Hur skolan förstör våra barn – och varför

Jag jobbade som lärare i 30 år i några av de värsta skolorna på Manhattan samt på några av de bästa. Under den tiden blev jag expert på tristess. Tristess fanns överallt och om man frågade barnen, vilket jag ofta gjorde, varför de var så uttråkade gav de alltid samma svar: de sa att arbetet var idiotiskt, att det var meningslöst, att de redan kunde det. De sa att de ville göra nåt riktigt, inte bara sitta. De sa att lärarna inte verkade kunna så mycket om sina ämnen och var tydligen inte intresserade av att lära sig mer. Och barnen hade rätt: deras lärare var precis lika uttråkade som de var. Tristess är det normala tillståndet hos skollärare och alla som har tillbringat tid i ett lärarrum kan vittna om den låga energin, gnället, de nedslagna attityderna man finner där. När lärare frågas varför de känner sig uttråkade tenderar de som förväntat att skylla på barnen. Vem skulle inte bli uttråkad av att undervisa elever som är oförskämda och bara vill ha betyg? Om ens det. Lärarna är förstås själva produkter av samma obligatoriska tolvåriga skolprogram som så genomgående tråkar ut deras elever. Som skolpersonal är de fångade inom strukturer ännu stelare än de som påtvingas barnen. Så vem bär då skulden?

Vi alla. Min farfar lärde mig det. En eftermiddag när jag var sju år klagade jag på att det var tråkigt inför honom och han slog till mig hårt i huvudet. Han sa åt mig att jag aldrig skulle använda den termen i hans närvaro igen, att om jag var uttråkad var det mitt fel och ingen annans. Ansvaret att roa och instruera mig var helt mitt eget och folk som inte visste det var barnsliga människor man bör undvika om möjligt. Verkligen inga att lita på. Den episoden botade mig från tristess för all framtid och här och där under årens lopp kunde jag föra lärdomen vidare till någon anmärkningsvärd elev. Men till den största delen fann jag det lönlöst att utmana den allmänna föreställningen att tristess och barnslighet var det naturliga tillståndet i klassrummet. Jag var ofta tvungen att trotsa praxis, till och med bända lagen, för att hjälpa barn komma loss ur denna fälla.

Imperiet slog tillbaka så klart. Barnsliga vuxna blandar ofta ihop opposition med illojalitet. En gång kom jag tillbaka från en sjukfrånvaro och upptäckte att mina sjukintyg hade förstörts med flit, att jag blivit avskedad och att jag inte ens hade lärarlicens. Efter nio månader av påfrestande ansträngningar lyckades jag få tillbaka licensen när en skolsekreterare vittnade om komplotten. Under tiden led min familj mer än jag vill minnas. När jag slutligen avgick 1991 hade jag mer än nog med skäl att betrakta våra skolor med deras långvariga, celliknande tvångsinstängning av både elever och lärare, som faktiska barnslighetsfabriker. Ändå kunde jag ärligt talat inte förstå varför det måste vara så. Min egen erfarenhet hade avslöjat för mig vad många andra lärare också insett längs vägen men måste hålla för sig själva i rädsla för repressalier: om vi ville kunde vi lätt och till låg kostnad göra oss av med de gamla dumma strukturerna och hjälpa barn erhålla en utbildning istället för att bara ta emot en skolning. Vi skulle kunna uppmuntra de bästa av ungdomens kvalitéer – nyfikenhet, äventyrslust, resiliens, förmåga till överraskande insikt – helt enkelt genom att vara mer flexibla med tider, texter och prov, genom att presentera barn för verkligt kompetenta vuxna och genom att ge varje elev den autonomi han eller hon behöver för att ta en risk då och då.

Men vi gör inte det. Och ju mer jag frågade mig varför och fortsatte att tänka på skolans ”problem”, som en ingenjör kanske skulle göra, desto mer missade jag poängen: tänk om det inte finns något ”problem” med våra skolor? Tänk om de är som de är, så totalt emot det sunda förnuftet och den långa erfarenheten av hur barn lär sig saker – inte för att de gör nåt fel utan för att de gör nåt rätt? Kan det vara så att våra skolor är designade för att se till att ingen av dem någonsin växer upp på riktigt?

