare Sir Douglas Haig (som uppenbart förberedde de klassiska men hopplöst förlegade kavalleriattackerna med häst och sabel över ingenmanslandets lera och smuts). Generalens planerare av dessa genomgående katastrofala försök att avsluta kriget snabbt eller åtminstone bryta dödläget, satt säkert utanför fiendens artilleris räckvidd. När de drog upp sina planer var de i bekvämlighet i högkvarteret, där de fick god mat och kläddes upp av sina betjänter, drack sitt te och var helt utom risk att uppleva krigets dödlighet själva.

Det vanligt förekommande skyfflandet för att förbättra bekvämligheten i skyttegravarna avbröts ofta av förberedelser för attack. Skrik i smärta hördes ofta från de fångade soldaterna ute i ingenmansland som hade skadats av maskingevärseld men som hängde hjälplösa i taggtråden eller som blödde ihjäl i bombkratrarna – deras död ofta utsträckt i dagar. Effekten på trupperna i skyttegravarna som måste lyssna till de desperata, obesvarade ropen på hjälp var psykologiskt förödande. Vid jul var moralen hos trupperna på båda sidor som allra lägst.

Jul i skyttegravarna
Den 24 december 1914 kunde de utmattade trupperna vila sig över jul med gåvor hemifrån, speciell mat, speciell sprit och speciell vila. En maktgalen (och förvirrad) Kejsare Wilhelm hade beställt 100 000 julgranar med miljontals utsmyckade stearinljus att placeras ut vid fronten, i förhoppning att detta skulle höja truppernas moral. Att använda leveransvägarna för sådana militärt onödiga saker hånades av de flesta härdade militära officerare, men ingen misstänkte att kejsarens julgransidé skulle få motsatt effekt och i stället vara katalysator för ett oplanerat eld-upphör, en händelse som militärhistorien inte sett tidigare och en händelse som kom att bli bortcensurerad ur den officiella historieskrivningen, särskilt den militära, i över ett sekel.

Julfreden 1914 var en spontan händelse som hände på ett flertal platser längs de 90 mil skyttegravar som sträckte sig över Belgien och Frankrike, och det var en händelse som inte skulle upprepas, även om ett försök till julfred 1915 gjordes men snabbt kvästes uppifrån. Malcolm Brown och Shirley Seaton har skrivit en viktig bok om julfreden 1914 betitlad ”Christmas Truce: The Western Front, December 1914”.

Filmen ”Joyeux Noel” (franska för god jul) blev nominerad för en Oscar 2005 för bästa utländska film. Den berättar den rörande historien baserad på många överlevares historier förmedlade i brev från soldater som varit närvarande.

En av historierna som uppstod av händelsen var den som utspelade sig i lugnet på julafton när några tyskar började sjunga ”Stille Nacht”. Snart anslöt sig britterna, fransmännen och skottarna på andra sidan ingenmansland (som oftast bara var något hundratal meter brett) på sina egna modersmål. Inom kort hade andan av fred och ”godhet mot människan” vunnit över den demoniska krigsandan och trupperna på båda sidor kände sin gemensamma mänsklighet. Den naturliga mänskliga oviljan att döda bröt sig upp till medvetandet och vann över den patriotiska febern och hjärntvätten de hade utsatts för.

När väl fredsandan hade känts, la soldaterna på båda sidor ner sina vapen och kom ut ur sina skyttegravar för att möta sina tidigare fiender öga mot öga. För att ta sig till den andra sidan var de tvungna att gå runt granatkratrar och över frusna lik (som inom kort fick respektfulla begravningar där soldater från båda sidor hjälptes åt med den hemska uppgiften).

Hämndandan hade försvunnit och önskan om fred hade uppstått. Nya vänner delade chokladkakor, cigaretter, öl, vin, snaps, fotbollsspelande och bilder hemifrån. Adresser utbyttes, kort togs och varje soldat som upplevde det emotionella dramat blev förändrade permanent – och generalerna och de krigshetsande politikerna fylldes av avsky.

Att arbeta för fred på jorden i krigstid är förräderi
Att fraternisera med fienden (som i att vägra lyda order i krigstid) har historiskt sett ansetts vara förräderi av militära beslutsfattare och politiker, och har bestraffats hårt, till och med med dödsstraff efter summarisk rättegång. I fallet med julfreden 1914, försökte många officerer undvika allmänhetens uppmärksamhet för den relativt utbredda och därför potentiellt smittsamma incidenten. Några beslutsfattande officerer hotade med krigsrätt om fraterniserandet fortgick (det ansågs dåligt för lusten att döda) men relativt få avrättningar genomfördes.

Straff förekom dock, inklusive förflyttning av många av de tyska ”förrädarna” till östfronten där de fick döda och dö i lika suicidala slag mot sina ortodoxt kristna religionsfränder från Ryssland.

