Den geologiska tidsskalan (GTS) innehåller vissa eror då CO2-nivåerna historiskt sett var höga på grund av frodig växtlighet, och innehåller även perioder då CO2-nivåerna var katastrofalt låga, vilket korrelerar med massutdöenden och vissa arters oförmåga att anpassa sig. Klimat- och botanikhistorien under dessa eror samt de vulkaniska och seismiska händelser som inträffade under dessa perioder indikerar den ytterst viktiga påverkan som atmosfäriska CO2-nivåer har på livet på jorden. Denna historia om CO2-cykeln och dess naturliga lagring har implikationer för hela arters överlevnad.

Idag söker globalister att ingripa i CO2-nivåerna genom storskaliga geoengineeringexperiment. Dessa globalister hoppas uppnå en framtid med ”Netto Noll” genom att lagra kol i marken och reducera denna väsentliga förening till noll. Vissa eror i GTS visar att detta är en väg mot förödelse och förstörelse av flera arter över tid.

Den geologiska tidsskalan visar en kaskad av utdöenden efter fall av CO2-nivåer
Den geologiska tidsskalan (GTS) är en historisk tidsskala baserad på jordens bergregister. Den klassificerar eror genom jordens historia som spänner över hundratals miljoner år. GTS är ett kronologiskt dateringssystem som förlitar sig på kronostratigrafi (studiet av hur lager relaterar till tid) samt geokronologi (ett vetenskapligt studieområde som fokuserar på att bestämma åldern på berg). Den används främst av jordforskare (t.ex. geologer, paleontologer, geofysiker, geo­kemister, osv.) för att förklara tidsmässig och relationell sammanhang av händelser i geologisk historia. Den geologiska tidsskalan har utvecklats över tid genom att studera berglager och deras relationer, samt identifiera egenskaper som litologier och paleomagnetiska karaktäristika, samt fossil.

Under devonperioden (för cirka 400 miljoner år sedan) låg CO2-nivåerna över 2000 ppm. Jämfört med dagens nivåer var CO2-koncentrationerna fem gånger större vid denna punkt i den geologiska tidsskalan. På grund av detta överflöd av CO2 spred sig växter snabbt över landet och diversifierades snabbt. Paleontologer refererar till denna tid som devonexplosionen. När växtlivet multiplicerades, blomstrade också marina arter, vilket gav devonperioden smeknamnet Fiskarnas tidsålder. Mot slutet av denna era hade uppsvinget av fotosyntetiserande växter kraftigt minskat CO2-koncentrationerna, vilket gav upphov till en ny era rik på atmosfäriskt syre. På den tiden nådde syrenivåerna i atmosfären 35%, jämfört med dagens nivå på 21%. Amfibier som andades syre genom huden var bättre anpassade till detta klimat. Jätteartropoder trivdes under denna tid.

Den följande geologiska perioden är känd som den karboniska. Under denna era var skogarna rika på våtmarker och lycopodträd. Den långsamma nedbrytningen av dessa träd fångade in CO2 i marken och skapade dagens kolavsättningar. Inlagringen av kol under denna period drev ned atmosfäriska CO2-nivåer till 150 ppm, vilket gjorde att växtlivet över landmassorna svalt. När CO2-nivåerna föll för cirka 305 miljoner år sedan inträffade en ”Karbon regnskogs-kollaps” och en massdöd av havsalger känd som ”Fytoplankton Blackout”. Den följande perioden såg en allvarlig kollaps av växt- och djurpopulationer som störde näringskedjan och hotade olika arters anpassningsförmåga. Under den nästa perioden dokumenterade forskare en serie utdragna utdöenden kända som ”Dead Clades Walking”.

I början av den permiska perioden (cirka 295 miljoner år sedan) genomgick skogsarter och fytoplankton en massdöd, vilket drev ned atmosfäriska syrenivåer. De jättestora arthropoderna och primitiva amfibierna kunde inte längre trivas, vilket ledde till deras utrotning. Höghöjdsekosystem, som är beroende av högre övergripande syrenivåer, blev obeboeliga.

Följaktligen var det utrotningstakter av växter större än 60% och utrotningen av Diadactes och Edaphosaurus, som var en växtätande, reptilliknande art. När utrotningsevenemangen fortsatte kollapsade populationerna av rovdjuret Dimetrodon och upp till 80% av alla ryggradsdjursgener dog ut. När fytoplanktonpopulationer dog ut, utrotades ytterligare 35-45% av de marina ryggradslösa arterna. Fenomenet ”Dead Clades Walking” började verkligen med CO2-svält och kollapsen av regnskogen, fytoplankton och de permiska periodens kaskad av utrotningsevenemang som såg 81% av de återstående marina arterna och 70% av de landlevande ryggradsdjursarterna utrotas. Historiska CO2-register och motsvarande massutrotningar hjälper oss att inse att alla ansträngningar för att minska CO2-nivåer idag är diaboliska, med avsikt att skada, destabilisera och avbefolka planeten.

Läs mer på naturalnews.com, Geologiska register visar samband mellan sjunkande koldioxidnivåer och massutdöenden

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här