Internationella forskare har funnit autismens orsak och vi har nu en biologisk grund för hur vaccin kan orsaka autism, myndigheter har bemött dessa upptäckter med tystnad

Internationella forskare har funnit autismens orsak och vi har nu en biologisk grund för hur vaccin kan orsaka autism, myndigheter har bemött dessa upptäckter med tystnad.

Originalartikeln finner ni här: https://www.vaccinrisker.se

Argumentationen för att vacciner inte kan orsaka autism
Peter J. Hotez är är en forskare, barnläkare, utvecklare av vaccin och författaren av boken Vaccines Did Not Cause Rachel’s Autism: My Journey as a Vaccine Scientist, Pediatrician, and Autism Dad. Dr. Hotez har begärt ett förbud mot sådana böcker, filmer, webbplatser och sociala medier-konton som skiljer sig från hans åsikt om vacciner. Hotez som menar att vaccin inte kan orsaka autism och autismliknande symtom argumenterar att förändringarna i hjärnan hos barn med autism händer under graviditetens första trimester, och att vaccin därför inte kan orsaka autism. Hotez säger ”Det finns minst 99 autismgener kopplade till fosterhormonutveckling, främst relaterade till genuttryck i hjärnceller eller till kommunikation mellan neuroner. Många av dessa resulterar i anatomiska förändringar under den prenatala utvecklingen (graviditeten), vilket innebär långt innan barn ens blir vaccinerade.”

Detta argumentet som görs av Hotez att autism utvecklas innan födseln, innan barnet har hunnit att bli vaccinerat, håller inte eftersom som vi kommer att se i denna artikeln så finns det gott om exempel i litteraturen där barn senare i deras liv plötsligt har utvecklat autism, redan 1887 beskrev Dr. J. Landon Down tidigare friska barn som vid sexårsåldern hade förlorat sitt tal och hade uppbromsning av den mentala tillväxten. Neurologer från Harvard-associerade McLean Hospital visade 2018 att immunaktiverande händelser efter födseln kan utlösa tillstånden för autism, vilket motbevisar Hotez påstående att autism endast utvecklas under graviditetens första trimester. Det vetenskapliga samfundet vet nu att barn med regressiv autism har hundratals de novo-mutationer och olika genmutationer. Det betyder att regressiv autism inte är genetisk. Det måste utlösas av en extern händelse som kan skapa hundratals olika DNA-nedbrytningar och mutationer. Dr. Theresa Deisher som är världsberömd inom området stamcellsterapi av vuxna stamceller och regenerativ medicin har förstått detta sedan 2008, flera år innan 2011 och 2012 publikationer rapporterade om dessa hundratals de novo-mutationer.

När det gäller vaccination så kan fostret i magen av gravida kvinnor utsättas för exponering av nervgifterna aluminium och tiomersal, eftersom kvinnor som är i den första trimestern av graviditeten i USA enligt rekommendation får vaccin som innehåller aluminium som tex pertussisvaccinet (Tdap) och influensavaccinet som innehåller tiomersal. Aluminium och tiomersal administreras ofta samtidigt till spädbarn i USA, både på samma injektionspunkt och på olika injektionsplatser. Inga studier existerar som utesluter möjligheten att fostret eller spädbarnet tar skada av detta. Även i Sverige är gravida kvinnor och spädbarn rekommenderade vaccin som innehåller aluminium som difteri, tetanus (stelkramp), kikhosta (dtap), Hib, TBE och Pneumokocker vaccinen. Aluminiumsalter, även kända som alun [amerikanska: alum], är de primära adjuvanterna som används i vacciner över hela världen. När det gäller tiomersal så har våra vaccin i Sverige varit fria från kvicksilverinnehållande konserveringsmedel sedan 1992-93 med undantag för pandemivaccinet Pandemrix som innehöll tiomersal under 2009-2010. Tiomersal-innehållande vacciner används i över 120 länder enligt WHO.

Tiomersal/Etylkvicksilver passerar lättare från en moders blodomlopp – via moderkakan – till ett foster, än vad metylkvicksilver gör. Detta utvärderades i en studie från 1983 av A. Leonard. Etylkvicksilverföreningar passerar enkelt moderkakans blodbarriär och överförs till mänskliga foster samt till ammande barn i upp till tre-fyra år efter mammans exponering, enligt en studie från 1968 av Bakulina AV. Aluminium som administreras parenteralt ackumuleras i liten utsträckning i mjölken hos ammande mödrar, och aluminiumet passerar placentan och ackumuleras i fostervävnad (Cranmer et al. 1986; Yokel and McNamara 1985; Yumoto et al. 2000). Moderkakan kan inte skydda ett mänskligt foster från nervgifter (Keith Schofield 2017). Ingen myndighet eller forskare har undersökt detta och vaccinförespråkare fortsätter ändå att argumentera att inga vaccin kan orsaka autism eller autismliknande symtom trots att de inte har några säkerhetsstudier som stödjer att foster inte tar skada av exponering av aluminium och tiomersal eller speciellt kombinationen och synergi-effekten av de båda vacciningredienserna.

Det finns heller ingen data som stödjer att det inte är möjligt för spädbarn och yngre barn att utveckla neurologiska skador med autismliknande symtom av vaccin. Man har aldrig undersökt hela vaccinschemat som ges och testat det för sin säkerhet. The Institute of Medicine (IOM) skriver, ”Befintlig forskning har inte utformats för att testa hela immuniseringsschemat. Studier som är utformade för att undersöka långtidseffekterna av det kumulativa antalet vacciner eller andra aspekter av immuniseringsschemat har inte genomförts.” Man har endast av totalt 16 olika vaccin undersökt ett vaccin, MMR eller MPR-vaccinet som det heter i Sverige, som inte innehåller aluminium, för en koppling till autism, och en vacciningrediens (tiomersal) av ett dussintals. En översyn år 2012 av Demicheli V et al av mer än 60 MMR-vaccinstudier utförd för Cochrane Library säger att ”Utformning och rapportering av säkerhetsresultat i MMR-vaccinstudier, både före och efter marknadsföring, är till stor del otillräckliga”.

Aktivering av moderns immunsvar kan negativt påverka fostrets hjärnutveckling och kan leda till autism. Vaccination under graviditet garanterar att fostret kommer att utsättas för moderns immunsvar. Vilka åtföljande riskfaktorer detta har är okänt. Vi vet inte hur TH1, TH2 och TH3 cellerna och barns nerv- och immunsystem påverkas av aluminium och av aluminium tillsammans med andra ingredienser i vaccin. Vi vet att aluminium i vaccin pressar TH2 immunsystemet så att det överpresterar, och flera kroniska sjukdomar hos barn som tex autism visar immunsystem där TH2-immunsvaret överpresterar, därför är detta och att vi inte har några studier som undersökt det närmare väldigt oroande, speciellt oroande är att co-exponering av kvicksilver och aluminium leder till en signifikant synergi-effekt som är betydligt värre än exponeringen för endera substanser ensamt (Alexandrov PN 2018), och att aluminium ökar toxiciteten av tiomersal så att det inte krävs lika höga halter av det för att uppnå en betydligt hög toxicitet (Boyd Haley 2005).

Framtida forskning, enligt författarna till den ena aluminium/kvicksilverstudien (Alexandrov PN 2018), bör studera effekterna av kombinerat aluminium och kvicksilver på andra neurologiskt viktiga molekyler. Genomförandet av rigorösa vaccinsäkerhetsåtgärder utgör en ännu mer brådskande utmaning. Såsom många observatörer har påpekat när det gäller aluminium-adjuvanser, deras närvaro i vacciner stöds inte av några lämpliga säkerhetsstudier. Dessutom finns det få tecken på att någon har studerat respektive effekter eller potentiell synergi hos ett halvt dussin olika former av aluminiumadjuvans som finns i vacciner, med så många som tre olika typer som ingår i ett enda vaccin, såsom Pediarix. Statliga myndigheter har känt till synergistisk toxicitet i årtionden men fortsätter att tillåta att gravida kvinnor och unga barn (från första dagen av födseln) injiceras med neurotoxisk aluminium och kvicksilver i dussintals vacciner. Föräldrar och berörda medborgare måste be politiska regulatorer att förklara varför inga alarmklockor ringer, och varför institutionell tröghet fortsätter att råda mot dessa dokumenterade risker.

HepB vaccinet injicerar en nyfödd med en 250 mikrogram aluminium. Det finns inga studier som backar upp säkerheten av att exponera spädbarn till sådana höga halter av den injicerade metallen. Faktum är att livsmedels- och läkemedelsmyndighetens (FDA) övre gräns för aluminium i intravenösa (IV) vätskor för nyfödda är mycket lägre vid fem mikrogram per kg per dag (mcg/kg/dag)—och även vid dessa nivåer har forskare dokumenterat potentialen för nedsatt neurologisk utveckling (Nicholas J. Bishop 1997). För en genomsnittlig nyfödd som väger 3,4 kg, har HepB vaccinet över 15 gånger mer aluminium än FDA:s övre gräns för IV-lösningar. I Sverige marknadsförs flera olika vacciner mot hep B. Exempelvis innehåller Engerix-B och HBVAXPRO för spädbarn 250 mikrogram aluminiumhydroxid. I Sverige vid 3, 5 och 12 mån ges hela 1320 mcg aluminium av Infanrix hexa och Synflorix vaccinen, och totalt har de exponerats för upp till 3960 mcg när de når 12 månaders ålder.

Aluminium är utan tvekan neurotoxiskt och det accepteras som orsak till encefalopatin (hjärnskada) i exempelvis individer som genomgår njurdialys (Alfrey AC 1976) och på liknande sätt hos individer som har fått aluminiumbaserade proteser (Reusche E 2001). Aluminiums fria jon, Al3 + (aq), är starkt biologiskt reaktiv och unikt utrustad för att skada väsentlig cellulär (nervrelaterad) biokemi (C. Exley 2014). En studie (Dórea JG 2015) påpekar att ”Rigorösa och reproducerbara studier (på olika djurarter) har avlöjat bevis på toxiciteter av EtHg (etylkvicksilver) och Al (aluminium). Mer forskning har lagts på EtHg och fynden visar en stark länk till neurotoxiska effekter i människor; dock har den potentiella synergieffekten av båda de toxiska agenterna i samband med varandra, inte ordentligt studerats. Därför bör större hänsyn tas kring exponering vid tidig ålder för såväl etylkvicksilver som aluminium.”

Faktum är att det existerar över 165 peer-reviewed vetenskapliga studier som visar en koppling mellan tiomersal och neurologiska skador (Brian Hooker 2014). Inte en enda studie har gjorts som visar att tiomersal är säkert och icke skadligt för hjärnan, det samma gäller för aluminium, USA: s FDA studerade endast farmakokinetiken för aluminium, och ignorerade att studera immunotoxicitet och förklarade sedan att adjuvanser av aluminium i vacciner är säkra. Aluminium har ingen känd fördelaktig fysiologisk verkan i människokroppen och vissa genetiska polymorfier predisponerar till en större mottaglighet för dess biverkningar. Därför kan ett starkt fall göras för att undvika onödig exponering för miljömässiga källor till aluminiumsalter, särskilt hos barn, gravida mödrar och kvinnor i fertil ålder som kan bli gravida. Flera forskare som inser riskerna med aluminiumadjuvanser har krävt eliminering av aluminiumadjuvanser i vacciner (Morris et al. 2017). I en studie från Frankrike (JD Masson 2017) föreslog forskare att man skulle ersätta aluminiumsalter med kalciumfosfat som adjuvans eftersom kalciumfosfat var det ursprungliga adjuvanset som Frankrike använde i DTaP och poliomyelitvacciner innan det ersattes med aluminiumsalter i slutet av 1980-talet.

Myndigheter som tex folkhälsomyndigheten i Sverige, menar på att aluminium i vacciner är säkert eftersom mängden är liten och att vi får i oss större mängder genom tex föda, dricksvatten och modersmjölksersättningen. Detta är en ovetenskaplig jämförelse eftersom aluminiumet man får i sig genom föda inte injiceras och till slut hamnar i blodomloppet. Vaccinaluminium existerar i nanopartikulär form, som är farligare än inmundigat aluminium eftersom det är svårare för kroppen att eliminera samt eftersom det transporteras runt i kroppen annorlunda än inmundigat aluminium. 99,7% av intaget aluminium absorberas inte. Den absorberade 0,3% består av upplösta joner, som snabbt elimineras i urinen. Aluminiumadjuvanser är tillverkade av partiklar som förblir i kroppen i flera år. Spädbarn får cirka 175X mer aluminium från vacciner än från deras mödrars mjölk under de första 6 månaderna (CDC vaccinschema). Studier har visat neurotoxiska och neuroinflammatoriska effekter (tex mikrogiell aktivering) från doser av aluminiumadjuvanser lägre än eller ungefär lika med doser mottagna av spädbarn (Crepeaux 2017, Petrik 2007, Shaw 2013, Shaw 2009). Vaccinationer injiceras i musklerna eftersom de har det bästa blodflödet och kan tillåta att vaccinationen strömmar in i blodomloppet under en period av flera minuter. När aluminium injiceras så transporteras det inte bara bort från injektionsställen, det samlas och transporteras i potentiellt stora mängder genom hela kroppen till riktade platser som normalt skulle utsättas för en mycket låg exponering av aluminium. Aluminiumadjuvanser transporteras inte bara genom kroppen utan även in i hjärnan (Khan 2013, Crepeaux 2015, Crepeaux 2017, Shaw 2009, Flarend 1997).

Professor Christopher Exley förklarar det hela:

”Ett argument som ofta förs ut med hänsyn till aluminiums förmodade toxicitet i vacciner är att mängden injicerad aluminium är obetydlig med avseende på mänsklig exponering genom andra vägar. Men detta tänkande tar inte hänsyn till vad vi nu otvetydigt vet vilket är att betydande mängder aluminniumadjuvans kan samlas in från injektionsställen och transporteras genom hela kroppen och levereras i potentiellt akuta mängder till riktade platser som normalt bara skulle få eller utsättas för mycket låg men exakt exponering av aluminium. Nyliga bevis pekar inte bara på cellulär transport med aluminium bort från injektionsstället utan även på dess potentiella leverans till hjärnan. Föreställ dig de potentiella katastrofala följderna av sådant för ett spädbarn som får flera vaccinationer innehållande adjuvanser av aluminium under sina första månader i livet.” (C. Exley 2016).

Dr. Hotez erkänner att neurotoxiska kemikalier kan orsaka autism i ett foster, men förnekar all forskning i litteraturen som stödjer att vacciningredienser som tiomersal och aluminium är neurotoxiskt och kan nå fostret. Dr. Leonardo Trasande, chefen för divisionen av miljöpediatrik och en docent i barnläkemedel, miljömedicin och folkhälsa vid New York University School of Medicine säger att han berättar för familjer att det starkaste beviset vi har på kemikalier som påverkar den utvecklande hjärnan handlar om bekämpningsmedel och flamskyddsmedel. Över åren har forskare fastställt att exponering av giftiga kemikalier före födseln eller i barndomen, såsom av bekämpningsmedel, hormonstörande ftalater (ofta i plast) och vissa som finns i luftföroreningar, har spelat en roll i autism, eftersom bekämpningsmedel tex passerar genom blod-hjärnbarriären och placentan och når fostret och har neurotoxiska effekter. Därför är det beklagligt att myndigheter inte har uppmärksammat och vidtagit åtgärder mot de riskfyllda aluminiumadjuvanserna eftersom de precis som bekämpningsmedel har neurotoxiska effekter och passerar genom placentan och når fostret. Data stödjer att detta precis som med bekämpningsmedel är en riskfaktor för autism.

Vi kommer senare i artikeln titta på data som ger oss en biologisk grund för hur vaccin kan orsaka autism och hur vi har tydliga, otvetydiga, replikerbara vetenskapliga bevis på att det första vaccinet (Hepatit B-vaccinet) som ges till de flesta nyfödda orsakar hjärnskador.

Omfattande forskning och en framväxande konsensus stöder en central roll av neuroinflammation och förhöjda hjärncytokiner som en orsak till autism och andra neurologiska störningar och psykiska sjukdomar. Cytokinerna IL-6 och IL-17 är implicerade i autism; de orsakar autismliknande beteenden och hjärnskador i djurmodeller, och är kopplade till autism hos människor. Aluminiumadjuvanser inducerar inflammation, vilket är nödvändigt för vaccinens effektivitet. Nya och gamla bevis, tillsammans, indikerar att aluminiumadjuvanser i spädbarnsvaccinationer kan röra sig in i hjärnan och inducera en kronisk hjärninflammation inklusive förhöjd IL-6 och IL-17. Den kroniska karaktären av adjuvansinducerad neuroinflammation indikerar potential för negativa effekter på många neurologiska utvecklings processer som uppträder under de första åren av livet.

Studien (Patches of Disorganization in the Neocortex of Children with Autism, av Rich Stoner 2014) som Dr. Hotez nämner, den studie som bevisade för honom att autism orsakas i livmodern; den är en studie där forskare undersökte hjärnorna från avlidna barn som hade autism och den fann en slående skillnad i hjärnans arkitektur. Vad studien inte gjorde, eftersom det skulle vara omöjligt att göra med avlidna kroppars hjärnor, vissa så gamla som 15 år, var att försöka spekulera i NÄR exakt hjärnans desorganisering ägde rum. Och hur skulle de kunna göra det egentligen? Jag antar att Dr. Hotez fann slutsatserna av denna studie frånstötande, varvid författarna erbjöd en gissning:

”Sammanfattningsvis identifierade vi diskreta fläckar av oorganiserad hjärnbark i de flesta postmortemprover erhållna från unga autistiska barn vi undersökte. Dessa fläckar uppträdde i regioner som förmedlar de funktioner vilka störs ut av autism: sociala, emotionella, kommunikations- och språkfunktioner. Sådana abnormaliteter kan möjligen representera en gemensam uppsättning utvecklingsrelaterade neuropatologiska särdrag som ligger till grund för autism och antagligen beror på dysfunktionell reglering av skiktbildning och skiktspecifik nervcellsdifferentiering i prenatala utvecklingsstadier”.

Uppfattade du vad studien menade? Dvs den del som Dr. Hotez förvandlade till fakta för att stödja sitt påstående (och förövrigt har han citerat denna studie upprepade gånger i offentliggjorda skrifter om orsaken till autism)? Författarna sa att den dysfunktionella regleringen de såg i hjärnan hos barn ”förmodligen” hände under ”de prenatala utvecklingsstadierna”. Jag tror att bevisen du kommer få se faktiskt pekar på motsatsen. Vaccine Papers (VP), en webbsida avsedd för rigorös, vetenskapsbaserad analys av riskerna och fördelarna med vacciner som skrivs och sköts av forskare vilka tycker att vacciner ska hållas till samma vetenskapliga standard som andra droger, förklarade det:

”Dokumentet om de “oorganiserade fläckarna” är egentligen ytterligare bevis som antyder att boven i dramat är immunaktiveringen och därmed vaccinerna. Immunaktiveringsexperiment har visat att immunaktivering/cytokiner orsakar störningar av nervlager. Så ett vaccin kan definitivt åstadkomma detta. Jag tror att autism-associerade skillnader I den prenatala fasen helt enkelt är indikatorer på att bäbisen är synnerligen mottaglig för immunaktiveringsskador. Immunaktivering fungerar på så vis: varje gång det aktiveras blir immunsystemet känsligare och reaktivt mot immunstimulans. Således kan en aktivering som som “slår till” under dräktighetsperioden göra bäbisen mer mottaglig för immunaktiveringsskador postnatalt. Denna ökade reaktivitet är känd för att drabba mikroglia i hjärnan (mikroglia är immunceller i hjärnan). Detta kallas “mikroglial priming”. När väl mikroglia har primats av immunaktivering blir de hyperreaktiva under en lång tid, möjligen en livstid.”

Hjärnan är långtifrån färdigutvecklad hos ett nyfött barn. Faktum är att 5 separata faser av hjärnutveckling är på gång eller på väg att börja. Skulle en immunaktivering ske som inträffar efter barnets födelse kunna påverka hjärnans utveckling? Ja det kan den.

