Glykokalyx i skenet av Darwins ”Om arternas uppkomst”

Darwin menade att det, som bland växter och djur inte har någon funktion eller tappar sin funktion, tillbakabildas och försvinner över tid.

På 1980-talet lyssnade jag på den då mycket omtalade kärlkirurgen Herbert Dardik när han för en internationell grupp beskrev artärernas uppbyggnad och förklarade varför det är så svårt att utveckla och tillverka artärproteser för de tunna kärlen. På den tiden var blädderblocket ett vanligt hjälpmedel för föreläsare. Han hade ritat upp en artär och förklarat hur de olika skikten i artärväggen, tunica externa, tunica media och tunica intima är uppbyggda och vilken typ av vävnad som finns i respektive skikt. Han nämnde ingenting om de tunna strecken på insidan av den avbildade artären, varför jag ställde frågan: Vad är de små strecken för något? Svaret blev att det är någon slags hårväxt och vi vet inte om det har någon särskild funktion. Detta var alltså så sent som omkring 1985. När jag för ca fem år sedan började inse att denna håriga insida i våra blodkärl nog har en funktion eftersom glykokalyx, som den kallas, annars enligt Darwins teorier skulle ha tillbakabildats och försvunnit för länge sedan.

När jag en tid därefter frågade några läkare om de kände till glykokalyx utgick jag ifrån att de alla kände till dess existens och skulle kunna ge mig en förklaring till vad den har för någon funktion. Till min förvåning hade de första sex läkarna jag frågade ingen aning om glykokalyx – ingen kände till vad det var för något! Nu började det bli komplicerat – ingen av läkarna hade alltså hört talas om glykokalyx. Detta lät mycket märkligt. Kan orsaken till detta vara att glykokalyx inte har någon funktion, som dr Dardik hävdade? Enligt Darwin skulle denna håriga yta i så fall under åren ha tillbakabildats och försvunnit. Men det har den ju inte! Detta måste jag studera närmare.

Precis som vid mina tidigare studier av medicinska frågor använde och använder jag mig nu också av PubMed, den amerikanska hälsomyndighetens digitala arkiv som är tillgängligt på Internet. Sökte på glycocalyx och på endothelial glycocalyx. Jag förundrades över hur mycket som publicerats om glycocalyx, denna håriga yta på blodkärlens insida, som sex av sex svenska läkare inte hade en aning om. Hösten 2021 kom den skotske läkaren dr Malcolm Kendrick ut med sin bok ”The Clot Thickens” i vilken han i början berättar att han upptäckt något för honom tidigare okänt – glycocalyx. Detta inspirerade honom till att i rask takt fråga tio kollegor om de visste vad glycocalyx är för något. Ingen enda kunde förklara för honom vad glycocalyx är för något. Sedan slutade dr Kendrick att fråga fler kollegor. Tio av tio läkare visste alltså inte vad glycocalyx är för något! En snabb kontroll med en som håller på att utbilda sig till läkare bekräftade mina misstankar om att det inte ingår i läkarutbildningen att lära sig om glykokalyx i varje fall inte att problematisera kring dess påverkan på människan. Efter att ha fått fem av mina artiklar om glykokalyx publicerade i den svenska medicinska tidskriften Medicinsk Access blev jag stoppad av ett anonymt mail till chefredaktören. Då började jag misstänka att det finns krafter som inte vill att läkare ska känna till glykokalyx – i synnerhet inte endotel glykokalyx betydelse för människans hälsa.

Blev min egen ”försökskanin”
Glykokalyx är den håriga ytan på praktiskt taget alla celler i människokroppen. I luftrören kallas glykokalyx för flimmerhår. I tarmen kallas glykokalyx för tarmludd eller mikrovilli. I blodkärlen kallas det endotel glykokalyx eftersom blodkärlens innersta cellskikt består av ett enkelt lager av endotelceller. Glykokalyx finns överallt i kroppen och läkare vet inte vad det är!!! De har med andra ord ingen aning om hur viktig frisk glykokalyx är för vår hälsa. Kan detta verkligen stämma?