Den unika historien om krigsmotstånd behöver upprepas om och om igen för att styra bort från våra falsk-flagg-genererade imperialistiska krig. Dessa futtiga, dyra krig genomförs av grundligt indoktrinerade, macho, pro-krig, World of Warcraft-expertspelare som, utan att veta om det, löper hög risk att få sina liv permanent förändrade av den fysiska, mentala och andliga skada de ådrar sig genom att medverka i krig och våld, för att riskera ett liv styrt av PTSD, sociopatiska personlighetsförändringar, självmordsbenägenhet, tappad religiös tro, traumatiska hjärnskador (granatchock), neurotoxiskt droganvändande (antingen legala eller illegala droger) och en uppsjö andra i princip obotliga problem som kunde ha undvikits.

Samhällets etiska plikt att varna
Det verkar för mig som om det skulle vara till hjälp om det moraliska ledarskapet i Amerika, särskilt kristna ledare, skulle utöva sin plikt att varna ungdomarna i sin moraliska påverkanssfär för de allvarliga konsekvenser som utövandet av dödsjobben kan ha på deras själar och psyken.

Krigsplanerare gör vad som krävs för att hindra soldaterna att uppleva fiendens mänsklighet, oavsett om de är iranier, irakier, afghaner, pakistanier, yemeniter, vietnameser, kineser eller nordkoreaner. Många militärveteraner har vittnat om att militärpräster, som påstås vara själavårdare för soldaterna i deras ”vård”, aldrig verkar ta upp Jesus gyllene regel om att ”älska sina fiender” eller hans etiska lärdomar från bergspredikan.

Militärpräster verkar vara blott ett kugghjul i apparaten som försöker göra krig maximalt effektivt. Kristna präster verkar inte bry sig mycket om de tio budorden heller, särskilt inte de som säger ”du skall icke dräpa” eller ”du skall icke åtrå din grannes olja”. Till deras försvar kan sägas att militärprästerna kanske aldrig fått någon skolning i de djupt viktiga sanningarna om medlidande, nåd, icke-våld, icke-härskande, icke-hämnd, ovillkorlig kärlek och förkastandet av fiendskap.

Teologiska blinda fläckar för krig
Dessa teologiska blinda fläckar illustreras i slutet av filmen ”Joyeux Noel” i en kraftfull scen som avbildar en konfrontation mellan den Kristus-like, skotske antikrigsprästen och hans pro-krigs-biskop, just när prästen nådefullt gav den ”sista smörjelsen” till en döende soldat. Biskopen hade kommit för att anklaga prästen för att han varit nådefull mot en skadad soldat i ingenmansland och för att ha fraterniserat med fienden. Biskopen skulle avsätta prästen från hans sysslor på grund av det ”förrädiska och skamfulla” beteendet på slagfältet.

Den auktoritäre, tysk-hatande biskopen vägrade lyssna till prästens historia om hur han utförde ”den viktigaste gudstjänsten i mitt liv” (med tyska trupper skandalöst deltagande i firandet) och om att han ville stanna med trupperna som behövde honom eftersom de höll på att förlora sin tro. Biskopen förvägrade argt prästens önskan om att få stanna med sina män.

Biskopen levererade sedan en upphetsande pro-krigs-predikan, ordagrant tagen från en predikan utförd av en anglikansk biskop från England senare i kriget. Predikan riktades mot de nyanlända trupperna som hade tagits in för att ersätta veteranerna som, på grund av sitt nyväckta samvete, plötsligt börjat känna aversion mot att döda, och som vägrade att avfyra sina vapen.

Bilden av den dramatiska men subtila responsen från prästen till sitt avskedande borde vara en uppmaning till den kristna kyrkans ledarskap i det så kallade ”kristna” Amerika – både präster och lekmän. Denna goda gudsman hängde upp sitt kors och gick ut ur fältsjukhuset.

”Joyeux Noel” är en viktig film som förtjänar att visas varje säsong. Den innehåller etiska lektioner av större kraft än ”Livet är underbart” eller ”En julsaga”.

En av lektionerna man kan få av julvapenvilan kan sammanfattas i den sista versen ur John McCutcheons kända sång om händelsen, ”Christmas in the Trenches”:

”Mitt namn är Francis Tolliver, i Liverpool jag finns
Varje jul sedan första världskriget – jag dess lektioner minns:
Att de som beordrar skotten inte finns bland de döda och de lama
Och att i gevärets ände, är vi likadana”

Titta gärna på videon där McCutcheon sjunger sin sång på: https://www.youtube.com/watch?v=sJi41RWaTCs och för en bra bildbaserad historia om verkligheten i första världskrigets skyttegravskrig, se: https://www.youtube.com/watch?v=QTXhZ4uR6rs

Den officiella trailern till ”Joyeoux Noel” finns på. https://www.youtube.com/watch?v=NXcseNVZGRM

Originaltext på engelska