Och den publicerade vetenskapen stödjer också denna uppfattning. I en studie som gjordes 2012 inducerade Wei och hans kollegor autismliknande symptom hos möss genom att injicera dem med IL-6 EFTER att de fötts. Det här är INTE en immunreaktion inuti modern, det här är en immunaktivering hos en nyfödd som leder till utvecklingen av autistiska symptom.

Författarna noterade:

”Här kan vi påvisa att möss med förhöjda nivåer av IL-6 i hjärnan uppvisar många autistiska egenskaper, inklusive nedsatt kognitiv förmåga, inlärningssvårigheter, onormala drag av ångest samt reducerade sociala interaktioner. Förhöjda IL-6-nivåer orsakade förändringar i excitatoriska och inhibitoriska synapsbildningar och störde balansen hos excitatoriska/inhibitoriska synaptiska signaler. Förhöjt IL-6 resulterade också i en onormal förändring i form, längd och fördelningsmönster av dendritiska ryggradar. Dessa fynd tyder på att förhöjt IL-6-värde i hjärnan skulle kunna förmedla autistliknande beteenden, möjligen genom obalanserade neurala kretslopp och försämringar av synaptisk plasticitet.”

Tror du fortfarande att Dr. Hotez har en poäng, att autism händer under dräktigheten eller aldrig? Då kommer den här studien verkligen att göra dig paff, hela vägen från 1981.

I denna fallstudie av tre barn, publicerad i Child Neurology, beskriver författarna tre fall av plötsliga utbrott av autism, orsakade av infektion och inflammation i hjärnan. Det verkar som att inte bara kan en infektion utlösa en immunaktivering som leder till autism efter att ett barn är fött, den kan till och med åsamka det när ett barn redan är 5, 7 eller 11 år (de tre barnen i denna studie ).

”Under en akut encefalopatisk sjukdom utvecklades en klinisk profil hos tre barn som överensstämde med spädbarnsautism. I våra fall var abnormaliteterna tillskansade och inte utvecklingsrelaterade, men de passade helt klart de kritiska kliniska kriterierna for barndomsautism.”

Flera andra fallstudier beskriver tidigare friska barn som uppvisar plötsliga utbrott av autistiskt beteende under eller efter infektion i hjärnan. Alla dessa fall hade tecken på intensiv hjärninflammation. Här är korta beskrivningar:

Marques 2014: beskriver en tidigare frisk 32 månader gammal flicka som genomled autistisk regression av att ha fått en virusinfektion i central nervsystemet med tillhörande hjärninflammation.

Ghaziuddin 2002: beskriver en tidigare frisk 11-årig pojke som genomled permanent autistisk regression efter en plötslig herpesinfektion i hjärnan med tillhörande hjärninflammation.

Gillberg 1986: beskriver en tidigare frisk 14-årig flicka med permanent autistisk regression orsakad av herpesinfektion i hjärnan med tillhörande hjärninflammation.

Den snålaste förklaringen vi kan tänka oss för dessa fall är att autistiskt beteende blev resultatet av intensiv inflammation och cytokinproduktion i hjärnan. Följaktligen tyder dessa fall på att den mänskliga hjärnan förblir sårbar mot immunaktiveringsskador långt in i barndomen, även om sårbarheten nästan garanterat minskar med mognandet. Mottagligheten hos äldre barn för inflammationsinducerat autistiskt beteende antyder starkt att yngre barn, mellan 0 och 2 år, också är sårbara. Det är inte rimligt att påstå att inga bevis föreligger som antyder att åldersspannet 0-2 år (då de flesta vaccinationer genomförs) är unikt motståndskraftigt gentemot immunaktiveringsskador. All tillgänglig data tyder på motsatsen.

Immunaktiveringsexperimenten och fallrapporterna är konsekventa och de indikerar att immunaktivering och förhöjda cytokinvärden i postnatala utvecklingsfasen kan orsaka hjärnskador.

Nästa kritiska fråga att överväga är huruvida vacciner kan orsaka immunaktivering och förhöjda cytokinvärden i hjärnan. Detta ska vi titta på i den här artikeln.

Immunaktivering: En orsak till autism och psykisk sjukdom
Uttrycket ”immunaktivering” beskriver aktiveringen av immunsystemets cellulära komponenter. Den utvecklande hjärnan kan skadas av immunaktivering, med livslånga konsekvenser (Meyer 2009, Deverman 2009, Estes 2016, Kneusel 2014, Careaga 2017, Meyer 2014). Immunaktiveringsskador är kopplade till autism, schizofreni, depression och andra psykiska sjukdomar eller utvecklingsneurologiska störningar. Immunaktiveringseffekter på hjärnan förmedlas av immunsystemet signalmolekyler, särskilt cytokiner (Estes 2016, Meyer 2014, Smith 2007, Choi 2016, Pineda 2013).

Det är allmänt accepterat att immunaktivering (t.ex. orsakat av infektion) under graviditeten är en riskfaktor för autism och schizofreni hos avkomman (Ciaranello 1995, Atladottir 2010, Brown 2012). Intensiteten och varaktigheten av immunaktiveringen samt cytokinuttrycket förefaller vara viktiga faktorer vilka påverkar risken för autism (Meyer 2014). Intensiv immunaktivering är förknippad med ökad risk för autism (Careaga 2017, Atladottir 2010). Kronisk inflammation är associerad med ökad risk för autism (Jones 2016, Zerbo 2014). Det finns emellertid inga tecken på att kortvarig, lågintensiv immunaktivering som härrör från vanliga barndomssjukdomar skulle öka risken för autism. Tidpunkterna för immunaktivering i förhållande till stadier i hjärnans utveckling är också en viktig faktor (Meyer 2006, Meyer 2009).

Djurförsök har testat effekterna av immunaktivering under graviditeten och postnatalt under barnets utveckling (Meyer 2009, Deverman 2009, Estes 2016, Kneusel 2014, Careaga 2017, Meyer 2014). I dessa experiment injicerades gravida djur (möss, råttor och apor) eller nyfödda med en icke-smittsam immunaktiverande substans I stil med ”poly-IC” (som efterliknar en virusinfektion) eller lipopolysackarid (LPS, som efterliknar en bakterieinfektion). Dessa substanser aktiverar immunsystemet utan infektion. De inducerar feber och cytokinproduktion och kan ha avsevärda effekter på hjärnans utveckling om aktiveringen är tillräckligt intensiv eller långvarig samt om exponering sker under sårbara utvecklingsstadier.

Immunaktivering har hos möss visat sig orsaka autismens tre huvudsakliga beteendesymptom: minskad socialisering och kommunikation samt ökat repetitivt beteende (Malkova 2012). Immunaktivering har också visat sig orsaka neuropatologiska effekter (Weir 2015) och beteendeavvikelser hos apor som liknar beteenden vad det gäller mänsklig schizofreni och autism (Bauman 2014, Machado 2015).

Immunaktivering orsakar också icke-beteendemässiga effekter associerade till mänsklig autism (citaten här kopplar immunaktivering till dessa effekter):

1) reduktion av purkinjeceller (Shi 2009);
2) mitokondriell dysfunktion (Giulivi 2013);
3) ökning av hjärnvolymen (från exponering för IL-6, Wei 2012 (b)) och neurondensitet i hjärnan (Smith 2012);
4) långvarig, kronisk hjärninflammation (Garay 2012); och
5) mikrobiomstörningar (dysbios) (Hsiao 2013).

Dessa icke-beteendemässiga likheter stödjer vidare relevansen av immunaktiveringsmodellerna för mänsklig autism. De icke-beteendemässiga (t.ex. fysiologiska) effekterna av immunaktiveringen har granskats (Labouesse 2015). Cytokinerna interleukin-6 (IL-6) och interleukin-17a (IL-17) har identifierats som förmedlandes de beteendemässiga effekterna från immunaktivering (Smith 2007, Malkova 2012, Choi 2016, Pineda 2013, Wei 2012 (a), Wei 2013, Parker-Athill 2010, Wei 2016). IL-6-fynden har reproducerats av olika forskare med olika experimentella metoder. I ett experiment med poly-IC förhindrades exempelvis abnormalt beteende nästan fullständigt genom samtidig administrering av en IL-6-blockerande antikropp (Smith 2007, Pineda 2013). Injektion av IL-6 orsakar på egen hand ett onormalt beteende vilket liknar beteendet som uppstår genom immunaktivering via poly-IC (Smith 2007). Inhibering av IL-6-signalering i en genetisk autismmodell (BTBR-möss) normaliserade socialt och repetitivt beteende (Wei 2016). Dessa resultat visar att IL-6 är ansvarig för att orsaka abnormalt autismliknande beteende.

Pattersonlaboratoriet vid CalTech var det första som rapporterade att IL-6 är ansvarigt för att orsaka autismliknande beteendeeffekter genom immunaktivering (Smith 2007). Två dokument från denna forskargrupps konstaterade:

”IL-6 är centralt för processen genom vilken moderns immunaktivering orsakar långsiktiga beteendeförändringar hos avkomman.” (Smith 2007)

”… blockering av IL-6 förhindrar> 90% av de förändringar som ses i avkommor vars mödrar injicerats med poly (I: C), det uppvisar att ett förändrat genuttryck likväl som beteendeförändringar normaliseras genom att eliminera IL-6 från moderns immunsvar.” (Smith 2007)

“IL-6 är nödvändigt och tillräckligt för att förmedla dessa effekter eftersom effekterna…förhindras genom att injicera gravida möss med poly-IC kombinerat med en anti-IL-6 typ av antikropp, vilket imiteras av en enda injektion av IL-6 i modern. ”(Garay 2013)

Hjärnans exponering för förhöjt IL-6-värde genom ett genmanipulerat virus visade att IL-6-exponering, inledd efter födseln, orsakade autismliknande beteenden (Wei 2012 (a)). Dokumentet Wei 2012 (a) beskriver följande:

”Vi demonstrerade att IL-6 är ett viktig medium för autismliknande beteenden. Möss med förhöjt IL-6-värde i hjärnan utvecklade autismliknande beteenden, inklusive nedsatt kognitionsförmåga, inlärningssvårigheter, abnorma ångestsymptom och acklimatisering samt att de inledde en minskad social interaktion i senare skeden. Dessa resultat tyder på att ett förhöjt IL-6-värde i hjärnan skulle kunna modulera vissa patologiska förändringar och bidra till utvecklingen av autism. ”(Wei 2012 (a))

Färskare bevis påvisar att IL-17 verkar nedströms om IL-6 och orsakar autismliknande beteendeavvikelser samt atypisk kortikal utveckling hos möss (Choi 2016). Blockering av antingen IL-6 eller IL-17 förebygger det autismliknande beteendet; en injektion av IL-17 orsakar på egen hand autismliknande beteende (Choi 2016). IL-6 är känt för att inducera IL-17 genom att främja utvecklingen av Th17-celler, vilka producerar IL-17.

Immunaktiverande djurmodeller verkar vara giltiga modeller för [att förutspå] mänskliga neurologiska/psykiatriska störningar, inklusive autism (Estes 2016, Careaga 2017, Meyer 2014). Granskningen av Estes 2016 argumenterar för immunaktiveringsmodellernas giltighet vad det avser människor:

”Dessa MIA-typer (maternalimmunaktivering) av djurmodeller uppfyller alla kriterier som krävs för en sjukdomsmodells giltighet. De imiterar en känd sjukdomsrelaterad riskfaktor (konstruktionsvaliditet), de uppvisar ett brett spektrum av sjukdomsrelaterade symptom (självklar validitet) och de kan användas för att förutse behandlingars effekter (predikativ validitet). ”(Estes 2016)

Bevis föreslår att IL-6 och IL-17 har en mediatorisk roll i mänsklig autism. IL-6 är till exempel väsentligt förhöjt i cerebellum hos en autistisk människa (Wei 2011) och är skarpt förhöjt i vissa hjärnregioner hos vissa autistiska individer (Vargas 2005). Behandling av autistiska människor med antiinflammatorisk flavonoid luteolin förbättrar autistiskt beteende hos de individer som också erfar en minskning av IL-6-nivåerna i blodet (Tsilioni 2015). Detta resultat är överensstämmande med att IL-6 spelar en orsakande roll i mänsklig autism. Dessutom är IL-17 förhöjt i mänsklig autism (Akintunde 2015, Al-Ayadhi 2012, Suzuki 2011). D-vitamin minskar IL-17-produktionen (Bruce 2011, Wobke 2014, Drozdenko 2014) och förbättrar autistiska beteenden hos människor (Saad 2016, Jia 2015). Fynden kring vitamin D överensstämmer med att IL-17 spelar en orsakande roll i mänsklig autism.

IL-6 verkar fungera likartat eller identiskt hos möss som hos människor. Inga skillnader i hur IL-6 fungerar på möss visavi människor beskrivs i en tidskrift från 2004 (Mestas 2004). IL-6 funktioner är relativt oförändrade i olika arter (Brown 2014). Utveckling av centrala nervsystemet hos gnagare och människor styrs av samma principer (Brown 2014). Således är det faktum att IL-6 orsakar autistiska beteendeavvikelser i djurmodellerna anledning att anta predikativ validitet för detsamma hos människor.

Immunaktivering är en riskfaktor för autism, schizofreni och andra neurologiska/psykiatriska störningar. Cytokinerna IL-6 och IL-17 är ansvariga för att förmedla de autismliknande beteendeeffekterna av immunaktivering i djurmodellerna. De tillgängliga bevisen stödjer en orsakande roll som IL-6 och IL-17 spelar i mänsklig autism.

Vacciner ges under synaptogenesen
Ett annat sätt att svara på frågan om hjärnans sårbarhet mot immunaktivering är att överväga vilka typer av hjärnutvecklingsprocesser som uppstår när vacciner administreras. Vaccinering sker primärt under de första 18 månaderna efter födseln. Den mänskliga hjärnan genomgår en intensiv och snabb utveckling under denna period. Synaptogenes (bildning av synapsförbindelser mellan neuroner) är särskilt intensiv under denna period.

Sårbarheten hos den utvecklande hjärnan mot immunaktivering är tydligen relaterad till de specifika typerna av hjärnutvecklingsprocesser som förekommer (Tau 2010, Meyer 2006, Meyer 2007). Sådana processer innefattar migration (rörelse av neuroner till slutstationer i hjärnan), vidhäftning (bildning av kemimekaniska bindningar mellan hjärnceller) och synaptogenes (bildning av synapsförbindelser mellan neuroner) bland annat (neurogenes, gliogenes, myelinering etc).

Cytokiner påverkar hjärnans utvecklingsprocesser. Förhöjt IL-6 påverkar exempelvis migration, vidhäftning och synaptogenes (Wei 2011). Förhöjt IL-6 i postnatala perioden främjar ett överskott av excitatoriska synapser och ett underskott av inhibitoriska synapser samt medierar även autismliknande beteenden (Wei 2012 (a)).

Hos människor inleds en dramatisk ökning av synaptogenesen runt födelsetiden och fortsätter fram till ungefär 3 år (Huttenlocher 1997, Tau 2010, Stiles 2010, Semple 2013). Vacciner administreras under denna intensiva synaptogenes. Förhöjt IL-6 värde i hjärnan inducerat genom vaccination under synaptogenes kan orsaka en excitatorisk-inhibitorisk obalans med överskott av excitation. En excitatorisk obalans har observerats i mänsklig autism (Robertson 2016, Freyberg 2015).

Synaptogenesen avtar genom barndomen och ungdomen. Detta faktum kan förklara varför vissa äldre barn och tonåringar kan drabbas av autistisk regression efter intensiv hjärninflammation, men uppenbarligen blir mindre sårbara för hjärnskador från immunaktivering desto äldre de blir.

Intensiv synaptogenes pågår i åldersspannet 0-18 månader, då många vacciner administreras. Följaktligen kan vacciner negativt påverka synaptogenesen om de inducerar inflammation eller förhöjt IL-6-värde i hjärnan.

Tidpunkterna för hjärnutvecklingsprocesser hos människor stödjer tanken att människans hjärna är sårbar mot immunaktivering och cytokiner under de första åren efter födseln då vacciner administreras. Avbrott i synaptogenesen genom vaccininducerad immunaktivering är särskilt bekymmersamt.

Det finns kända risker med vaccination under graviditeten
Immunisering utlöser vaccinmottagarens immunsvar. Det är vad det är tänkt att göra. Avsikten är att skapa samma varaktiga skydd som en infektion skulle skapa utan några av de otäcka symptom som gör att en person blir sjuk. Tyvärr kan detta bara göras genom aktivering av kroppens immunförsvar.

Så vad händer när vaccinmottagaren är gravid?

Flera studier har dragit slutsatsen att aktivering av moderns immunsvar negativt påverkar fostrets hjärnutveckling. [Knuessel 2014, Konat 2015, Tsukada 2015, Weir 2015, Baumann 2014, Cordeiro 2015, Giovanoli 2015]

Vaccination under graviditet garanterar att fostret kommer att utsättas för moderns immunsvar. Eftersom vaccinationen är avsedd att ge samma skyddande immunsvar som ges genom infektion måste samma åtföljande riskfaktorer för fostret beaktas. Det är immunsvaret och inte infektionen som direkt påverkar fostrets hjärnutveckling. Detta fenomen måste beaktas vid beslut om vaccination av gravida kvinnor.

Tidpunkten för immunaktivering är en viktig faktor som påverkar effekterna på hjärnan. Den utvecklande hjärnan är sårbar för immunaktiveringsskador; Den mogna, vuxna hjärnan är uppenbarligen inte i närheten av lika sårbar. Känslighet för immunaktivering minskar sannolikt när hjärnan mognar (Meyer 2014, Meyer 2007).

I de flesta immunaktiveringsexperiment utsätts avkomman för immunaktivering under graviditet (genom att stimulera moderns immunsystem). I kontrast administreras de flesta vacciner postnatalt. Detta väcker frågan om huruvida postnatal immunaktivering kan ha liknande effekter på hjärnan som moderns immunaktivering har. Olika bevis tyder på att hjärnan kan påverkas negativt av postnatal immunaktivering. Postnatala immunaktiveringsexperiment, människofokuserade fallrapporter och övervägande av hjärnutvecklingens tidsfaser antyder att människans hjärna är sårbar för immunaktiveringsskador flera år efter födseln.

I de mödrafokuserade immunaktiveringsexperimenten kan inflammatoriska signaler och vissa cytokiner (t.ex. IL-6) passera moderkakan över till fostret. Följaktligen orsakar immunaktivering i modern också immunaktivering och förhöjda cytokinvärden i fostret samt i fostrets hjärna (Oskvig 2012, Ghiani 2011).

Postnatal immunaktivering kan ha negativa neurologiska effekter, inklusive ökad risk för krampanfall (Chen 2013, Galic 2008), inlärningssvårigheter och nedsatt minesfunktion (Harre 2008) samt en ökning av excitatorisk synapsbildning (Shen 2016). Krampstörningar, inlärning- och minnesdysfunktionalitet samt förhöjda excitatoriska signaler är associerade med autism.

Förhöjt IL-6-värde i hjärnan under den postnatala perioden orsakar obalans i nervkretsarna och förmedlar autismliknande beteenden hos möss (Wei 2012 (a)). Kretsarnas obalans, som observerades i Wei 2012 (a), var orsakad av ett överskott av excitatoriska synapser och ett underskott av inhibitoriska synapser. Överdrivna excitatoriska signaler observeras i mänsklig autism (Robertson 2016, Freyberg 2015). I själva verket har en obalans mellan excitatoriska och inhiberande signaler (med överskott av excitation) ponerats som en central egenskap för autism (Robertson 2016, Freyberg 2015).

I ett immunaktiveringsexperiment utfört på musmödrar (Coiro 2015) förmildrades autismrelaterat beteende och dendritisk ryggradsavvikelse (relevant för autism och schizofreni) genom administrering av ett antiinflammatoriskt läkemedel postnatalt. Läkemedlet började administreras vid födseln och fortsatte i 2 veckor, vilket motsvarar ungefär 2 [års] ålder hos människor (Semple 2013). Detta resultat indikerar att hjärnutvecklingen påverkas av postnatal inflammation, som ibland motsvarar tiden för när vacciner ges till människor.

