I förra artikeln förklarade jag varför skolans oundvikliga uppfostringsmetod är den främsta anledningen till varför barn far illa i skolan. Uppfostringsmetoden belönar och prisar lydig hörsamhet och nedvärderar motsträviga barn som utsätts för trauma-orsakade grupptryck tills de rättas i ledet och underkastas skolans läroplan. Denna metod har massproducerat osjälvständiga människor som känner sinnesro när de lyder statligt godkända auktoriteter eller när de vid nya händelser beter som alla andra från samma gruppidentitet. Med hjälp av skolans indoktrinering till statsindividualism är dessa välskolade människor oftast likgiltiga inför annat än deras konsumerande och narcissistiska ”självförverkligande”.
Resultatet av allt detta är en lättmanipulerad befolkning som inte ifrågasätter statlig kontroll och lättvindigt låter sig vilseledas av propaganda och trendiga idéer. För att våra barn inte ska utvecklas till välskolade människor som dessa måste vi veta vad det är för psykologiska mekanismer som gör dem sårbara för skolans indoktrinering och vanvård. Det är bara då vi kan medvetet fostra fram en starkare immunitet hos våra barn så att inte de också går förlorade av skolans onaturliga och toppstyrda (totalitära) uppfostran. Det är därför LIVSVIKTIG att varje förälder läser och förstår detta.
Uppfostringsmetoden som förklarades i förra artikeln är den största boven i skolans vanvård, men vad som gör den skadlig är barns naturliga behov att instinktivt söka nära relationer för överlevnad och trygghet. I trygga relationer kan barn hantera utmanande erfarenheter på ett positivt sätt utan rädsla för konsekvenser. Men utan trygga relationer blir barn lättare utsatta för överväldigande ångest, stress och rädsla som orsakar psykisk ohälsa och hämmar utveckling. Detta blir ännu mer påfrestande i skolan därför att grupptryck och rädslan för att bli värderad negativt är en oundviklig aspekt i skolmiljön.
Barns sociala sårbarhet
Hur kan vi då bäst förstå och förklara denna sårbarhet? och hur kan trygghet ges så att barn utvecklas positivt?
För att svara på dessa frågor måste vi utgå från teorier som förklarar vilka av de hundratals faktorer som är värda att fokusera på för att i praktiken minska sårbarhet och öka trygghet.
Anknytningsteorin, den mest vetenskapligt robusta teorin inom utvecklingspsykologi, är bäst på att förklara varför barn far illa i skolan. Den har ett stort empiriskt underlag med vältestade hypoteser som bottnar i en förståelse av att människor har ett naturligt behov av nära relationer för överlevnad och välmående.
Det bästa av allt med denna teori är att den är mycket enkel att förstå och kräver bara tålamod att praktisera. Med illustrationer från min egen barndom vill jag motivera er att använda teorin för att förstå era barn och er själva, främst genom att relatera till er egen barndom. Gör ni detta är jag säker på att även ni kommer förstå, utan minsta tvivel, att skolan är en familjefientlig institution som motarbetar och vanställer barns naturliga utveckling.
Först och främst: vad är anknytningsteorin?
Barn söker instinktivt kontakt, trygghet och omvårdnad från andra människor för att orientera sig i sin omgivning – för att förstå sig själva och världen omkring sig. Detta är vad som menas med att barn söker anknytning. När ett barn får tillräckligt med respons för sitt anknytningsbehov skapas en anknytningsrelation. Utan dessa relationer blir barn (och även vuxna) desorienterade inför nya upplevelser vilket orsakar överväldigande känslor svåra att hantera på sätt som skyddar hälsa och utveckling.
Fram till nyligen i modern tid har det under människans historia främst varit familjen som försäkrat anknytningsrelationen och varit barnets trygga ankare att orientera sig i en främmande och spännande värld. Med skolan har allt detta ändrats på bara några decennier vars sociala konsekvenser ackumuleras för varje dag som går. För första gången i historien är de mest jämnåriga kompisar som hjälper barn att orientera sig i världen.
När kompisar fyller det sociala behovet för trygghet kallas det inom anknytningsteorin för jämnårigorientering (peer orientation). Istället för familjens villkorslösa trygghet och vägledning söker barnen det från andra omogna barn – en anknytningsrelation som inte är villkorslös och inte heller vägledande. Under dessa omständigheter känner barn större behov att försöka passa in och inte förlora relationen med kompisgruppen. Detta orsakar att grupptryck blir en vanlig faktor till mobbning och psykisk ohälsa, och även extremism och kriminalitet.
