I denna långa artikel får man följa några amerikanska läkares fantastiska kamp mot cancer. Först tandläkaren Kelley, själv drabbad av en ”obotlig cancer”, som efter upprepade försök lyckades balansera sin egen sjukdom. Intuition, parad med den kunskap som han successivt tillägnade sig i sitt vetenskapliga sanningssökande, kom att tjäna som en kraftfull kunskapskälla för hans efterföljare.
Men dr Kelley hade också, liksom vi i 2000-Talets Vetenskap, sökt sig tillbaka till gammal beprövad erfarenhet. Denna finns samlad i biblioteken, där han också fann råd: John Beards upptäckt att moderkakan och tumörens tillväxt regleras av samma enzymer är något som vi säkert får anledning att återkomma till.
Nu har läkaren Nicholas Gonzales vidareutvecklat Kelleys metod och han är den läkare som uppnår de bästa resultaten med sina patienter. Detta konstaterar vi i 2000-Talets Vetenskap, då han lyckas med ca 85% av sina patienter, trots att en stor andel kommer i en mycket sen fas av sjukdomen. Detta står i mycket stark kontrast till den svenska skolmedicinen, som enbart redovisar en tioårsöverlevnad för 44% av patienterna (Socialstyrelsens rapport 1995).
Förklaringen står att söka i dessa amerikanska läkares inställning till vetenskap. De utgår från ett helhetstänkande, där de kombinerar olika terapier utifrån en enskild patients särart.
Kelley, Beard och Gonzales har återigen bevisat, som så många gånger tidigare i medicinhistorien, att det är pionjärerna som genom sin genialitet för forskningen framåt – medan myndighetsutövning i avsaknad av nytänkande en art är en garanti för status quo.
Eftersom 2000-Talets Vetenskap har som sitt ansvar att ta tillvara framstegen inom forskning, erbjuder vi dig som läkare, patient eller terapeut denna intressanta artikel. Den kan med Din medverkan föra forskningen framåt.
Hur det började
Dr William Kelleys problem började med att synen snabbt försämrades. Hittills hade han vid trettiofem års ålder haft perfekt syn, men blev nu tvungen att bära dubbelslipade glasögon. Kraftiga kramper i armarna återkom men Kelley trodde att det berodde på arbetet som tandläkare tolv timmar per dag.
Smärtorna blev värre och började även uppträda i benen och i bröstet. Dessa gjorde att han tre gånger fick uppsöka akuten, för han trodde att det var hjärtinfarkt. EKG:et var normalt och läkarna trodde att han arbetade för mycket och behövde vila.
Kelley gjorde detta men smärtorna blev inte mindre. Han började tappa håret, vilket var märkligt då han hade tjockt hår och ingen i hans släkt varit skallig och började utveckla en allvarlig depression. Dr Kelley hade hittills aldrig varit deprimerad en enda dag i sitt liv. Han älskade sitt arbete, hade en underbar familj som bestod av en bra hustru och fyra barn som alla var adopterade.
Intresset för arbetet och familjen gick förlorat och han funderade på att ge upp odontologin och börja leva i bergen i Colorado. Hans läkare ville inte skriva ut antidepressiva medel, utan ansåg att Kelley arbetade för mycket och beordrade vila. Depressionen blev värre och han började fundera på självmord. Buken började plötsligt expandera vilket föranledde Kelley att uppsökta sjukhuset.
4-6 veckor kvar att leva
År 1964 hade man inte lika sofistikerade CAT-scanners och ultraljudsutrustning som finns i dag, men efter ett antal röntgenundersökningar fann man att Kelley hade stora tumörer i högra höften och metastasliknande bildningar i lungorna. Leven var tre gånger normal storlek.
Det tycktes som om han hade en pankreastumör (tumör i bukspottkörteln) som metastaserat mycket snabbt. Kirurgerna sa att han var för dålig för att opereras och hans fru fick beskedet att han endast hade 4-6 veckor kvar att leva.
Detta var dåliga nyheter som förvärrades när hans fru reste iväg och lämnade honom ensam med fyra minderåriga barn. Kelley gjorde vad varje vettig man skulle ha gjort i denna situation: han ringde sin mor.
Kelleys mor gör en brandkårsutryckning
Kelleys mor var av en ovanlig karaktär, som ensam uppfostrat tre söner under depressionsåren på en farm i Kansas.
Modern förklarade att hon inte tänkte ta hand om barnen om han dog, utan att han var tvungen att klara av cancern. Något annat alternativ fanns inte. När Kelley berättade att de bästa läkarna i Texas sagt att han endast hade sex veckor kvar, svarade modern:
– Struntprat!