”Moderns immunaktivering” kan orsaka autism
Dr. Paul Pattersons “forskning fokuserade på interaktioner mellan nervsystemet och immunsystemet – en koppling som inte var universellt erkänd i neurovetenskapens tidiga dagar” förklarar hans dödsruna ”han blev fascinerad av epidemiologiska studier som hade länkat samman en allvarlig virus- eller bakterieinfektion under graviditeten med ökad risk för att en kvinna föder ett barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning i stil med schizofreni eller autism. Patterson och hans medarbetare reproducerade denna mänskliga effekt hos möss med hjälp av en viral simulation som utlöser ett infektionsliknande immunsvar i modern, vilket i avkomman producerar de huvudsakliga beteendesymptom som associeras med autism och schizofreni.”

Under 2006 introducerade Dr. Patterson sin komplexa förståelse för interaktionen mellan immunsystemet och neurologisk utveckling via en utmärkt artikel i [dåvarande] Engineering & Science (nuvarande Caltech Magazine) med rubriken Pregnancy, Immunity, Schizophrenia, and Autism. Jag hoppas att du tar dig tiden att läsa denna själv, Dr. Patterson gör ett bra jobb där med att förklara sin upptäckt för de oinvigda, den är verkligen ett seminalarbete. Här är ett citat:

”När vi lär oss mer om kopplingarna mellan hjärnan och immunsystemet finner vi att dessa till synes oberoende nätverk av celler faktiskt ständigt pratar med varandra. Som vuxen orsakar aktiveringen av ditt immunsystem många slående förändringar i ditt beteende – ökad sömn, aptitlöshet, mindre social interaktion – och självklart huvudvärk. Omvänt kan stress i ditt liv (som uppfattas av din hjärna) påverka immunfunktionen – hjärnan reglerar immunorganen, såsom mjälten, via det autonoma nervsystemet. Nya bevis tyder på att denna konversation mellan hjärna och immunsystem faktiskt inleds under embryofasen, där moderns immunsystem kan påverka cellernas tillväxt i fostrets hjärna. Som vi ska se kan sådana förändringar leda till ökad risk för schizofreni eller autism hos avkomman.”

Hänger du med än så länge? I grund och botten, vad Dr. Patterson säger är att om en gravid mamma blir sjuk (virus, bakterier) medan hon är gravid – en händelse som ”aktiverar” hennes immunsystem – kan aktiveringen påverka den neurologiska utvecklingen (hur hjärnan konstrueras exakt) hos henne foster, vilket potentiellt leder till neurologiska problem efter födseln. Dr. Patterson tog denna förklaring ett steg längre och förklarade att hjärnorna hos personer med autism återspeglar immunsystemsaktiveringen som ägde rum, även årtionden senare, i.o.m. att han citerar värdefullt arbete som utförs på Johns Hopkins [universitet]:

”Det finns också mycket slående bevis på immundysregulering i själva hjärnan. Enbart förra året fann en grupp ledd av Carlos Pardo vid Johns Hopkins vad de kallar ”nervinflammation”, vid postmortemundersökningar av hjärnor hos patienter med autism, vilka dog mellan åldrarna åtta och 44 år. Men dessa människor var inte infekterade – de dog av saker I stil med drunkning eller hjärtattacker. Studien fann att mikrogialcellerna, vilka fungerar som hjärnans egna immunsystem, aktiverades. Studien fann också oerhörda ökningar av vissa cytokiner i hjärnan och av andra [cytokiner] i cerebrospinalvätskan. Dokumentet är en milsten i min mening. Den presenterar de första bevisen för att det pågår permanent immunsystemsaktivering i hjärnorna hos autistiska människor. Det är ett subkliniskt tillstånd eftersom det inte är orsakat av en öppen infektion. Men det är där.”

Medan Dr. Pardo med kollegor var de första att hitta denna ”mikroglialaktivering” i hjärnan hos barn med autism har denna upptäckt nu reproducerats många gånger, här är en studie (Microglial Activation in Young Adults With Autism Spectrum Disorder, av Katsuaki Suzuki) från Japan, som år 2013 hittade samma sak:

”Sammanfattningsvis avslöjade dagens PET-undersökningar markant aktivering av mikroglia i flera hjärnregioner hos unga vuxna med ASD. Resultaten stöder starkt påståendet att immunabnormaliteter bidrar till ASDs etiologi.”

Om det bara är en sak ta med dig från det här stycket så rekommenderar jag ett utdrag från Dr. Patterson som är värt att memorera:

”det pågår permanent immunsystemsaktivering i hjärnorna hos autistiska människor.”

Om du är förälder till ett autistiskt barn har du kanske hört uttrycket ”cytokinstorm” och bara halvt förstått vad det betyder (allting med ”storm” i slutet kan inte vara bra – vad det här egentligen innebär är en kronisk, långsamt brännande inflammation i hjärnan). Under 2006 spekulerade Dr. Patterson och hans kollegor kring att immunsystemets cytokiner kan vara ansvariga för förändring av fostrets hjärnutveckling under graviditeten:

”Cytokiner produceras av vita blodkroppar och deras nivåer i blodet ökar när vi får en infektion…Vi tror att moderns immunaktivering förändrar hjärnkretsarna…det [handlar om] det där permanenta, subkliniska, förändrade immuntillståndet i den autistiska hjärnan – de ökade cytokinvärdena… interagerar [cytokinerna] faktiskt med hjärnan på ett löpande sätt med konsekvenser som är synliga i patienternas beteende? Jag lutar åt [cytokin-]hypotesen.”

Bara ett år efter att Dr. Pattersons utmärkta artikel om Maternal Immune Activation (”MIA”) [publicerades] producerade han och hans kollegor den första studien som tog förståelsen av cytokiner till en mer detaljerad nivå. Vetandes att MIA producerade avkomma med neurologiska störningar (i deras musmodell) ville de ta reda på vad – exakt VAD – som orsakade den förändrade hjärnans utveckling. De tänkte att det var ett cytokin (av vilket det finns många), men vilket? Som Patterson och hans kollegor noterade; ”emellertid är mekanismen genom vilken MIA orsakar långsiktiga beteendenedsättningar hos avkomman, okänt.” Det var tills de upptäckte följande:

”Här demonstrerar vi hur cytokinet interleukin-6 (IL-6) är avgörande för att mediera de beteendemässiga och transkriptiva förändringarna i avkomman. En en injektion av modern med IL-6 på dag 12,5 av musgraviditet orsakar nedsatt förpulsinhibering (prepulse inhibition: PPI) och latent inhibering (LI) i den vuxna avkomman.”

När det gäller försöket 2007 injicerade Patterson och hans kollegor gravida möss med ett specifikt cytokin – interleukin-6 (”IL-6”) – och såg förändringar i deras avkommors nervystem.

Reproduktion av Dr. Pattersons upptäckt kring MIA och IL-6

Dr. Pattersons arbete var banbrytande. Han upptäckte samband mellan immunsystemet och hjärnan i avseenden som tidigare inte erkänts. Liksom alla stora nya upptäckter inom vetenskapen har Dr. Pattersons teorier sedan dess reproducerats många gånger. Under 2012 producerade Dr. Patterson och hans kollegor detta dokument, vilket var mer specifikt inriktat på autism, i det kom de fram till en liknande slutsats:

”Dessa resultat indikerar att MIA skapar manlig avkomma med bristande socialt och kommunikativt beteende, liksom höga nivåer av repetitiva beteenden, vilka alla är kännetecken för autism.”

2014 publicerade MIND.-institutet vid UC-Davis en viktig studie som reproducerade Dr. Pattersons arbete med möss på apor. Varför spelar apor roll? Författarna förklarade:

”Infektion hos modern under graviditeten är förknippat med ökad risk för schizofreni och autism hos avkomman. Som stöd för denna korrelation har experimentellt aktiverade immunsystem hos gnagarmödrar under graviditeten visat sig ge upphov till avkomma med onormal hjärn- och beteendeutveckling. Vi har utvecklat en icke-mänsklig primatmodell för att överbrygga klyftan mellan kliniska populationer och gnagarmodeller som simulerar gravida mödrars immunaktivering (MIA).”

MIND-institutet forskare såg resultat som liknade de man hittat hos möss:

”I denna apmodell (rhesus) skapar MIA avkommor med onormala repetitiva beteenden liksom onormala kommunikationer och sociala interaktioner. Dessa resultat utvidgade resultaten i MIA-inriktade gnagarmodeller till att omfatta mer mänskliga beteenden som liknar dem man ser i både autism och schizofreni.”

Det finns många ytterligare studier som stödjer Dr. Pattersons fynd, här är en till för att driva hem poängen, från Neuroscience – [med titeln] “Brain IL-6 elevation causes neuronal circuitry imbalances and mediates autism-like behaviors” – publicerad 2012:

”Sammanfattningsvis stödjer vår studie meningen att förhöjt IL-6-värde spelar en kritisk roll i modulationen av autismliknande beteenden genom nedsatt synapsbildning, [störd] utveckling av dendritisk ryggrad samt [rubbad] nervkretsbalans. Dessa resultat tyder på att manipulation av IL-6 kan vara en lovande inkörsport för terapeutiska ingrepp.”

Aluminium kan höja IL-6-värdet i hjärnan. En studie från Mellanöstern publicerad år 2015 av Shawqi H. Alawdi ger en stark grund för IL-6-aluminium i adjuvanskoppling. I det här fallet använde forskare aluminium för att inducera Alzheimers hos råttor, vilket de verkar ha gjort framgångsrikt, de visade att aluminium orsakade en fyrfaldig ökning av IL-6-värdet:

”Resultaten visade också att när man administrerade aluminium så ökade mängden proinflammatoriska cytokiner i hippocampus, av typ TNF-a och iNOS vardera med en faktor på 3,8 samt IL-6 med en faktor på 4,0, detta jämfört med den normala kontrollgruppen.”

Denna studie från Mellanöstern är avgörande för att koppla samman flera upptäckter. Vi vet att immunrespons i hjärnan kan utlösa autism. Vi vet att aluminium är mycket nervgiftigt och dåligt studerat, men vi behöver tydliga bevis för att aluminium på egen hand kan utlösa en immunrespons. Som du redan har förstått är en av de viktigaste biomarkörerna för en immunrespons cytokinet IL-6, vilket denna studie visade utlöstes av aluminium. Dessutom utlöste detta injicerade aluminium IL-6 i råttornas hjärnor, vilket innebär att aluminiumet fann sin väg genom kroppen och in i hjärnan, vilket vi redan visste att det skulle göra.

Dr. Patterson bidrog till att etablera som vetenskapligt faktum att en MIA under graviditeten kan orsaka autism.

Dr Patterson nämnde detta i sin tidningsartikel från 2006,

”Slutligen vill jag ställa en fråga som har kommit upp i litteraturen de senaste åren – om vi verkligen ska främja universell mödravaccination? Influensavaccinet har rekommenderats rutinmässigt till gravida kvinnor i USA sedan 1957. Den officiella policyn hos Centers for Disease Control säger att ”administrering av vacciner till kvinnor som söker prenatal vård är ett tillfälle för att göra förebyggande ingrepp, vilket inte bör slösas bort.” Nu kanske du säger ”ja naturligtvis vill du inte få influensan om du är gravid!” Men kom ihåg det där experimentet med dubbelsträngat RNA – vi aktiverade immunsystemet och det orsakade alla dessa nedströmseffekter på fostret. Så vad gör en vaccinering? Det aktiverar immunsystemet. Det är poängen med vaccinering. I praktiken får inte alla gravida kvinnor influensavaccin och jag tror att universalvaccinering av gravida kvinnor kan kasta oss in i en helt ny uppsättning problem.”

Dr. Pattersons viktiga arbete var fortsättningsvis fokuserat på immunaktiveringshändelser som inträffade under graviditeten, men en nyligen publicerad studie i tidskriften Neuropsychopharmacology i januari 2018 från Harvard-associerade McLean Hospital visade att immunaktiverande händelser efter födseln också kan utlösa tillstånden för autism:

”Medan tidigare forskning med laboratoriedjur har fastställt att immunaktivering under kritiska prenatala (före födseln) utvecklingsperioder senare kan producera huvuddragen hos ASD – inklusive minskad social interaktion, avvikande kommunikation och ökat repetitivt beteende – ville vi utvärdera om postnatal (under spädbarnsstadiet) immunaktivering också kan producera andra symptomkluster som ofta ses i ASD och relaterade tillstånd.”

McLean Hospitals neurologer har funnit att även en kort episod av immunsystemaktivering inom dagar efter födseln kan orsaka långvariga förändringar i sömnmönster som samverkar med ökad epilepsiliknande hjärnaktivitet – en kombination av symptom vanliga vid autismspektrumstörning (ASD) och andra utvecklingstillstånd. Resultaten av studien visar att även en kort period av immunsystemsaktivering under kritiska perioder av tidig utveckling kan lämna en långsiktig signatur i hjärnan. ”Det faktum att immunsystemsaktivering kan producera dessa effekter på egen hand, utan någon form av åtföljande skada eller trauma, ger en ny inblick i de många vägar som kan leda till onormal hjärnfunktion”, säger Dr. William Carlezon, chef för Division of Basic Neuroscience på McLean Hospital, och huvudförfattaren vid tidningen.

Den primära begränsningen i Dr. Pattersons banbrytande arbete med immunaktivering är att han aldrig gjorde några studier lik den här för att överbrygga klyftan mellan ett barn i fosterstadiet och ett spädbarn. Om immunaktivering efter födseln också kan utlösa autismens utveckling skulle något annat än modern behöva utlösa immunaktiveringen. VP adresserar detta:

”Diverse bevis tyder på att hjärnan kan påverkas negativt av postnatal immunaktivering. Postnatala immunaktiveringsexperiment, mänskliga fallrapporter och överväganden kring tidtabeller för hjärnutveckling tyder på att människans hjärna är sårbar mot immunskador i flera år efter födseln.”

Dr. Patterson sa det. Han sade att en vaccination ”aktiverar immunsystemet” och han berättade också för oss att ”immunaktivering” kan orsaka autism. Hur, exakt, aktiverar ett vaccin immunsystemet? Svar: Aluminiumhydroxid, den sk ”aluminiumadjuvansen”. Aluminiumföreningar (aluminiumhydroxid och aluminiumfosfat) är de vanligaste adjuvanserna som används i vacciner. De används för närvarande I vaccinerna mot hepatit A, hepatit B, difteri-tetanus-pertussis (DTaP, Tdap), haemophilus influenzae typ b (Hib), humant papillomvirus (HPV) och pneumokocker (PCV). Aluminiumadjuvans “aktiverar” immunsystemet vilket inducerar långvarig immunitet mot antigener i vaccinet.

Den vetenskapliga förståelsen av aluminiumadjuvansers toxicitet
De flesta vacciner innehåller aluminium och aluminium är ett bevisat nervgift I de mängder som erhålls från vacciner. Vacciner i kombination med varandra kan resultera i giftig aluminiumöverdos. Även aluminiumet i ett enda vaccin kan vara skadligt eftersom aluminiumet där existerar i en form som är farligare än inmundigat aluminium. Specifikt syftar det till att vaccinaluminium existerar i nanopartikulär form, vilket är svårare för kroppen att eliminera samt eftersom det transporteras runt i kroppen annorlunda än inmundigat aluminium.

Det är naturligt och normalt att ta små doser av aluminium från mat och vatten. Det är inte bra för dig, men kroppen har tillräckliga försvar. Absorption av inmundigat aluminium är låg, ca 0,3%, så ca 99,7% elimineras genom avföring. Inmundigat aluminium är i jonform (individuella laddade atomer), som lätt avlägsnas av njurarna. Dessutom är joniskt aluminium blockerat från att komma in i hjärnan av blod-hjärnbarriären. Den låga absorptionsgraden, snabba elimineringen av njurarna samt hjärnans barriär skyddar adekvat hjärnan från aluminium.

Nanopartikulärt aluminium från vacciner kan emellertid inte avlägsnas av njurarna. Partiklarna är alltför stora för att filtreras bort av njurarna. Aluminiumets nanopartiklar löses dock långsamt (I omvandling till joniskt aluminium). Men långt innan de kan upplösas helt blir aluminiumets nanopartiklar “uppätna” av dem bland immunsystemet celler som kallas makrofager. Med andra ord hamnar partiklarna inuti makrofagerna. När de har laddats med aluminiumets nanopartiklar sprider makrofagerna ut aluminium medan de reser genom kroppen. Detta är farligt, eftersom de aluminiumladdade makrofagerna bär nanopartiklarna till vävnader (t.ex. hjärnan) som tar skada av mycket små mängder aluminium.

Varje steg har letts I bevis: Makrofager (MF) äter aluminiumadjuverande nanopartiklar, MF:erna korsar blod-hjärnbarriären (BBB) och MF:erna transportar nanopartiklar in i hjärnan. Alla dessa steg har experimentellt bevisats flera gånger. Hela processen har dessutom demonstrerats med aluminiumadjuvans nanopartiklar (AANs) i möss. AAN från en intramuskulär injektion ”fotograferades” i hjärnan av PIXE. Dessutom ökade vaccinrelevanta doser av aluminiumadjuvans hjärnans aluminiumhalt med en faktor på 50. Dessa fakta motsäger den förenklade och felaktiga uppfattningen (föredragna av vaccinpropagandister) att AAN-toxicitet bestäms av koncentrationen av upplösta aluminiumjoner i blodet. Historien är mycket mer komplicerad och oroande än så. Toxiciteten hos aluminiumadjuvans beror på transport av aluminiums adjuverande nanopartiklar genom makrofager.

Eftersom aluminium är ett kraftigt nervgift och starkt stimulerar hjärnskadande inflammation, är transport av aluminiumadjuvans i hjärnan ett allvarligt bekymmer för vaccinsäkerhet. Trots allt är aluminiumadjuvans speciellt utformat för att stimulera inflammation. Inflammation är det som gör det effektivt som ett adjuvansmedel. Hjärninflammation orsakar autism.

Ett växande berg av bevis tyder på att aluminiumadjuvanser har negativa neurologiska effekter vid doser som är lägre än eller ungefär lika stora som doserna spädbarn får i vacciner. Dessa effekter verkar bero på den partikelformiga naturen och biopersistensen hos aluminiumadjuvansen. Injicerad aluminiumadjuvans har skadliga effekter som uppenbarligen medieras av partiklarna och oberoende av solubiliserad Al3+-joner frigjorda av de långsamt upplösta partiklarna (Crepeaux 2017).

Aluminiumadjuvansinjektioner hos möss orsakar negativa effekter vid vaccinrelevanta doser på 100, 200, 300 och 550 mcg/kg kroppsvikt (Crepeaux 2017, Shaw 2009, Petrik 2007, Shaw 2013). Dessa inkluderar nedsatt inlärning och minnesfunktion (Shaw 2009), nedsatt neuromuskulär styrka/funktion (Petrik 2007) och förändringar i lokomotorisk aktivitet och/eller gång (Shaw 2009, Shaw 2013). Autism är associerad med gång- och rörelsesavvikelser (Kindregan 2015) samt minnesdysfunktion (Williams 2006).

Aluminiumadjuvansdoser av 200 mcg/kg (som 3x66mcg/kg) (Crepeaux 2017) och 300mcg / kg (som 6x50mcg/kg) (Shaw 2009) ökade mikroglialaktivering i – respektive – i ventrala förhjärnan och ländryggen. Den förhöjda mikroglialaktiveringen mättes ungefär 6 månader efter aluminiumadjuvansinjektionen, detta föreslår att mikroglialaktiveringen är kronisk. Aktiverad mikroglia indikerar en pågående inflammatorisk process och föreslår närvaron av förhöjda cytokinvärden. Autistiska människor har aktiverat mikroglia och förhöjda cytokinvärden i hela hjärnan (Vargas 2005, Suzuki 2013, Li 2009).