I dagens Sverige pågår det en dragkamp mellan jämnårigorientering och familjeorientering (anknytningsrelationen till föräldrar). En kamp de jämnåriga oftast vinner med hjälp av skolan och därför att väldigt få föräldrar är medvetna hur viktigt det är att jobba med anknytningsrelationen till sina barn och hur. Jag vill nu hjälpa er att bli medveten om denna dragkamp – hur den fungerar och hur ni kan vinna den. Denna kunskap är rent ut av livsviktig att förstå när skolan och den statligt promotade statsindividualismen motarbetar och underminerar en sund anknytningsrelation mellan föräldrar och barn.
sv.wikipedia.org/wiki/Statsindividualism
Hur mobbning, extremism och kriminalitet orsakas av brist på anknytning
Alla som själv blivit utsatta och rädda på skolgården kan relatera till hur plågsamt mobbning kan vara. Mobbning drabbar även de som inte blir mobbade. Rädslan för att själv bli ett offer är en faktor som orsakar barn att vara taskiga mot andra eller passivt kolla på.
Barn lär sig instinktivt att kompisgrupper skyddar en från att bli lämnad själv och sårbar för elakheter i skolmiljön. Men kompisgänget ger också mycket mer än bara ett skydd från möjliga förövare. I skolmiljön är det endast från jämnåriga kompisar barn kan uppleva trygghet, uppskattning och kärlek.
Men anknytning till kompisar kommer inte villkorslöst som familjens. Inga barn vill gå ensamma och rädda på skolan, och de är beredda att gå riktigt långt för att undvika detta. Mobbning, extremism och kriminalitet blir en självklar följd under dessa omständigheter. Det är mycket viktigt att notera: Detta sker framförallt instinktivt på grund av barns naturliga behov av anknytningsrelationer, inte för att vissa är ”problembarn”.
Min egen erfarenhet av jämnårigorientering:
Jag var en av de där barnen som körde över sina föräldrar och gjorde många dumheter med sitt kompisgäng, bland annat mobbning.
Många av dessa dumheter kan hänföras till mitt behov av kompisar, som egentligen var ett behov av anknytning, som jag inte fick tillräckligt av min familj (på grund av skola och statsindividualistiska kulturen). Därför skapade jag en stark anknytningsrelation till mina kompisar istället.
Det var därför jag själv som barn kunde vara taskig mot sårbara barn som hamnat på fel ställe vid fel tid. Ingen jag gillade att umgås med protesterade mot vad jag gjorde utan snarare förstärkte det min ställning bland kompisar och på skolan. Därför reflekterade jag väldigt lite över mitt beteende och intalade mig själv att offren förtjänade det.
Efter flera års otrygghet i skolan brydde jag mig endast om mig själv och mina kompisar. Vad mina föräldrar tyckte och kände kunde jag inte bry mig mindre om. Det var mina kompisar jag brydde mig om, och därför pratade jag som dem, klädde och betedde mig som dem, och det var dem jag alltid försökte impa på och spela tuff inför. Jag reducerade mina föräldrars enda värde till hur mycket de kunde hjälpa mig att förverkliga mina nöjen. Från dem ville jag inte ha något annat än pengar och snus, egen tid för film och spel, hämtning från stan, och absolut frihet för att hänga med kompisar. Jag fick också mycket av det jag ville utan tjat därför att “gå sin egen väg” är viktigt för ”självförverkligande” enligt statsindividualistiska dogmen.
Jag tror att många kan känna igen sig i detta. Men det är bara toppen av isberget. Behovet av anknytning kan inte bara leda till kompisgäng som mobbar och kör över sina föräldrar. Under andra omständigheter kan det leda till att barnen söker sig till extrema eller kriminella grupper.
Föreställ dig hur jag skulle bli om jag växte upp i en förortsmiljö istället för en idyllisk svensk by:
Jag kommer till högstadiet som 14-åring, rädd för att inte passa in, livrädd för att bli mobbad och mycket nervös för de tjejer jag gillar. Jag försöker göra bra ifrån mig i skolämnen, men omdöme efter omdöme pekar på att jag är dummare än andra, andra som får mer uppmärksamhet av tjejer jag gillar. Min förnedrande situation gör mig mer avundsjuk, hatisk, ångestfull, rädd och missnöjd för varje dag som går. Vissa ungdomar har jag börjat bli extra rädd för och jag försöker aktivt undvika dem. De är större än mig och har kommit i puberteten och kan därför lätt spöa och förnedra mig som en förpubertal och osmart tönt.