Luftrörens flimmerhår lämnade jag utanför och påbörjade ett kostexperiment på mig själv för att observera hur min tarm påverkas av vad jag äter och dricker. Mitt intresse riktades alltså i första skedet mot mitt tarmludd och längre fram mot min endotela glykokalyx. Jag började äta sådan kost som våra förfäder åt fram till mitten av 1800-talet. Det innebar att jag uteslöt socker och sådan mat som omvandlas till socker på sin väg ner genom matsmältningskanalen, dvs mjöl- och stärkelsemat, och kompenserade detta med att äta mer animaliskt fett och färska mörkt gröna och mörkt röda ovanjordsgrönsaker. Upplägget blev att hela tiden kontrollera mina iakttagelser av mig själv och stämma av mot vad jag kunde finna i Pubmed.

Efter kostomläggningen
Jag konstaterade efter två veckor att den tidigare av gaser bullrande tarmen nu tömde sig regelbundet utan explosioner i eller sprutlackering av toalettstolen. Det fanns inte längre någon anledning att varna efterföljande till toaletten för obehaglig lukt. Bilringen runt midjan försvann på några veckor och vikten stabiliserade sig mitt på BMI-skalan. Sedan dess hade jag inte bara blivit lättare. Jag började också känna mig så som livet var en gång i tiden innan tarmen började bullra, explodera och sprutlackera – mage och tarm skötte sig så som jag en gång i tiden hade lärt känna dem.

Vad var det som hände i min tarm som gjorde att jag mådde så mycket bättre? Mat består av fett, protein och kolhydrater plus vatten, mineraler och vitaminer. Vatten-, mineral- och vitaminmolekylerna är så små att de från matsmältningskanalen lätt kan ta sig igenom tarmväggen och in i de blodkärl som passerar alldeles utanför tarmväggen för vidare transport ut i blodcirkulationen. Fett-, protein, och kolhydratmolekyler är stora och skulle inte kunna ta sig in i blodcirkulationen om de inte delades upp (spjälkades) i mindre molekyler – fett till fettsyror, protein till aminosyror och kolhydrater till monosackarider. Detta sker på vägen ner till tunntarmen där dessa små molekyler sedan ska ta sig ut genom tarmväggen och in i blodcirkulationen precis som vatten-, mineral- och vitaminmolekylerna.

Eftersom vår kost under de senaste 150 åren kommit att innehålla allt mer kolhydrater dvs sockermolekyler, vilket 1976 manifesterades genom Livsmedelsverkets kostråd, som rekommenderade oss att låta kolhydrater dominera vår kost, så hinner inte allt detta socker på sin väg genom tunntarmen ta sig ut i blodcirkulationen utan mycket hamnar i tjocktarmen där det finns både ”bra” och ”dåliga” bakterier. De ”bra” bakterierna tillverkar smörsyra, vilket göder tarmluddet så att det förblir friskt dvs tätt och högt och utgör en försvarslinje så att inga ospjälkade fett-, protein-, eller kolhydratmolekyler, vilka sammantaget kallas slaggprodukter, kan ta sig ut från tjocktarmen och in i blodcirkulationen. Men när det socker som inte hann ta sig ut från tunntarmen och in i blodcirkulationen, kommer in i tjocktarmen så börjar de ”dåliga” bakterierna jäsa och skada tarmluddet, som blir lägre och glesare dvs sjukare. Detta innebär att tarmluddet tappar sin förmåga att utgöra ett skydd mot intrång av sådant som inte är tänkt ska in i blodcirkulationen exempelvis molekyler av fett och proteiner vilka, om de kommer in i blodcirkulationen, kommer att belasta ditt immunförsvar, som till allra största delen sitter mellan tarm och blodcirkulation.

Några veckor efter kostomläggningen förstod jag varför min mage nu fungerade utmärkt, tyst, regelbundet och ”luktfritt”. Men jag hade ännu inte förstått varför min ”bilring” runt midjan försvunnit. Jag fortsatte in i blodcirkulationen.