Samma dag anlände modern till Kelleys hem för att se till att hennes son blev frisk. Det första hon gjorde var att kasta all skräpmat. Kelley var en stor kännare av choklad och kände till ingredienserna i varje chokladsort som fanns att köpa i USA. Choklad utgjorde ett stort inslag i hans diet i flera år.
Modern, som var en klok kvinna som på sin farm hade fött upp barnen med nyttig hälsosam mat, gick genast ner i hälsokostaffären och köpte färsk frukt, färska grönsaker, nötter, frön, bönor och groddar.
Sträng vegetarisk diet
Hon satte sin son på en sträng vegetarisk diet. Absolut inget animaliskt protein, ingen fisk, inget fjäderfä, inget kött och inga mejeriprodukter.
Det innebar en mycket svår diet för Kelley att rätta sig efter. Men han hade inget val för hans mor tillät inget annat. Till hans absoluta förvåning passerade fyra veckor – han kände sig lite starkare, sex veckor passerade – han kände sig bättre, åtta veckor passerade – han dog inte.
När tre månader hade gått så kom hans mor en morgon in i hans sovrum och förklarade att han var så pass bra att det var dags att börja arbeta igen. Hon förklarade att de fyra barnen måste ha mat och eftersom frun tömt bankkontot, så fanns det inte mycket att välja på. Kelley började från den dagen ta emot patienter igen.
Miraklet var att han inte var död, utan höll på att bli allt bättre. Han hade svårt att tro att hans mor var världens första person som hade kommit på att en vegetarisk diet, så ”förskräcklig” som denna är, kunde stabilisera cancer.
Av: Dr Max Gerson
Lyckligtvis hade hans lokala bibliotek en kopia av Max Gersons bok Fifty Cases från 1959.
Dr Gerson var en prominent tysk läkare som på 1920- och 1930-talen utvecklade sin egen näringsbehandling för degenerationssjukdomar baserad på vegetarisk diet inkluderande 8-10 glas grönsaksjuice per dag. Med den här dieten behandlade Gerson allt från artritis till cancer.
På 1930-talet lämnade Gerson Tyskland och bosatte sig i New York. Han satte upp sin egen klinik och hade under en tjugoårsperiod en viss framgång med sin speciella diet. Gersons hypotes var att kött på något sätt var giftigt för människokroppen, speciellt för levern, och att färsk frukt och grönsaker hjälpte kroppen att rena levern samt gjorde att immunförsvaret fungerade bättre.
Gerson var inte säker på hur detta kunde förklaras vetenskapligt men hans resultat var ganska bra.
Kelley entusiastisk
Kelley blev lite extatisk angående det han funnit, för det bekräftade att dieten han var ställd på möjligen skulle få honom frisk.
Hans tillstånd stabiliserades och han blev successivt starkare över en 3-6 månaders period. Tumören i levem var så stor att han kunde känna den. När han slarvade med dieten, vilket han gjorde ibland, började tumören växa inom några dagar, medan den minskade när han strikt höll sig till dieten. Således kunde han själv kontrollera framstegen och upptäckte på så sätt att tumören efter 6-7 månader inte minskade längre.
Matsmältningsproblem och pankreasenzymer
Vid denna tidpunkt fick han allvarliga matsmältningsproblem.
Några av de allvarligaste och vanligaste problemen hos patienter med pankreassjukdom är svåra matsmältningsproblem, uppsvälldhet, gaser, illamående, kräkningar samt diarréer omväxlande med förstoppning. Pankreas producerar matspjälkningsenzymer utan vilka maten inte kan brytas ner och näringen tas upp i kroppen.
Av sin apotekare fick Kelley rådet att ta pankreasenzymer för att ersätta dem som hans egen pankreas inte producerade. Han började med att ta tre kapslar till maten och efter tre dagar hade han ökat dosen till femton kapslar vid varje måltid. Han märkte att något började hända med tumören.
Varje gång han tog enzymerna kände han smärta i tumörområdet. Efter några veckor började tumören att mjukna. Efter stabiliseringen med dieten tycktes tumören minska i storlek och ”lösas upp”. Det här verkade oförklarligt. Han kunde inte förstå vad pankreasenzymerna hade för relation till tumören. Kelley var inte nöjd förrän han hade funnit någon förklaring på detta fenomen.
När han försökte få reda på mer angående pankreasenzymer stötte han lyckligtvis på namnet John Beard.
Denne var en eminent embryolog som omkring sekelskiftet arbetade vid universitetet i Edinburgh i Skottland. Professor Beard var intresserad av jämförande embryologi speciellt med inriktning på placentans (moderkakans) utveckling. I däggdjur bildas efter befruktning placentan som växer invasivt in i livmodern utan att stötas bort av moderns immunförsvar.