Behöver vi verkligen skolan? Jag menar inte utbildning utan obligatorisk skolning: sex lektioner om dan, fem dagar i veckan, nio månader om året, i tolv år. Är denna dödliga rutin verkligen nödvändig? Och om den är det, varför? Göm dig inte bakom ”läsa, skriva och räkna” som en förklaring, för två miljoner glada hemskolade har verkligen satt det banala rättfärdigandet på plats. Dessutom har en ansenlig mängd välkända amerikaner aldrig genomgått den tolvårsmangel våra barn för närvarande får genomgå och det gick ju bra för dem. George Washington, Benjamin Franklin, Thomas Jefferson, Abraham Lincoln? Någon lärde dem helt säkert men de var inte produkter av ett skolsystem. Ingen av dem blev nånsin ”examinerad” från ett gymnasium. Genom den största delen av den amerikanska historien gick inte barn på high school generellt, och ändå steg de oskolade till amiraler, som Farragut; uppfinnare, som Edison; industrikaptener, som Carnegie och Rockefeller; författare, som Melville och Twain och Conrad; och även till akademiker, som Margaret Mead. Faktum är att ända till nyligen sågs inte folk som uppnått 13 års ålder som barn. Ariel Durant som medförfattade en enorm och mycket bra volymserie om världshistorien med sin make Will var lyckligt gift vid 15 och vem kunde rimligen påstå att Ariel Durant var en outbildad person. Oskolad kanske men inte outbildad.

Vi har blivit lärda (skolade) att tänka på ”framgång” som synonymt med, eller åtminstone beroende av, ”skolning” men historiskt sett är det inte sant, varken i intellektuell eller ekonomisk mening. Massor av folk över hela världen idag hittar sätt att utbilda sig själva utan att falla tillbaka på ett obligatoriskt skolsystem som alltför ofta liknar fängelser. Varför blandar vi då ihop utbildning med just ett sådant system? Vad exakt är syftet med våra offentliga skolor?

Obligatorisk masskolning började på allvar i USA mellan 1905 och 1915 men det var påtänkt långt tidigare och drevs fram under större delen av 1800-talet. Anledningen till detta enorma uppbrott av familjeliv och kulturella traditioner var trefaldig:

1. För att skapa goda människor.
2. För att skapa goda medborgare.
3. För att göra varje person till hans/hennes bästa jag.

Dessa mål dras fram än idag och de flesta av oss accepterar dem i någon form som en hyfsad definition av den offentliga utbildningens uppdrag, hur dåligt skolorna än klarar av att uppnå dem. Men vi är helt fel ute.

Det finns i litteraturen förvånande många eniga uttalanden om den obligatoriska skolningens sanna syfte. Vi har till exempel H L Mencken som i The American Mercury 1924 skrev att målet med offentlig utbildning inte är att fylla de unga med kunskap och väcka deras intelligens – inget kunde vara längre från sanningen. Målet är helt enkelt att reducera så många individer som möjligt till samma trygga nivå, att fostra och träna en standardiserad befolkning, att ta bort dissidenter och originalitet. Det är dess mål i USA och det är dess mål överallt.

Menckens artikel fortsätter med att spåra mallen för vårt eget utbildningssystem tillbaka till militärstaten Preussen. Detta udda faktum dyker upp om och om igen när man känner till det. William James syftade till det många gånger kring sekelskiftet. Orestes Brownson förkastade öppet preussifieringen av amerikanska skolor på 1840-talet. Det Preussiska utbildningssystemet var avsiktligt utformat för att producera mediokra intellekt, vingklippa det inre livet, förneka studenterna ledarskapsförmågor och att göra medborgarna fogliga och inkompletta – för att kunna hantera populationen.

James Bryant Conant var rektor på Harvard i 20 år, giftgasspecialist under första världskriget, verkställande på atombombsprojektet under andra världskriget, hög kommissionär för den amerikanska zonen i Tyskland efter andra världskriget och sannerligen en av de mest inflytelserika personerna under 1900-talet. Utan honom skulle vi antagligen inte ha samma typ och nivå av standardiserade prov som vi idag åtnjuter. Inte heller skulle vi vara välsignade med varuhusliknande skolor med 2-4000 studenter som den berömda Columbine High i Colorado.

I Conants boktjocka essä The Child, the Parent, and the State nämner han i förbigående att de moderna skolorna var resultatet av en ”revolution” iscensatt mellan 1905 och 1930. En revolution? Han refererar den nyfikne och oinformerade till Alexander Inglis bok från 1918, Principles of Secondary Education i vilken man ”såg denna revolution genom en revolutionärs ögon”.

Inglis, efter vem en kurs på Harvard är uppkallad, gör det klart och tydligt att obligatorisk skolning i USA var ämnad för precis vad den var i Preussen på 1820-talet. Modern, industrialiserad, obligatorisk skolning skulle göra ett slags kirurgiskt snitt i den enade underklassen och dela upp barnen efter ämne, åldersgrupp, betyg och många andra subtilare sätt, och det var osannolikt att den ignoranta massan, separerade i barndomen, någonsin skulle integrera sig till en farlig hel igen.