Sökte kontakt med glykokalyxintresserade inom akademin
Kontaktade Karolinska Institutet, som hänvisade till Göteborgs Universitet och en av professorerna i den stora gruppen av forskare som intresserar sig för tarmen och dess tarmludd dvs glykokalyx. Via mail fick jag kontakt med honom och frågade om han visste någon på Göteborgs Universitet som intresserar sig för endotel glykokalyx. Jag fick inget namn utan istället skrev han om att glykokalyx finns överallt i kroppen och formulerade sig så att jag uppenbarligen skulle bli avskräckt från att studera vidare. Effekten blev den motsatta. Jag blev nyfiken, först på denne professor som inte verkade vilja hjälpa mig att komma i kontakt med forskare som intresserar sig för endotel glykokalyx, ett forskningsområde som inte intrigerar med hans eget. Vilka intressen kan ligga bakom hans och hans stora forskningsteam som ägnar sig åt tarmens glykokalyx, tarmluddet eller mikrovilli.

I Pubmed slog jag upp hans namn, vilket återfinns på ett imponerande antal studier samman med forskare från hela världen. Jag letade upp den senaste studien publicerad för två år sedan där han stod som ensam författare med ekonomiskt stöd från Melinda och Bill Gates Foundation och andra investerare som intresserar sig för läkemedelsindustrin.  Någon tid senare råkade jag lyssna på Sveriges Radio som intervjuade en annan professor i samma stora tarmforskningsteam. Reportern frågade vad man ville komma fram till med sin forskning. Svaret blev att få fram ett läkemedel. Detta är ju mycket rimligt, men varför finns inget motsvarande forskningsteam när det gäller endotel glykokalyx? Svaret är att när det gäller blodcirkulationen finns sedan decennier många storsäljande och patenterade dyra läkemedel för att exempelvis sänka blodfetter, sänka blodtrycket och reglera hjärtrytmen mm. Så varför skulle man störa denna största kassako för läkemedelsindustrin? Självklart inte! Det gäller ju att inte uppmärksamma läkarna om betydelsen av frisk endotel glykokalyx eftersom kunskap om densamma skulle få försäljningen av nämnda läkemedel att störtdyka. För tarmen däremot finns inte motsvarande patenterade och därför dyra läkemedel. Där är det alltså fritt fram för läkemedelsindustrin att ta fram dyra patenterbara storsäljare.

Min femte artikel om glykokalyx hann komma in i Medicinsk Access, men inte den sjätte vilken jag redan skickat in till tidningen. Den handlade om att det är skadad glykokalyx – inte hög kolesterolnivå i blodet, som orsakar plackbildning på artärernas insida, vilket är inledningen på vad som sedan ofta leder till hjärt- och kärlsjukdomar. I praktiken är mitt påstående en attack mot läkemedelsindustrins patenterade och största intäktskällor – patenterade och därför dyra mediciner av typ kolesterolsänkande, blodtryckssänkande och rytmreglerande.

Mina studier av blodcirkulationen
Där upptäckte jag att det på insidan av blodkärlen finns en hårig yta på endotelet (endotelcellerna). Den kallas glykokalyx och lever i blodets plasma medan blodkropparna, dvs röda, vita och blodplättar, befinner sig på behörigt avstånd från glykokalyx. Frisk glykokalyx är tät och hög och utgör ett fysiskt skydd för att förhindra blodkroppar och kolesterolmolekyler att kunna nå in till endotelcellernas membran, där de skulle kunna tränga sig in genom de öppningar som finns mellan de enskilda endotelcellerna och börja bilda plack, elektrostatiskt skydd så att blodkroppar, vilka är negativt laddade, inte kan närma sig endotelcellernas membran eftersom frisk glykokalyx också är negativt laddad. Blodkroppar och glykokalyx repellerar alltså varandra, vilket gäller så länge glykokalyx är frisk och behåller sin homeostas dvs balans mellan de i glykokalyx ingående komponenterna bland annat proteiner och glykaner.

Så snart homeostasen rubbas av exempelvis för mycket socker i blodet så tappar glykokalyx sin homeostas och blodkroppar och glykokalyx repellerar inte varandra lika starkt. Blodkropparna börjar då komma allt närmare endotelcellerna och deras mellanliggande öppningar. När glykokalyx inte längre repellerar blodkropparna riskerar dessa att tränga sig in mellan endotelcellerna och börja bilda plack, vilket ofta leder till hjärtproblem och död.