Dr. Beards upptäckt
Hos varje däggdjursart som Beard studerade lade han märke till att placentan fortsatte att växa till en viss tidpunkt.
Efter denna tidpunkt upphörde tillväxten. Hos möss skedde detta efter 10 dagar och hos människan efter 56 dagar. Han tyckte att detta var speciellt intressant, eftersom han var den förste att observera vissa likheter mellan en placenta och en tumör. Kunde han ta reda på varför placentan slutade växa efter 56 dagar, kunde han kanske också få reda på hur han skulle få en tumör att sluta växa.
I tio år studerade han varje organsystems tillväxt för att finna något samband mellan embryots utveckling och upphörandet av placentans tillväxt. Det enda samband han fann var att på dag 56 hos människan började embryots pankreas fungera. Detta är en intressant iakttagelse, eftersom embryot egentligen inte behöver någon pankreas. Embryot får all näring via moderns blod och behöver således inte några pankreasenzymer för att bryta ner födan.
Matspjälkningssystemet behövs inte förrän efter födseln, då barnet börjar äta genom munnen. Efter 56 dagar börjar pankreas producera enzymer och vad annan funktion har dessa förutom att få placentan att sluta växa? Om de kunde få placentan att sluta växa, kunde de kanske också få tumörer att sluta växa?
I november år 1904 presenterade Beard sin hypotes inför Edinburghs vetenskapliga sällskap, att pankreasenzymer representerar kroppens huvudförsvar mot cancer. Han blev utskrattad. I publiken fanns emellertid en armékirurg som var cancerspecialist. Denne hade sett alltför många av sina patienter dö av cancer och var beredd att lyssna till alla – även denne embryolog.
Beard och arméläkaren startade ett samarbete för utveckling av injicerbara pankreasenzymer. Det första fallet med denna behandling, som nämns i den medicinska litteraturen, gällde en man som hade stora tumörer i halsen. Efter två veckors behandling med enzymer hostade patienten en dag upp tumörerna.
Publiceringen i British Medical Journal skapade enorma kontroverser. De vanligaste kommentarerna var: ”patienten hade inte cancer, resultatet var påhittat”. Kort sagt samma kommentarer som vi hör i dag. Ett antal läkare var emellertid intresserade av Beards arbete och inom några år publicerades 40-50 uppsatser i medicinska tidskrifter i USA och Europa. År 1911 publicerade John Beard boken The Enzyme Treatment of Cancer and Its Scientific Basis.
Ett villospår
Att denna bok inte väckte något större intresse berodde på att madame Curie samtidigt förklarade att radioterapi var en säker och ofarlig metod att bota cancer.
Madame Curie hade ett fantastiskt rykte och det skulle dröja tills en generation strålningsonkologer dött av leukemi innan man insåg att strålningen inte var så ofarlig som man trodde. Hon gjorde också misstaget att tro att radioterapi skulle vara effektiv mot varje typ av cancer. Ytterst få tumörer är strålningskänsliga någon längre tid men madame Curie var så älskad av pressen att radioterapi presenterades som svaret på cancer.
Varför fungerade pankreasenzymerna när de intogs via munnen?
John Beard dog år 1920 och hans enzymterapi föll i glömska.
Det fanns ett problem: Beard hade sagt att pankreasenzymer måste injiceras, eftersom om de hamnar i tarmen, tas de inte upp av kroppen. Detta tyckte Kelley var konstigt eftersom han märkte att något hände med tumören när han tog enzymena via munnen. Han fann att man på 1930- och 1940-talen hade visat att oralt (via munnen) tillförda pankreasenzymer absorberades tillbaka intakta genom tarmen. När detta problem med enzymema nu var löst, funderade Kelley över varför hans mors råkostdiet stabiliserat cancern.
Visserligen förstörs en del vitaminer när maten värms men de flesta vitaminer är inte värmekänsliga.
Vad förstörs vid upphettning av maten?
Vad är det som förstörs vid upphettning? Det som förstörs är enzymerna som hjälper oss att spjälka maten. Enzymerna inaktiveras vid en temperatur över 48° C. Det är något som är ganska intressant om man funderar på detta. Människan är den enda art i världens historia som värmer upp sin mat. Alla andra arter äter rå mat. Enligt antropologerna började vi koka vår mat för 50.000 år sedan. Det smakar bättre. Får en hund välja mellan rå mat och kokt mat väljer den kokt mat.
