När John Perkins efter collegetiden studerade vid Business School i Boston, i slutet av 60-talet, kontaktades han efter en tid av NSA, en federal myndighet under försvarsdepartementet. De hade via sina kontakter fått nys om den begåvade ynglingen och precis som jag beskrev i artikelserien ”Hur oligarkerna blåser massorna” (1) så la makteliten redan på 1800-talet upp strategier för att kunna identifiera och välja ut studenter och personer inom ekonomi politik och journalistik som man ansåg lämpade och tillräckligt hänsynslösa och äregiriga för att användas i deras agenda för världsdominans. Perkins berättar att han fick genomgå en rad tester, inklusive lögndetektor, och ansågs passa som finanstorped, eller som han själv definierar det ”en bedragare med ekonomisk bakgrund”.

Under testerna så analyserar man och identifierar även individens svagheter vilket man sedan kan spela på i försöken att värva individen till sin sak. I första hand är det förstås pengar, sex och makt, en kombination som givetvis tilltalar inte minst mer eller mindre hänsynslösa eller psykopatiska individer. ”Jag var en ung man, och blev förförd av allt det där”, berättade Perkins och efter att NSA rekryterat honom gav man honom en rumsren bakgrund genom att be honom gå med i en fredskår utomlands. Han reste sedan till Equador i två år och anlitades sedan av konsultfirman Chas T. Maine i Boston som hade ett nära band till så väl NSA som underrättelsetjänsten. Allt ett led i att göra Perkins till finanstorped.

Världsbanken och IMF (Internationella Valutafonden) grundlades år 1944 vid en konferens på rekreationsorten och hotellet Bretton Woods vid Mount Deception, (”deception” = bedrägeri). Det officiella syftet var att se till att 30-talets finanskriser och kaos aldrig mer skulle inträffa. Medan ekonomierna i USA, Japan, Tyskland och andra västländer växte kom dock tredje världen att dränkas i skulder. Utsugningen av fattiga länder och deras oförmåga att betala av skulder innebar att de sedan tvingades överlåta stora landområden till långivare som sedan har exploaterat dessa in absurdum. Man har tvingats på kontrakt som varit lukrativa för storföretagen och bankontona hos enskilda makthavare i respektive länder men ofta förödande för befolkningarna.

Några av de första ekonomiska torpederna var med och störtade den demokratiskt valde presidenten Mossadeq i Iran redan 1953. De torpederna arbetade för CIA men då risken att länkas till underrättelsetjänster kunde ställa till problem för makthavarna bytte man dock taktik och började sen använda sig av privata konsulter istället. Därefter lierade man sig i hemlighet med företag som fungerade som fronter för underättelsetjänsterna. Dessa ordnar sedan ”legitima kontrakt,” för staten, storföretagen och Världsbanken. ”Världsbanken är ett verktyg för ekonomiska finanstorpeder, det råder ingen tvekan om det”, säger Perkins. ”Den är ett verktyg för storföretag, IMF och de flesta av de så kallade underrättelsetjänsterna,” säger han vidare. (2)

Syftet är att hjälpa de multinationella storföretagen att etablera sig överallt i världen där de kan utnyttja världens tillgångar, det gäller naturresurser såväl som mänskliga resurser, förklarar Perkins och säger: ”Alla dessa organisationer är i grund och botten verktyg för vad vi kallar kleptokratin. De män och fåtal kvinnor som driver de största och mäktigaste företagen styr också större delen av regeringen. Finanstorpeder hjälper till att kanalisera resurserna hos organisationer som Världsbanken och IMF, NSA och CIA för att stödja den större agendan”. Nyliberalismens härjningar de senaste 40 åren har gjort de rika rikare och de fattigare fattigare och skapat ett stort lidande och det är ingen tillfällighet, menar Perkins som kallar detta system för rovdjurskapitalism.

Han beskriver att policyn hos dessa rövarbaroner och de nyttiga idioter som agerar språkrör åt dem bland nyliberalerna går ut på att det enda målet för affärer bör vara att maximera vinster, oavsett de sociala och miljömässiga konsekvenserna, samt att regleringar från staten ska vara minimala och att allt ska privatiseras. Perkins uppgifter bekräftas av Nobelpristagaren och nationalekonomen Joseph Stiglitz, som i flera år var chefsekonom på Världsbanken. I en intervju med journalisten Greg Palast på BBC förklarade Stiglitz tydligt hur finanseliten opererar:

Det första steget är PRIVATISERING, vilket Stiglitz säger snarare borde kallas korruptifiering. Hellre än att motsätta sig försäljning av statliga industrier så sålde diverse länders ledare i många utsatta länder glatt ut sina elektricitets- och vattenföretag, med Världsbankens krav som medel för att tysta dem som kritiserade besluten. Vad gäller ledarna i länderna berättade Stiglitz målande hur ”man kunde se deras ögon vidgas vid utsikterna till tioprocentiga provisioner, utbetalda till schweiziska bankkonton.”

Det andra steget är AVREGLERING av kapitalmarknaderna. I teorin innebär det att investeringskapital kan flöda in och ut. Tyvärr, som i fallen med exempelvis Indonesien och Brasilien, flödade kapitalet bara ut. Stiglitz kallar detta för ”heta pengar”-cykeln. Pengar kommer in till spekulation i fastigheter och valuta, men flyr sen vid minsta tecken på problem. Ett lands reserver kan tömmas på dagar eller timmar. När det sker kräver IMF att länderna höjer räntorna till 50-80 procent för att få spekulanterna att komma tillbaka med landets valutareserv.

Det tredje steget är MARKNADSBASERAD PRISSÄTTNING, ett finare uttryck för att höja priserna på mat, vatten och hushållsgas. Det leder till steg tre-och-ett-halvt: det som Stiglitz kallar IMF-upploppen. ”IMF-upploppen är plågsamt förutsägbara. När ett land är ’nere för räkning’, drar IMF nytta av situationen och pressar ut den sista blodsdroppen ur dem.De skruvar upp värmen tills hela grytan exploderar, som när IMF avskaffade subventioner för mat och bränsle för fattiga i Indonesien 1998. Resultatet var förutsägbart” sa Stiglitz. Högre räntor förstörde egendomars värde, ödelade industriproduktion och tömde länders kassakistor.

Ett fjärde steg är vad IMF skrattretande nog kallar ”strategi för fattigdomsbekämpning”: FRIHANDEL. Stiglitz liknar WTO-frihandel vid opiumkrig. Världsbanksstabens ”utredning” av länderna består av en inspektion av deras femstjärniga hotell och avslutas med att en bruten finansminister blir överräckt ett omstruktureringsavtal som redan är förberett för hans underskrift. ”Världsbankens planer är utarbetade i hemlighet och drivna av en dogmatisk idologi”. (3)

BBC och The Observer i USA fick tag på flera dokument inifrån Världsbanken som var stämplade ”konfidentiellt,” ”begränsat”, ”får ej exponeras.” I ett av dem, ”Interimistisk landsplan för bistånd”, stod att de förväntade sig att deras planer skulle ge upphov till ”sociala oroligheter” för att använd