Hämmar skolan barns färdigheter?

Hur skolan förstör våra barn

Som liten hade jag lätt för vissa ämnen i skolan och jag minns hur enkelt jag tyckte det var med siffror och att räkna. Matematik var någonting jag aldrig riktigt behövde lägga ner tid eller energi på eftersom det för sig så naturligt för mig att klara de uppgifter läraren presenterade. Men sen fanns ju de där ämnena som var riktigt jobbiga. Språk var, och är fortfarande än idag, inte min starkaste sida och engelskalektionerna med grammatik, uttal och meningsuppbyggnad bävade jag inför. Hur jag än övade och övade så fastnade kunskapen helt enkelt inte i mitt huvud.

Det sägs ju att det är lätt att lära sig någonting om man är intresserad av ämnet eller har en naturlig fallenhet för det. Jag håller med om att detta stämmer till viss del för det finns en massa saker jag inte kan någonting om överhuvudtaget – för det intresserar mig helt enkelt inte. Men det har också funnits tillfällen då jag varit tvungen att lära mig saker jag är totalt ointresserad av men trots detta så har jag efter många om och men ändå snappat upp informationen relativt fort och kunskapen har på något vänster ändå fastnat i mitt huvud.
Jag tror att alla människor är olika och unika, har en naturlig fallenhet för olika saker och tar upp information och kunskap på olika sätt. Alla har vi en specialitet eller är duktiga på olika saker och på så sätt kompletterar vi varandra. Ingen kan vara duktig på allt, men alla kan vara duktiga på något. Naturlig fallenhet, intresse, tillgång till kunskap, familje- och generationsarv, uppväxt, informationskällor och en hel del saker spelar in när det kommet till en individs kunskap inom olika ämnen och områden.

I låg- och mellanstadiet hade jag det relativt lätt i skolan och som alla andra barn introducerades jag för olika ämnen och ju äldre jag blev – desto fler blev även ämnena. I högstadiet och gymnasiet började dessvärre mitt intresse för den kunskap som skolan erbjöd mig att svalna. Inte för att lektionerna blev intensivare och ämnena mer komplicerade, nej – tvärtom. Men istället för att fokusera och gräva djupare i de ämnen jag var duktig på och fann intressanta drillades jag i att bli bättre på de saker jag var sämre på. Mer energi och tid krävdes för att klara av ett visst ämne, bli godkänd och prestera i sådant jag var mindre bra på. Jag ville lägga ner min tid på det jag tyckte om och brann för att lära mig mer av, men tvingades istället att genomlida timmar av lektioner inom ämnen som jag vare sig fann intressanta eller skulle komma att behöva i framtiden.

Vad som idag slår mig är att jag som elev förväntades vara relativt duktig i alla ämnen samtidigt. En vanlig skoldag fylldes med ungefär fem olika ämnen så som matematik, idrott, svenska, naturkunskap och engelska. Vi gavs endast korta pauser mellan varje lektion och hjärnan skulle snabbt ställa om sig till varje ämne. Tänk då hur outvecklade barns hjärnor är men förväntas kunna så mycket redan som väldigt små. Och inte nog med att vi skulle ställa om oss till nya ämnen – till varje lektion tilldelades vi ju även en ny lärare! Nytt ämne, ny lektion, ny lärare, nytt förhållningsätt, nytt utlärningssätt – bara detta kräver otroligt mycket energi från eleverna, samtidigt som det ligger kunskapskrav i varje ämne som ska uppfyllas.

Och varför förväntas elever vara duktiga i så många olika ämnen när det för varje ämne finns en specialiserad lärare? Min matematiklärare var absolut inte densamme som min historielärare, denne hade ju inte ens kunnat hoppa in som vikarie om den andre var sjuk. Men jag som barn med en outvecklad hjärna ska kunna hoppa mellan ämnena utan problem?

Jag tycker att det är förkastligt att barns potential redan i ung ålder inte tas om hand bättre av skolsystemet. Vi ska tidigt placeras in i fack och raka led, vi stöps i samma form och förväntas kunna samma saker allihop och sedan i vuxen ålder finns det möjlighet för fortsatta studier i ett ämne som intresserar en individuellt. Om ett barn lär sig grunderna i etik och moral, hälsa och fysisk aktivitet, matematik, språk, samhällsuppbyggnad, religion och historia och sedan utöver denna baskunskap får lov att utveckla sina färdigheter och intressen – tänk hur långt man som individ hade kommit när tiden är mogen nog att ta studenten och man är på väg ut i vuxenlivet!

Men samhället vill inte ha duktiga individer. Systemet vill inte ha intelligenta och driftiga eldsjälar. Kapitalism och korruption bygger på fogliga arbetare med medioker kunskap där de flesta inte kan vare sig mer eller mindre än den andre.

Därför är det extra viktigt att vi som föräldrar uppmärksammar våra barn och deras intressen och naturliga fallenheter. Hjälp dem och stötta dem i det de tycker är roligt. Vi måste engagera oss i våra barn utanför skolan så att vi kan leda dem i rätt riktning. Vi måste hjälpa våra barn att bli de bästa de kan bli inom sitt område och uppmuntra dem till att finna sin väg – vilken den än må vara.

Att lära sig någonting nytt ska vara roligt och gynnande för den personliga utvecklingen, inte ett negativt tvång eller tråkigt måste.

Martin Nilsson, Hämmar skolan barns färdigheter?

www.skrpt.se
Youtube
Instagram
SKARPT Podcast

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here