Enzymerna katalyserar (påskyndar) kemiska reaktioner vid 37° C. Utan enzymer skulle vissa kemiska reaktioner kräva mycket höga temperaturer. Kanske en del av enzymerna i maten används inne i kroppen för reparation och uppbyggnad? Kelley fann att Edward Howell, som var amerikansk läkare, ägnat femtio år till att dokumentera råkostens betydelse för hälsan. Hans arbete, liksom Beards, har ignorerats och glömts.
Kaffe-enema
Kelley klarade sig nu ganska väl. Han hade sin diet och sina enzymer.
Det hade nu gått nio månader. Tumören minskade, han tog emot patienter åtta timmar per dag – och plötsligt började han bli dålig. Han trodde att han höll på att få influensa.
Han mådde illa och kräktes. Varje gång han tog enzymema kräktes han upp dem omedelbart. Höll han upp med enzymerna 2-3 dagar började han känna sig bättre. När han började med dessa igen gick det bra 2-3 dagar sedan mådde han illa igen. Detta var illavarslande eftersom han såg enzymerna som sin livförsäkring. Fick han inte ner dem skulle han dö. När han lät bli enzymena kunde han känna hur tumören blev större. Med enzymena blev den mindre men han blev sjuk. När enzymerna bröt ner tumören kände han sig sjuk. Vad berodde detta på?
Efter ett tag kom Kelley på lösningen. När tumören bröts ner gjorde nedbrytningsproduktema att han blev illamående. Detta ledde till en ny undersökning. Han sökte efter en metod för att få kroppen att göra sig av med nedbrytningsproduktena. Efter ett tag hittade han något, som orsakar höjning på ögonbrynen hos varje ortodox läkare: kaffe-enema. Dvs kokt kaffe som sprutas in rektalt (via ändtarmen).
Kelley lärde sig ironiskt nog inte detta från någon ”konstig” alternativ hälsobok, utan från Mercks Manual. Detta är varje amerikansk läkares handbok. Kaffe-enema anges från år 1899 till 1977 som terapeutisk metod i Mercks Manual. Det dokumenterades under 1920- och 1930-talen, att när kaffe tas rektalt stimulerar kaffeinet levern och gallblåsan att dumpa avfallsprodukter. Kaffe-enema verkade således vara en logisk sak att utföra.
Kelley såg väl inte precis fram mot utföra denna behandling men insåg att han inte hade något val. Innan han sprutade in kaffet för första gången tog han enzymerna i 4-5 dagar så att han kände sig verkligt dålig. Han hade 39,5° C feber, illamående, kräkningar och smärtor i musklerna.
En halv timme efter det att han sprutat in kaffet i ändtarmen gick febern ner till 37,2° C, smärtorna försvann och han kände sig nästan normal. Från denna dag tog han kaffe-enema varje dag. Det var tredje delen av Kelleys program. Efter 1,5-2 år hade tumörena försvunnit.
Kelley hamnar i fängelse
Nu blev det inte tandvårdspatienter som kom till hans praktik, utan cancerpatienter.
Kelley fick rykte om sig som den galne tandläkaren som med sin mors dietprogram botade sig från pankreas-cancer. Han blev så pass känd att det lokala läkarsällskapet fick honom i fängelse 1969 och hans bok One Answer to Cancer konfiskerades. Inget förolämpar AMA (amerikanska läkarsällskapet) så mycket som en tandläkare som botar cancer.
Kelley lyckades ganska väl med sitt program – men inte bra nog.
Han sa alltid: du lär dig inte av dina framgångar – dessa gör att du blir arrogant. Det man lär sig av är misslyckanden. Ungefär 50% av hans patienter blev bra. Tyvärr förlorade han 50% av patienterna och kunde inte lista ut varför. Han ändrade i proportionema mellan de olika beståndsdelarna i råkostdieten, men oavsett vad han gjorde så lyckades han inte med vissa patienter.
Blivande hustrun griper in
En av dessa var den kvinna som skulle bli hans andra hustru. Sussie hade inte cancer, utan led av allergier och var så känslig mot jod att hon inte kunde vistas inom 15 kilometers avstånd från havet utan att få anafylaktisk chock.
Åtminstone två gånger per vecka fick hon injicera sig själv med adrenalin. De sprutor som hon fått för att bli avsensibiliserad hade inte varit sterila, utan hon hade smittats av hepatit. Vid 24 års ålder kunde hon endast äta fyra olika maträtter, hade kronisk hepatit och var döende.
