Hur oligarkerna blåser massorna – Del 6

Franz Ferdinand mord

De europeiska kolonialmakterna hade styckat upp den afrikanska kontinenten under hela 1800-talet. Fransmän, belgare och inte minst engelsmän gjorde sitt bästa för att roffa åt sig av både land och tillgångar och förstörde på köpet många av de traditioner som afrikanerna följt i århundraden. Belgiens Konung, Leopold II, som förvaltade Kongo, sög systematiskt ut området på dess värdefulla resurser. Alla protester slogs ner brutalt och mellan 1885 och 1912 dödades uppskattningsvis över tio miljoner människor.

Britternas hunger efter land och naturtillgånger drabbade också boerna, de bönder och hantverkare från Holland och Frankrike som utvandrat till Sydafrika på 1600-talet och ansåg sig vara överlägsna de svarta. Efter årtionden av brittiskt styre och krig med infödda verkade det lugna ner sig, men när stora mängder guld och diamanter upptäcktes på 1870 och -80-talen invaderades området av brittiska lycksökare. Boerfolket stod åter i vägen för britterna och mellan 1880-81 utbröt krig där boerna försvarade sig skickligt och fick ett visst självstyre.

Rhodes, Milner och de andra i gruppen började sedan smida nya planer, och 1899 var det dags för ett nytt blodbad. Milner var ny guvernör i Kapkolonin och samlade ihop en stor militärstyrka som strök gränserna. Boerna var ursinniga över britternas expansion och Rhodes såg till att elda på känslorna genom att arrangera uppror. Snart var kriget igång, men boerna var svårslagna så britterna brände ner tiotusentals boergårdar och skickade sen civilbefolkningen till ett slags koncentrationsläger där det 1902 fanns över 150 000 människor. 16 000 barn och 4000 kvinnor dog på grund av bristande vård och epidemier.

Ur detta blodiga krig formades sen den Sydafrikanska Unionen, och det var alltså Rhodes sällskap som låg bakom allt. Vid sekelskiftet ägde Storbritannien halva Afrika.

Cecil Rhodes upprättade sammanlagt sju testamenten under sitt liv. I det första från 1877 hade han bl.a skrivit:
”Vad har varit huvudorsaken till Romerska Kyrkans succe? Det faktum att varje entusiast, varje galning om ni så vill, funnit anställning i den. Låt oss forma samma typ av sällskap, en kyrka för utvidgandet av det Brittiska Imperiet”.

Därefter förklarade Rhodes att sällskapets medlemmar skulle placeras vid universitet och skolor för att forma och välja ut personer med den rätta mentaliteten att verkställa gruppens planer. De skulle sedan sponsras och skickas dit de bäst behövdes. I ett tidigt brev till Stead hade han skrivit:
”Det enda som kan förverkliga detta är en hemlig grupp som gradvis lägger beslag på världens rikedomar”.

Professor Carroll Quigley var under större delen av sitt liv nära lierad med några av det hemliga sällskapets medlemmar och hade under två år tillgång till deras eget arkiv. Hans bok ”The Anglo-American Establishment”, där Rhodes sällskap exponerades, skrevs redan 1949, men kunde inte publiceras förrän 1981, fyra år efter Quigleys död. I förordet skrev han:
”Vad som inte är allmänt känt är att Rhodes i fem tidigare testamenten lämnade en förmögenhet för att bilda ett hemligt sällskap som skulle arbeta för bevarandet och expansionen av det brittiska imperiet och att det existerar än i dag”.

Professor Quigley skrev att gruppen skulle kämpa för sitt mål genom hemlig politisk och ekonomisk influens bakom kulisserna och även kontrollera journalism, utbildning och propagandainstitutioner. När Rhodes dog 1902 togs ledarskapet över av Milner, och gruppen gick sedan även under namnet ”Milner´s kindergarten”.

Med en storlek på som mest 33,67 miljoner kvadratkilometer och en befolkning på sammanlagt 532 miljoner människor utgjorde det brittiska väldet det mäktigaste världen någonsin skådat. Vid sin höjdpunkt härskade britterna över en tredjedel av världen, men under 1800-talets senare hälft hotades dominansen av det allt starkare Tyskland vars tekniska och ekonomiska utveckling gjorde stora framsteg. Nu gällde det att hitta sätt att försvaga Tyskland och återta Storbritanniens dominans.

I april 1904 slöt England och Frankrike ett avtal om att inte längre konkurrera om Egypten, Sudan och Marocko och istället fokusera på att hålla tyskarna stången. Britterna säkrade exklusiva rättigheter till persiska oljeresurser och efter att ha bistått japanerna med stridsfartyg, under deras seger mot ryssarna samma år, fick britterna till stånd ett avtal med Ryssland som avslutade konflikten om Afghanistan.

Därefter mötte Edvard VII sin släkting Tsar Nikolaj II för att enas om en brittisk-rysk allians och för tyskarna återstod förutom Osmanska Riket och Bulgarien nu bara Österrike-Ungern som allierad.