Aktiverad mikroglia antyds som en orsakande faktor i autism, detta eftersom mikroglia förmedlar inflammation till hjärnan. Mikroglia kan producera IL-6 när det är aktiverat. En ny recension kring mikroglia och autism (Takano 2015) menar på:

”… alla faktorer som förändrar antalet eller aktiveringstillståndet för mikroglia, antingen i livmodern eller under den tidiga postnatala perioden, kan på allvar påverka nervutvecklingen, vilket resulterar i utvecklingsneurologiska störningar, inklusive autism.” (Takano 2015)

Mikroglia verkar spela en viktig roll i rotorsakerna till autism (Takano 2015, Kneusel 2014). Därför antyder mikroglialaktivering, orsakad av aluminiumadjuvanser, en orsakande roll vad det gäller autism.

Flera studier visar att aluminiumadjuvanser ökar aluminiumhalten i hjärnan (Crepeaux 2017, Flarend 1997, Shaw 2009, Khan 2013, Crepeaux 2015). En dos på 200 mcg/kg aluminiumadjuvans orsakade en femtiofaldig ökning av hjärnaluminiumhalten hos möss, från 0,02 gg/g till 1,0 gg/g torrvikt av hjärnmassa (Crepeaux 2017). Dessa mätningar utfördes sex månader efter den slutgiltiga injektionen, detta indikerar att aluminium kvarstår i hjärnan långsiktigt (Crepeaux 2017). Aluminiumadjuvanser har visat sig ackumuleras i hjärnan hos möss upp till ett år efter injektion (Khan 2013). Crepeaux visade 2015 uthållighet och ökad ackumulering av aluminiumadjuvanspartiklar upp till 270 dagar i mjälte och lymfkörtlar hos möss. Ökad ackumulering av aluminium i avlägsna organ över tid tyder på att toxiska effekter kan öka med tiden och kan försenas med månader eller år efter exponering.

De 400 och 800 mcg/kg:s doser som användes i Crepeaux studien från 2017 orsakade inte biverkningar eller förhöjt aluminiumvärde i hjärnan. Författarna tilldelar detta överraskande inverterade dosresponsförhållande till granulomer som inducerades av högre doser. Granulomer fångar aluminiumadjuvansen i injektionsläget, detta förhindrar dess transport genom hjärnan och andra känsliga vävnader. Granulom förekommer efter ca 1% av vaccinationerna (Bergfors 2014). Detta ger anledning till oro eftersom det indikerar att aluminiumadjuvansen för 99% av vaccinationerna kan transporteras genom kroppen ohindrat. Den är inte begränsad till ett granulom.

Aluminiumadjuvanser transporteras in i hjärnan (Khan 2013, Crepeaux 2015, Crepeaux 2017, Shaw 2009, Flarend 1997). Aluminiumadjuvanspartiklar transporteras genom blod-hjärnbarriären och in i hjärnan av makrofager (Khan 2013). Transport främjas av makrofagkemotaktiskt protein-1 (MCP-1) (Khan 2013). MCP-1 får makrofager att röra sig runt i kroppen och in i hjärnan. Partikeltransport i hjärnan av makrofager är väletablerad och har undersökts för terapeutiska tillämpningar (Choi 2012, Pang 2016).

MCP-1 är förhöjt i hjärnan av mänsklig autism (Vargas 2005) och är förhöjt i blodet hos nyfödda som senare diagnostiserats med autism (Zerbo 2014). Detta föreslår att nyfödda med hög MCP-1 senare kommer att uppleva förhöjd aluminiumadjuvanstransport i hjärnan när den injiceras med aluminiumadjuvansvacciner. Detta överensstämmer med aluminiumadjuvanser som orsakar autism genom att inducera immunaktivering och förhöjda cytokinvärden i hjärnan.

År 2013 visade den franska forskargruppen med ledning av Zakir Khan att aluminiumadjuvans, när den injicerades i muskroppen, hamnade i hjärnan 1 år senare. Studieförfattarna uttyckte allvarlig oro över den här, väldigt nya upptäckten:

”Hur som helst blir denna ständigt ökande dos av dåligt biologiskt nedbrytbar adjuvans hos befolkningen helt förskräckligt osäker, särskilt när det gäller överimmunisering eller omogen/förändrad blod-hjärnbarriär …”

Författarna valde sina ord noggrant och erkände aluminiumadjuvansens allmänna användning i barnvacciner över hela världen, vilket är anledningen till deras val att kalla aluminiumadjuvans ”skrämmande osäker”, detta borde orsaka föräldraoro. Tyvärr är det de uttrycker verklig oro för – d.v.s. eskalerande doser – precis vad som har hänt med barn sedan början av 1990-talet, då immuniseringsschemat i USA och hela världens mer än tredubblades, till stor del på grund av att nya vacciner introducerades, vilka innehåller aluminiumadjuvans.

År 2015 uttryckte en annan studie av Gherardi et al. från Université Paris Est Créteil (UPEC) i Frankrike ytterligare stöd för en ny syn på aluminiumadjuvans som ett farligt, biopersistent och i slutändan hjärnskadligt gift. (Studien bekräftade att aluminiumadjuvansen långsamt tar sin väg till hjärnan, vari den sen stannar, möjligen för evigt.)

Studien förklarade att aluminiumadjuvans kan generera ett långsiktigt immunsvar på grund av dess ”biopersistens”, vilket i grunden betyder att vår kropp inte har möjlighet att befria sig från aluminiumadjuvans eftersom det är ett konstgjort ämne vi inte har några naturliga medel för att eliminera:

”Således cirkulerar aluminium och andra dåligt nedbrytbara ämnen, vilka upptas i periferin av fagocyter, runt omkring i lymfatiska systemet och blodbanor, där de har tillgång till hjärnan med hjälp av en trojansk hästmekanism i stil med den som används av smittsamma partiklar. Tidigare experiment har visat att aluminiumadministrering kan orsaka dysfunktion och skador i centrala nervsystemet, vilket kan kasta tvivel kring den exakta säkerhetsnivån [för aluminiumvärden].”

Därutöver, under hösten 2016 gav den viktigaste och mest avslöjande studien som gjorts kring aluminiumadjuvanser, mer dåliga nyheter och mer insikt.

Det kan lugnt sägas att den här studiens slutsatser har revolutionerat vår förståelse av aluminiumadjuvanser. I tidskriften Toxicology var de franska studieförfattarna med ledning av Guillemette Crépeauxa mycket oroade över den utbredda användningen av aluminiumadjuvans:

”Bekymmer kring [aluminiumadjuvansens] säkerhet uppstod efter erkännandet av dess oväntat långvariga biopersistens inom immunceller hos vissa individer och rapporter om kroniskt trötthetssyndrom, kognitiv dysfunktion, myalgi, dysautonomi och autoimmuna/inflammatoriska drag som tidsmässigt kopplats till flera aluminiuminnehållande vacciner.”

De upptäckte också genom [att använda] musmodeller en djupt alarmerande, unik egenskap hos aluminiumadjuvans: låga, frekventa doser, var MER neurotoxiska än en enda bolusdos:

”Vi drar slutsatsen att [aluminiumadjuvanten] Alhydrogel, injicerat i låga doser i musmuskler, selektivt kan inducera långvarig aluminiumcerebral ackumulering och neurotoxiska effekter. För att förklara detta oväntade resultat finns en infallsvinkel som kan undersökas i framtiden, vilken relaterar till adjuvansstorleken, eftersom de injicerade suspensionerna, vilka motsvarar den lägsta dosen men inte de högsta doserna, dessa innehöll endast små agglomerat i bakterieformats storleksområden, detta område är känt för att gynna uppfångandet och – förmodligen – transporten av monocytceller. Alldeles oavsett är uppfattningen att aluminiumhydrogels neurotoxicitet följer [Paracelsus] regel om hur ”dosen avgör giftigheten” enligt klassisk kemisk toxicitet, en alltför förenklad syn på saken.”

Studieförfattarna bestred också hur FDA och CDC för närvarande tänker på aluminiumadjuvansers toxicitet, i grund och botten menar de att den nuvarande inställningen är fel:

”Som en möjlig konsekvens kan jämförelsen mellan vaccinadjuvansexponering och andra icke-relevanta aluminiumexponeringar, t.ex. lösligt aluminium och andra exponeringsvägar, möjligen inte anses representera giltiga metoder.”

Och de franska forskarna avslutar med en slutsats som alla föräldrar borde finna väldigt oroande:

”I samband med massiv utveckling av vaccinbaserade strategier över hela världen kan den nuvarande studien antyda att aluminiumadjuvansens toxikinetik och [påstådda] säkerhet kräver omvärdering.”

Dr. Luc Montagnier, en fransk virolog och förmodligen den kändaste vetenskapsmannen i Frankrike, är enligt varje standard en genuin vetenskaplig rockstjärna som vann Nobelpriset i medicin 2008 för att han upptäckte HIV och bevisade att det ledde till till AIDS. Dr. Montagnier har vunnit dussintals prestigefyllda utmärkelser och är medlem av både Academy of Sciences och Academy of Medicine. Tidigt i november 2017 höll Dr. Montagnier en presskonferens på Michelteatern i Paris mot ”vaccindiktaturen” för att diskutera den föreslagna obligatoriska vaccinationslagen. Dr. Montagnier delade scenen med en annan tungviktare i den vetenskapliga världen; Dr. Henri Joyeux, en tidigare professor i onkologi och laureat av det prestigefyllda Antoine Lacassagnes cancerpris från Ligue National Contre Cancer. Deras kommentarer var häpnadsväckande i deras ärlighet och klarhet, deras starka varning till den franska befolkningen om farorna med vacciner. Dr. Montagnier öppnade sin presskonferens genom att förklara att hans motivation var att ”lansera en varning till hela Frankrike och världen” och att han och Dr. Joyeux ”uppmanar medlemmar [av franska parlamentet] att inte rösta för denna lag, som strider mot barns hälsointresse och innebär ett industriellt och administrativt diktat över läkare och familjer.”

De två doktorerna släppte sin egen bomb om aluminium, vilken låter mycket lik alla andra aluminiumforskare som diskuteras i denna artikeln:

”Summan av de föreslagna vaccinerna ger barnet en överdriven mängd aluminium, en biopersistent adjuvans som har visat sin skadlighet lokalt på injektionspunkten och även i form av dess penetration av hjärnan via [makrofag-]aggregat, även andra delar av kroppen (ben, njurar) vilket har visats hos de arbetare som andats damm vid utvinning av bauxit (yrkessjukdomar). Dessutom har aluminium i veterinärvacciner visat sig vara giftigt för djur, direkt eller indirekt ansvarigt för sarkom (cancer) i vaccinationens injektionsområde inom 3 år efter vaccination och även i andra delar av kroppen. 5 år senare: Osteosarkom, fibrosarkom, kondrosarkom, lemmar, bröst och buk. Ska våra katter bli bättre behandlade än våra barn, eftersom aluminium avlägsnades från veterinärvacciner av ett dotterbolag till Sanofi?”

Hepatit B-vaccin inducerar IL-6 i postnatala råttor
”Det är ett väletablerat faktum att immunaktivering tidigt i livet reglerar programmeringen av hjärnans utveckling och påverkar beteendet senare i livet …” -Dr Zhibin Yao et al, 2016, Sun Yat-Sen University (konsekvent rankad bland de 10 bästa universiteten i fastlandskina)

J.B. Handley skriver,

”När det här dokumentet (Neonatal vaccination with bacillus Calmette-Guérin and hepatitis B vaccines modulates hippocampal synaptic plasticity in rats.) publicerades i Kina, nämndes det inte i vetenskapliga sammanhang kopplade till autism av de forskare jag kände till, jag antar att det var för att det var för svårt att inordna dess betydelse i ett större sammanhang. Man var tvungen att uppskatta Pattersons hela volym av arbete. Man var tvungen att förstå IL-6 koppling till autism. Man var tvungen att uppskatta den helt nya insikten om aluminiumadjuvansens toxicitet, de låga dosernas implikationer samt att aluminiumadjuvansen hamnade i hjärnan. Man var även tvungen att läsa ett dokument från Kina som täckte många andra områden, samt tillhandahålla en saknad länk i den adjuvans-cytokina hypotesen kring (IL-6)-autismkopplingen som stärktes av detta.

VP har skrivit mycket om denna studie:

”En viktig ny studie av Li et al. rapporterar om effekterna av bacillus calmette-guerin (BCG)-vaccinet (mot tuberkulos) och hepatit B-vaccin, på hjärnans utveckling hos spädbarn. Studien länkar de observerade förändringarna i hjärnan till den typ av immunaktivisering (Th1 eller Th2, förklarad nedan) som stimuleras fram av vaccinerna. BCG- och hepatit B-vaccinerna hade motsatta effekter på hjärnan (BCG var fördelaktigt och hepatit B-vaccinet var skadligt) och en kombination av båda vaccinerna resulterade i att effekterna neutraliserade varandra.

Detta är den första studien i att testa effekterna från immunaktivering genom vaccination, på hjärnans utveckling. Alla andra studier av immunaktivering har i huvudsak använt patologiska tillstånd som efterliknar infektion och som inducerar stark feber. En kritik jag ofta hört från vaccinförespråkare är att immunaktiveringsexperimenten inte är relevanta för vacciner eftersom vacciner orsakar en mildare immunaktivitet än injektioner av poly-IC eller lipopolysackarid (två typer av immunsystemsaktivatorer). Denna nya studie visar att vacciner kan påverka hjärnans utveckling via immunaktivering. Således är immunaktiveringsexperimenten relevanta för vacciner … Hepatit-B-vaccinet ökade IL-6 i hippocampus (den enda hjärnregionen som analyserat för cytokinvärden).”

Därutöver, fortsätter VP, förklarar detta tidpunkten för skadan på Hepatit-B-råttorna:

”Ett viktigt konstaterande i BCG/Heptatit B-studien på råttorna är att många av effekterna av Hepatit-B-vaccinet inte framkommit förrän vid 8 veckors ålder. Detta resultat undergräver påståenden om vacciners säkerhet, vilka nästan alltid är baserade på kortsiktiga resultat av några dagar eller veckor. Dessutom är 8 veckor en lång tid för råttor. 8 veckor gamla råttor är nästan helt fullvuxna. Detta tyder på att de skadliga effekterna från vacciner kan ta år eller årtionden på sig att uppträda hos människor. Detta överensstämmer med vad som är känt om immunaktivering och schizofreni. Immunaktivering i fostret kan orsaka schizofreni 20-30 år senare.

De ackumulerade vetenskapliga bevisen och Li et al-studien i synnerhet, tyder på att vaccination kan orsaka psykisk sjukdom. De psykiska sjukdomarna uppstår år eller årtionden efter vaccinationen av ett spädbarn. Vaccin bidrar sannolikt till att psykiska sjukdomar i USA ökat under de senaste 25 åren. Ökningen av psykiska sjukdomar i USA sammanfaller [dessutom] med den dramatiska ökningen av vaccinationer som påbörjades under 1980-talet.”

Denna studie är extraordinär. Det fanns tre olika grupper av råttor: råttor som fick BCG-vaccinet (vilket inte administreras i USA), råttor som fick Hepatit B-vaccinet (vilket administreras första dagen i livet i USA och innehåller 250 mikrogram aluminium) samt en kontrollgrupp utan vaccin. BCG-vaccinet innehåller INTE aluminiumadjuvans och effekten på råttornas hjärnor från BCG var faktiskt positiv! Hepatit B-vaccinerade råttor visade emellertid den typ av immunaktiveringshändelse vi ser i autism (högt IL-6-värde). Detta är biologiskt bevis för vacciners koppling – givna till ett postnatalt djur – till skapandet av en immunaktiveringshändelse , inklusive cytokinmarkören för autism, IL-6. Den vetenskapligt första.

Induktionen av IL-6 kan inträffa eftersom aluminium starkt inducerar oxidativ stress (Exley 2003). Oxidativ stress inducerar IL-6-uttryck (Viezeliene 2013).

Li et al-studien visade att vaccinerna orsakade andra förändringar i hjärnan, inklusive 1) förändringar i långsiktig potentiering (LTP) (Hepatit-B-minskad LTP), 2) förändringar i dendritiska ryggradar och 3) förändringar i synapsers proteinuttryck . Förändringar i synapsers proteiner och i de dendritiska ryggradarna har observerats i mänskliga hjärnstörningar.

Li et al. tillräknar effekterna på hjärnan till förändringar i cytokinvärdens nivåer och immunpolarisering (Th1 / Th2-polarisering), inducerad av vaccinerna. Aluminiumadjuvanser orsakar Th2-polarisering. Li et al. uppger att resultaten tyder på att vacciner kan interagera via immunaktiveringseffekter:

”… vår data föreslog att kombinationer av olika vacciner kan interagera (öka eller motverka effekterna). Mekanismen för modulering av synaptisk plasticitet genom neonatal BCG/HBV-vaccination kan ske via systemisk Th1/Th2-bias åtföljd av en specifik profil av cytokiner och neurotrofiner i hjärnan.” (Li 2015).

Li 2015 visar att vacciner påverkar hjärnans utveckling genom en immunaktiveringsmekanism. Eftersom aluminiumadjuvanser inducerar Th2-aktivering och långsiktig Th2-polarisering, tyder Li 2015-resultaten på att alla vacciner med aluminiumadjuvans kan orsaka negativa effekter som liknar HBV-vaccinet. Följaktligen tyder resultaten från Li 2015 på att studier som visar hur immunförsvaret orsakar neurologiska/psykiatriska störningar, är relevanta för vacciners biverkningar.

Ny studie: Hepatit B-vaccin ”kan ha negativa konsekvenser för hjärnans utveckling och kognitiva förmåga
J.B. Handley skriver,

”Vi har tidigare verifierat att neonatal Hepatit B-vaccinering inducerade neuroinflammation i hippocampus och beteendestörningar hos möss … Detta resultat tyder på att kliniska händelser avseende neonatal överexponering från IL-4, inklusive neonatal Hepatit B-vaccinering och allergisk astma hos nyfödda, kan ha negativa konsekvenser för hjärnans utveckling och kognition.”

GUANDONG, Kina – ”Otroligt.” Det är ordet jag upprepade när jag läste igenom en helt ny studie som publicerades i den prestigefyllda tidskriften Cytokine, angående Hepatit B-vaccinets inverkan på hjärnan hos möss. Som jag nämnde i maj är Sun Yat-sen-universitetet (ett av de 10 bästa universiteten i Kina) Dr. Zhibin Yao är inte ett välkänt namn i det amerikanska vetenskapssamfundet kring autism, men det borde det verkligen vara. Han är inte bara amerikanskt utbildad (University of Pittsburgh) och författare till 33 granskade studier, men han är också ledande författare till de tre viktigaste biologiska studierna som någonsin gjorts för att analysera exakt hur Hepatit B-vaccinet kan orsaka autism. Låt oss snabbt granska hans tidigare arbete.

(Obs! Liksom allt detta tidigare arbete, trots ämnets betydelse och prestigen i de tidskrifter där hans arbete publicerades, finns det inte en artikel om någon av dessa studier i de amerikanska medierna.)

2015: Första studien

2015 var Dr. Yao den ledande författaren av ”Neonatal vaccinering med Bacillus-Calmette-Guérin- och Hepatit B-vacciner modulerar synaptisk plasticitet i hippocampus hos råttor”, den första studien som någonsin tittade på effekten VILKET SOM HELST vaccin kan ha på råttors hjärnor.

VP förklarade dokumentet på följande sätt:

”Detta är den första studien avsedd att testa effekterna av immunaktivering via vaccination, på hjärnans utveckling. Alla andra studier av immunaktivering har i huvudsak använt patologiska tillstånd som efterliknar infektion och inducerar en stark feber. En kritik som jag ofta har hört från vaccinförespråkare är att immunaktiveringsexperimenten inte är relevanta för vacciner eftersom vacciner orsakar en mildare immunaktivitet än injektioner av poly-IC eller lipopolysackarid (två typer av immunsystemaktivatorer). Denna nya studie visar att vacciner kan påverka hjärnans utveckling via immunaktivering. Immunaktiveringsexperimenten är därför relevanta för vacciner … Hepatit-B-vaccinet ökade IL-6 i hippocampus (den enda hjärnregionen analyserad för [närvaron av] cytokiner).”