Hon visste att Kelley primärt behandlade cancer men kunde han bota cancer,så kunde han kanske också hjälpa henne. Kelley satte Sussie på sin diet samt vitaminer, mineraler och enzymer. Efter 3-4 månader blev hon bättre och efter sex månader kunde hon äta fisk. Hon mådde så pass bra efter nio månader att hon och Kelley gifte sig med varandra.
När det gått ett år så började Sussie bli dålig. Trötthet, svettningar och illamående – inget allvarligt. Kelley trodde hon hade influensa. Tillståndet försämrades och hon fick tillbaka allergierna och började reagera mot all mat hon åt, även råkostdieten. Trots alla manipulationer med kosten, för att se om det hade någon effekt, så blev Sussie sämre. Om inte Kelley kom på något snabbt så insåg han att hon skulle dö. Detta skulle vara ett stort misslyckande. Han kunde se tidningsrubrikerna framför sig: ”Galne kvackardoktorns hustru hamnade på sjukhuset i coma.”
Kelley bekräftar en gammal iakttagelse
Efter att funderat på vad han skulle göra kom han på att det enda han inte gjort var att ge henne kött.
Han tänkte på detta men avfärdade till en början idén. Kött är giftigt – eller hur? Två dagar senare var hans hustru så dålig att han visste att hon skulle dö. Han köpte kött i affären och malde detta. Sussie skulle äta rött kött, eftersom enzymema förstörs vid upphettning av köttet. Två timmar efter Sussie börjat äta av köttet satte hon sig upp i sängen. Kelley matade henne med kött i ett dygn och hon blev starkare och starkare och efter tre dagar var hon bra.
I dag (1990) äter Sussie rött kött tre gånger om dagen och är vid perfekt hälsa. Det här var något nytt för Kelley. Det motsade allt han trott på. kelley hade svårt att tro att han som ”bara” var tandläkare i Texas, skulle vara den förste som insett att en del människor inte bara trivs med köttdiet, utan blir sjuka om de inte får kött.
Antropologen Vilhjalmur Stefensson
På biblioteket fick han fram namnet Vilhjalmur Stefensson.
Denne åkte efter avslutad antropologutbildning vid Harvard upp till Grönland för att leva tillsammans med eskimåerna. Stefensson studerade deras kultur, deras vanor och livsstil, deras jaktteknik och speciellt deras diet. Eskimådieten bestod av kött.
I det här klimatet fanns ingen frukt, inga grönsaker, ingen odlingsbar mark, bara tundra. Endast oätliga lavar växte här. Däremot fanns det säl, val, polarbjörn och fisk. Det enda som eskimåerna kunde äta var kött. Stefensson tänkte på detta, eftersom på den här tiden trodde man att människan inte kunde leva på enbart kött.
De ”primitiva” eskimåerna var bland de friskaste personer som Stefensson någonsin påträffat. De hade ingen cancer, inga hjärtsjukdomar, ingen diabetes, ingen övervikt och inget ord för depression i sin vokabulär, för det visste de inte vad det var.
Stefensson diskuterade detta med sina biokemistvänner vid Harvard och insåg att eskimåernas diet bestod av 80% mättat fett. Normal amerikansk diet är 30%. Han skrev tio böcker om sina erfarenheter och flera av dessa handlade specifikt om eskimåernas diet. Detta gav upphov till en kontrovers, eftersom det ansågs helt omöjligt att leva på enbart kött. Stefensson kallades för skojare. Denna kontrovers pågick i fem år och var förstasidesstoff i New York Times.
Till slut tröttnade Stefensson på diskussionerna och utmanade New York Medical Society. Tillsammans med en kollega stängde han in sig på Bellevuesjukhuset och levde på enbart rått kött med 80% mättat fett. Vid slutet av experimentet hade Stefenssons kolesterolvärde minskat med 70 enheter, han var vid utmärkt hälsa och hade minskat i vikt. Ingen kunde ge en förklaring på vad som hade hänt. Det publicerades ungefär femtio artiklar i medicinska tidskrifter som diskuterade detta experiment.
Dieten betingad av arvsanlagen
När Kelley läste om detta sa han – Gud, min fru är eskimå! Han fann att för 20.000 år sedan fanns en istid, då isbältet sträckte sig ner till staden New York.
Människorna i norr hade inget annat att äta än kött. De som överlevde kunde effektivt tillgodogöra sig köttdieten. Dessa människors avkomma var av nordeuropeiskt ursprung. Sussies förfäder kunde leva på enbart kött precis som Sussie, fast hon inte är eskimå. Kelley hade nu två dieter, vegetarisk och köttdiet. Han insåg snart att det fanns en tredje diet baserad på både kön och vegetabilier.