Inglis delar upp syftet – det sanna syftet – med modern skolning i sex grundläggande funktioner, var och en svårsmält för de som är oskyldiga nog att tro på de tre traditionella målen listade tidigare:

1. Den anpassande funktionen: Skolor ska etablera fasta vanereaktioner inför auktoritet. Detta utesluter förstås fullständigt kritiskt omdöme. Det utesluter även idén att användbart eller intressant material bör läras ut, eftersom man inte kan testa för reflexmässig lydnad förrän man vet om man kan få barnen att lära sig och göra dumma och tråkiga saker.
2. Den integrerande funktionen: Denna kan kallas ”konformitetsfunktionen”, eftersom dess syfte är att göra barnen så lika som möjligt. Folk som inordnar sig är förutsägbara och det är bra för dem som önskar utnyttja och manipulera en stor arbetsstyrka.
3. Den diagnostiska och vägledande funktionen: Skolan är avsedd att bestämma varje students lämpliga sociala roll. Detta görs genom att föra en permanent och växande bokföring på var och en.
4. Den särskiljande funktionen: När deras sociala roll ”diagnosticerats” ska de sorteras efter roll och tränas så långt deras destination i det sociala maskineriet meriterar, men inte ett steg längre. Så var det med att de skulle bli ”deras bästa jag”.
5. Den selektiva funktionen: Denna refererar inte till valfrihet utan till Darwins teori om det naturliga urvalet applicerad på vad han kallade ”de gynnade raserna”. Idén är att hjälpa till genom att medvetet försöka förbättra aveln. Skolor är menade att märka de missanpassade – med dåliga betyg, stödundervisning och andra straff – tydligt nog för att deras jämlikar ska se dem som underlägsna och effektivt stänga dem ute från den reproduktiva tävlingen. Det är vad alla de små förödmjukelserna från första årsklass och upp var menade att göra: att spola ner smutsen.
6. Den propedeutiska funktionen: Samhällssystemet som impliceras genom dessa regler kräver en elitgrupp av ledare. För det syftet blir en liten del av barnen i tysthet lärda hur man sköter detta kontinuerliga projekt, hur man övervakar och kontrollerar en population som medvetet fördummats och fått klorna amputerade för att regeringen ska kunna fortgå outmanad och företagen aldrig ska ha brist på lydig arbetskraft.

Detta är tyvärr syftet med obligatorisk offentlig utbildning. För att inte uppfatta Inglis som en excentrisk knäppgök med en alltför cynisk syn på utbildningsföretaget bör man veta att han knappast var ensam om att bemästra dessa idéer. Conant själv, som byggde vidare på Horace Manns och andras idéer, förde tröttlöst kampanj för ett amerikanskt skolsystem designat efter samma linjer. Män som George Peabody, som grundade den obligatoriska skolningens sak över hela södra USA, förstod säkerligen att det preussiska systemet var användbart för att skapa inte bara harmlösa väljare och en servil arbetskraft, utan också en skock tanklösa konsumenter. Ett stort antal industrijättar insåg snart den enorma vinning som låg i att kultivera och leda precis en sådan flock via den offentliga utbildningen, bland dem Andrew Carnegie och John D Rockefeller.

Nu vet du det. Vi behöver inte Karl Marx begrepp om ett stort klasskrig för att se att det är i ledarnas intresse, ekonomiskt eller politiskt, att dumma ner folket, demoralisera dem, separera dem från varandra och kasta bort dem om de inte fogar sig. Klass må rama in oppositionen som när Woodrow Wilson, dåvarande rektor på Princeton University, sa det följande till NY City School Teachers Association 1909:

”Vi vill ha en klass med liberalt utbildade personer och vi vill ha en annan klass, en mycket större klass, för nödvändighets skull, i varje samhälle, som avstår privilegierna av en liberal utbildning och passar in sig själva för att utföra specifika, manuella uppgifter.”

Men motiven bakom de avskyvärda besluten för att uppnå dessa mål behöver inte vara klassbaserade alls. De kan härstamma från rädsla, eller från tron att effektivitet är den högsta dygden, snarare än kärlek, frihet, skratt eller hopp. Först och främst kan det härstamma från girighet.

Det fanns ju enorma vinster att göra i en ekonomi baserad på massproduktion, organiserad för att gynna de stora företagen snarare än de små företagarna eller familjegården. Men massproduktion krävde masskonsumtion och vid slutet av 1800-talet tyckte de flesta amerikaner att det både var onaturligt och dumt att köpa saker de egentligen inte behövde. Obligatorisk skolning var gudasänt på den punkten. Skolan behövde inte träna barnen i någon direkt mening till att tro att de borde konsumera mer än nödvändigt, för den gjorde något ännu bättre: den uppmuntrade dem att inte tänka alls. Och det gjorde dem till sittande måltavlor för en annan stor modern uppfinning – marknadsföring.

