Mindfulness i vardagen har blivit ett begrepp som de flesta av oss känner till. Vi är många som gör så gott vi kan när det kommer till att försöka leva i nuet. Att jaga nuet kan dock ge en snedvriden effekt och det som forceras fram blir inte det som det egentligen är menat till att vara. Att lägga sitt förflutna bakom sig och förtränga det som varit är någonting som fler och fler gör i syfte att skapa sig ett nu som är helt frånkopplat det som var förr, vilket gör att man lätt glömmer bort att det faktiskt är det förflutna – och även visioner och planer om framtiden – som gör att vi som individer utvecklas. Jakten på nuet resulterar i att vi inte lever i nuet, precis som jakten på sanning resulterar i att vi inte söker oss inåt till vår egen sanning, och på så sätt heller inte kan leva här och nu.

Människans hjärna är så otroligt avancerad och fungerar på ett sådant komplext sätt att forskare och vetenskapsmän världen över än idag har svårt att kunna förklara denna mekanism fullt ut. Det finns fortfarande så ofantligt mycket kvar att lära sig om det mänskliga psyket, och hela vårt väsen om vi ska dra det så långt, men trots det – trots att vi inte ens använder hälften av vår hjärnkapacitet – springer vi ändå runt och tror att vi är den mest intelligenta varelse på denna jord. Bara det att vi anser oss själva så smarta, bevisar ju att vi faktiskt inte är just det. Smarta alltså.

Vi människor använder vår komplexa mekanism till de mest simpla saker. Det som vår hjärna oftast gör, och som vi passivt tillåter den att göra, är mer eller mindre den enklaste uppgiften man kan få – nämligen att skapa igenkänning från dåtiden, pussla ihop det med nutiden för att vidare skapa ett nytt beslut som kan användas i framtiden. Vi människor är vanedjur och vår hjärna går mer än gärna bekvämt runt i det där hamsterhjulet om vi tillåter den att göra det. Det är även därför vi ofta faller tillbaka i gamla mönster, trots att vi så innerligt tror att vi försöker vårt yttersta för att leva i nuet och förändra negativa vanor. Hjärnan har helt enkelt svårt att vara här och nu för den söker ständigt igenkänning för att kunna pussla ihop alla bitar.

Så är det då möjligt att leva fullt ut i nuet om din hjärna inte ens är kapabel till att hjälpa dig med det? Om den konstant måste koppla ihop dåtiden med nuet för att skapa ett utfall, hur kan du då i din innersta kärna kunna vara här och nu? Och hur kan du i jakten på sanning finna just sanningen om du inte kan vara här och nu, eftersom allt egentligen händer nu, eftersom t