Dr. Melvin Page
Kelley fann att Melvin Page, som var en excentrisk tandläkare från Florida, under 1940- och 1950-talen lagt märke till att olika människor behöver olika dieter.
Pages förklaring var att detta berodde på olikheter i nervsystemet. Detta kan delas upp i det viljestyrda och det autonoma nervsystemet. Det autonoma kontrollerar fysiologiska processer som vi medvetet inte behöver reglera, tex puls, enzymsekretion, hormonsekretion och matsmältning.
Det autonoma nervsystemet kan i sin tur delas upp i det sympatiska nervsystemet (SNS) och det parasympatiska nervsystemet (PNS). Dessa tenderar att motverka varandra. SNS ökar pulsen, blockerar sekretion av matspjälkningsenzymer, blockerar peristaltiken (sammandragningama) i tarmarna och aktiverar endokrina systemet (hormonproducerande körtlar). PNS minskar pulsen, ökar sekretionen av matspjälkningsenzymer, stimulerar peristaltiken och tonar ner endokrina systemet. Page föreslog att hos vissa personer är SNS överaktivt i förhållande till PNS. Hos andra personer är det tvärtom. I en tredje grupp balanserar nervsystemen varandra.
Tre genetiskt betingade kategorier
Med avseende på ämnesomsättningen kan människor, enligt Kelley, indelas i tre genetiskt betingade kategorier som utvecklats i olika miljöer genom naturligt urval.
De som pga ärftliga betingelser är sympatiskt dominanta (SNS är starkt i förhållande till PNS) och har långsam oxidation (förbränning) mår bäst av vegetarisk föda. Personer som pga anlag är parasympatiskt dominanta (PNS är starkt i förhållande till SNS) och har snabb oxidation skall följa en diet med tonvikt på fett kött. Mellankategorin, där PNS och SNS är i balans mår bäst av en diet där det ingår både kött och vegetabilier.
Kelley relaterade detta till de tre mineralerna kalcium, magnesium och kalium. I vegetarisk diet finns det mycket kalium och magnesium. Kalium tenderar att stimulera PNS och magnesium att blockera sympatiska funktioner.
En vegetarisk diet tenderar således att bygga upp PNS och tona ner SNS. Kött är mycket syrabildande eftersom det innehåller fosfor- och svavelföreningar som blir till svavelsyra och fosforsyra i kroppen. Styrkeförhållandet mellan SNS och PNS är relaterat till pH (syra-basbalansen). En köttdiet stimulerar SNS och tonar ner PNS. En av Kelleys hypoteser är att risken för sjukdom ökar om en person följer fel diet, eftersom denna då inte motverkar obalans i autonoma nervsystemet utan i stället förstärker denna.
En intressant iakttagelse
Utifrån ett stort antal patienter lade Kelley märke till att de tre kategorierna var känsliga för olika typer av cancer.
Personer som är sympatiskt dominanta och följer fel diet får hårda tumörer i inre organ, t ex i levern, i lungan, i tarmen. De som är parasympatiskt dominanta tenderar, med fel diet, att få mjuka tumörer – blodcancer t ex leukemi, lymfom, myelom och melanom. Mellankategorin är känslig för såväl hårda som mjuka tumörer.
Kelley insåg efter att ha studerat journaler från 1000-tals patienter att när autonoma nervsystemet kommit i balans kunde tumören ibland försvinna mycket snabbt.
Kalcium har en nyckelroll
Ett intressant mineral i detta sammanhang är kalcium. Kalcium bygger bl a upp benstommen och fungerar som en andra budbärare i cellen. I cellens membran fungerar kalcium som cement.
När sympatiska nervsystemet är mycket starkt tenderar celmembranen att bli tätare beroende på att kalcium går in i membranen. I mera alkalisk miljö, där SNS är dämpat, blir cellmembranen mer permeabla (genomsläppliga), eftersom kalcium går ur cellen. Kelley försökte relatera detta till cancer och insåg att hos patienter med hårda tumörer var SNS för starkt och cellmembranen för täta, vilket gjorde att immunförsvaret och pankreasenzymerna inte korn åt tumören.
Med råkostdiet och blev patienten mer alkalisk, membranen mera läckande och immunförsvaret och enzymerna kom åt tumören. En intressant sak inom onkologin är, att två patienter med samma slag av tumör på samma ställe kan reagera helt olika på cytostatikabehandling. Endast en av patienterna svarar på denna. Detta har enligt Kelleys hypoteser med den ph-reglerade balansen i autonoma nervsystemet att göra.
I en patient med starkt SNS är membranen så täta så att nästan ingenting kommer in i cellen. Vid blodcancer och melanom är situationen den motsatta. Dessa patienter tenderar att vara för alkaliska och cellmembranen läcker för mycket, vilket gör att celldelningen stimuleras.