År 1907 mötte den amerikanske diplomaten Henry White det engelska konservativa partiets ledare Lord Balfour, som alltså var medlem i Rhodes sällskap, för att på uppdrag av USA:s regering diskutera Tysklands utveckling. Samtalet, som utspelade sig under träffen, är mycket avslöjande:
Lord Balfour: ”Vi är förmodligen galna om vi inte hittar en anledning att förklara krig mot Tyskland innan de bygger för många skepp och konkurrerar ut vår handel.”
White: ”Ni är en storsint man privat, hur kan ni överhuvudtaget överväga något så politiskt omoraliskt som att provocera fram krig mot ett harmlöst land med samma rätt till en flotta som ni? Om ni vill konkurrera med Tyskland så jobba hårdare.”

Lord Balfour: ”Det skulle innebära en sänkning av vår levnadsstandard, kanske är det bättre för oss med ett krig.”

White: ”Jag är chockad över att ni av alla män uttrycker sådana åsikter.”

Lord Balfour: ”Är det en fråga om rätt eller fel? Kanske är det en fråga om att behålla vår maktdominans.”

Samma år hade bankiren Jacob Schiff, nära lierad med Rotschild, hållit ett tal i New York Chamber of Commerce, där han varnade:
”Om vi inte har en centralbank med adekvat kontroll över krediterna så kommer det här landet att undergå den allvarligaste och mest långtgående finanspaniken i dess historia.”

I sin briljanta bok ”None Dare Call It Conspiracy” skrev journalisten och författaren Gary Allen:
”För att visa omgivningen att ett centralbankssystem behövdes skapade de internationella bankirerna en serie paniker för att demonstrera en varning för de andra bankerna för vad som skulle ske om de inte rättade in sig i ledet. Mannen som skulle leda lektionerna var den mäktige finansmannen J. Pierpont Morgan, utbildad i Tyskland och England. Morgan kallas av många, inklusive kongressmannen Louis McFadden (en bankir som i flera år basade för House banking & Currency Committee) den högste amerikanske agenten för engelska Rotschilds”.

Senator Robert Owen vittnade inför en kommitté i Kongressen om att banken han ägde redan 1893 mottagit brev från Nationella Bankernas Association där de skrev att han genast måste dra tillbaka en tredjedel av pengarna i cirkulation och kalla in hälften av lånen, varpå en kris utlöstes. Även bankmän i Minneapolis hävdade att paniken 1907 berodde på manipulation från banketablissemanget: ”Om Knickerbocker Trust Company föll, så skulle kongressen och publiken förlora förtroendet för alla bolag och bankerna skulle tjäna på det, resonerade bankirerna.”

Knickerbockers ordförande Thorne vittnade senare inför ett kongressutskott att hans bank endast stått för måttliga tillbakadraganden, inte hade sökt hjälp och att Morgan orsakat paniken. Storbankirerna hade nu lagt grunden för en centralbank i USA.

http://www.lust-for-life.org/Lust-For-Life/NoneDareCallItConspiracy/none-dare.html

Norman Dodd vid Amerikanska Reece-kommittén avslöjade i en sensationell intervju strax före sin bortgång att Carnegiestiftelsen ända sedan 1909 arbetat för att starta krig. Frågan var hur man skulle få in USA i ett krig?

1909 besökte den mäktige Londonbankiren Ernest Cassel och den armeniske företagaren Gulbenian Turkiet och strax därefter bildades Turkiska Nationalbanken med bland andra Baring från London Bank i styrelsen. Chefen för Bank of England var Lord Cromer och tillsammans bildade dessa herrar Turkiska Petroliumkompaniet i vilket Gulbeninan, som sedan blev en av världens rikaste män, hade 40 procent. Ungturkarnas framgångsrika revolt under revolutionen 1908-9 utlöste en rad uppror understödda av brittisk underättelsetjänst i balkanprovinserna.

Kriget på Balkan år 1912 innebar att det turkiska väldet föll samman. Serbien återtog kontrollen över Kosovo och kvar blev ett litet område runt Konstantinopel. Britterna hjälpte till att starta revolter mot de styrande i Konstantinopel och tyskarna var ganska svaga på Balkan, som utgjorde en viktig länk mellan Berlin och Bagdad. Efter fredsfördraget 1913 blev segermakterna oeniga om bytet och det andra balkankriget utbröt. Resultatet blev att Serbien fördubblade sitt territorium vilket upplevdes som ett hot av Österrike-Ungern.

Samtidigt agerade ett annat brittisk-kontrollerat företag, Anglo-Persian Oil, för att utöka sitt territorium i området. Det enda övriga företaget, förutom engelsk-holländska Shell, var tyskt. Britternas maktposition tvingade tyskarna att kompromissa och 1912-14 omorganiserades det turkiska oljeföretaget så att hälften gick till Anglo-Persian Oil som i hemlighet ägdes av brittiska staten vars intressen sammanföll väl med bankirernas. USA:s utrikesminister William Jennings Bryan sa mycket riktigt:
”De stora bankirerna var mycket intresserade av världskrig p.g.a de enorma möjligheterna till ekonomisk vinst.”
Dokument från serbiska diplomater i London som hittats och avkodats 1914 visar också att mordet på ärkehertigen Franz Ferdinand, som utlöste världskriget, var planerat med vetskap av brittiska underättelsetjänsten, vilket framgår av den franske diplomaten Henry Gozzis bok ”La Guerre revient”.

http://www.hic.hr/books/blackhand/petrovic.htm

Åren innan for en rysk revolutionär runt i Europa och samlade in pengar för att införa kommunism i Ryssland. Han skulle snart bli rikligt belönad av bankirerna.

Artikel skriven av Michael Delvante

Originalartikel

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here