På 1700-talet härskade stormakterna England, Frankrike, Holland, Portugal och Spanien över större delen av världen och tävlade om vem som kunde roffa åt sig mest land och tillgångar, något som i allra högsta grad inkluderade människor. Slakten hade visserligen påbörjats tidigare, mellan år 1492 och 1600 så hade våldet i kombination med sjukdomarna européerna drog med sig lett till att Amerikas befolkning reducerades från 50 till 8 miljoner och mellan 1525 och 1867 fraktades ca 12 miljoner slavar, varav åtskilliga dog redan under färden, över Atlanten.
Det s.k feodala systemet innebar att samhället utgjordes av en pyramid där härskaren kontrollerade ett stort stycke mark och lånade ut en bit av området till vasaller vars soldater bistod kungen vid oroligheter eller krig och i gengäld fick inkomster från de livegna bönderna som brukade jorden och betalade skatter till vasallen. Detta system var inget unikt för medeltiden, det hade funnits tidigare och är i bruk även idag om än i modifierad form.
De som bar upp systemet var alltså de livegna bönderna som producerade det livsmedel som försörjde alla. De stod i ett beroendeförhållande till markägarna och för att få bruka jorden måste de betala ränta genom antingen dagsverken, produkter eller pengar. Lagen tvingade dem att stanna på godsen livet ut om de inte fick tillstånd att flytta. Diverse lojalitetskonflikter och intriger i kombination med uppror, nya revolutionära idéer och industrialismens intåg ledde så småningom till att den här typen av feodalism började svikta.
Under den s.k Upplysningen på 1700-talet så frodades nya idéer. Naturvetenskapen blomstrade och filosofer som Voltaire, Rousseau och Montesquieu fick ett starkt inflytande. Voltaire ifrågasatte t.ex adelns och prästernas makt och tillsammans med de andra stod han för mycket av tidens anda. Framväxandet av revolutionära rörelser, som blev allt vanligare under slutet av 1700- och början av 1800-talet hängde ihop med att det uppstått den här typen av intellektuella på kontinenten.
Ideologi kan definieras som integrerade påståenden, teorier och mål som utgör ett socialpolitiskt program. Det var ofta män ur den här nya klassen intellektuella som formulerade de idéer som sen utvecklades till ideologier. Förenade av en ovilja mot de rådande systemen och den tidiga industrialismens avigsidor var det inte ovanligt att människor från olika sociala och etniska grupper gjorde gemensam sak med den nya typen ledargestalter, ibland med fängelse eller död som följd.
Sedan skapandet av en privatägd centralbank så hade britterna utkämpat fyra krig i Europa. Istället för att tillverka egna skuldfria pengar hade man lånat gigantiska summor från banken och vid mitten av 1700-talet uppgick den brittiska regeringens skulder till ofattbara 140 miljoner pund. I samma veva hade de amerikanska kolonierna börjat trycka egna pengar i proportion till behov från handel och industri så att produkterna enklast möjligt kunde gå från producenter till konsumenter.
Genom skapandet av egna papperspengar kontrollerades också dess köpkraft och ingen ränta betalades till någon. Den berömde vetenskapsmannen, diplomaten & politikern Benjamin Franklin skrev:
”Det rådde överflöd i kolonierna och fred vid varje gräns. Det var svårt, t.o.m omöjligt, att hitta en lyckligare och mer välmående nation på jordens yta. Trygghet rådde i varje hem, folk i allmänhet hade hög moral och utbildningen var spridd.”
Detta kunde inte tolereras, ett system som gav folk frihet och oberoende från bankirerna samtidigt som den brittiska staten behövde suga ut skatter från kolonierna var ett ofog som måste stoppas. Britterna införde en lag som förbjöd kolonierna trycka egna pengar och tvingade dem betala skatter i guld och silver. Franklin skrev senare att detta var den ursprungliga och verkliga orsaken till den Amerikanska Revolutionen.
Arbetslösheten sköt i höjden, fattigdomen ökade och misären spred sig men amerikanerna bjöd motstånd och lyckades via bojkotter av brittiska varor få alla skatter och tullar upphävda utom på te, vilket resulterade i det s.k ”Boston Tea Party” 1773 då 60 kolonister smög ombord på tre lastfartyg och vräkte ut
342 lådor te i vattnet.
Edmund Burke, som brukar även kallas Konservatismens fader, tillhörde whigpartiet i England och var kritisk till den politik Kung George III förde i både Amerika och Indien, vilket kan förefalla överraskande då Burkes ideologi bl.a präglas av tanken att samhället behöver hierarkier och klasser och att individer är oförnuftiga och kan göra fel och därför bör lita på de styrande.
Enligt Burke finns det huvudsakligen två drivande krafter inom människan: Å ena sidan konkurrensviljan, vilken i sina värsta former leder till avund, förstörelse och våld, och å andra sidan förmågan till anpassning, förändring och en kapacitet för respekt som balanserar avigsidorna med den första.