Trots vikten av det är det inte lätt att förklara Dr. Yaos dokument från 2015 för den genomsnittlige individen, delvis på grund av att hans studie omfattade ett antal andra ämnen, vilket innebär att du var tvungen att isolera den data som inbegrep Hepatit B-vaccinet och sedan förklara det. Med sitt nästa dokument gjorde dock Dr. Yao och hans team det mycket enklare att förklara allt och de lämnade väldigt lite för öppet för tolkning.

2016: Den andra studien.

Dr. Yaos andra dokument genomförde en grundlig studie av Hepatit B-vaccinets inverkan på hjärnorna hos möss och gjorde det gentemot en kontrollgrupp av möss som fick ett saltvattenplacebo. Detta är ”guldstandarden” för djurstudier man normalt gör innan ett läkemedel introduceras för den mänskliga befolkningen. I en värld där vacciner behandlas som vilka andra receptbelagda läkemedel som helst skulle Dr. Yaos studie ha varit grovt alarmerande kring neurotoxiciteten hos Hepatit B-vaccinet. Så skedde naturligtvis inte och det här är antagligen första gången du någonsin har hört talas om den här studien:

[Namn i NCBI:s databas:] Neonatal hepatitis B vaccination impaired the behavior and neurogenesis of mice transiently in early adulthood

I sitt dokument från 2016 öppnar doktor Yao och hans kollegor med ett uttalande som borde skaka varje amerikansk förälder:

”Hepatit B-vaccinet (HBV) administreras till mer än 70% av nyfödda i hela världen. Huruvida denna neonatalvaccinering påverkar hjärnans utveckling, är okänt.”

Med tanke på att det är ”okänt” huruvida Hepatit B[-vaccinet] påverkar hjärnans utveckling eller inte bestämde sig Dr. Yao och hans kollegor för att svara på frågan och deras slutsats lämnade litet rum för tolkning:

”Detta arbete avslöjar för första gången att tidig HBV-vaccinering inducerar nedsatta funktioner i beteende och hos neurogenesen i hippocampus. Detta arbete förser oss med innovativ data som stödjer den – sen länge – misstänkta kopplingen mellan HBV och vissa neuropsykiatriska störningar såsom autism och multipel skleros.”

2018: Den tredje studien

[Namn i NCBI:s databas:] NCBI:s IL-4 mediates the delayed neurobehavioral impairments induced by neonatal hepatitis B vaccination that involves the down-regulation of the IL4 receptor in the hippocampus

I den här nya studien försökte Dr. Yao och hans kollegor bekräfta vad de tidigare upptäckt. De visste redan att ”neonatal Hepatit B-vaccinering inducerade neuroinflammation i hippocampus och beteendestörningar hos möss”. Nu ville de se till att de förstod den exakta verkningsmekanismen i hjärnan, den som orsakade all skada. Vilket är precis vad de gjorde, de lärde sig att överexponeringen inför cytokinet IL-4, gav samma reaktion i mushjärnan som att ge dem Hepatit B-vaccin gjorde:

Efter att ha observerat den positiva korrelationen mellan nivån av IL-4-värden i periferin och densamma i hippocampus, utfördes en serie experiment för att undersöka effekterna av IL-4:s överuttryck i neotala hjärnor. Efterhand gav den aktuella studies direkta bevis via neutralisering av IL-4, vilket stödjer att IL-4 medierar fördröjda neurobehaviorala nedsättningar inducerade via neonatal Hepatit B-vaccinering, vilken involverar nedreglering av IL-4-receptorn i hippocampus.

Och slutsatsen från [en] ny studie som också borde skaka varje förälder till en nyfödd:

”Dessa resultat tyder på att kliniska händelser som involverar neonatal överexponering från IL-4, inklusive neonatal Hepatit B-vaccinering och astma hos mänskliga spädbarn, kan ha negativa effekter för neurologisk beteendeutveckling”

Slutsatser

För de av er som följer detta ämne är det värt att påpeka att den här nya studien endast såg på en enda cytokin – IL-4 – trots att andra cytokiner också har korrelerats med autism. Forskarna erkänner att det finns mer arbete att göra och säger: ”Vi kommer att genomföra ytterligare studier med olika cytokiner eftersom neonatal överexponering ofta sker.”
Ett antal poäng värda att göra om denna studie:

1. Fördröjd respons

För mig är detta förmodligen det största lärdomen vi kan dra från denna studie och den ifrågasätter helt på egen hand hur vacciner testas här i USA. I sin utmärkta vitbok om vaccinsäkerhet förklarade Informed Consent Action Network hur Hepatit B-vaccinet testades utan någon placebogrupp och med endast 4-5 dagars observation av barn som fick vaccinet (efter att de fick vaccinet skulle en reaktion på Dag 6 inte registreras):

Till exempel finns det två Hepatit B-vacciner licensierade för en dag gamla bäbisar i USA – en tillverkad av Merck och den andra av GlaxoSmithKline. Merck’s Hepatit B-vaccin licensierades av FDA efter försök som krävde biverkningar inom bara fem dagar efter vaccinationstillfället [för att inte godkännas].

På liknande sätt licensierades GlaxoSmithKlines Hepatit B-vaccin av FDA efter försök som krävde negativa biverkningar inom fyra dagar efter vaccinationstillfället [för att inte godkännas].

Uppföljningsperioder på 4 eller 5 dagar är inte tillräckligt långa för att upptäcka möjliga biverkningar såsom autoimmuna eller neurologiska störningar, krampanfall eller dödsfall. Vad som är värre är att eftersom ingen av dessa kliniska prövningar använde en kontrollgrupp var det omöjligt att vetenskapligt avgöra – inom den begränsade fyra eller fem dagars granskningsperioden – om några negativa biverkningar var från det Hepatit B-vaccin som utvärderades.

VP kommenterade kring denna tredje studie, specifikt vad det gäller den fördröjda responsen:

”Det är väldigt viktigt att se hur immunsvaret förändras över tiden. En dramatisk förändring sker mellan 35-42 dagar. Detta är slagkraftigt eftersom det innebär att kortsiktiga studier är värdelösa vad det gäller att upptäcka neurologiska skador. Vi visste redan detta men nu kan vi bevisa det.”

Det är rimligt att påstå att sättet Hepatit B-vaccinet testades och hur Hepatit B[-vaccinet] orsakar hjärnskada (över en större tidsskala) innebär att våra hälsomyndigheter inte har någon aning om hur mycket skada Hepatit B-vaccinet orsakar våra barn. Ingen.

2. Statlig finansiering

Jag har blivit van vid vaccinvetenskap i USA där forskning som antyder hur vacciner kan kopplas till negativa effekter, aldrig finansieras av vår regering. Det är annorlunda i Kina, titta bara på finansieringskällorna!!! Jag tror det är säkert att påstå att forskningen som görs för att slutligen göra upp med autismepidemin, den kommer mer än sannolikt att genomföras via Kina, det är ett land där de stora läkemedelsbolagens påverkan är mycket låg.

3. Onekliga bevis

Det är säkert att påstå att för vilken annan produkt som helst på planeten skulle de tre studierna som gjorts av dessa kinesiska forskare vara tillräckliga för att få en produkt att dras in från marknaden, och det med stor omsorg för att skydda hjärnorna hos nyfödda. Låt mig uttrycka det för dig så enkelt jag kan:

Vi har tydliga, otvetydiga, reproducerbara vetenskapliga bevis på att det första vaccinet som ges till de flesta amerikanska nyfödda, orsakar hjärnskador.

Nyligen publicerade en grupp forskare en tidningsledare (Animal studies are mandatory to investigate the poorly understood fate and effects of aluminum adjuvants administered to billions of humans and animals worldwide) som betonade hur djurstudier är kritiska för att förstå neurotoxiciteten hos aluminiumadjuvanserna som används i vacciner. De noterade att ”[länken mellan] administrerandet av flera vacciner och negativa neuro/immunologiska biverkningar är svår att verifiera via epidemiologi.” Epidemiologi, [d.v.s.] studien av ett stort antal människor och [deras] hälsoutfall med hjälp av ett kalkylblad, i allt för stor utsträckning möjliggör missbruk, manipulation och utebliven data. Det är därför biologisk vetenskap är så viktig och det är därför som Dr. Yao jobb tillfogar ett förödande slag mot alla som hävdar att ett vaccin inte kan orsaka hjärnskada eller autism. Detta oroade Dr. Yao och hans kollegor mycket i deras andra dokument:

”Denna studie använde samma vaccin och en liknande tidsplan för de som används för vaccination av mänskliga spädbarn i Kina. Därför tyder dessa resultat på att det kan finnas liknande effekter från neonatal HBV-vaccinering på hjärnans utveckling och beteendet hos människor.”

Inget mer behöver tilläggas.

En ny studie indikerar att omfattande exponering för aluminium dukar för katastrofal neurologisk skada
Forskare har hittat höga onormala halter av aluminium i autistiska samt alzheimers och MS-hjärnor. Förekomsten av aluminium intracellulärt i inflammatoriska celler i hjärnhinnorna, i vaskulatur och grå och vit materia är en utstickande observation och kan implicera aluminium i orsaken till autism (C. Exley 2017).

Robert F. Kennedy noterar: Dr. Christopher Exleys studie var kring aluminium i hjärnor från 10 organdonatorer vilka hade autism. De innehöll några av de högsta nivåerna av aluminium som någonsin registrerats i en mänsklig hjärna och aluminiumet hittades i hjärnans immunceller, i mikroglia och i cellerna som ger stöd och skydd till neuronerna, [d.v.s.] glia. Hur har en 15-åring lika mycket aluminium i sin hjärna som någon som är många decennier äldre och som har dött av familjär Alzheimers sjukdom? Dr. Exleys fynd har chockerande konsekvenser för dagens generation av barn som får i sig 5000 mcg. aluminium i vacciner när de når 18 månaders ålder och upp till 5 250 ytterligare mcg. om även alla rekommenderade boostrar, HPV- och meningitvacciner administreras.

Tidigt i december 2017 publicerade Dr. Christopher Exley och hans kollegor vid Keele University i England ett dokument som för första gången tittade på hjärnvävnaden hos personer med autism för att bestämma nivån av aluminium som finns i den. Med den mest kompletta databasen av aluminiumnivåer i mänskliga hjärnor i världen (över hundra) var professor Exley och hans kollegor i ett guldläge för att kunna infoga resultaten av sin nya studie i rätt sammanhang, som professor Exley sa när han förklarade deras banbrytande resultat:

”Medan aluminiumhalten i var och en av de 5 hjärnorna [på personer med autism] var chockerande hög var det ändå aluminiumets exakta placering i hjärnvävnaden som var den extraordinära observationen. Det nya beviset föreslår starkt att aluminium träder in i hjärnan hos ASD-patienter via proinflammatoriska celler som har laddat med aluminium i blodomloppet och/eller lymfsystemet, vilket i stort redan har demonstrerats med monocyter vid injektionspunkter för vacciner innehållandes aluminiumadjuvanser.”

Dr. Exleys citat innehåller en hänvisning till ”monocyter vid injektionspunkter” och en interaktion mellan monocyter och aluminium som är kritisk att förstå. En ”monocyt” är en typ av vit blodcell. En form av monocyt är en ”makrofag” som vi redan diskuterat. Dr. Exley säger att makrofager eskorterar aluminium – injicerat från ett vaccin – direkt in i hjärnan. Placeringen av aluminiumet i autismhjärnorna är det viktigaste fyndet i Exleys studie, eftersom det tjänar som markör för den rutt som aluminiumet tog för att färdas till hjärnan. I ett privat e-postmeddelande till direktören för National Institute of Mental Health förklarade Dr. Exley att placeringen av aluminium i hjärnan visade honom ”att aluminiumadjuvans kan transporteras till hjärnan från ett vaccins injektionspunkt”. I en bloggpost elaborerade Dr. Exley kring samma punkt:

”Jag har sett samma celler som vi kommer att se på en injektionspunkt [från vaccination], vilka bär en last av aluminium in i hjärnvävnaden på individer som dog med autism.”

Forskare har varit medvetna om aluminiums neurotoxicitet i årtionden. Även om aluminiums apologeter har försökt att dölja metallens risker i [industrins] egentillverkade kontroverser har ett växande antal rapporter från forskare i Storbritannien, Frankrike, Kanada, Israel, USA och andra platser försett [oss med] substantiella bevis som kopplar aluminium till neuropatologi, inklusive epidemier såsom Alzheimers sjukdom (AD) och autismspektrumets störningar (ASD).

Dr. Christopher Exley, en av världens ledande experter på aluminiumtoxicitet, har visat att kronisk [aluminium]förgiftning – från de myriader av former som denna ”allestädes närvarande metall” tar – kräver ett högt pris i form av människors hälsa. Dr. Exley och andra aluminiumexperter, såsom molekylärbiologen Dr. Lucija Tomljenovic, har bekräftat att aluminium lätt och aktivt genomtränger blod-hjärnbarriären för att selektivt ackumuleras i hjärnvävnader där det inducerar ovälkomna förändringar i hjärnans biokemi. Som Dr. Exley har noterat; ”Det finns inga ’normala’ nivåer av aluminium i hjärnan”, vilket innebär att ”dess närvaro i hjärnvävnaden, på vilken nivå som helst, kan tolkas som onormal”.

Studiens resultat tyder starkt på att aluminium tränger in i hjärnan hos de med ASD via celler som har blivit belastade med aluminium i periferin. Var kommer aluminiumet från? En av de mest genomgripande vägarna för dagens exponering inför neurotoxiskt aluminium är via aluminiumadjuvanser i vacciner. (Vaccintillverkare använder aluminiumadjuvanser för att intensifiera vaccinmottagarens immunsvar.) På andra ställen har Dr. Exley beskrivit de ”migrerande förmågorna” hos aluminiumbaserade adjuvanser ”till platser som ligger långt från injektionsstället,” inklusive hjärnan.

I dokumentet om ASD-hjärnor påpekar Dr. Exley och medförfattarna att ”växande” användning av adjuvansinnehållande barnvacciner ”äger direkt samband till ökande förekomst av ASD.” En studie från 2011 av Lucija Tomljenovic och Christopher Shaw bekräftar att aluminiumhaltiga vacciner har handikappande neurologiska konsekvenser. Deras analys visar att barn från länder där förekomsten av ASD är högst också har högst exponering för aluminium från vacciner. Dessutom korrelerar barns ökade exponering för aluminium i adjuvanser – under två decennier sen 1990-talet – signifikant i samband med ökningen av ASD-förekomsten i USA. Räknar man in vaccinerna som nu kampanjas för under graviditeten får högt vaccinerade amerikanska barn upp till 73 totala vaccindoser när de nått 18 års ålder , vilket inkluderar flera fall av injicerat aluminium.

Väsentligen menar Dr. Exley och medförfattare att ”vad som skiljer [deras] data från andra analyser av hjärnaluminium i andra sjukdomar, är ASD-hjärndonatorernas ålder” [tillagd emfas]. De extrema nivåerna av aluminium som återfinns i hjärnorna från studiens tonårsdonatorer, har alarmerande implikationer för hela generationen av barn som givits högt aluminiumhaltiga vaccinationer. Dessutom har Dr. Exleys övriga forskning konsekvent visat att aluminium är den viktigaste bidragande faktorn för Alzheimers sjukdom. Med tanke på att det inte längre är ovanligt att se Alzheimersdiagnoser hos personer som är kring 20, 30 eller 40 år, såpass är det inte heller orimligt att oroa sig för att en katastrofal ny våg av AD kan vara på väg att öka barns redan tunga börda av ASD och andra neurologiska störningar. Erkännandes riskerna har många forskare begärt ett stopp för användningen av aluminiumsalter i vacciner. De kraftfulla resultaten från denna undersökning understryker hur brådskande det är att respektera denna petition såväl som att eliminera exponering inför andra källor till neurotoxiskt aluminium.

Professor Exley var så chockad över resultaten att det förändrade hans åsikt om säkerheten i att använda vacciner innehållandes aluminium:

”Jag såg inte rollen aluminium spelade i autism. Och jag såg inte rollen aluminium spelade i vacciner i samband med autism. Jag måste ändra mig nu kring båda dessa frågor. Jag måste ändra mig kring att aluminium spelar en roll i autism, jag tror nu att det gör det. Nu gör jag det eftersom att jag har sett samma celler som vi kan se kring injektionspunkter, celler vilka bär en last av aluminium in i hjärnvävnaden på individer som dog med autism, nu kan jag säga att vi måste tänka mycket noga på vilka som får vacciner vilka inkluderar aluminiumadjuvans. Vi måste tänka noga, är detta vaccin ett livräddande vaccin eller inte? Om det inte är det, ta det inte med en aluminiumadjuvans.”

Under en intervju (Spotlight on HPV Vaccines Symposium) av Keele University från 13 nov. 2018 förklarar professor Exley ingående om säkerheten hos aluminiumsalter som används som adjuvans i vaccinationer. Vad han berättar är oerhört oroande eftersom HPV-vaccinet inte bara innehåller mer aluminium än något annat vaccin på marknaden men som han säger så har HPV-vaccinet enligt data orsakat mer biverkningar än något annat vaccin. Han uppgav att:

”Meningssamförståndet där ute i hela världen är alltid att dessa är relativt säkra salter, att aluminium inte förorsakar skador och att dess användning är något som anses vara säkert, och som jag har sagt kostar absolut ingenting för tillverkaren, men det har aldrig funnits någon säkerhetsprövning, någon form av reglering, så du kan använda det i så höga eller låga halter som du önskar.”

Exley bekräftade att Merck själva har listat ett brett utbud av biverkningar som sträcker sig allt ifrån domningar i armen till dödsfall. Det framgår i deras produkt-informationsbroschyr.

Exley frågade:

”Om föräldrarna visste att 1 av 50 mottagare av HPV-vaccinet kommer att bli sjuk efter vaccinering och att den sjukdomen kan innebära allt från en försvagande sjukdom såsom förlamning av armen till dödsfall, skulle de då tro att ett sådant vaccin är något att ta när du är helt frisk? att det är värt det eller inte och skulle resultatet ha varit detsamma? ”

Aluminium och immunsystemet
Barn är födda med ett cellulärt medierat immunsystem (TH1-celler – T-hjälparcell 1), ett humoralt immunsystem (TH2-celler – T-hjälparcell 2) och ett regulatoriskt immunsystem (TH3-celler – T-hjälparcell 3) som huvudsakliga delar i sina övergripande immunsystem. Dessa tre armar är omogna när barn är nyfödda och börjar mogna när barn utsätts för sin miljö via nervsystemet, huden, luftvägarna och tarmarna. Antibiotika, dålig näring, stress, exponering för tungmetaller och andra miljögiftiga ämnen samt användningen av vacciner kan störa den rätta mognadsprocessen hos dessa tre armar i barns immunförsvar. I teorin kan barn utveckla mogna, balanserade TH1-, TH2- och TH3-immunsystem efter tre års ålder om TH-systemet får mogna i fred.

TH1 och TH2 utvecklas för att skydda barn från omvärlden, vilket orsakar inflammation och antiinflammatoriska gensvar mot främmande partiklar från den naturliga miljön. TH3-immunceller utvecklas för att hålla immunsystemen TH1/TH2 i schack så att kroppen bara producerar den mängd inflammation och antiinflammation som behövs för att skydda sig från [kroppens] exponering inför den naturliga miljön.

När TH2-celler aktiveras ordentligt, antingen direkt via den naturliga miljön eller genom en direkt signal från TH1-systemet, då stimuleras B-cellarmen hos immunsystemet, vilket leder till framställning av önskade skyddande antikroppar.

Det är viktigt för läsaren att veta att kännetecknet för ett hälsosamt och moget immunförsvar hos barn demonstreras av välbalanserade värden av TH1-, TH2- och TH3-typer av immunsvar mot den naturliga miljön. TH1, TH2 och TH3 fungerar inte som självständiga och kräver ett väldigt viktigt synergistiskt förhållande sinsemellan för att fungera korrekt i våra kroppar. Så snart en eller fler av dessa tre armar börjar över- eller underprestera i förhållande till de andra börjar kroniska sjukdomstillstånd uttrycka sig.