Vad som också sker när glykokalyx tappar sin homeostas är att en allt sjukare glykokalyx tappar sina efter hjärtats pumpslag normalt regelbundna rörelser, vilket negativt påverkar mängden NO som levereras till det innanför endotelcellerna liggande glatta muskelskiktet tunica media, vilket för bibehållande av sin homeostas är beroende av leveranser av kväveoxid NO. När de tunnaste artärerna, de terminala arteriolerna, som har en inre diameter på 2-10 µm, inte får leverans av NO så stelnar de.

Hjärtats glatta muskulatur kräver också kväveoxid NO för att bibehålla sin elasticitet och spänst för att bibehålla full pumpkapacitet. Därför är hjärtat lika beroende av att glykokalyx är frisk för att

1. låta de positiva elektriska signalerna från sinusknutan i höger förmaks tak via en frisk och negativt laddad glykokalyx utan störningar (som vid skadad glykokalyx) kunna ta sig ner till AV-knutan i höger förmaks botten för vidare befordran ut i hjärtat.
2. endotelcellerna ska kunna leverera tillräckligt med kväveoxid NO till hjärtats muskler så att dessa kan bibehålla sin elasticitet och spänst för optimal pumpkapacitet.

Nobelpristagare förklarar
1998 fick Furchgott, Ignarro och Murad nobelpriset i medicin. De hade påvisat att endotelcellerna, på vilka glykokalyx växer, är leverantörer av kväveoxid (NO) till det innanför endotelcellerna liggande glatta muskelskikt som kallas tunica media, som för bibehållande av sin elasticitet och spänst (homeostas) är beroende av kväveoxid NO – ju mindre kväveoxid NO desto mer tappar kärlet sin elasticitet och spänst (homeostas), vilket kan uttryckas som att kärlet stelnar.

Vad är det som skadar glykokalyx?
När glykokalyx är frisk är den i homeostas dvs den innehåller den mix av olika ämnen som ska finnas där av exvis glykaner och proteiner. Då är glykokalyx negativt laddad. Sedan mycket lång tid tillbaka vet vi att bakterier som kommer in i blodcirkulationen snabbt kan skada blodkärlen och orsaka sepsis, vilket om det inte behandlas i tid leder till organsvikt och död. Detta är alltså gammal kunskap. Lägg märke till att litteraturen länge har beskrivit det som att blodkärlen skadas och att detta om det förblir obehandlat leder till organsvikt och död. På senare år anges mer korrekt att endotelet (endotelcellerna) på kärlet insida skadas och att detta om det förblir obehandlat leder till organsvikt och död. Ja, det finns faktiskt de som numera kommit till insikt om att det faktiskt är glykokalyx, dvs den håriga ytan på endotelcellerna, som skadas. Men hur denna skada på glykokalyx kan leda till organsvikt är det sällan man ser redovisat.

Misstankar om att virus också kan skada glykokalyx framförs allt mer. Kan virus skada frisk glykokalyx? Detta är inte helt klarlagt, men att virus när glykokalyx är skadad kan ta sig in till blottlagda ACE2 receptorer på endotelcells-membranen är helt klart. Blottlagda ACE2 receptorer är, med dagens kostvanor dygnet runt utan fastetid för glykokalyx att återhämta sig, förmodligen mycket vanligt och därmed utgör virus i blodet ett allvarligt hot.

Det hot mot glykokalyx som numera med vår av socker, mjöl och stärkelse dominerade kost och dryck återfinns som vanligen återkommande i litteraturen är alltför höga blodsockernivåer under lång tid. Även om man inte når de värden som anges för att patienten ska kvalificera sig för diagnosen diabetes så kan glykokalyx trots detta vara så skadad att endotelcellernas NO-leveranser till det glatta muskelskiktet är nedsatt i en sådan omfattning att de terminala arteriolerna har ”stelnat” och inte släpper fram så många röda blodkroppar till kapillärerna som behövs för att dessa ska leverera tillräckligt med syre till cellerna och dessa ska kunna producera tillräckligt med energi utan att behöva kompensera med jäsning av glukos. Det är då det bildas restprodukten mjölksyra som man känner av som smärta.