Det var såhär jag kände mig i den vita idyllen i 7an. Det som blev min räddning var mitt kompisgäng som skyddade mig från denna mycket obehagliga situation. Genom dem kände jag mig trygg och uppskattad och tuffare än andra. Kompisgänget gav mig en “cool” identitet och status.
Vad tror ni skulle hänt och jag växte upp under en liknande situation ute i förorten? Vad skulle hänt om en äldre gängmedlem kom fram till mig och sa: “hey mannen, du verkar inte blåst som alla dessa nördar, du verkar förstå hur saker och ting fungerar. Ska du inte hänga med oss istället för att slösa tid på onödiga och tråkiga saker?” Till skillnad från lärare och skolan kommer inte denna gangster med tomt floskler. Han visar genom handling att han gillar och värderar mig. Han spöar upp mina fiender och skrämmer dem, han bjuder mig på fester och hem till honom, och vi har genuint roligt tillsammans när vi röker på utanför skolgården.
I samband med mitt nya sällskap börjar jag distansera mig mer och mer från min familj. När jag är med dem är jag motsträvig och blir lätt uttråkad. Familjen har blivit ett jobbigt moment att ta sig förbi för att kunna ha svinkul med mina nya vänner. Det är i sällskapet av mitt gäng jag känner mig uppskattad i min nya gangsteridentitet; en identitet min familj inte gillar men har gett upp att försöka ändra därför att varje försök bara skapar större distans mellan oss. Med denna nya identitet har jag på bara några dagar gått från att vara en föraktad mes till att bli respekterad och fruktad. Nu har jag börjat se ner på andra istället för mig själv… och bäst av allt, jag börjar märka av att snygga tjejer uppmärksammar mig. Hur mycket tror ni inte jag skulle vara beredd att göra för det här förortsgänget?
När en blind leder en blind faller båda i gropen
Det behöver inte gå så illa för andra jämnårigorienterade barn som det gick för mig eller i det illustrerade exemplet. Anknytningsrelationer barn emellan kan leda till en stor variation av dumheter – vissa är relativt skonsamma, medan andra innebär kostsamma konsekvenser på samhället. Medan de flesta kompisgäng slösar bort sina liv framför skärmar, blir lydiga lönearbetare och identifierar sig med någon USA-importerad subkultur, hamnar några andra i greppet på extrema eller kriminella grupper. Det är en blandning av slumpmässiga kontexter som bestämmer vilken grupp barn bygger identitet med och vilken riktning kompisgänget rör sig mot. Men allting bottnar i samma naturliga anknytningsbehov.
I skolans miljö har oskyldiga barn ofta inget annat än välja förutom dumma val av vänner. Men att inte ha någon anknytningsrelation alls är mycket värre. Det är just frånvaron eller förlusten av en anknytningsrelation som orsakar överväldigande negativa känslor som ofta leder till psykisk ohälsa och ibland självmord.
Ni som kanske tycker jag överdriver borde ödmjuka sig och inse att saker och ting plötsligt kan slå er också. Ingen relation byggs på en dag och vanligtvis börjar de negativa aspekterna av jämnårigorientering bli tydliga när puberteten slår in eller närmar sig. Många föräldrar har vid den tiden inte det intellektuella och fysiska övertaget att kunna bestämma vilka barnen ska umgås med. Då måste barnen inse på egen hand de negativa aspekterna av deras toxiska relationer medan föräldrarna blir passiva observatörer som bara kan hoppas och be att det inte slutar katastrofalt.
Kunskapen att människans sociala sårbarhet leder till massa problem är inget nytt inom akademin
Marc Sageman, en av de ledande namnen inom terrorismforskning, har dragit slutsatsen som många andra experter: att kärleken medlemmar får av att tillhöra extrema grupper är det mest avgörande för deras extremism, inte ideologin i sig eller hatet för andra grupper. Detta stämmer överens med anknytningsteorin som förklarar samma radikaliseringsprocess men med andra termer – som ett symtom jämnårigorientering kan orsaka. ‘Understanding terror networks’ (jstor.org)
Andra vetenskapliga teorier som social identitetsteori belyser liknande naturliga behov hos människan. Det är mer eller mindre samma förståelse för människan; vi är flockdjur och har sociala behov som måste tillfredsställas för att den mänskliga organismen ska utvecklas. Får vi inte det från grupper som gynnar positiv utveckling kommer vi med mycket större sannolikhet söka det från antisociala grupper med samhällsfientliga ideologier.