De typer av cancer som finns hos patienter som är parasympatiskt dominanta tenderar att vara mycket aggressiva. Antalet vita blodkroppar kan hos leukemipatienter öka från 10.000 till 1.000.000 mycket snabbt. Med en diet på rött kött blir cellmembranen tätare och celldelningshastigheten minskar. Detta gör att man vinner tid.
Dr. Nicholas Gonzales
Privatpraktiserande läkaren Nicholas Gonzales i New York, använder med mycket stor framgång Kelleys protokoll för behandling av cancerpatienter, med några egna modifikationer.
Protokollet består av sex grundläggande komponenter:
Lämplig diet – det finns 10 grundläggande dieter med 94 variationer från sträng vegetarisk diet till diet på rött kött;
Vitaminer, mineraler, spårelement och aminosyror beroende på patientens behov;
Koncentrerade extrakt från organ och körtlar;
Tabletter för att underlätta matsmältningen;
Pankreasenzym för att bryta ner tumören;
Avgiftning med bl a kaffe-enema.
De flesta patienter kommer till dr Gonzales efter det att den ortodoxa behandlingen har misslyckats. Dessa patienter har oftast terminal cancer eller mycket dålig prognos och ser Gonzales behandling som det sista halmstrået. Enligt dessa patienter borde Gonzales vara chef för Memorial Sloan-Kettering (världens största sjukhus för behandling av cancerpatienter) i New York, om hans behandling verkligen var så bra. En del av patienterna ogillar den vegetariska dieten och andra patienter ogillar att äta kött.
Dr Gonzales berättar att han vid ett tillfälle behandlade en patient med tumör i lungan. Patienten hade tillförts kalium och magnesium och efter ett tag så började tumören att lösas upp. En dag ringer patienten och är desperat. Tumören har börjat växa explosionsartat.
Efter att ha tillbringat en sömnlös natt kom Gonzales på att patienten hade blivit alltför alkalisk och att kalcium avlägsnades ur cellen. Efter det att patienten tillförts stora mängder kalcium och supplement för att göra kroppen mindre alkalisk, slutade tumören inom tre dagar att växa. Membranen hade nu blivit så täta att tumören inte växte längre.
Vet man hur kroppen kan manipuleras med bl a dieten, kan man få patienten dit man vill ha henne. En del patienter går inte att bota, eftersom de har för mycket ärrvävnad efter operation och enzymerna kan inte nå tumören. Den andra patientgruppen som inte går att bota är de som inte tror på behandlingen.
Den fysiologiska förklaringen är enligt Gonzales att dessa patienters ängslan stimulerar sympatiska nervsystemet, vilket gör att cellmembranen blir för täta och varken pankreasenzymer eller cytostatika kan komma åt tumören. Brist på tro kan ibland vara bra för patienter med mjuka tumörer (leukemi, lymfom, myelom, melanom), vilket följande exempel visar.
Dr Kelley blev en dag uppringd av modern till en flicka på sex år som hade leukemi. Flickan hade fått ortodox behandling men den fungerade inte i hennes fall. Hon gjorde inte heller några större framsteg med Kelleys program. Modern berättade att dottern ägnade sig åt positivt tänkande, avslappningsövningar, meditation och att på stranden rita celler som angrep cancern.
Kelley förklarade för modern att flickan omedelbart måste sluta med allt detta. I stället skulle hon sex timmar per dag titta på våldsamma serier i TV och ägna sig åt de våldsammaste videospel som det gick att få tag på. Flickan skulle bli så elak så att i stället för att älska sin bror skulle hon klippa till honom på kinden. Gonzales, som vid detta tillfälle besökte Kelley, trodde att denne hade blivit vansinnig.
Kelley förklarade att han endast försökte rädda flickans liv. Hon har leukemi och sympatiska nervsystemet var för svagt. Meditation, visualisering och avslappningsövningar gjorde henne ännu mer alkalisk, eftersom detta dämpar det sympatiska nervsystemet. Efter det att flickan ägnat sig åt att titta på aggressiva program sex timmar per dag i två veckor, slutade hennes vita blodkroppar att dela sig och inom fyra veckor minskade de i antal.
Gonzales besökte 1981 Kelley i Texas och fick då tillgång till samtliga av Kelleys journaler. Han blev förvånad över att upptäcka fall efter fall där patienter med avancerade tumörer som metastaserat fortfarande levde långt efter diagnosen. Gonzales följde bl a upp varje patient med pankreascancer som varit hos Kelley. Dessa var speciellt intressanta eftersom femårsöverlevnaden med ortodox cancerbehandling är närmast 0%.