De terminala arteriolerna får inte stelna
Tillbaka till de terminala arteriolerna, de tunnaste artärerna innan kapillärerna tar vid. Röda blodkroppar fulla med syre har en diameter om ca 7-8 µm. Det blir då svårt för hjärtat att pumpa fram dessa syrerika röda blodkroppar (även om de är något formbara) i en arteriol med en innerdiameter på säg 5 µm. Då stiger blodtrycket. Successivt kommer antalet röda blodkroppar, som lyckas passera igenom den tunna ”stela” arteriolen och in i efterföljande kapillärer, att minska. Som ett resultat av detta minskar mängden syre som i kapillären lämnar den röda blodkroppen för att genom vävnadsdiffusion ta sig fram till celler för energiproduktion i dess mitokondrier.

Med av kväveoxidbrist ”stelnade” tunna artärer blir det alltså mindre mängd syrefyllda röda blodkroppar som når in i kapillärerna (kapillärer har inget glatt muskelskikt som kan ”stelna” utan består av ett enda lager endotelceller) och därifrån diffundera syre genom vävnaderna till de enskilda cellerna. Dessa får då brist på syre för tillverkning av energi (ATP) och av ”bränslena” glukos, fettsyror och aminosyror. Då börjar cellernas mitokondrier tillverka ATP genom fermentation (jäsning) av glukos (fettsyror och aminosyror kan inte jäsa). Den mängd energi som produceras genom jäsning är bara en bråkdel av vad som erhålls med hjälp av syre. Om sådan jäsning sker i låt oss säga de vitala delar av hjärnan som styr kroppen så gör det mycket ont och orkeslöshet inträder.

Vid fermentation av glukos bildas restprodukten mjölksyra som är sur och får nervändar att reagera, vilket känns som smärta. Så snart fermentationen upphör försvinner smärtan eftersom mjölksyran hela tiden automatiskt tappar en H och blir till laktat som är basiskt och därmed inte irriterar cellens basiska miljö.

Varifrån kommer kväveoxiden (NO)?
NO är ett måste för att hålla artärerna elastiska och spänstiga och inte ”stelna” så att röda blodkroppar kan pumpas fram och in i kapillärerna där de ska släppa ut syre för diffusion till enskilda celler. Om vi börjar med syre O så kommer den från luften vi andas in. Kvävet N kommer faktiskt inte från den luft vi andas in trots att kväve är den dominerande komponenten i luft. Vi andas nämligen ut lite mer kväve N än vad vi andas in. Det kväve N som i blodet blandar sig med syre O måste komma från något annat håll. Efter noggranna studier och logiskt tänkande så menar jag att grönsakers innehåll av kväve spelar en stor roll som källa till det kväve som i artärerna blandas med syre till kväveoxid. En enkel regel för att veta vilka grönsaker som innehåller mest kväve N är att de ska vara mörkt gröna eller mörkt röda och ha vuxit ovan jord. Efter att du har tuggat grönsakerna väl spjälkas de på sin väg ner genom matsmältningskanalen – kväve N frigörs och diffunderar genom tarmväggen in i blodcirkulationen och blandas med syre O från de röda blodkropparna och kväveoxid NO bildas. Glykokalyx roll för blandningen av N och O finner jag ingen förklaring till i litteraturen, men det verkar logiskt att den har ett finger med i spelet när endotelceller levererar NO till blodkärlets glatta muskelskikt tunica media (vilket är belagt med ett nobelpris) eftersom det glatta muskelskiktet tunica media tappar sin elasticitet och ”stelnar”.