Alla dessa teorier belyser att psykologiskt normala människor kan göra fruktansvärda handlingar på ett känslokallt sätt för att passa in i gruppen. Det är människans flockbeteende som instinktivt orsakar detta eftersom att bli utesluten från gruppen har i de flesta tidsepoker inneburit svält, död eller slaveri. Vi har alltså detta beteende inpräntat i våra gener.
Denna kunskap är kanske ingenting nytt under solen för många men i praktiken lever vi som om vi vore själlösa kuggar i ett maskineri istället för unika individer i en flock. Därför behöver vi teorier som dessa vilka adekvat diagnostiserar den samhälleliga sjukdom vi alla känner av men inte kan sätta ord på. Genom korrekta diagnoser kan vi ta steget för att läka som individer och samhälle så att dagens omänskliga och förvirrade situation kan börja på att förbättras.
Vad gör vi för misstag som försämrar våra relationer med barnen?
Om diagnosen för den samhälleliga sjukdomen är anknytningsproblem är det enkla svaret att vi föräldrar måste förbättra relationerna med våra barn.
De två vanligaste misstagen föräldrar gör när de försöker förbättra relationen är:
- De låter barnet allt för ofta få som det vill. Barnet får egen platta, nästintill obegränsad skärmtid och får hänga med vänner när det vill. Detta gör kanske så att barnet klagar mindre och det kan upplevas att det skapar en bra relation. Men många bäckar små blir till en å. Detta innebär att barnet tillbringar mer medveten umgängestid med jämnåriga än föräldrar. Barnet blir jämnårigorienterat med alla dess risker och skador
- Föräldrarna eller den ena föräldern är för hård och begränsande mot barnet. Detta misstag gjorde jag. Jag tänkte att det inte är hela världen om barnen blir sur på mig, åtminstone så slösar de inte bort tid på skärmtid och jämnåriga vilket jag själv gjorde som barn. Men detta tillvägagångssätt blir också problematiskt, mycket på grund av skolans inflytande. I skolan såg mina barn andra få göra precis som de ville och det skapade en dålig stämning hemma hos oss. De kände sig orättvist behandlade och ville umgås ännu mer med jämnåriga där de kunde få mer skärmtid utan en sträng pappa som lägger sig i. Detta satte ännu mer press på mig att oftare vara bestämd vilket skapade ytterligare distans mellan oss. Vi hade färre trevliga stunder tillsammans och jag började likna en diktator och den totalitära institution jag själv hatar så mycket. Det är ju självklart att mina barn vill umgås mer med jämnåriga under dessa omständigheter
Så vad kan föräldrar göra för att förbättra anktytningsrelationen?
Föräldrarna måste vara diplomatiska med endast ett mål i siktet – att få mer medveten umgängestid med barnen. Mer eller mindre skärm- och kompistid, att vara bestämd eller medgörlig, är bara medel som varje förälder måste använda klokt för att nå detta mål. Det viktiga är att med tålamod försöka skapa en bra kemi i hemmet där familjen älskar varandras närvaro utan behov av digital samvaro.
Detta är den vinnande formeln för att skapa många positiva minnen där familjen verkligen umgås med varandra, tittar på varandra, sitter tyst med varandra, leker, skrattar, kramar och pratar med varandra. Detta är också formeln för föräldrar att lära sig tålamod och hantera alla barnens frustrationer; alla bråk, svordomar, gråt och skrik måste ses som en naturlig och självklar del av föräldraskapet. Allt detta är viktigt för att barnen ska instinktivt lära sig att deras negativa känslor alltid går över till det bättre och att mamma och pappa är på deras sida oavsett. När barnet får denna anknytning och trygghet från familjen minskar behovet att försöka vara på ett visst sätt för att passa in i andra gruppidentiteter. Detta innebär mindre mobbning, mindre psykisk ohälsa, mindre mottaglighet för kriminalitet och extremism, och mer mod för att tänka och agera självständigt.
Mycket medveten umgängestid skapar en känslomässig fingertoppskänsla mellan föräldrar och barn som fungerar mer instinktivt än intellektuellt. De känner av varandras positiva och negativa känslomässiga stadier och kan lättare hantera dem avslappnat och därför finna fler stunder av lycka tillsammans. När det förblir så älskar föräldrarna och barnen varandras närvaro, och det blir tråkigt och jobbigt att vara borta längre från varandra. Det är så här den villkorslösa anknytningsrelationen känns och det är den som ger barn trygghet att orientera sig i en värld full av prövningar. Ett naturligt familjeliv som detta säkerställer en harmonisk utveckling hos barnen och ett lyckligt välmående åt föräldrarna.