23 patienter med den här diagnosen hade 1974-1982 konsulterat Kelley. Tio patienter bestämde sig för att Kelley var en kvacksalvare och påbörjade inte någon behandling. Dessa hade alla dött. Medianvärdet för överlevnad var 60 dagar efter det att de konsulterat Kelley. Sju patienter följde protokollet endast delvis och sporadiskt, en del hade hållit upp efter påtryckningar från läkare, vilket framkom efter intervju med familjemedlemmar och läkare. Dessa patienter hade alla dött. Medianvärdet för överlevnad var 300 dagar.
Sex patienter hade följt protokollen fullständigt. De flesta levde fortfarande (1990). En patient hade avlidit i alzheimer. Medianvärdet för överlevnad var 8,5 år (1990). Med ortodox behandling är medianvärdet för överlevnad av pankreascancer mellan två och sex månader. Detta är en liten grupp men varje vetenskaplig observation börjar med små grupper och inte med kliniska dubbelblindtester.
Gonzales håller mycket noga reda på såväl sina egna patienter som en hel del av Kelleys, eftersom denne inte längre tar emot patienter. Märkligt nog kan Gonzales hålla på med sin behandling utan att trakasseras av cancer-etablissemanget elle amerikanska läkemedelsverket. Enligt vissa rykten åtnjuter Gonzales beskydd från inflytelserika personer högt upp i det amerikanska etablissemanget, därför att han antingen räddat livet på dessa eller deras familjemedlemmar.
Kommentar:
Enligt de bästa källor som 2000-Talets Vetenskap har tillgång till botar dr Gonzales 84% av sina cancerpatienter!
Gonzales är med mycket god marginal den läkare som är famgångsrikast på att behandla cancer. Eftersom den terapi han använder endast kostar en bråkdel av vad ortodox cancerbehandling kostar, är inte cancer-etablissemanget intresserat.
I USA är en cancerpatient ”värd” omkring 1.000.000 kr och eftersom ungefär en tredjedel av befolkningen får cancer under sin livstid, kan var och en räkna ut vilka ekonomiska intressen det finns i denna bransch. Tyvärr tycks folk i alhnänhet inte förstå att det i första och andra hand handlar om lönsamhet och möjligen kommer vad som är bäst för patienten tidigast på tredje plats.
Pankreasenzymer passerar inte endast in genom tarmen, utan rapporter som erhållits muntligen tyder på att enzymerna även passerar blod-hjämbarriären, dvs går in i hjärnan.
Att Vilhjalmur Stefensson trivdes med dieten på rött kött, innebär självfallet inte att denna diet är lämplig för varje person. En vegetarisk diet är inte heller den idealiska dieten för varje människa, vilket en del ”hälsotidningar” och vegetariska föreningar vill få oss att tro. En eskimå skulle säkert inte överleva länge på en vegetarisk diet.
Vilken diet en viss person mår bäst av beror på ämnesomsättningen, vilken är genetiskt betingad. Vad som är föda för en viss person är gift för en annan person. Till detta intressanta ämne återkommer vi i kommande nummer av 2000-Talets Vetenskap.
Referenser:
A Cancer Therapy: Results of Fifty Cases av Max Gerson. Gerson Institute, P.O. Box 430. Bonito, CA 91908, USA.
Enzyme Nutrition av Edward Howell. Price-Pottenger Nutrition Foundation, P.O. Box 2614, La Mesa, CA 91943-2614, USA.
My Life With the Eskimo av Vilhjalmur Stefensson. Macmillan Co., New York, 1951.
The Fat of the Land av Vilhjalmur Stefensson. Macmillan Co., New York, 1957.
The Enzyme Treatment of Cancer and Its Scientific Basis av John Beard. Chatto & Windus, London, 1911.
Degeneration Regeneration av Melvin E. Page. Price-Pottenger Nutrition Foundation. P.O. Box 2614, La Mesa. CA 91943-2614, USA.
Dr Kelleys Answer to Cancer av Fred Robe. (Irmehåller både One Answer to Cancer av William Kelley och Metabolic Ecology av Fred Rohe). Wedgestone Press, Winthrop, Washington, 1986. Kan erhållas från amerikanska kongressens bibliotek.
Föredrag av dr Nicholas Gonzales 1990. Adress: Nicholas Gonzales, M.D. 36E. 36th St., Suite 203, New York, NY 10016, USA. Tel: 0091 212 213 3337
av Bengt Larsson, Går det att besegra cancer med metabolisk terapi?