Min hälsostatus utveckling
Redan 2011 diagnosticerades jag med kärlkramp vilken efter kranskärlsröntgen specificerades som någon typ av spasmangina dvs kärlkramp med helt rena kranskärl. Sattes på Simvastatin och fick uppleva mycket obehagliga biverkningar i form av skelettmuskler som blev som deg och gjorde att jag inte kunde träna som jag alltid brukat. I takt med att jag fick alltmer problem med hjärtat gjordes en förnyad kranskärlsröntgen då man konstaterade att mina kranskärl fortfarande saknade någon som helst antydan till plack. Mina fingrar började domna. Professor i handkirurgi menade att jag hade fått polyneuropati och skrev remiss till Neurofysiologen. När jag kom hem slog jag upp polyneuropati och fick klart för mig att det var en vanlig biverkning av statiner, vilka jag då slutade ta. Sakteliga började skelettmusklerna återfå sin kraft. När jag två gånger i veckan tränade med mitt standardiserade program i vilket ingick motionscykel lade jag märke till att jag orkade allt mindre och måste ta en paus då och då. Remiss till arbets-EKG och ultraljud av hjärtat. En tredje kranskärlsröntgen som visade samma resultat som tidigare dvs helt rena kranskärl. Strax därefter fick jag diagnosen förmaksflimmer och genomgick en el-konvertering med tveksamt resultat. Sattes på blodförtunnande och blev en blåfläckad homosapiens som så många andra som går på blodförtunnande.

Några månader senare slutade jag äta socker, mjöl- och stärkelsemat och ökade på med animaliskt fett och mer mörkt gröna och mörkt röda ovanjordsgrönsaker.

Efter att redan några veckor senare ha konstaterat de positiva effekterna i tarmen av min kostomläggning var jag väldigt nyfiken på om jag skulle få uppleva några positiva effekter på hjärta och kärl. Mycket tidigt tyckte jag mig märka att min kärlkramp inte gav sig tillkänna så ofta och likadant gick det för mitt förmaksflimmer. Jag vågade inte ropa hej för tidigt men efter 18 månader insåg jag att jag inte längre hade varken spasmangina eller förmaksflimmer. Min träningscykel på gymmet gav mig besked om att så måste det vara.

Jag skrev om detta i en av mina artiklar i Medicinsk Access och blev hösten 2020 uppringd av professorn i mikrocirkulation, Karl Arfors, som var förvånad över att det tog så lång tid för i synnerhet förmaksflimret att försvinna. Han menade att de labstudier som finns pekar på att det borde gå mycket snabbare för förmaksflimret att försvinna när man utesluter socker, mjöl och stärkelse ur kosten. På julaftonen 2020 ringde han mig igen och sa att han funderat mycket på den långa tid det tog för mig att bli av med förmaksflimret. Han beskrev hur man på djur kunnat få glykokalyx att bli frisk på ”ett halvt dygn” genom att inte exponera den för det som skadat den.

Detta gick jag och funderade på och tankarna gick samman med fasta i allmänhet och periodisk fasta i synnerhet. Kan fasta ha betydelse för glykokalyx återhämtning? Mitt ätande hade då börjat kl 0800 och kanske slutat så sent som 2200. Där fanns ingen periodisk fasta på ”ett halvt dygn”. Tankarna gick till hur man levde för längesedan då man vaknade när solen gick upp och gick till sängs när solen gick ner och inte åt man socker, mjöl och stärkelse, i varje fall inte på långa vägar så mycket som dagens människor gör. Jag började avsluta mitt ätande senast 1800 och fick på så vis en fasta på 14 timmar fram till 0800. Till min förvåning kände jag inget sug att äta något under kvällen. Min slutsats blev att så länge jag inte äter socker och sådant som blir till socker på väg ner till tarmen är det inga problem med att fasta 1800-0800 och så har jag fortsatt och min vikt ligger stabilt mitt på BMI och jag mår hur bra som helst.

Det som hände med mig
Det var inte bara så att tarmen blev lugn och fin och att jag blev av med min kärlkramp (spasmangina), mitt förmaksflimmer och ständiga springande till toaletten eftersom urinblåsan ville det. Det första jag lade märke till efter att tarmen lugnat ner sig var att jag tyckte mig tänka mycket klarare. Det blev lättare att tänka långa logiska tankar och att tänka i strukturer. Jag behövde inte längre gå upp på natten så ofta för att tömma blåsan. Min hy i ansiktet blev inte längre blank frampå eftermiddagen och på ben och armar där det särskilt under kalla årstiden blivit torrt och vitt på insidan av byxor och strumpor hade detta försvunnit. Den hårväxt och skäggväxt som tidigare blivit allt ljusare och försvunnit i både ansikte, på armar, ben och huvud liksom kring genitalierna, började växa tillbaka och nu i sin ursprungliga mörka färg.

