I denna långa artikel får man följa några amerikanska läkares fantastiska kamp mot cancer. Först tandläkaren Kelley, själv drabbad av en ”obotlig cancer”, som efter upprepade försök lyckades balansera sin egen sjukdom. Intuition, parad med den kunskap som han successivt tillägnade sig i sitt vetenskapliga sanningssökande, kom att tjäna som en kraftfull kunskapskälla för hans efterföljare.

Men dr Kelley hade också, liksom vi i 2000-Talets Vetenskap, sökt sig tillbaka till gammal beprövad erfarenhet. Denna finns samlad i biblioteken, där han också fann råd: John Beards upptäckt att moderkakan och tumörens tillväxt regleras av samma enzymer är något som vi säkert får anledning att återkomma till.

Nu har läkaren Nicholas Gonzales vidareutvecklat Kelleys metod och han är den läkare som uppnår de bästa resultaten med sina patienter. Detta konstaterar vi i 2000-Talets Vetenskap, då han lyckas med ca 85% av sina patienter, trots att en stor andel kommer i en mycket sen fas av sjukdomen. Detta står i mycket stark kontrast till den svenska skolmedicinen, som enbart redovisar en tioårsöverlevnad för 44% av patienterna (Socialstyrelsens rapport 1995).

Förklaringen står att söka i dessa amerikanska läkares inställning till vetenskap. De utgår från ett helhetstänkande, där de kombinerar olika terapier utifrån en enskild patients särart.

Kelley, Beard och Gonzales har återigen bevisat, som så många gånger tidigare i medicinhistorien, att det är pionjärerna som genom sin genialitet för forskningen framåt – medan myndighetsutövning i avsaknad av nytänkande en art är en garanti för status quo.

Eftersom 2000-Talets Vetenskap har som sitt ansvar att ta tillvara framstegen inom forskning, erbjuder vi dig som läkare, patient eller terapeut denna intressanta artikel. Den kan med Din medverkan föra forskningen framåt.

Hur det började

Dr William Kelleys problem började med att synen snabbt försämrades. Hittills hade han vid trettiofem års ålder haft perfekt syn, men blev nu tvungen att bära dubbelslipade glasögon. Kraftiga kramper i armarna återkom men Kelley trodde att det berodde på arbetet som tandläkare tolv timmar per dag.

Smärtorna blev värre och började även uppträda i benen och i bröstet. Dessa gjorde att han tre gånger fick uppsöka akuten, för han trodde att det var hjärtinfarkt. EKG:et var normalt och läkarna trodde att han arbetade för mycket och behövde vila.

Kelley gjorde detta men smärtorna blev inte mindre. Han började tappa håret, vilket var märkligt då han hade tjockt hår och ingen i hans släkt varit skallig och började utveckla en allvarlig depression. Dr Kelley hade hittills aldrig varit deprimerad en enda dag i sitt liv. Han älskade sitt arbete, hade en underbar familj som bestod av en bra hustru och fyra barn som alla var adopterade.

Intresset för arbetet och familjen gick förlorat och han funderade på att ge upp odontologin och börja leva i bergen i Colorado. Hans läkare ville inte skriva ut antidepressiva medel, utan ansåg att Kelley arbetade för mycket och beordrade vila. Depressionen blev värre och han började fundera på självmord. Buken började plötsligt expandera vilket föranledde Kelley att uppsökta sjukhuset.

4-6 veckor kvar att leva

År 1964 hade man inte lika sofistikerade CAT-scanners och ultraljudsutrustning som finns i dag, men efter ett antal röntgenundersökningar fann man att Kelley hade stora tumörer i högra höften och metastasliknande bildningar i lungorna. Leven var tre gånger normal storlek.

Det tycktes som om han hade en pankreastumör (tumör i bukspottkörteln) som metastaserat mycket snabbt. Kirurgerna sa att han var för dålig för att opereras och hans fru fick beskedet att han endast hade 4-6 veckor kvar att leva.

Detta var dåliga nyheter som förvärrades när hans fru reste iväg och lämnade honom ensam med fyra minderåriga barn. Kelley gjorde vad varje vettig man skulle ha gjort i denna situation: han ringde sin mor.

Kelleys mor gör en brandkårsutryckning

Kelleys mor var av en ovanlig karaktär, som ensam uppfostrat tre söner under depressionsåren på en farm i Kansas.

Modern förklarade att hon inte tänkte ta hand om barnen om han dog, utan att han var tvungen att klara av cancern. Något annat alternativ fanns inte. När Kelley berättade att de bästa läkarna i Texas sagt att han endast hade sex veckor kvar, svarade modern:
– Struntprat!

Samma dag anlände modern till Kelleys hem för att se till att hennes son blev frisk. Det första hon gjorde var att kasta all skräpmat. Kelley var en stor kännare av choklad och kände till ingredienserna i varje chokladsort som fanns att köpa i USA. Choklad utgjorde ett stort inslag i hans diet i flera år.

Modern, som var en klok kvinna som på sin farm hade fött upp barnen med nyttig hälsosam mat, gick genast ner i hälsokostaffären och köpte färsk frukt, färska grönsaker, nötter, frön, bönor och groddar.

Sträng vegetarisk diet

Hon satte sin son på en sträng vegetarisk diet. Absolut inget animaliskt protein, ingen fisk, inget fjäderfä, inget kött och inga mejeriprodukter.

Det innebar en mycket svår diet för Kelley att rätta sig efter. Men han hade inget val för hans mor tillät inget annat. Till hans absoluta förvåning passerade fyra veckor – han kände sig lite starkare, sex veckor passerade – han kände sig bättre, åtta veckor passerade – han dog inte.

När tre månader h