Burke såg samhället som en organism där varje organ har sin speciella funktion för helheten och att klasser och stånd är naturligt framväxta och att det existerar en naturlig lag som är universell, objektiv, etisk och främst kan synliggöras genom kultur, tradition och sedvänjor och att när man förändrar ett samhälle måste man ta hänsyn till ett lands förflutna och dess traditioner. Förändringar bör göras försiktigt, menade han.
Flera av Burkes teorier har dock visat sig felaktiga, t.ex hur politik ska organiseras. Han menade bl.a. att ett aristokratiskt system var nödvändigt för att samhället ska vara stabilt och att en omfördelning i samhället alltid leder till kaos. M.a.o ansåg Burke att egendomar egentligen bara kan säkerställas om de är koncentrerade i händerna på en elit som sköter dem.
Britterna fortsatte pressa på och till slut utbröt revolution. 1776 förklarade sig landet självständig, Washington valdes till president och man utarbetade en egen konstitution. Efter alla konflikter med britterna var landet dock i skriande behov av kapital och 1781 så lät man Robert Morris, landets finansiella rådgivare, tillsammans med bl.a politikern Alexander Hamilton öppna en privatägd centralbank. Enligt forskare som bl.a professor Sydney White och Patrick S.J Carmack agerade dessa herrar agenter för britterna.
Bank of North America var fött men dess tillstånd att bedriva verksamhet krävde att privata medel på 400.000 dollar skulle investeras. Morris fick inte ihop dem så istället använde han guld landet lånat från Frankrike som säkerhet. Han lånade sen ut pengar till sig själv och sina vänner för att investera i bankens aktier och så var cirkusen igång. Värdet på den amerikanska valutan fortsatte sjunka och bankens tillstånd förnyades inte när det gick ut 1785.
En av dem som såg till att sätta stopp för de giriga bankirerna då var politikern William Findley som sa: ”Penningaristokratin, när den väl etablerats, kommer att korrumpera den lagstiftande församlingen så att dess lagar görs till deras favör och lagstiftarna bara kommer att gynna de rika.” Något vi sett många exempel på sedan dess.
Amerikanerna var väl förtrogna med olika typer av styren, både feodala och monarkier utsedda av Gud. För mer självreglerande samhällen fanns ju de gamla exemplen på ”demokrati” i Aten och den republikanska perioden i Rom. Antagonismen mellan de två ideologierna syntes i konstitutionen.
Hamilton kamp för en brittisk monarkistisk modell stod i kontrast mot konstitutionen som syftade till att stärka den nationella regeringen men med en klok maktfördelning. Konstitutionen gav federalisterna en starkare regering och antifederalisterna lugnades av att maktfördelningen hade skett på ett bra sätt.
Tyvärr så hade konstitutionen lämnat ett kryphål som Jefferson och hans allierade förbisett. Författningen hade underlåtit att tillräckligt tydligt definiera den monetära makten i den nya nationen. Politiskt och religiöst hade man reglerat möjligheten för auktoritärt styre av landet men inte monetärt. Det skulle få stora konsekvenser.
Med bistånd av bankirerna i Europa, smörjde Morris och Hamilton tillräckligt många medlemmar av kongressen för att få igenom en ny privatägd centralbank, ”The First Bank of the United States” enligt engelsk modell. Frågan var nu om det var banken eller regeringen som skulle utfärda sedlarna? Skulle vinsten för utfärdande valuta vara till nytta för hela nationen eller för den privata banken?
Bankdirektörerna räknade med lagstiftningen. De visste ju att allt som behövdes för att ge papperslapparna ett värde var att regeringen accepterade dem som betalning för skatter. Av bankens 10 miljoner var det bara en tiondel som betalades i guld, resten godtogs i form av statsobligationer som Hamilton hade vänt från öret på dollarn till fullt värde. Pengarna för den privata banken kom i realiteten från det amerikanska folket.
Thomas Jefferson, en av amerikanska konstitutionens fäder och blivande president, var vid den här tiden utrikesminister. I ett brev till politikerkollegan John Taylor skrev han:
”Om amerikanska folket någonsin låter privata banker kontrollera deras valuta, först genom inflation sen deflation, så kommer bankerna och företagen som växer upp att beröva folk på deras tillgångar tills deras efterlevande vaknar upp hemlösa på den kontinent deras förfäder erövrade”
Efter den finansiella kollapsen hösten 2008 kunde många konstatera att Jefferson fick rätt.
Hamilton övertalade Washington att godkänna banken i april 1791 och ett 20-årigt kontrakt upprättades. De första 5 åren lånade regeringen 8,2 miljoner dollar och priserna i landet steg med 72 %. När bankens tillstånd gick ut 20 år senare i april 1811 röstade kongressen, mycket tack vare Jefferson ansträngningar, mot en förnyelse varpå banken likviderades.
Det visade sig då att tre fjärdedelar av banken i själva verket ägdes av engelska och holländska intressen.
Läs även del 1 och del 3
Artikel skriven av Michael Delavante
Originalartikel, Hur oligarkerna blåser massorna – Del 2