Aluminium placeras i vaccinerna för att selektivt fokuseras på uppregleringen av den humorala armen (TH2-celler) av barns immunförsvar, för att driva på produktionen av antikroppar. Det medicinska samfundet vill få oss att tro att denna produktion av antikroppar är vad som ger barn ett skydd mot vaccinförebyggbara sjukdomar. Dock kan detta resultat komma med en kostnad.

Det finns flera artiklar i den medicinska litteraturen som visar hur kroniska sjukdomar såsom allergier, astma, eksem, lupus, inflammatorisk tarmsjukdom, ADD/ADHD och autism, allihop uppvisar en skev produktion och överaktivitet i TH2-armen hos immunsystemet.

På samma sätt uppvisar kroniska sjukdomar såsom juvenil diabetes mellitus, reumatoid artrit, multipel skleros, uveitis, inflammatorisk tarmsjukdom och autism, alla en skev produktion och överaktivitet i TH1-armen hos immunsystemet.

Medan aluminium i vaccinerna specifikt riktar sig mot överaktiveringen av TH2 för att uppmuntra kroppen att producera antikroppar är det å andra sidan okänt om aluminium spelar en direkt eller indirekt roll för hälsan eller mognaden hos TH1 eller TH3-systemen. Men i många av dessa TH2-dominerade kroniska sjukdomar har TH1 och TH3 också observerats uppvisa ett försämrat immunsvar mot miljön.

Eventuell direkt eller indirekt effekt på hälsan eller mognaden hos TH1-, TH2- och TH3-armarna i barns immunförsvar, från någon av de injicerade beståndsdelarna i vaccinet, antingen på grund av deras individuella verkan eller på grund av deras kombinerade interaktion, är också en okänd faktor.

Den viktiga synergistiska, balanserade aktiviteten mellan TH1, TH2 och TH3, som en reaktion på miljön, är dysfunktionell och försämrad i alla kroniska sjukdomstillstånd. Barn är inte nödvändigtvis födda med denna dysfunktion eller försämring, även om de kan ärva mottaglighetsgraden från sina föräldrar. Hur utvecklar barn då uttrycken för dessa TH1-, TH2-, TH3-nedsättningar i vad som kan beskrivas som kroniska sjukdomar?

Det som står klart är att aluminium får TH2-immunsystemet att överprestera och att flera kroniska sjukdomar hos barn uppvisar immunsystem där TH2-immunsvaret överpresterar medan TH1- och TH3-svaren samtidigt försämras. Finns det en koppling? Genom att ha denna typen av effekt på TH2-systemet, bidrar då aluminium på något sätt till utvecklingen av dessa kroniska sjukdomar hos barn; speciellt hos de barn från familjer med en genetisk historia av ovannämnda kroniska sjukdomar?

Påverkar aluminium också TH1-immunsvaret på ett sätt vilket inte är känt för forskare, kliniska utövare eller föräldrar? Spelar aluminium en roll i att överlag försämra den synergistiska, balanserade aktiviteten mellan TH1, TH2 och TH3, vilket är nödvändigt för att ha ett hälsosamt immunsvar mot den naturliga miljön? Det finns inga vetenskapliga bevis för att klargöra vår förståelse på ett eller annat sätt, men bevisen kan vara precis framför näsan på oss för att vi ska kunna sammanfatta annorlunda.

Aluminium tvingar de outvecklade och omogna immunsystemen hos spädbarn och barn att producera större mängder humorala immunceller (TH2) och antikroppar innan deras immunsystem haft möjlighet att anpassa sig till den värld de knappt fått en chans att leva i än.

Under dessa omständigheter verkar aluminiumaktiviteten spela en avgörande roll för att störa mognadprocessen hos immunsystemet i yngre barn genom dess effekter på TH2 och därmed även på TH1 och TH3.

Vilken effekt detta har på deras hälsa överlag, på kort eller lång sikt, är okänt, men denna modell tycks hjälpa oss förstå hur vi kanske bidrar till utvecklingen av kroniska sjukdomar hos barn genom bruket av aluminium i vacciner. Vi har också liten förståelse kring vad som kan hända med deras immunsystems hälsa om föräldrarna väntar till senare i livet för att exponera dem för vacciner som innehåller aluminium, eller om de utsätts för mindre doser lite i taget.

Hur mycket av en roll spelar injicerat aluminium, antingen ensamt eller i kombination med andra vacciningredienser och miljögiftiga ämnen, vid utbrottet och den efterföljande utvecklingen av kroniska sjukdomar, i en mottaglig population av barn, genom störningen av TH1, TH2, TH3? Det finns ingen vetenskap som kan svara på den här frågan eftersom ingen har undersökt det.

Vi har inga vetenskapliga studier på spädbarn, äldre barn eller vuxna för att hjälpa oss att förstå arten av utveckling hos TH1:s, TH2:s och TH3:s immunsvar mot något av de injicerade materialen som vacciner innehåller.

Aluminiumadjuvanser och autoimmun epidemin
Baserat på publicerad data i den medicinska litteraturen ökar frekvensen av autoimmuna sjukdomar nu till epidemiska proportioner. Även om den exakta orsaken är ett spekulativt ämne har många författare antytt kopplingar till aluminiumadjuvanser i vacciner. En sådan författare är Yehuda Shoenfeld MD, som i en tidningsledare i IMAJ:s upplaga från juli 2017, säger:

”Adjuvanser stimulerar immunsystemet och leder därför till effektivare immunreaktioner … Trots fördelarna med adjuvansanvändning vid vaccination kan sådana tillsatser inducera icke-specifika, fundamentala muskuloskeletalt eller neurologiskt kliniska manifestationer och i vissa fall kan dessa leda till, framträdandet av eller acceleration av, en autoimmun sjukdom hos en patient med genetisk mottaglighet. Induktionen av autoimmuna sjukdomar med hjälp av adjuvanser rapporterades också i djurmodeller … Samspelet mellan adjuvansmaterialet och genetisk predisposition kan leda till utveckling av autoimmuna sjukdomar såväl som lymfoproliferativa störningar.”

Lett av den israeliske forskaren Dr. Yehuda Shoenfeld, är de vetenskapliga bevisen – för att aluminiumadjuvans orsakar epidemier bland en mängd olika autoimmuna tillstånd – på väg att bli överväldigande. Dr. Shoenfeld har även en egen textbok som förklarar detta!

”Med upptäckten av autoimmuna/inflammatoriska syndrom – inducerade av adjuvanser (ASIA) – har samarbetet mellan ledande forskare, från 14 länder, kring adjuvansers roll i olika vacciner och hur de kan inducera olika autoimmuna, kliniska manifestationer hos genetiskt benägna individer, nu publicerats i en nyutgiven medicinsk lärobok kallad Vaccines and Autoimmunity.”

Betänk den här artikeln (Certain Vaccines Increase Food Allergen IGE: Susceptible Post-Millennials Reacting To Adjuvant…): ”Forskare vid University of Virginias Health System’s Division of Asthma, Allergy & Immunology rapporterar att perioden av matallergier som började med generationerna efter Y, kan vara ett svar på de vacciner som innehåller aluminiumadjuvans, en känd utlösande faktor för allergiska anlag. Alun [amerikanska: Alum] är trivialnamnet på kaliumaluminiumsulfat [när det används i vacciner, uppger FDA]. Ibland kallas aluminiumhydroxid och även andra former av aluminiumadjuvanser för alun i allergiforskning.”

Dr. Shoenfeldts banbrytande studie från 2013 förklarade rollen som aluminiumadjuvans spelar i att utlösa autoimmunitet i en mängd olika tillstånd:

[Namn i NCBI:s databas:] Autoimmune/inflammatory syndrome induced by adjuvants (ASIA) 2013: Unveiling the pathogenic, clinical and diagnostic aspects

Studien lyder: ”Trots att molekylär mimikry och passiv aktivering i en genetiskt predisponerad individ har utpekats som de ansvariga faktorerna bör fingret ändå pekas på adjuvanserna. En i synnerhet har ringt flera larm: aluminium. Detta har faktiskt använts som adjuvans under de senaste 90 åren, men det är också ett experimentellt bekräftat nervgift. Experimentell forskning har visat att alunadjuvanser har potentialen till att inducera allvarliga immunologiska störningar hos människor. Insatser bör därför göras för att förtydliga det potentiella hotet från aluninnehållande vacciner.”

Aluminium i barnvaccin är osäkert
Från 1999 till 2002 fasades flera vacciner som innehöll kvicksilver, bort från barnens immuniseringsschema. Tillverkningen av barnvacciner med tiomersal upphörde 2001, men de som inte översteg sitt utgångsdatum förblev på marknaden för försäljning ända till januari 2003. De ersattes med vacciner som hade låg kvicksilverhalt eller var ”tiomersal-fria”. Under åren som följde fortsatte autismstalen att stiga, vilket ledde hälsovårdsmyndigheterna att hävda att autism inte är kopplad till kvicksilver i vacciner och att vaccinationspolitiken är säker och lämplig. (Om kvicksilver i vacciner bidrog till autism så borde autismfrekvensen ha sjunkit efter att kvicksilvret avlägsnades.) Fast under 2002, under den så kallade utfasningsperioden, lade Centers for Disease Control and Prevention (CDC) faktiskt till två doser av kvicksilverhaltiga influensavacciner på listan över vacciner erfordrade för alla barn från 6 till 23 månader att ta. Två år senare lade CDC också till gravida kvinnor i sin första trimester till listan över personer som officiellt rekommenderades och aktivt uppmuntrades till att ta influensavacciner, även om en majoritet av de tillgängliga doserna innehöll kvicksilver.

Förutom dessa tvivelaktiga åtgärder under den starkt publicerade ”utfasningsperioden” för kvicksilvret så tillsattes fyra doser av ett nytt vaccin med hög aluminiumhalt i barnimmuniseringsschemat i februari 2000 (för pneumokocker) och två doser av ett annat aluminiuminnehållande vaccin (för hepatit A) tillsattes 2005. Dessa förändringar i vaccinplanen resulterade i en väsentlig ökning av aluminiumhaltiga vaccindoser – från 10 till 16 injektioner – vilka barn fortfarande är tvungna att ta vid 18 månaders ålder. Före kvicksilverutfasningen (före år 2000) fick barnen 3,925 mikrogram (mcg) aluminium under deras första ett och ett halvt år. Efter att pneumokock- och hepatit A-vacciner tillades på immuniseringsschemat började barnen få 4,925 mcg aluminium under samma ålder – en 25% ökning. År 2011 rekommenderade CDC att gravida kvinnor får ett pertussisvaccin (DTap) som också innehåller aluminium.

Studier visar att aluminium korsar moderkakan och ackumuleras i fostrets vävnader. Således injiceras miljoner av barn från livmodern till spädbarn och småbarn, och de fortsätter att ta emot onaturligt höga doser av nervgiftiga ämnen – såsom kvicksilver och aluminium – långt efter att intet ont anande föräldrar missletts till att tro att vaccinerna var renade och säkrade.

Kliniska symptom som är förknippade med vaccininducerad autoimmunitet kan ta månader eller år på sig innan de manifesteras, mycket längre än de tidsintervall som gällt i de flesta vaccinsäkerhetsstudier. Även om aluminium är ett nervgift injiceras förskolebarn upprepade gånger med aluminiumadjuvanser från flera vacciner, under kritiska perioder i hjärnans utveckling. En rapport publicerad 2012 (Mechanisms of aluminum adjuvant toxicity and autoimmunity in pediatric populations) – som publicerades i journalen Lupus – fann att detta kan leda till neurologiska utvecklings- och autoimmuna störningar. Under tidig utveckling är barnets blod-hjärnbarriär mer genomtränglig för gifter och njurarna är mindre kapabla att eliminera dem. Sålunda har barn en större risk än vuxna för att erfara negativa biverkningar av aluminiumadjuvanser i vacciner. Författarna till denna rapport utfärdade följande varning: ”Eftersom barn kan vara mest utsatta för vaccininducerade komplikationsrisker krävs det en noggrann utvärdering av de vaccinrelaterade, hälsovådliga effekterna på den pediatriska befolkningen.”

I juni 2000 sponsrade CDC en konferens om tiomersal (kvicksilver) i vacciner, även om aluminium också diskuterades. CDC-forskare analyserade en av den egna byråns databaser kallad Vaccine Safety Datalink (VSD), som innehåller tusentals medicinska journaler över vaccinerade barn och där fann de statistiskt signifikanta relationer mellan kvicksilver i vacciner och utvecklingsfördröjning, tics och koncentrationssvårigheter. Dr. Tom Verstraeten, epidemiolog på CDC, analyserade datan och avgjorde att skadorna kan ha orsakats av aluminium i vaccinerna. Det är också möjligt att den neurologiska skadan berodde på de synergistiska effekterna från både aluminium och kvicksilver i vaccinerna som ges till de drabbade barnen. Trots att miljontals barn varje år måste ta emot vacciner innehållande aluminium och kvicksilver saknas bevis som stödjer säkerheten i denna praxis. Till exempel, enligt Dr. Richard Johnston, immunolog och professor i pediatri vid University of Colorados School of Medicine, ”administreras aluminium och kvicksilver ofta samtidigt till spädbarn, både genom samma injektionspunkt och genom olika. Men … det finns absolut ingen data, inklusive djurdata, om potentialen för synergi, additivitet eller antagonism, som alla kan förekomma i binära metallblandningar.” Dr. Alison Maule, som deltog i Workshop on Aluminum in Vaccines, uttryckte liknande bekymmer: ”Vi måste komma ihåg att vi inte bara brukar aluminium här, vi använder också kvicksilver …. Ofta är dessa effekter additiva, men det finns alltid möjlighet till synergi. Vi vet ingenting om det.”

Dr. Vito Caserta, chefsläkare för Vaccine Injury Compensation Program, hade följande att säga: ”En av de saker jag lärde mig vid aluminiumkonferensen i Puerto Rico … som jag aldrig riktigt förstod förut, är den interaktiva effekten mellan olika metaller när de är tillsammans i samma organism. De är inte desamma som när de är ensamma och jag tror att det vore dumt av oss att inte hålla aluminium i tankarna kring detta.” Dr. William Weil, barnläkare, tidigare medlem av National Institutes of Health och representant för AAP: s Committee on Environmental Health, var också närvarande på CDC-konferensen och gjorde sina farhågor kända: ”I samband med aluminium, som varandes en nefrolog ganska länge, var potentialen för aluminium och centrala nervsystemets toxicitet väl etablerad genom dialysdata. Att tro att det inte finns några möjliga problem här är overkligt.” Vissa hälsovårdsmyndigheter som överser federala vaccininitiativ, erkänner sin begränsade förståelse av metallerna – aluminium och kvicksilver – som läggs till i flera vacciner. Till exempel erkände Dr. Martin Myers – chef för National Vaccine Program Office och värd för HHS-sponsrade Workshop on Aluminum in Vaccines – helt uppriktigt: ”Kanske det viktigaste som jag tog med mig från det senaste mötet är att de av oss som hanterar vacciner verkligen har väldigt liten tillämplig bakgrund med metaller och toxikologisk forskning.”

Dr. Neal Halsey, chef för Institute for Vaccine Safety på Johns Hopkins Bloomberg School of Public Health och tidigare medlem av CDC: s Advisory Committe on Immunization Practices (ACIP), var också närvarande vid workshopen om aluminium. Han hade farhågor avseende saknad data: ”Vi verkar inte ha information om den åldersrelaterade toxiciteten hos aluminium, särskilt när vi behandlar mycket unga spädbarn …. Vi vet inte huruvida det finns en skillnad i mottaglighet efter ålder, såsom det finns i andra metaller.” Vissa hälsovårdsmyndigheter verkade erkänna att även om aluminium är farligt skulle det bli svårt att göra sig av med det. Till exempel, enligt Dr. John Clements, med Världshälsoorganisationens Expanded Programme on Immunization, ”Finns det ingen enkel och tydlig ersättning för aluminiumadjuvanser …. De befintliga vaccinerna, om de ändrar på adjuvansen av någon anledning, då skulle de behöva omprövas i kliniska tester för att undersöka säkerhet och effektivitet, vilket skulle ta lång tid att göra.” Vidare ”uppfattas aluminium inte, tror jag, av allmänheten som en farlig metall. Därför har vi där ett mycket bekvämare svängrum när det gäller att försvara dess närvaro i vacciner. ”Notera att 2005, 5 år efter att konferensens deltagare talat om bristen på data kring effekterna av att blanda olika metaller i barndomsvacciner, då publicerade Dr. Boyd Haley, tidigare professor i medicinsk kemi och ordförande för kemiavdelningen vid University of Kentucky, en studie där han undersökte effekten av att kombinera aluminiumhydroxid med tiomersal. I denna studie visade odlade nervceller ingen signifikant celldöd sex timmar efter att de utsattes för bara aluminium; mer än 90% överlevde. Tiomersal ensamt orsakade också få nervceller att dö efter sex timmars exponering. Återigen överlevde mer än 90%. Men när odlade nervceller utsattes för både aluminium och tiomersal då överlevde endast omkring 40% efter sex timmar, vilket tydligt demonstrerade synergistisk toxicitet.

Aluminiumoxicitet är bekräftad för parenteral nutrition. FDA har i många år känt till att aluminium kan vara farligt. Till exempel kräver vissa spädbarn parenteral nutrition (administrerad genom intravenös injektion). Alla parenterala näringsformler innehåller aluminium. Enligt FDA, ”när medicin och näring administreras oralt fungerar mag-tarmkanalen som en effektiv barriär mot absorptionen av aluminium och relativt lite av det ingesterade aluminiumet når faktiskt kroppsvävnader. Dock kan parenteralt administrerade läkemedel som innehåller aluminium kringgå tarmsystemets skyddsmekanism och få aluminium att cirkulera och deponeras i mänskliga vävnader.” I en studie från 1997, publicerad i New England Journal of Medicine, utvärderade forskare 182 spädbarn som fick intravenösa injektioner av näringsformula vilken innehöll varierande mängder aluminium. De beräknade att spädbarn som fick aluminium i doser större än 4 till 5 mcg/kg/dag skulle förlora 1 poäng per dag på Bayley Mental Development Index (p = 0,03). Spädbarn som får låga poäng på detta test är i farozonen för senare utvecklings- och utbildningsproblem. Denna studie bidrog till FDA: s beslut att sätta gränser på aluminiumhalten i parenterala läkemedel och kräva varningsetiketter på förpackningarna – säkerhetsåtgärder som aldrig krävdes kring aluminiumhaltiga vacciner. I Code of Federal Regulations, titel 21, publicerad i Federal Register, avslöjas aluminiums toxicitetsnivåer:

”VARNING: Denna produkt innehåller aluminium som kan vara giftigt …. Forskning tyder på att patienter med nedsatt njurfunktion, inklusive prematura nyfödda, som får [injektioner] med aluminium på mer än 4 till 5 mcg per kg kroppsvikt per dag, ackumulerar aluminium på nivåer som är förknippade med centrala nervsystemet och bentoxicitet. Vävnadsabsorption kan förekomma vid ännu lägre nivåer.”

Detta betyder att för en 3 kilos bäbis med nedsatt njurfunktion skulle 11-14 mcg av injicerat aluminium vara giftigt. Det hepatit B-vaccin som ges vid födseln innehåller 250 mcg aluminium, vilket är 20 gånger högre än säkerhetsnivåer som indikeras för prematura barn. Bäbisar väger ca 5,5 kilo vid två månaders ålder, när de injiceras med 1225 mcg aluminium från sina CDC-rekommenderade vacciner, vilket är 50 gånger högre än säkerhetsnivåerna för prematura barn. Friska barn kan möjligen hantera kvantiteter av aluminium över FDAs toxicitetsnivåer som indikeras för patienter med nedsatt njurfunktion. Ingen vet emellertid hur mycket mer aluminium över gränsen som är säkert eftersom tillräckliga studier aldrig genomförts. Dessutom undersöks inte barns njurfunktion före vaccination. Därför är det omöjligt att veta i förväg vilka bäbisar som kommer att gå under av aluminiumförgiftning. Istället förväntas föräldrar spela rysk roulette med sina barn.