Förklaringar till det positiva som hänt mig

1. Tarmen som blev tyst och lugn. Det är uppenbart att den radikala minskningen av mat med socker, mjöl och stärkelse och ökat intag av animaliskt fett och mörkt gröna och mörkt röda ovanjordsgrönsaker hade positiv effekt på tarmen liksom också fastan 1800-0800.
2. Spasmanginan som försvann. Radikalt minskad mängd socker, mjöl och stärkelse i mat och dryck inledde det hela, men det var först när jag fastade mellan 1800-0800 varje dygn, som spasmanginan definitivt försvann. Den lilla mängd socker som numera eventuellt skadar min endotela glykokalyx under dagen återhämtar sig under nattens fjorton timmars fasta, vilket gör att endotelcellernas leveranser av kväveoxid NO till tunica media fungerar och låter det glatta muskelskiktet i kranskärlen bibehålla sin elasticitet och spänst dygnet runt. På så vis säkerställer jag att de röda blodkropparna från arteriolerna kan ta sig in i kapillärerna för att genom vävnadsdiffusion leverera syre till cellerna, som därigenom kan producera maximalt med energi.
3. Förmaksflimret som försvann. Precis som glykokalyx i alla blodkärl kunde återhämta sig genom radikalt minskad mängd socker, mjöl och stärkelse i mat och dryck och ökat intag av animaliskt fett och mörkt gröna och mörkt röda ovanjordsgrönsaker plus fastan 1800-0800, kunde också glykokalyx inne i hjärtat återhämta sig och fortsätta bibehålla sin uppnådda homeostas och låta de positiva elektriska signalerna från sinusknutan i förmakets tak via glykokalyx utan störningar ta sig ner till AV-knutan för vidare befordran ut i hjärtat.
4. Mina kognitiva förmågor förbättrades. Kort tid efter kostomläggningen lade jag till min förvåning märke till att mina studier på Pubmed gick mycket lättare. Långa logiska tankar och stora tankestrukturer blev lättare att hålla i huvudet.
5. Behöver inte längre tömma blåsan så ofta. Urinblåsans vägg består av glatt muskulatur och behöver precis som annan glatt muskulatur regelbundna leveranser av kväveoxid NO för att behålla sin elasticitet och spänst för att kunna rymma maximalt med urin, vilket som resultat ger att man inte behöver tömma densamma så ofta. Leveranserna av NO till urinblåsans glatta muskulatur sker från förgreningar till arteria iliaca interna, vilka slingrar sig runt urinblåsan.
6. Hela nedre paketet återfick sin spänst. Det som tidigare mest såg ut som en tom påse med ett sladdrigt hängande utskott återfick sin spänst.
7. Min hy fick ett friskare utseende. Ingen blank panna frampå dagen, fnasigheten och klådan på benen försvann. Behöver inte längre tvätta håret var och varannan dag,
8. Hårväxten och skäggväxten kom tillbaka. Min mörka cendréfärgade hår- och skäggväxt som grånat och sakta försvunnit kom sakta men säkert tillbaka i sin ursprungliga mörka cendréfärg. Överallt där hårväxten försvunnit på armar, ben, mage och kring genitalierna kom den tillbaka med sin gamla mörka cendréfärg. Förklaringen till detta och till att min hy fick ett friskare utseende är att hud- och hårcellerna återfått leveranser av syre tack vare att terminala arterioler återfått sin elasticitet av återupptagna leveranser av NO från endotelceller eftersom glykokalyx återfått sin homeostas. Därigenom kan optimal mängd röda blodkroppar ta sig in i kapillärerna och släppa ifrån sig syre för vävnadsdiffusion in i hårceller.

Min förhoppning
Slutligen är det min förhoppning att läkare skaffar sig kunskap om vad en frisk glykokalyx betyder för hälsan så att de kan tala om för sina patienter hur dessa genom att ändra sin kost och sina kostvanor kan få ordning på sin glykokalyx såväl i tarmen som i blodkärlen och få leva ett friskt liv långt upp i åren i stället för att skicka hem patienterna med recept på mediciner.

Lasse Blomdahl, Glykokalyx i skenet av Darwins ”Om arternas uppkomst”