I december för 100 år sedan skedde något mycket ovanligt inom den blodiga krigshistorien – något som aldrig tillåtits upprepas sedan dess. Europa var inne i den femte månaden av det 52 månader långa världskriget (som sades vara för att ”avsluta alla krig”) som skulle avslutas med vapenstilleståndet fyra år senare den elfte november 1918.

Brittiska, skotska, franska, belgiska, australienska, kanadensiska, tyska, österrikiska, ungerska, serbiska och ryska predikstolar i dessa övervägande kristna nationer på hemmaplan (långt från det sataniska blodbadet i skyttegravarna) hjälpte till att bidra till en okristlig patriotisk yra som resulterade i en förintelse som förstörde fyra riken, dödade uppemot 20 miljoner soldater och som resulterade i en psykisk och fysisk decimering av en hel generation unga män i Frankrike, Tyskland och England.

Tragiskt nog har kristendomen, som började som en pacifistisk religion på grund av de pacifistiska lärdomarna och handlingarna av icke-våldsmannen Jesus från Nasaret (och hans icke-våldsamma lärjungar), de senaste 1700 åren varit allt annat än en fredsmäklande kyrka som följer Jesus genom att aktivt motarbeta sina nationers imperialistiska tendenser, krig, krigshetsare och krigsprofitörerna.

Så det var inte oväntat att de religiösa ledarna på varje sida i kriget var övertygade om att Gud var på deras sida – och därför inte på sidan tillhörande de kristna som de försökte döda. Denna uppenbara motsägelse – att båda sidor bad till samma gud – gick de flesta helt förbi.

Predikstolar och kyrkbänkar över hela Europa – med några undantag – svarade med flaggviftande frenesi och sände ett klart meddelande till de fördömda och döpta krigarsönerna att det var deras kristna plikt att marschera iväg för att döda, lemlästa och till och med tortera – vid behov – de likaledes fördömda kristna soldaterna på den andra sidan.

Fem månader in i massförstörelsen av det evigt låsta kriget (som innehöll urskillningslöst slaktande med artilleri, maskingevär och slutligen giftgas), stod den första julen i kriget vid västfronten för dörren för de utmattade och demoraliserade trupperna.

Julen var den heligaste kristna högtiden för alla sidor, och i denna tid av hunger, törst, sömnlöshet, krigströtthet, sjukdomar, dödliga skador och hemlängtan hade julen 1914 en speciell innebörd. Julen påminde soldaterna om den goda maten, tryggheten, varma hem och älskade familjer som de hade lämnat bakom sig och som de nu misstänkte att de aldrig skulle få se igen. De fysiskt utmattade, andligt döda och strids-traumatiserade soldaterna på båda sidorna av frontlinjerna försökte desperat finna lite respit från misären i de vattenfyllda, ruttnande, råttangripna, lusangripna, likbesudlade och alltmer frusna skyttegravarna.

Den kalla verkligheten om skyttegravskrig 1914
Vid denna tid, funderade antagligen soldaterna vid båda sidor av fronten hur de kunde ha gått på den löjliga propagandan från deras ledare som hade övertygat dem om att deras sida var förutbestämd att vinna och ”vara hemma före Jul” – där de skulle ha firats som härskande hjältar.

I stället befann sig varje soldat i slutet av sina känslomässiga rep på grund av den skoningslösa artilleribeskjutningen mot vilken de inte kunde skydda sig. Om de inte dödades eller skadades fysiskt av artillerigranaterna och bomberna, blev de förr eller senare känslomässigt förstörda av ”granat-chock” (numer känt som posttraumatiskt stressyndrom – PTSD), och led av hemska mardrömar, sömnbrist, självmordsbenägenhet, depression, hyper-alerthet och ett ytterligare antal andra mentala och neurologiska abnormiteter. Andra vanliga ”själsdödare” inkluderade evig hunger, felnäring, infektioner som tyfus och dysenteri, lusangrepp, skyttegravsfot, frostskador och kallbrand i tår och fingrar.

Giftgasattacker användes inte förrän 1915, med både brittiska och tyska vetenskapsmän arbetade hårt för att fullända den nya tekniken. Pansarvagnskrig – som visade sig vara en förnedrande katastrof för britterna – sattes inte i drift förrän vid slaget vid Somme 1916.

Något av det mest stressande för soldaterna vid fronten var de suicidala ”över kanten”-attackerna som infanteriet genomförde mot tyska maskingevärsnästen och raderna av taggtrådsrullar som hindrade dem och gjorde dem till levande måltavlor. Artilleribeskjutning resulterade vanligtvis i tiotals tusen döda på en enda dag.

Över kanten-infanteri-attacker var korkat och upprepat beordrat av höga officerare som Sir John French och hans ersättare som brittisk överbefälhavare Sir Douglas Haig (som uppenbart förberedde de klassiska men hopplöst förlegade kavalleriattackerna med häst och sabel över ingenmanslandets lera och smuts). Generalens planerare av dessa genomgående katastrofala försök att avsluta kriget snabbt eller åtminstone bryta dödläget, satt