Vad sägs om MMR/MPR, det har ingen aluminiumadjuvans?
MMR-vaccinet innehåller ingen aluminiumadjuvans. Ändå pekar många (men långt ifrån alla) föräldrar på mötet där deras barn fick MMR-vaccinet, som en utlösare för autism. Vi behöver mer vetenskaplig data än vad vi har om exakt vad MMR-vaccinet gör med hjärnan (genererar det IL-6 eller andra cytokiner?), men eftersom vi inte vet kan vi bara spekulera.

Ett uppenbart svar är att MMR-vaccinet är det första levande virusvaccinet som barn tar (det är vanligtvis givet mellan 12-18 månader, de flesta barn har då redan fått 15-20 vacciner) och det är en trippeldos (mässling, fåror, rubella) med levande virus. För ett immunsystem badandes i aluminiumadjuvans och eventuellt redan sjudande av immunreaktioner, kan denna trippeldos pressa ett barn strax över kanten. Detta kan förklara krampanfallen (en extrem immunreaktion) som ibland följer upp MMR-mötet. Vi vet också att barn som även får varicellavaccin (vattkoppor) tillsammans med MMR, har högre frekvenser av krampanfall. Det är rimligt att anta att fyra levande virus på en gång skulle kunna utmana immunsystemet mer än tre, men vi kan inte förklara exakt hur MMR biologiskt påverkar immunsystemet likt vi kan med aluminiumadjuvans och nu även med hepatit B-vaccin (tack vare kinesiska forskare). Dr. Yehuda Shoenfeld diskuterar det faktum att ett levande vaccin aktiverar immunsystemet mer än ett vaccin med aluminiumadjuvans:

”Det är uppenbart att ett levande, dämpat vaccin är mer benäget än ett dött vaccin till att aktivera immunsvaret.”

Men, en tydligare förklaring har nyligen uppstått. Nämnligen, att MMR-vaccinerna utlöser något i kroppen som kallas MCP-1, som tjänar som ett fyrbåk i att uppmuntra aluminiumbelastade makrofager till att rusa upp i hjärnan. VP förklarar:

”När MCP-1 produceras av mikroglia då transporteras makrofager från hela kroppen in i hjärnan … ”MCP”står för ”makrofag-kemoattraherande protein” (”macrophage chemoattractant protein”), vilket givetvis beskriver dess primära funktion; att åkalla makrofager… MCP-1-produktionen stimuleras av vissa typer av immunaktivering. Därför kan ett vaccin som stimulerar MCP-1 orsaka AAN:er [aluminiumadjuvansers nanopartiklar] (t.ex. från tidigare vacciner) att flyttas till hjärnan. Vissa infektioner eller gifter inducerar MCP-1. Intressant nog alstrar aluminiumadjuvanser MCP-1, vilket tyder på att de kan stimulera sin egna transport … Vi kan spekulera kring att AAN:er från vacciner kan förbli ”vilande” i flera år tills MCP-1-produktionen stimuleras. MCP-1 får makrofager som innehåller AAN:er, att mobilisera sig och transportera AAN:erna till hjärnan och andra känsliga vävnader. Detta kan förklara några av skadorna från MMR-vaccinet. MMR ges vid 15-18 månaders ålder, vilket är efter aluminiuminnehållande vacciner administreras (vid 0, 2, 4 och 6 månader). Mässlingsvaccin kan stimulera MCP-1-produktion. Därför kan MMR-vaccinet stimulera rörelserna hos AAN:er (mottagna från tidigare vacciner) i hjärnan. Detta kan förklara hur MMR kan orsaka aluminiumtoxicitet, även om det inte innehåller aluminiumadjuvans.”

MCP-1-värdet är förhöjt i den autistiska hjärnan och ryggmärgsvätskan. Detta var ett av de mest betydelsefulla fynden i Vargas studie från år 2005, den första som rapporterade kronisk hjärninflammation i autism. Observera att Vargas nämner att MCP-1 orsakar rörelser hos makrofager/monocyter i hjärnan. Vargas skriver:

”Förekomsten av MCP-1 är av särskilt intresse, eftersom det underlättar infiltrering och ackumulering av monocyter och makrofager vid inflammatorisk sjukdom i centrala nervsystemet.”

OCH

”MCP-1, en kemokin involverad i medfödda immunreaktioner och en viktig medlare för monocyt- och T-cellaktivering samt deras försel in i regioner med vävnadsskador, detta föreföll vara ett av de mest relevanta proteinerna som återfinns i cytokiners proteinstrukturstudier eftersom det var signifikant förhöjt i både hjärnvävnader och ryggmärgsvätska.”

OCH

”Det ökade uttrycket av MCP-1 har relevans för autismens patogenes eftersom vi tror att dess höjning i hjärnan är kopplad till mikroglialaktivering och möjligen till rekryteringen av monocyter/makrofager till neurodegenerativa områden…”
monocyter = makrofager i en omogen form.

I en artikel från januari 2017 av Yvonne M. Y. Han, bekräftas fynden av förhöjda värden av MCP-1/CCL2 i autism (i blodserum). Nivåerna hos autistiska var 182 pg/ml, jämfört med 142 pg/ml i normala barn (statistiskt signifikant skillnad med p = 0,03).

MCP-1 är förhöjt hos nyfödda (24-48 timmar efter födseln) som senare blir autistiska. Barnen med förhöjt MCP-1 kommer att uppleva transport av aluminiumadjuvans till hjärnan efter vaccination. Så det faktum att MCP-1 är förhöjt hos spädbarn vilka senare diagnostiseras med autism, stödjer ett orsakssamband mellan aluminiumadjuvans och autism.

De flesta människor kämpar med att kunna tro på hur ett vaccin kan skada ett barn. Det narrativ som oftast används är att vaccinerna är ”säkra och effektiva.” Ändå är Vaccine Injury Compensation Program (kompenseringsprogrammet för vaccinskador) i gott skick och drivs av den amerikanska regeringen, vilka därigenom har betalat 4 miljarder dollar för vaccinskador. Som programmet själv förklarar:

”I mycket sällsynta fall kan ett vaccin orsaka ett allvarligt problem, såsom en allvarlig allergisk reaktion. I dessa fall kan det nationella kompenseringsprogrammet för vaccinskador (VICP) ge ekonomisk ersättning till de personer som lämnar in en ansökan och har funnits skadade av ett vaccin som täcks av VICP.”

Kompensationsprogrammet för vaccinskador innehåller en vaccinskadetabell som beskriver typiska skador ådragna genom vaccin.

På skadetabellen angående MMR-vaccinet och många andra vacciner, beskrivs vaccinskada ”B” som ”Encefalopati”:

”Encefalopati är en generell term vilken beskriver en sjukdom som påverkar hjärnans funktion eller struktur [en hjärnskada].”

Mary Holland, en Harvard- och Columbia-utbildad advokat, NYU-juridikprofessor och allmänt laglärd är medförfattarinna till titeln Vaccine Epidemic och hon förklarar:

”Det är viktigt att komma ihåg att i juridiskt hänseende anses alla vacciner vara ´oundvikligt osäkra.´ Med andra ord bär alla vacciner, likt de sjukdomar de är avsedda att förhindra, på inbyggda risker. Människor skadas av vacciner. Fler än 3800 personer har kompenserats av den federala regeringen för vaccinskador, inklusive dödsfall. Således är hjärnskador och död vanliga biverkningar från vaccinet, liksom de är från sjukdomen.”

Sök på ”Vaccine injury: First the Gut, Then the Brain” via greenmedinfo.com, för en bra artikel som förklarar hur exakt ett vaccin kan orsaka hjärnskada för dig som är intresserad av biologin av det hela.

Etylkvicksilver ett gift utan en säker exponeringsnivå
Över 165 peer-reviewed vetenskapliga studier visar en koppling mellan tiomersal och neurologiska skador (Brian Hooker 2014). Inte en enda studie har gjorts som visar att tiomersal är säkert och icke skadligt för hjärnan. Vaccinationsprogram för gravida kvinnor och för barn från 6 månader gamla och upp till 18 år i USA (med FDA godkända influensa vaccin), kan utsätta barnet för 462,5 mikrogram Hg, och i vissa fall 665.8 mikrogram Hg, som Dr. Paul G. king har räknat ut i en rapport. Detta innebär att barn i USA tar emot en dos som är hundratals mikrogram större än CDC:s 1999 rekommenderade dos av kvicksilver.

En metaanalys av tillgängliga studier om exponering med låga doser av tiomersal publicerad i Neurochemical Research år 2011 av José G. Dórea observerade att alla sådana studier hade visat bevis på neurotoxicitet. Vidare hade inga studier tagit i övervägande den synergistiska toxiciteten hos tiomersalhaltiga vacciner som administreras samtidigt med aluminiumhaltiga vacciner. Slutligen, vid doser som är relevanta för exponeringen barn utsätts för av CDC:s vaccinschema, har tiomersals demonstrerade neurotoxicitet ”potentialen att påverka mänsklig neuroutveckling.”

Den s.k. Eli Lilly Material Safety Data Sheet (MSDS) för tiomersal, erkänner att exponering för tiomersal i livmodern och hos barn kan orsaka ”mild till svår mental utvecklingsstörning och mild till svår grovmotorisk nedsättning.” Sigma Aldrichs MSDS listar abort och fosterdöd som möjligt resultat av exponering i livmodern. Studier har visat att tiomersal orsakar sinnesförsvagande hjärnskador och missfall när gravida kvinnor har utsatts för kvicksilver (metyl och etyl) vid oavsiktliga förgiftningar. Amerikanska FDA har aldrig testat eller godkänt tiomersal för användning under graviditet. Icke desto mindre innehåller de flesta säsongs- och H1N1-typer av influensavaccin – för gravida kvinnor och unga barn i USA – 25 mikrogram kvicksilver i form av tiomersal. För att denna exponeringen ska vara säker skulle ett barn behöva väga mer än 250 kilo.

Termen ”spårmängder” betyder mindre än 1 mikrogram (mcg). Tiomersalinnehållande influensavaccin innehåller vad som i biokemiska termer faktiskt kan kallas en massiv dos kvicksilver: 25 mcg. Varför kallar jag den massiv? Eftersom amerikanska miljöskyddsmyndighetens (EPA) maximala exponeringsgränser för metylkvicksilver är 0.1 mikrogram per 1 kg kroppsvikt innebär det att en bäbis skulle behöva väga 250 kilo för att säkert absorbera 25 mikrogram kvicksilver. På dessa nivåer kan ett växande foster, i en moder som tar influensavaccinet, få upp till en miljon gånger EPA: s säkra nivåer.

Det finns ingen känd säker exponeringsnivå för kvicksilver. Även om influensavaccinet innehöll endast 1 mikrogram, skulle det fortfarande vara dubbelt så mycket som EPA anser vara säkert för en fyra kilos bäbis. Vidare är etylkvicksilvret i vacciner femtio gånger mer giftigt och dubbelt så långvarigt i hjärnan som metylkvicksilvret i fisk, för vilka EPA fastställde dessa normer.

År 1977 fann en rysk studie av Mukhtarova ND att vuxna utsatta för mycket lägre koncentrationer av etylkvicksilver än de som ges till amerikanska barn fortfarande drabbades av hjärnskador flera år senare. Tiomersal har också visat sig skapa tubulär nekros i njurarna och nervsystemskador inklusive koma och död. Som ett resultat av dessa resultat förbjöd Ryssland tiomersal från barns vacciner år 1980, och sedan har Danmark, Österrike, Japan, Storbritannien och alla de skandinaviska länderna följt efter.

Forskare under ledning av Dr. Janet K. Kern släppte en studie (Förhållandet mellan kvicksilver och autism: En omfattande granskning och diskussion, originaltiteln: The relationship between mercury and autism: A comprehensive review and discussion) i september 2016, där de skriver;

”Ett av de mest kontroversiella studieområdena är den epidemiologiska undersökningen av kvicksilver i tiomersalinnehållande vacciner (TCV:er), som utgör en riskfaktor för ASD. Den kontroversiella karaktären i dessa studier återspeglas av det faktum att de flesta studier som genomförs utan folkhälso- och/eller industristöd kommer fram till slutsatser som står i skarp kontrast till de flesta studier som utförs eller stöds av folkhälsoenheter och/eller industrin.

Ur denna inventering av den tillgängliga forskningen är det uppenbart att den stora delen av forskningen, som utförs av flera forskargrupper, från många olika länder, med många olika mätmetoder, stödjer en koppling mellan kvicksilverexponering och diagnos av ASD. I denna utvärdering visade det sig att 74% av studierna stödjer en koppling mellan kvicksilverexponering och ASD, vilket bekräftar en tidigare utvärdering av samma fråga, som genomfördes 2010. I den studien fann Desoto och Hitlan också att 74% av studierna stödjer en koppling mellan kvicksilverexponering och ASD. Detta vetenskapliga medhåll, sex år senare, är övertygande och stödjer upptäcktens giltighet.

Sammanställningen av bevisen indikerar att barn med ASD är mer mottagliga för kvicksilver än barn som utvecklas normalt, vilket återspeglas i skarpt olikartade nivåer av kvicksilver eller biomarkörer som indikerar kvicksilver, i hjärnan, blodet, urinen, mjölktänderna, hår och naglar. Dessutom har många av dessa studier funnit att kvicksilver eller biomarkörer som indikerar kvicksilver, korrelerar med symptomsgraden på så vis att ju högre kvicksilversnivåerna når desto värre blir graden av autism. Majoriteten av den epidemiologiska forskningen stödjer också hypotesen att kvicksilver är en riskfaktor för ASD. Baserat på vikten av bevisen är kvicksilverexponering orsakande och/eller bidragande till ASD. Med ökningen av utvecklingsneurologiska störningar i allmänhet, och särskilt ASD, tyder bevisen på att regeringsmässiga/offentliga kursändringar är brådskande behövliga.”

De jämförbara farorna med etylkvicksilver och metylkvicksilver
En studie från 2004 av G. Jean Harry från National Institute of Environmental Health Sciences noterade att möss injicerade med tiomersal ackumulerade kvicksilver i både hjärnan och njurarna. ”Sju dagar senare” efter behandling, skrev studieförfattarna, ” sjönk kvicksilvernivåerna i blodet, men de var oförändrade i hjärnan” jämfört med nivåer som uppmättes bara tjugofyra timmar efter behandling, vilket indikerar långsam sanering.

En särskilt viktig studie i detta hänseende genomfördes av forskaren Dr Thomas Burbacher, vid University of Washingtons som publicerades i Environmental Health Perspectives (EHP) 2005, en NIEHS publicering. Denna studie fann att timerosal, mest känd för dess användning som en etylkvicksilver-baserad konserveringsmedel i influensavaccin, kan vara mer giftigt för hjärnan än metylkvicksilver (MeHg). Burbachers studie, visar att etylkvicksilver kan vara mer skadligt eftersom det passerar blod-hjärnbarriären i en snabbare takt än MeHg. Väl inne i hjärnan, omvandlas etylkvicksilver till vad som kallas oorganiskt kvicksilver- mer toxiska formen – som inte kan utsöndras. Forskarna jämförde kvicksilvernivåerna i blodet och hjärnorna hos spädbarnsmakaker injicerade med vacciner innehållandes tiomersal gentemot apor som intog lika stora mängder metylkvicksilverhydroxid via ett matningsrör. Den förstnämnda gruppen primater exponerades för 20 mikrogram etylkvicksilver per kilogram kroppsvikt den dag de föddes samt när de var sju, fjorton och tjugoen dagar gamla, vilket uppskattades vara inom spannet för de doser som barnen på olika utvecklingsstadier mottog i USA. Doseringsmetoderna valdes för att efterlikna exponeringsvägarna hos människor som äter kvicksilverhaltiga livsmedel och tar kvicksilverinnehållande vacciner.

Efterföljande tester visade en snabbare sanering av kvicksilver från blodomloppet hos tiomersalinjicerade apor än hos metylkvicksilvergruppen. De totala kvicksilvermängderna i hjärnan var också trefalt mindre för de tiomersalbehandlade aporna. Emellertid hade de tiomersalinjicerade aporna ett högre snitt av kvicksilverhalter mellan hjärna och blod än metylkvicksilvergruppen. Generellt bibehöll de primater som injicerades med tiomersal i Burbacherstudien, en dubbelt så hög nivå av oorganiskt kvicksilver – en slaggprodukt från tiomersal som har föreslagits vara ansvarig för hjärnskadorna i samband med metylkvicksilver – i sina hjärnor, jämte de metylkvicksilverexponerade primaterna. Trots att alla sjutton apor som gavs tiomersal hade ”lätt” spårbara nivåer av oorganiskt kvicksilver i hjärnan, hade endast nio av de sjutton som utsattes för metylkvicksilver, lika spårbara nivåer. Burbacher citerade tidigare forskning som uppmätt halveringstiden för oorganiskt kvicksilver, i olika hjärnregioner av primater, som varandes från 227 till 540 dagar. I vilket som än är fallet är det en lång period vari det giftiga elementet består, särskilt om det finns högre nivåer av etylkvicksilver visavi metylkvicksilver.

Burbacher och hans kollegor summerade kortfattat att ”[metylkvicksilver] inte är en lämplig referens för att riskbedöma exponering för tiomersalderiverat [kvicksilver]” samt att: Data från vederbörande studie stödjer förutsägelsen att, även om det förekommer en liten ackumulering av [kvicksilver] i blodet över tid med upprepade vaccinationer, kommer oavsett ackumulation av [kvicksilver] i hjärnan hos spädbarn att ske. Sålunda kan slutsatserna om tiomersals ofarlighet – som dras från datan om sanering av kvicksilver i blodomloppet hos mänskliga spädbarn som mottar vacciner – inte vara giltiga, med tanke på den avsevärt längre halveringstiden för [kvicksilver] i hjärnan som observerats hos spädbarnsmakakerna. Burbacher påpekar att säkerhetsstudier av timerosal är brådskande nödvändiga om vi ska svara på allmänhetens oro när det gäller säkerheten vid barnimmuniseringar.

En färskare studie från 2012, gjord av kroatiska forskare, antog ett liknande tillvägagångssätt som Burbachersstudien, men gjordes på bäbisråttor och bevisar ytterligare att påståenden om etylkvicksilvers relativa ofarlighet gentemot andra former av kvicksilver är obefogade. Maja Blanusa och hennes kollegor gav råttvalpar antingen tiomersal eller oorganiskt kvicksilver tre gånger under deras första 11 dagars liv, vilket efterliknar vaccinationschemat för människor. Forskarna bedömde då den totala bibehållningen av kvicksilver och utsöndring i sex dagars tid. De tiomersalexponerade råttorna visade högre retentionshastigher för kvicksilver i hjärnan, detta var i linje med ett antal andra resultat som beskrivs i detta kapitel. Vidare uppvisade dessa tiomersalexponerade råttor liknande fekalieutsöndring och mycket lägre urinutsöndring jämfört med råttorna som exonerats för oorganiskt kvicksilver. Den andra gruppen demonstrerade också högre retentionshastigheter för kvicksilver i andra organ än hjärnan.

Två ytterligare studier under de senaste åren av forskare i Brasilien och Tyskland visar återigen att metylkvicksilver i synnerhet inte summariskt bör betraktas som farligare än etylkvicksilver. Studierna fann att celler på samma sätt tar upp båda formerna av kvicksilver. Den förra, av Luciana Zimmermann och hennes kollegor, visade 2013 att metyl- och etylkvicksilvret ägde tillträde till labbodlade råttceller i ungefär lika stor mängd och visade liknande toxiciteter. I den tyska studien från 2014, ledd av Christoph Wehe, användes nya laboratorietekniker för att dra slutsatsen att metylkvicksilver och etylkvicksilver i form av tiomersal ackumulerades i lika stor grad i en typ av labbodlad mänsklig nervcell.

Ett team av italienska forskare ledda av Gianpaolo Guzzi publicerade en studie i Interdisciplinary Toxicology år 2012 som fann att tiomersal är femtio gånger mer giftigt än metylkvicksilver för mänskliga celler i fråga om den dos som krävs för att avsevärt minska cellens livskraft eller framkalla celldöd. Som de konkluderade, ”Våra resultat visar att tiomersal vid den koncentration som vanligtvis finns i vacciner, påverkar väsentligt cellulär vitalitet.”