Man behöver inte ha studerat marknadsföring för att veta att det finns två grupper som alltid kan fås att konsumera mer än de behöver: beroende och barn. Skolan har gjort ett rätt bra jobb med att göra barn beroende, men den har gjort ett fantastiskt jobb med att göra barn till barn. Återigen var det inget misstag. Teoretiker från Platon till Rousseau till vår egen dr Inglis visste att om barnen kunde bli satta tillsammans, avskilda från världen, berövade ansvar och oberoende, uppmuntrade att utveckla endast trivialiserande känslor av girighet, avundsjuka och rädsla så skulle de bli äldre men aldrig riktigt växa upp. Ellwood P Cubberley beskrev och prisade i sin bok ”Public Education in the US” (1934) det sätt som strategin av att successivt göra skolorna större hade utökat barndomen med två till sex år, och tvångsskolning var på den tiden ännu ganska nytt. Samma Cubberly – som var dekanus för Stanford’s School of Education, läroboksredaktör på Hughton Mifflin och Conants vän och korrespondent vid Harvard – skrev följande i sin bok ”Public School Administration” (1922):

”Våra skolor är […] fabriker i vilka råvarorna (barn) ska formas och designas. […] Och det är skolans uppgift att bygga sina elever enligt de specifikationer som fastställts.”

Det är uppenbart från vårt samhälle idag vad dessa specifikationer var. Mognad har nu avlägsnats från nästan alla aspekter av våra liv. Liberala skilsmässolagar har tagit bort nödvändigheten av att arbeta på förhållanden; lättillgänglig kredit har tagit bort nödvändigheten av ekonomisk självkontroll; lättillgänglig underhållning har tagit bort nödvändigheten av att lära sig att underhålla sig själv; enkla svar har tagit bort nödvändigheten av att ställa frågor. Vi har blivit en nation av barn, glada över att ge upp vårt omdöme och våra viljor till politiska förmaningar och kommersiell inställsamhet vilket skulle förolämpa riktiga vuxna. Vi köper TV-apparater och sedan sakerna vi ser på TV:n. Vi köper datorer och sedan sakerna vi ser på datorn. Vi köper skor för 1000 kr vare sig vi behöver dem eller inte och när de går sönder alltför tidigt köper vi ett nytt par. Och värst av allt, vi blinkar inte ens när Ari Fleischer (pressekreterare för Vita Huset) säger åt oss att ”vara försiktiga med vad vi säger”, trots att vi minns att vi har blivit tillsagda nånstans i skolan att vi lever i ett fritt land. Vi köper helt enkelt det med. Vår skolning har, som avsett, sett till det.

Nu till de goda nyheterna. När man förstår logiken bakom modern skolning är dess tricks och fällor ganska lätta att undvika. Skolan tränar barn att bli anställda och konsumenter; lär dina egna att bli ledare och äventyrare. Skolan lär barn att lyda reflexmässigt; lär dina egna att tänka kritiskt och oberoende. Välskolade barn har en låg tristessgräns; hjälp dina egna att utveckla ett inre liv så att de aldrig kommer att vara uttråkade. Uppmuntra dem att anta det seriösa materialet, det vuxna materialet, i historia, literatur, filosofi, musik, konst, ekonomi, teologi – alla saker som skollärare mycket väl vet att undvika. Utmana dina barn med mycket avskildhet så att de lär sig att vara med sig själva och föra inre dialoger. Välskolat folk är betingade att frukta ensamhet och de söker konstant sällskap genom TV:n, datorn, mobiltelefonen och genom ytlig bekantskap snabbt förvärvad och snabbt lämnad. Dina barn bör ha ett mer meningsfullt liv, och de kan ha det.

Först måste vi dock vakna upp till vad våra skolor verkligen är: laboratorier för experiment på unga sinnen, träningsläger för de vanor och attityder som det ekonomiska samhället kräver. Obligatorisk utbildning tjänar barn endast i förbigående; dess verkliga syfte är att göra dem till tjänare. Låt inte dina egna få sin barndom förlängd, inte ens för en dag. Om David Farragut kunde ta kommando över ett brittiskt krigsfartyg före tonåren, om Thomas Edison kunde publicera en tidning vid tolv års ålder, om Ben Franklin genom lärjungskap kunde bli tryckare vid samma ålder (och sen plöja sig igenom en studiekurs som idag skulle få en Yale-senior att storkna) kan ingen säga vad dina barn kan göra. Efter ett långt liv och 30 år i den offentliga skolans skyttegravar har jag kommit fram till att begåvning är lika vanligt som grus. Vi undertrycker vår begåvning bara för att vi ännu inte har kommit på hur man sköter en population av utbildade män och kvinnor. Lösningen tror jag är enkel och strålande. Låt dem sköta sig själva.

Av John Taylor Gatto, originaltitel: Against School

Översatt av niko