Mindfulness i vardagen har blivit ett begrepp som de flesta av oss känner till. Vi är många som gör så gott vi kan när det kommer till att försöka leva i nuet. Att jaga nuet kan dock ge en snedvriden effekt och det som forceras fram blir inte det som det egentligen är menat till att vara. Att lägga sitt förflutna bakom sig och förtränga det som varit är någonting som fler och fler gör i syfte att skapa sig ett nu som är helt frånkopplat det som var förr, vilket gör att man lätt glömmer bort att det faktiskt är det förflutna – och även visioner och planer om framtiden – som gör att vi som individer utvecklas. Jakten på nuet resulterar i att vi inte lever i nuet, precis som jakten på sanning resulterar i att vi inte söker oss inåt till vår egen sanning, och på så sätt heller inte kan leva här och nu.

Människans hjärna är så otroligt avancerad och fungerar på ett sådant komplext sätt att forskare och vetenskapsmän världen över än idag har svårt att kunna förklara denna mekanism fullt ut. Det finns fortfarande så ofantligt mycket kvar att lära sig om det mänskliga psyket, och hela vårt väsen om vi ska dra det så långt, men trots det – trots att vi inte ens använder hälften av vår hjärnkapacitet – springer vi ändå runt och tror att vi är den mest intelligenta varelse på denna jord. Bara det att vi anser oss själva så smarta, bevisar ju att vi faktiskt inte är just det. Smarta alltså.

Vi människor använder vår komplexa mekanism till de mest simpla saker. Det som vår hjärna oftast gör, och som vi passivt tillåter den att göra, är mer eller mindre den enklaste uppgiften man kan få – nämligen att skapa igenkänning från dåtiden, pussla ihop det med nutiden för att vidare skapa ett nytt beslut som kan användas i framtiden. Vi människor är vanedjur och vår hjärna går mer än gärna bekvämt runt i det där hamsterhjulet om vi tillåter den att göra det. Det är även därför vi ofta faller tillbaka i gamla mönster, trots att vi så innerligt tror att vi försöker vårt yttersta för att leva i nuet och förändra negativa vanor. Hjärnan har helt enkelt svårt att vara här och nu för den söker ständigt igenkänning för att kunna pussla ihop alla bitar.

Så är det då möjligt att leva fullt ut i nuet om din hjärna inte ens är kapabel till att hjälpa dig med det? Om den konstant måste koppla ihop dåtiden med nuet för att skapa ett utfall, hur kan du då i din innersta kärna kunna vara här och nu? Och hur kan du i jakten på sanning finna just sanningen om du inte kan vara här och nu, eftersom allt egentligen händer nu, eftersom tiden inte existerar, och då borde sanningen rent logiskt, om det ens finns en enda sanning, endast finnas i nuet? Eller kan det vara så att sanningen är, precis som allt annat, under konstant förändring? Utvecklas sanningen i takt med att du utvecklas, eller utvecklas du i takt med sanningen?

Eftersom den mänskliga hjärnan även styrs av ett belöningssystem, så blir det svårt att leva i nuet eftersom den (och vi) ofta vill ha mer, mer och mer. Kanske är det därför många utav oss aldrig blir riktigt nöjda och kanske är det också därför många nästintill frenetiskt deltar i den där jakten på sanningen? Om man ser till den så kallade vakna befolkningen i vårat avlånga land så undrar jag mer än ofta om det egentligen är sanning och upplysning man vill åt eller om det enbart är en boll som satts i rullning som man har svårt att hejda. Likt narkomaner sitter många scrollandes på sina telefoner i timmar, skriver milslånga texter i kommentarsfält på sociala medier, postar oändligt med diverse upptäckter och nyheter som bara måste få en sekund i rampljuset, eller så ligger man uppe sent på natten och plöjer igenom dokumentärer och youtube-klipp. Allt i jakten på sanning och allt för att vår ack så komplexa mekanism till hjärna behöver få sin belöning.

Är det då sanningen man egentligen jagar eller är det bara ännu en kick, ett rus, man vill känna när man kommer över nya upptäckter? Är det törsten efter mer, och ens egna egoistiska behov, man släcker i jakten på sanning? Om allt vi egentligen har är här och nu hur kommer det sig då att man jagar denna sanning eller letar efter den någon annanstans, om den faktiskt finns precis här – nu, inom oss?

Har du någonsin funderat på din andning? Du andas in, du andas ut. Men när börjar egentligen ett andetag och när slutar det? Och där emellan andetagen, vad händer då? Andas in, håll andan. Andas ut. Vad gjorde du mellan in- och utandningen? Tänkte du på din inandning, det som har hänt, eller tänkte du på när du ska andas ut, det som kommer att hända? Inte ens mellan andetagen lever du här och nu, för din hjärna tänker antingen på det som varit eller det som komma skall.

Precis så är det i jakten på sanning. Det talas om vad som hänt och vad som kommer att hända. Fokus ligger även för mycket på yttre faktorer och vad som händer där borta, där hos dem som vill trycka undan sanningen. Rädsla och hat blandat med belöningssystemet styr vår jakt på sanning, och nuet försvinner.

Så vad finns då kvar om tid inte existerar? Om du utvecklas i takt med sanningen och den i takt med dig? Om du inte behöver springa ifrån det som varit eller jaga det där bortanför horisonten, vad har du då? Sanningen är att det finns inget nu eftersom nuet är en blandad kompott av då och sen. Sanningen är att allt egentligen bara är och den jakt vi underhåller oss med endast är ett tidsfördriv för att slippa undan det som är.

Och det som är, det är endast du – här och nu.

:Martin:Nilsson.

holistichalsocenter.com
SKARPT Hemsida
SKARPT Youtube
Instagram
SKARPT Podcast

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här