Haven förgiftas, regnskogarna skövlas, grödorna patenteras, maten besprutas, arbetslösheten ökar, länder exploateras, fanatismen frodas och folk övervakas. Men varken de politiska papegojorna i kostymer eller de religiösa uppreparna i klänningar kommer att lösa problemen.

Ett ledarskap med sinne för estetik skulle inte låta arkitekturen förfulas och kulturen fördummas på det sätt som sker. Människor packas in i gråa betonghus där de äter fel mat, dricker fel drycker och blir fetare för varje år. Multinationella företag i både rika och fattiga länder exploaterar landsbygden och folk trängs in i smutsiga städer där de i bästa fall hittar ett lågbetalt jobb och försöker kompensera sin förlorade gemenskap och kultur via snabbmat, nikotin, alkohol och andra nedbrytande substanser. Desillusionerade och överviktiga parkerar de sig i tv-soffor och konsumerar det ena idiotprogrammet efter det andra. Sen sitter de vid datorn i timtal för att ytterligare dummas ner via internettrivia, kändishysteri och ytligt babbel.

Som om inte det var illa nog konsumerar de tonvis med socker, raffinerad mat och rör sig för lite. Följaktligen ökar också blodtryck, diabetes, hjärt-kärlsjukdomar, cancer och andra ohälsotillstånd. Istället för att förebygga sjukdomar genom att informera oss om sund kost och levnad väntar vi tills symtomen uppstår. Därefter uppsöker vi en läkare som istället för att fråga hur vi mår mentalt och ber oss se över våra kost och -motionsvanor skriver ut dyra mediciner med biverkningar. Därefter stapplar vi på fram till pensionen, ålderdomshemmet och sjukhussängen innan vi, oftast helt omedvetna om hur världen fungerat, säger tack och hej.

Hur kunde det gå så här illa?

Det är bara så livet är sägs det. Med tanke på alla problem vi ser är människan uppenbarligen en neurotisk, egoistisk och aggressiv varelse, utlämnad till sina kroppsvätskors och geners nyckfullhet. Enligt samma logik är det bästa vi kan göra att förlita oss på expertisen hos våra makthavare, prästerskap och läkemedelsindustrin för att styra upp våra liv. Om någon framkastar tanken att människan i grund och botten är rätt hygglig till sin natur, vill samarbeta och har potential att skapa något bättre än i rådande ismer, men att de system vi levt, och lever under, skapat en stress som medför just neuroser, egoism och konflikter, då heter det att vederbörande saknar verklighetskontakt och famlar efter utopier. Därför klassas också de som har ett annat perspektiv än de i de rådande ideologierna som flummare och foliehattar.

Låt oss stanna upp och reflektera lite:

Vi föddes på den vackraste planeten i solsystemet, ja kanske i hela universum. Redan för tusentals år sedan skapade vi magnifik arkitektur, konst och litteratur och anlade sagolika trädgårdar. Vi har överlevt otaliga naturkatastrofer, årslånga epidemier och åtskilliga nödår. Idag har fler människor än någonsin tillgång till kunskap och kommunikationsmedel och det är inte längre okänt hur viktig både den inre och yttre miljön är för hälsan och välbefinnandet.

Trots det ökar missbruk och sjukskrivningar drastiskt och epidemier, miljöförstöring, konflikter och krig fortsätter. Dessutom urholkas integriteten alltmer, och med hänvisning till ökade säkerhetspolitiska hot från diverse välbeväpnade grupper som bara ”råkar” dyka upp överallt, tar övervakningssamhället allt extremare former. Samtidigt slår medierna ner på de ”stollar” som har mage att antyda att de åtgärder som införs mot det ovan beskrivna kan vara ett led i en agenda som handlar om utarmande av demokratin och centralisering av makt.

Tekniken som elitens åsiktspoliser och deras omedvetna hantlangare bland konspirationsallergikerna tillämpar för att täppa till käften på folk som inte passar in i konsensusmallen är vanligen löjligt förutsägbar. För att slå ner på dem som inte rättar in sig i ledet tillämpar man ofta ett resonemang som går ut på att man anser sig ha lokaliserat någon eller några enstaka individer på yttersta höger-, (eller vänster), kanten med liknande åsikter i en specifik fråga. Därefter försöker man para ihop ”konspirationstollarna” med dessa personer, alternativt någon rabiat antisemit, gärna kryddat med lite nonsens om Sion Vises Protokoll.

Fungerar inte den metoden kan man ju alltid köra det gamla UFO-tricket för att få folk att himla med ögonen över ”rättshaveristen” ifråga. Om sen ”tokfan” som uttryckt den ”felaktiga” åsikten i exempelvis 9/11-frågan inte är ett dugg intresserad av UFO:s är av underordnad betydelse. För man kan ju alltid kan leta upp någon annan ”foliehatt” som också ifrågasätter den officiella 9/11-versionen och på fullt allvar tror att utomjordingar besöker oss.

Den ”vetenskapliga” formeln för att exponera ”snurriga” konspirationsteoretiker i den politiskt korrekte papegojans värld blir då enligt följande:

A ifrågasätter den officiella versionen av 9/11.

B ifrågasätter också den officiella versionen av 9/11.

B tror att utomjordingar besöker vår planet.

B är därför ingen trovärdig människa.

Slutsats:

Eftersom B håller med A angående 9/11 och B tror på utomjordingar så tror förmodligen också A på sådant nonsens, men även om så inte är fallet så är A ändå inte trovärdig, eftersom B, som definitivt inte är trovärdig, faktiskt tror på samma sak som A vad beträffar  9/11.

Medan akademikervärldens talesmän, oftast formade av konsensustrans och en närmast panisk rädsla för utfrysning och uteblivna lönecheckar, i allt högre utsträckning används för att likrikta allmänheten till intellektuell underkastelse och maktens verklighetsbeskrivning, letar mera öppensinnade fritänkare enträget vidare efter pusselbitar i sina försök att göra världen mera begriplig. Ett sådant projekt ställer förstås stora krav på vederbörande, som måste kunna spåra, identifiera, analysera, och inte minst, filtrera bort trams och desinformation från den data som finns tillgänglig vad gäller spelet bakom kulisserna, i vilket de flesta politiker är oinvigda, då de i bästa välmening bruka