För detta ändamål krävs ingen villa i en idyll eller dyra utlandsresor. Det enda som krävs är tid, vilja, tålamod och lite kunskap.
För era barns framtid måste ni ta detta på allvar och kämpa för att minska de risker och skador jämnårigorientering sakta men säkert orsakar. Ni måste även inse att skolan och dagis rånar er på värdefull familjetid och istället ger den till omogna barn under vägledning av vuxna med bristfällig anknytning till era barn. Bry er inte om skolans talking points om socialisering och experter med sina pedagogiska metoder – de välskolade är ofta oförmögna att tänka självständigt och kan inte se alternativ utanför skolans murar. Använd istället alla möjliga medel för att stärka och bevara anknytningsrelationen till era barn, även om det innebär fler sjukanmälningar, lägre levnadsstandard eller en flytt till anknytningsvänligare miljöer. Era barn måste prioriteras före er bekvämlighet om ni inte vill senare skörda alla de plågor som kommer med jämnårighetsorientering.
Avslutningsvis måste en bok rekommenderas
Har du läst hela vägen hit vore det pinsamt av mig att inte ge tips på fortsatt läsning som ger en djupare förståelse av anknytningsteorin och dagens omänskliga tillstånd. Boken som måste läsas är “Våga ta plats i ditt barns liv” av Gordon Neufeld och Gabor Maté. Två experter med livslång erfarenhet inom barnpsykiatri och utvecklingspsykologi som inte fegar ur för att ge förklaringar som ifrågasätter hela västerländska civilisationens sätt att leva. Boken finns att låna på våra bibliotek och går att ladda ner gratis som pdf-fil under originaltitel “Hold on to your kids”.
Denna bok MÅSTE studeras av varje föräldrar som insett att det pågår en dragkamp om uppfostran med skola/kompisgäng på ena sidan och föräldrar/familj på andra. Förutom fler övergripande tips finns även mer specifika som kan vara mycket viktiga för just din relation med barnen. Boken kommer ge dig det teoretiska stöd du behöver för att vinna dragkampen!
Här är ett smakprov från boken:
´´Den främsta och mest skadliga av de konkurrerande anknytningar som undergräver föräldrars auktoritet och kärlek är de allt starkare banden mellan våra barn och deras jämnåriga. Den här bokens tes är att störningen som påverkar de generationer av barn och ungdomar som i dag är på väg att växa upp, har sitt ursprung i det faktum att barnen inte längre orienterar sig efter de fostrande vuxna som finns i deras närhet. Vår avsikt här är definitivt inte att försöka påvisa ytterligare en medicinsk-psykologisk störning – det är det sista som dagens förvirrade föräldrar behöver. I stället använder vi ordet störning i dess mest grundläggande betydelse: en rubbning av en naturlig ordning. För första gången i historien är det inte till mammor, pappor, lärare och andra ansvarstagande vuxna som unga människor vänder sig till för att söka vägledning, förebilder och stöd – de vänder sig till andra människor, vilka naturen aldrig avsett att ge en fostrande roll: deras egna jämnåriga. Barnen låter sig inte styras, går inte att undervisa och kan inte fås att mogna eftersom de inte längre följer vuxnas exempel. I stället fostras barnen av omogna individer som helt saknar förutsättningar att vägleda dem i deras utveckling. De uppfostras av varandra.
Den term som förefaller mer lämpad än någon annan för att beskriva det här fenomenet är jämnårigorientering. Det är jämnårigorienteringen som har dövat våra föräldrainstinkter, undergrävt vår naturliga auktoritet och fått oss att uppfostra våra barn inte med hjärtat utan med hjärnan – utifrån handböcker, råd från “experter” och samhällets vilsna förväntningar… ́ ́
Gillade du det jag skrev och vill ta del av mindre inlägg och kommentarer finns jag på facebook.com/Denavskoladepappan och twitter.com/AvskoladePappan
Mitt enda syfte är att öka medvetenheten att skolan är en familjefientlig idé och att skoltvång innebär förtryck och tyranni.
Läs även del 1
Hur skolan förtrycker människan – Del 2
”Vi hade färre trevliga stunder tillsammans och jag började likna en diktator och den totalitära institution jag själv hatar så mycket. Det är ju självklart att mina barn vill umgås mer med jämnåriga under dessa omständigheter”
Stämmer. Med din anknytningsbrist i bagaget överförde du samma situation du själv vuxit upp i. Man kan också säga att du återskapade vad du är rädd för. Vanligt beteende från människor om inte bearbetat sin traumatiska barndom. Det räcker i te att läsa några teorier och tro att det räcker för att bryta det sociala arvet.