Det enkla svaret är att läkare inte verkar ha en aning om vad glykokalyx är, än mindre vad den är till för, trots att den finns överallt i kroppen på utsidan av nästan alla celler vi har. Efter hand som jag under mina studier upptäckte vilken viktig roll glykokalyx har i våra blodkärl så började jag fråga läkare jag träffade om de visste vad glykokalyx är. De sex första, varav en var kardiolog, hade ingen aning trots att alla blodkärl på insidan har en glykokalyx. Märkligt tyckte jag och slutade fråga läkare jag stötte samman med.

Eftersom den litteratur jag under ca fyra år studerat på Pubmed pekade i en tydlig riktning så tänkte jag att det är dags att börja skriva om glykokalyx och dess avgörande roll för vår hälsa. Tidskriften Medicinsk Access ville gärna publicera mina artiklar. Efter att den fjärde artikeln publicerats fick MA en anonym fråga vem den där Lasse Blomdahl var och vilka akademiska meriter han har med följande påpekande: ”Mitt förtroende för tidskriften är just nu körd i botten pga ett antal skribenter och att tidskriften är beroende av annonsintäkter från läkemedelsbolag för dess existens. vv kommentera eller ge Ert svar på detta. Bra budskap färdas snabbt…”

Min femte artikel i Medicinsk Acess ”Kan sjuk glykokalyx orsaka hjärt/ kärlproblem?” hade redan hunnit tryckas och kunde inte stoppas, men den sjätte ”Statiner, Big Pharmas storsäljare, bygger på ofullständig forskning” publicerades inte. Av chefredaktören fick jag beskedet att ”Jag måste avvakta med publicering av dina artiklar för tillfället”.

Strax därefter läste jag den nyutkomna boken ”The Clot Thickens” av dr Malcolm Kenrick, allmänläkare från England, vars tidigare böcker ”The Statin Nation” och ”The Cholesterol Con” rönt stor uppmärksamhet och vilka jag också läst. I ”The Clot Thickens” berättar dr Kendrick att han uppmärksammat glykokalyx och frågat sina kollegor vad de vet om glykokalyx utan att ha fått något enda svar av de första tio han frågat varför han slutade fråga. Se där tänkte jag, det är inte bara de sex läkare jag frågat i Sverige, som inte vet vad glykokalyx är – okunskapen verkar vara densamma i England.

Men varför denna okunskap om något som är så vanligt förekommande i vår kropp och faktiskt har så stor betydelse för vår hälsa? När vi äter och dricker så kommer mat och dryck att träffa på glykokalyx i form av det vi i dagligt tal kallar för slemhinna med början i munnen och hela vägen genom matstrupe och magsäck. När födan kommer ner i tarmen så träffar den också på glykokalyx, vilken där kallas mikrovilli eller tarmludd. Om då tarmluddet inte är friskt, dvs lågt och glest istället för högt och tätt, vilket det ska vara när det är friskt, så kommer onödigt mycket att släppas ut genom tarmväggen och komma in i blodcirkulationen där det också finns glykokalyx.

Så länge denna endotela glykokalyx är frisk utgör den ett skydd mot oönskade ämnen och tillsammans med sina moderendotelceller fungerar den som leverantör av kväveoxid (NO) till blodkärlens muskelskikt (tunica media) så att detta bibehåller sin elasticitet och inte stelnar. För om den gör det så kommer det att bli problem för de röda blodkropparna att ta sig igenom de tunna artärer som kallas arterioler. Resultatet blir bland annat högt blodtryck, kärlkramp, förmaksflimmer, hjärtsvikt m.m. och de distalt om arteriolerna belägna cellerna kommer att få brist på syre. Behöver jag tala om vad detta innebär? Så gott som alla friska celler måste få leverans av syre för att kunna producera tillräckligt med energi så att vår kropp kan fungera optimalt!

Detta vet den medicinska vetenskapen. Den borde också veta hur viktigt det är med en frisk glykokalyx – inte bara i tarmen utan också i blodkärlen. När det gäller glykokalyx i tarmen så visas mycket stort intresse från forskare i hela världen. I Göteborg finns en grupp om ca 50 forskare, vars ledare i Sveriges Radio uttryckligen sagt att målsättningen med deras tarmforskning är att ta fram ett läkemedel för att hindra nedbrytning av tarmluddet eller microvilli i tarmen dvs glykokalyx. Inte så konstigt eftersom det inte finns något storsäljande läkemedel för tarmen på samma sätt som det finns när det gäller blodcirkulationen. De använder visserligen inte ordet glykokalyx utan talar istället om tarmsjukdomar i allmänhet. Denna grupp får därför hur mycket pengar som helst från läkemedels- och livsmedelsindustrin och bland andra också av svenska staten.

Eftersom det vid det här laget står utom allt tvivel att det är vad vi äter och dricker som orsakar nedbrytningen av glykokalyx såväl i tarm som i blodkärl så vore det bättre för oss att satsa våra resurser på att få oss att undvika sådant i vår kost som är orsaken till glykokalyx långsamma nedbrytning dvs socker, mjöl och stärkelse. Dessa kolhydrater bryts på vägen från mun till ändtarm ner till monosackarider (enkelmolekyler av sockerarter) och de monosackarider som inte hinner ta sig igenom tunntarmsväggen och hamna i blodcirkulationen hamnar i istället i tjocktarmen där det finns bakterier som jäser med hjälp av monosackariderna och skadar tarmluddet (glykokalyx) – det som ska skydda mot att oönskade ämnen från tjocktarmen tar sig in i blodcirkulationen.

I den medicinska litteraturen (Pubmed) finns flera olika teorier redovisade om vad som kan tänkas skada glykokalyx i våra blodkärl. Den dominerande uppfattningen verkar vara att hyperglykemi är en viktig orsak eftersom denna förklaring återkommer i så många artiklar. Min egen tolkning av detta är att det är en långvarig och låggradig hyperglykemi under lång tid innan blodsockernivån når den nivå där diagnosen diabetes eller prediabetes utlöses, som leder till nedbrytning av endotel glykokalyx.

När man i djurexperiment ville se om det är för lite glukos i blodet som orsakar glykokalyx nedbrytning fann man att resultatet blev det motsatta dvs att för mycket glukos bryter ner glykokalyx som då tappar sin homeo