Många studier påvisar väsentliga bevis för att etylkvicksilver gott och väl kan vara mer invasivt, mer ihållande i hjärnan och i sista hand giftigare än metylkvicksilver, i direkt motsats till CDC:s position i frågan. Det är bara logiskt att de amerikanska federala myndigheterna och Världshälsoorganisationen bör följa försiktighetsprincipen och fortsätta med att avveckla användningen av tiomersal i alla medicinska produkter, inklusive vacciner.

Vaccinsäkerhet
Ett exempel på lobbying inom vaccinindustrin:

“I USA hade myndigheterna som ansvarar för vaccinationer bevis för att ett nytt vaccin som var under övervägning var farligt, men trots det hindrade inte detta dem från att godkänna och rekommendera det för alla barn i USA. Detta vaccin var kopplat till ett stort antal fall av livshotande förstoppning och dödsfall hos spädbarn. Efter att detta vaccin drogs tillbaka från marknaden, upptäckte kongressen att 60 procent av de medlemmar i FDA:s rådgivande kommitté som hade röstat för ett godkännande av det defekta vaccinet och 50 procent av medlemmarna i CDC:s rådgivande kommitté som röstat för att rekommendera det för alla barn i landet, hade ekonomiska band till det läkemedelsföretag som tillverkade vaccinet eller till två andra företag som utvecklade sina egna potentiellt lukrativa konkurrerande vacciner. Trots detta viktiga avslöjande i kongressen medgav ingen på FDA, CDC eller USA:s hälsodepartement att det fanns ett problem, utan hävdade att det var helt acceptabelt för ledamöter med uppenbara intressekonflikter att göra hälsorekommendationer för alla barn i USA – även när de ekonomiskt gynnas av sina egna beslut!” – Vaccinationer: risker och skador, s. 315.

Ett annat exempel där man medvetet utsatte barn för ett livsfarligt vaccin för att inte förlora sina finansiella investeringar är hur läkemedelsföretaget Bayer gav barn ett vaccin som var kontaminerat av AIDS viruset, som resulterade i flera dödsfall. När Bayer’s Cutter Laboratories insåg att deras blodprodukter, Factor VIII och IX eller antihemofilisk faktor (AHF), var förorenade med humant immunbristvirus (HIV), då ansågs den finansiella investeringen i produkten vara för hög för att förstöra inventariet. Cutter förvanskade resultaten av sin egen forskning och sålde den förorenade AHF:n till utländska marknader i Asien och Latinamerika utan att vidta försiktighetsåtgärden att värmebehandla produkten enligt rekommendation, för att eliminera risken. Som en konsekvens fick hemofiler, som infuserade den HIV-förorenade Factor VIII och IX, positiva HIV-tester och utvecklade AIDS.

Merck, som tillverkade Vioxx, som faktiskt tillverkar de flesta av dina barnvacciner, förlorade i domstol och fick betala ut över tre miljarder dollar i skadestånd för att ha mördat över femtio tusen amerikanska medborgare.

Och vad upptäckte vi i den rättegången? Att de visste att deras drog orsakade hjärtattacker. Och när vi tittade på de e-postmeddelanden som överfördes mellan de personer som arbetade på Merck fann vi att de hade ett memo som löd: ”Varje läkare som ifrågasätter Vioxxs säkerhet, vi kommer att jaga dem och förgöra dem där de bor.” Det var så vi fick reda på vad Merck tycker om oss som kunder. Merck hade känt till potentiellt dödliga biverkningar redan innan Vioxx lanserades 1999, men de hade sopat alla sådana störande tester under mattan.

Vad är fallet när vi tänker på vacciner? Pfizer, Merck, Sanofi – vad är deras ansvar om ett vaccin skadar någon? Noll. Noll eftersom 1986 utpressade läkemedelsindustrin mer eller mindre Ronald Reagan och sa,

”Vi kommer sluta tillverka vacciner eftersom vi har så många stämningar mot oss att det blir väldigt svårt att tjäna pengar med den här produkten. Du måste skydda oss från att hållas ansvariga, ta bort allt vårt ansvar, eller så slutar vi tillverka vaccin.”

Nu var Ronald Reagan förtegen kring att underteckna något sådant. Han såg de möjliga farorna i det, men det fanns andra sidor av historien och många grupper som ville se detta hända. Så han skrev under det. Och vi tog plötsligt bort allt ansvar från en bransch som gör vacciner, som tillverkar en produkt vilken injiceras i spädbarn och barn i hela Amerika och världen.

Vad är konsekvensen av detta? Utan incitament till att genomföra säkerhetsstudier. Faktum är att industrin är incitiverad att inte genomföra säkerhetsstudier eftersom den enda klausulen av 1986 års Compensation Act som tillåter dig att stämma dem, är om de vet att ett vaccin har en negativ effekt eller ett problem som de inte rapporterat. Så, trogen sin natur säger branschen: ”Låt oss inte göra några studier så att vi inte hittar något vi måste rapportera. Om vi inte gör några studier är vi fri från allt ansvar.”

Vad skapar det? Det skapar en oetisk marknad av 78 miljoner amerikanska barn och ett starkt incitament att skapa fler vacciner, vilket är exakt vad denna lag gjorde.

Återigen, år 1986, då var det 11 vacciner som du var tvungen att ha tagit när du var 18. Vid 2017 blåstes den siffran upp till 53 vacciner. Ögonblickligen efter att ha fritagits från ansvar började industrin att slänga ut varje vaccin som de hade i utvecklingsfasen, direkt in i våra barn, eftersom de inte har något ansvar för det. Vem skulle inte göra det?

Centers for Disease Control (CDC) hävdar att vacciner och vacciningredienser har motbevisats som potentiella orsaker till autism. Uttalandena av CDC är generiska och omfattar alla vacciner och vacciningredienser. Till exempel uppger CDC:

”Vacciner orsakar inte autism” ”Det finns ingen länk mellan vacciner och autism.” ”… Inga länkar har hittats mellan några vacciningredienser och autismspektrumstörning.” (CDC:s webbsida, augusti 2017)

Dessa uttalanden stöds inte av tillgänglig vetenskap. CDC: s bevis som stödjer dessa uttalanden är begränsade till MMR-vaccinet (Taylor 2014), tiomersalt konserveringsmedel (Taylor 2014) och exponering för vaccinantigen (DeStefano 2013).

Dr. Frank DeStefano från CDC: s Immunization Safety Office är medförfattaren till ett dokument (Glanz 2015) som menar:

”Hittills har det inte funnits några populationsbaserade studier som specifikt utformats för att utvärdera kopplingar mellan kliniskt meningsfulla resultat och icke-antigena ingredienser, förutom tiomersal.”

Detta uttalande gäller, bland andra vacciningredienser, aluminiumadjuvanser. Studier av MMR-vaccin kan inte användas som bevis för andra vacciners säkerhet, till exempel vacciner som innehåller aluminiumadjuvans. De generaliserande och generiska påståendena om att inga vacciner och inga av deras ingredienser orsakar autism, stöds därmed inte av vetenskapliga bevis. I själva verket bestrids CDC:s uttalanden av en stor, konsekvent och växande kropp av vetenskapliga bevis, som inbegriper bland annat:

1) studier som visar nervgiftiga och neuroinflammatoriska effekter (tex mikroglialaktivering) från doser av aluminiumadjuvanser vilka är lägre än eller ungefär lika med doserna mottagna av spädbarn enligt CDC:s vaccinschema (Crepeaux 2017, Petrik 2007, Shaw 2013, Shaw 2009);

2) studier som kopplar vacciner till immuninducerade hjärnskador (Zerbo 2016, Li 2015, Zhibin Yao 2018);

3) studier som visar att immunaktivering tidigt i livet är en utlösande faktor i autism och andra neurologiska utvecklingsstörningar samt psykiska sjukdomar (t.ex. schizofreni) (Meyer 2009, Deverman 2009, Estes 2016, Kneusel 2014, Careaga 2017, Meyer 2014).

4) studier visar en koppling mellan timerosal och neurologiska skador (Brian Hooker 2014).

5) studier i mänskliga hjärnceller konstaterar att co-exponering av kvicksilver och aluminium leder till en signifikant synergi-effekt som är betydligt värre än exponeringen för endera substanser ensamt (Alexandrov PN 2018, Boyd Haley 2005).

Det växande bevisberget indikerar att vaccininducerad immunaktivering och i synnerhet aluminiumadjuvanser kan orsaka psykiska sjukdomar och neurologiska utvecklingsstörningar, inklusive autism. Publicerade studier påvisar att autism orsakas av en immunreaktion. Adjuvansen i vacciner – aluminiumadjuvans – kan aktivera hjärnans immunförsvar och är långt mer nervgiftigt än man tidigare anat – all denna nya vetenskap har publicerats under bara de senaste åren. Aluminium kan orsaka [förhöjt] IL-6[-värde], det centrala cytokin som är involverat i autism. Kinesiska forskare använde – för första gången någonstans i världen – ett vaccin för att utlösa en immunreaktion och registrerade förhöjt IL-6-värde hos råttor. Detta är en biologisk grund för HUR ett vaccin kan orsaka autism.

Alla de – av vaccinindustrin – köpta vetenskapsmän som säger ”vetenskapen är avgjord” misslyckas med att nämna att endast en ingrediens (tiomersal) och ett vaccin (MMR) någonsin har observerats för sina kopplingar till autism. Inget vaccin innehållandes aluminiumadjuvans har någonsin undersökts för sin koppling till autism, trots en växande och tydlig kropp av bevis som indikerar aluminiumadjuvans i att orsaka ”immunreaktioner”, den centrala orsaken till autism.

Det är också värt att påpeka att i början och mitten av 2000-talet när föräldrar först började slå larm om sambandet mellan vacciner och autism, då hade de inga biologiska bevis för att stödja sin syn på saken, de hade bara den kollektiva erfarenheten av att se sina barn försvinna efter vaccinationer. Idag är det en helt annan värld. Tänk på orden yttrade av Dr. Kimberley McAllister från UC Davis Mind Institute, från augusti 2016:

”Dessa MIA-djurmodeller (maternal immune activation) uppfyller alla kriterierna som krävs för empirisk validitet hos en sjukdomsmodell: De efterliknar en känd sjukdomsrelaterad riskfaktor (konstruktionsgiltighet), de uppvisar ett brett spektrum av sjukdomsrelaterade symptom (ansiktsgiltighet ) och de kan användas för att förutse effekten av behandlingar (prediktiv validitet).”

Det är dags för CDC, FDA, Autism Speaks och American Academy of Pediatrics att konfrontera biologiska bevis som stirrar oss alla i ansiktet!

En artikel från 2017 i magasinet University Affairs förklarade hur långsamt vetenskap och medicin kan röra sig: ”Inte många patienter skulle bli glada av att höra att det finns en fördröjning på cirka 17 år mellan när hälsoforskare lär sig något som är viktigt genom rigorös forskning och när hälsovårdsutövare ändrar sin patientvård som ett resultat av upptäckten.” Denna tidsfördröjning mellan när noggrann forskning publiceras och när patientvård förändras i en klinisk miljö är verkligen signifikant – och outhärdligt frustrerande. Detta gäller för all medicin men speciellt när det gäller autism eftersom det finns barn överallt som brådskande behöver av oss att vi förstår denna vetenskap igår, inte nästan sjutton år från nu eller när den stapplande, byråkratiska (och uppriktigt sagt korrupta) folkhälsoetablissemanget hinner ifatt utvecklingen.

Dr John Ioannidis är en meta-forskare, han har blivit en av världens främsta experter på trovärdigheten för medicinsk forskning, Ioannidis kan vara en av de mest inflytelserika forskarna i världen. Som The Atlantic i november 2010-utgåvan noterade, har Ioannidis uppskattat att ”så mycket som 90 procent av den publicerade medicinska informationen som läkarna litar på är felaktig” och ”han oroar sig för att den medicinska forskningen är så genomsyrad av bristfälligheter och så kryllandes av intressekonflikter att den kan vara kroniskt motståndskraftig gentemot förändringar – eller till och med mot att offentligt erkänna att det finns ett sådant problem.” Det gäller definitivt även för den amerikanska folkhälsomyndigheten CDC, där korruption och intressekonflikter är ett endemiskt problem. Den tidigare överinspektören för USA:s hälsodepartement (HHS) Daniel R. Levinson och medlemmar av den amerikanska kongressen som Carolyn Maloney, Dave Weldon, Tom Coburn och flera andra har rapporterat om korruptionen inom CDC:s myndighet och deras vaccinavdelning.​ Ett färskt exempel av korruptionen vid CDC kom i januari 2018 när CDC-direktören Brenda Fitzgerald tvingades avgå efter att Politico rapporterade att hon, efter att ha blivit chef över CDC den 7 juli 2017, ”köpte tiotusentals dollar i nya aktieinnehav i åtminstone ett dussin företag”, inklusive vaccinföretaget Merck.

I årtionden har vaccinologer varit ovilliga att förstå den immunologiska mekanismen för hur vacciner fungerar, misslyckas eller skadar kroppen. Bali Pulendran skrev 2011: ”Trots deras framgång är en av de stora ironierna med vaccinologi att de allra flesta vacciner har utvecklats empiriskt, med liten eller ingen förståelse för de immunologiska mekanismer genom vilka de inducerar skyddande immunitet. Dock, att misslyckas med att utveckla vacciner mot globala pandemier såsom infektioner av humant immunbristvirus (HIV), trots decenniers ansträngningar, har understrukit behovet av att förstå de immunologiska mekanismerna genom vilka vacciner ger skyddande immunitet.”

Slavko B. Mojsilovic skrev 2017: ”Några av de första adjuvanterna som upptäcktes på den tiden, på empirisk grund av försök och misslyckanden, är fortfarande i utbrett bruk idag, men bara nyligen har lite ljus kastats på de molekylära mekanismerna och deras handlingar.”

Aluminiumadjuvanticitet, förmågan att modifiera immunsvaret, är fortfarande en okänd verkansmekanism trots det frekventa bruket av vaccinadjuvans på människor (Dagmar Quandt 2015).

Dr. Shaw och hans kollega, Dr. Lucija Tomljenovic, publicerade detta dokument 2012, vilket uttryckte djup oro över den begränsade förståelsen om aluminiumadjuvansers toxicitet:

”… det är något överraskande att finna att trots att ha varit i bruk 80 år redan så vilar säkerhetskalkylen kring aluminiumadjuvans fortfarande på antaganden snarare än vetenskapliga bevis. Till exempel är inget känt kring toxikologin och farmakokinetiken hos aluminiumadjuvanser i spädbarn och barn … Trots dessa observationer fortsätter barn regelbundet att bli utsatta för mycket högre nivåer av aluminiumadjuvanser än vuxna via rutinmässiga barnvaccinationsprogram.”

De två forskarna krävde en brådskande omvärdering av säkerhetsprofilen för vacciner innehållandes aluminiumadjuvans:

”Dock ger de befintliga uppgifterna (eller bristen på dessa) emellertid upphov till frågor om huruvida de nuvarande vaccinerna som riktar sig mot barnpopulationer, kan accepteras som havandes adekvata säkerhetsprofiler. Eftersom spädbarn och barn representerar de som är i störst riskzon för medicinska komplikationer efter vaccination är det nödvändigt med en mer noggrann utvärdering av potentiella vaccinrelaterade skadliga hälsoeffekter på barnpopulationer än vad som hittills har gjorts.”

Tidigt 2018 publicerades ett dokument i den prestigefyllda Journal of Inorganic Biochemistry som tog sikte på de säkerhetsnormer vilka användes för aluminiumadjuvanser i vacciner. Betitlad ”Critical Analysis of Reference Studies on the Toxicokinetics of Aluminum-Based Adjuvants” adresserade dokumentet begränsningarna – särskilt Dr. Mitkus – i de studier som både FDA och CDC har förlitat sig på när de deklarerat aluminiumet i vaccinerna ”säkert” att injicera i barn. Studieförfattarna, från Frankrike och Storbritannien, inkluderade de flesta bland världens ledande experter på aluminiums neurotoxicitet, inklusive Dr. Romain Gherardi, Dr. Guillemette Crepeaux och Dr. Christopher Exley. Deras kritik var skarp:

”Hittills har aluminiumadjuvanser per se, kanske inte överraskande nog, inte varit föremål för någon officiell experimentell undersökning, och detta är trots den väletablerade neurotoxiska statusen aluminium har.”

Studieförfattarna nämner också en vitlista av länder som har producerat studier vilka antytt aluminiumhaltiga vacciners kopplingar till kronisk sjukdom:

”Förekomsten av myalgi och artralgi, kronisk trötthet och neurologiska störningar efter flera injektioner av aluminiumhaltiga vacciner mot hepatit B, tetanus och humant papillomvirus (HPV) har rapporterats i många länder: Australien, Kanada, Danmark, Frankrike, Storbritannien, Italien, Israel, Japan, Mexiko, Portugal och USA.”

Kontentan av deras dokument? Inga av de studier som hittills gjorts om aluminiums säkerhet berättar faktiskt för oss om aluminium i själva verket är säkert. Alla studieförfattarna bakom detta dokument har gjort egna biologiska studier av aluminiumadjuvans och funnit att det är mycket nervgiftigt. Deras slutsats:

”Både bristfällig data och allvarliga svagheter i referensstudierna föreslår starkt att nya experimentella studier av aluminiumadjuvansers toxikokinetik bör utföras på längre sikt, inklusive både neonatala och vuxna exponeringar, för att säkerställa deras säkerhet och återställa folks förtroende för aluminiuminnehållande vacciner.”

Ord som ”bristfällig data” och ”allvarliga svagheter” är inte ord du vill höra när du är CDC eller FDA och ditt jobb är att intyga att något är säkert fastän det verkar som att det påståendet inte ens är i närheten av sant. Å andra sidan är ”bristfällig data” och ”allvarliga svagheter” inte heller ord du vill höra när du är förälder och ditt jobb är att skydda ditt barns liv.

Det verkar finnas litet intresse bland vaccinutvecklare och tillsynsmyndigheter för att förstå mekanismerna involverade i immunskydd eller immunotoxicitet från vacciner och adjuvanser. Detta är inget sätt att bygga en säkerhetskritisk produkt, århundraden efter dess uppfinning.

Eftersom vacciners immunologiska mekanismer inte är välförstådda kan man förvänta sig att vaccintillverkare och tillsynsmyndigheter kommer att vara ytterst försiktiga med att göra anspråk på vaccinsäkerhet. Man förväntar sig antagligen att de noggrant kommer att undersöka även den minsta indikation på vaccininducerade negativa biverkningar. Men ändå görs inga säkerhetsstudier trots att fler än 30000 ”negativa biverkningar” nu rapporteras årligen bara i USA, till det officiella federala övervakningsprogrammet för vaccinsäkerhet, med cirka 200000 fall noterade sedan 1990. Många experter tror emellertid att skadorna är underrapporterade med en faktor på tio, eftersom systemet för insamling av data om negativa biverkningar inte krävs enligt lagen. Det betyder att upp till två miljoner amerikaner kan ha haft en negativ biverkning under den tiden.

Lyckligtvis var de flesta händelserna (ungefär 85%) ansedda som milda (lokaliserad smärta och svullnad, låggradig feber, etc.), men resten var mycket allvarligare, inklusive encefalopati (hjärnskada), krampanfall, kronisk artrit och neurologiska utvecklingsstörningar, vilka enligt många föräldrar inkluderar autistisk regression. Med andra ord uppträder varsomhelst från 4500 till kanske 45000 allvarliga vaccinskador varje år i USA. VAERS statistik över vaccinbiverkningar år 2018 består av 60,544 rapporter inklusive 443 dödsfall, 1,267 permanenta funktionshinder, och 4,414 sjukhusinläggningar, i bara USA.

Internationella forskare har funnit autismens orsak och vi har nu en biologisk grund för hur vaccin kan orsaka autism, myndigheter har bemött dessa upptäckter med tystnad