I USA finns det en omfattande krigselit som faktiskt försöker att starta militära konflikter för att leda dem och dra nytta av dem. Eftersom krigsekonomin (vapen och narkotika) är lika viktigt som världens oljeekonomi kan amerikanska hemliga styrkor spela en central roll när det gäller att kalibrera våldet i olika områden på en viss nivå för att göra vinster på hundratals miljarder dollar genom vapen- och narkotikasmuggling.

I vissa fall är den amerikanska strategin för att förlänga kriget att stödja båda sidor i konflikten. Men förutom målet att göra ekonomiska vinster på kriget har denna strategi också ett mer djupgående geopolitiskt mål: Att försvara den USA-dominerade enpoliga världsordningen mot ekonomisk flerpoligt och ökande inflytande bland de största rivalerna. USAs överlägsna militära styrka och underrättelsehegemoni kan bara omvandlas till makt och verklig global styrka om det finns pågående konflikter – krig och terroristattacker – som hotar den flerpoliga maktstrukturen i den ekonomisk-politiska världsordningen.

Den svenska journalisten Mikael Nyberg definierar och beskriver Den nya världsordningen på samma sätt som amerikanska intellektuella Noam Chomsky som menar att Den nya världsordningen syftar till att fastställa rollen för de viktigaste imperialistiska makterna – framför allt USA – som den ledande rösten i världsfrågorna, ett internationell regim av oöverträffat tryck och hot från de mäktigaste kapitaliststaterna mot det svagaste.

Så här beskriver Mikael Nyberg Den nya världsordningen ”Den nya världsordningen vilar på statlig makt. Den är ett organiserat övervåld från starka stater mot svaga stater. Med ekonomisk utpressning, med politiska påtryckningar och med hemliga operationer, mord och krig har de rika länderna under USA:s ledning gått till angrepp mot varje ansats till politiskt och ekonomiskt liv utanför den västliga kapitalismens kontroll. Stridsropen har varit ”frihandel” och ”mänskliga rättigheter”.

Den amerikansk tankesmedjan CFR är enligt kongress utredningar (the Reece Committee, 1952-1954) ett organ inom Förenta Staternas regering. CFRs publikationer är enligt denna utredning inte objektiva, utan riktar sig överväldigande åt att främja globaliseringsideologin. CFRs mål har alltid varit att bygga en global världsordning och en global finansdiktatur genom Den nya världsordningen så som Laurence H. Shoup skriver om.

USA:s tidigare biträdande utrikesminister Richard Gardner som skrev i en artikel i Foreign Affairs april 1974 under rubriken Den Hårda Vägen mot Världsordning, försåg oss med en inblick i hur världsstaten ska byggas:

Artikeln ”Hard Road” började med CFR-medlemmen Richard Gardners beklagande att likasinnade internationalister hade misslyckats att uppnå vad han kallade “Instant world government.” Han föreslog en ny, effektivare väg mot etableringen av en allsmäktig, global superstat och hävdade: ”Kort och gott, “världsordningen hus” måste byggas nedifrån och upp, istället för uppifrån och ned. Det kommer att se ut som en stor ”dånande och surrande förvirring” för att använda William James’ berömda beskrivning av verkligheten, men ett slut för nationell självständighet, genom att nöta ned den bit för bit, kommer att åstadkomma mycket mer än det gammalmodiga frontalangreppet. Den hoppfulla aspekten av den nuvarande situationen är att även medan nationers överklaganden för ‘världsregering’ och ‘överlämnandet av suveräniteten,’ så tvingar tekniska, ekonomiska och politiska intressen dem att skapa mer och mer långtgående avtal för att hantera deras independentens.”

Och i senare tid – på en nivå, skrev Zbigniew Brzezinski professor i amerikansk utrikespolitik och rådgivare åt flera amerikanska presidenter, samt en grundare av Trilaterala kommissionen, i ”The Grand Chessboard” om hur Eurasiska befogenheter måste marginaliseras. På en annan nivå skrev han om hur den amerikanska krigsmaskinen kommer att tvinga processen globalismen på trotsiga nationer i syfte att standardisera dem i ett globalt system och att samtidigt ska USA och andra västländer nedsänkas i ett nät av internationella överenskommelser som bildar världsregeringens foster och att i slutändan ska det amerikanska imperiet bana väg för ett återupplivat FN med redskap för att ta ledningen.

I boken Bilderberg People: Elite Power and Consensus in World Affairs, från 2011, förklarar Ian Richardson, Andrew Kakabadse och Nada K. Kakabadse, att elitpolitiska nätverk har blivit en väsentlig och inbyggd funktion i modern världspolitik. Elitpolitiska nätverk bör inte ses som skilda från det beslutsfattande maskineriet, de är en grundläggande del av det, enligt författarna.

Vidare skriver de hur en ny global världsordning håller på att skapas av denna makteliten utanför den demokratiska processen i det dolda, de skriver ”Sedan millennieskiftet har begynnande strukturer av global styrning skapats, grunden till en ny världsordning om man så vill, av transnationella politiska eliter som i stor utsträckning är okända för oss, inte har någon ansvarsskyldighet gentemot oss, och framför allt, är osynliga för oss.”

Historikern Dino Knudsen vid Köpenhamns Universitet har skrivit boken ”The Trilateral Commission and Global Governance : Informal Elite Diplomacy, 1972-1982” som direkt bevisar att tankesmedjor i hemlighet formar världspolitiken och på sina möten sätter dagordningar som regeringarna sedan genomför och att de möts utanför offentlighetens ljus eftersom de inte vill låta sig styras av den offentliga opinionen och de därför träffas i slutna rum utan insyn där de fattar beslut som rör internationella relationer och världsekonomin.

Knudsens studie stämmer överens med vad Carroll Quigley förklarade och vittnade om med sin djupa insiderkunskap redan på 60-talet att elitens odemokratiska plan för världsdominans skulle implementeras i hemlighet och denna hemliga kontrollen varnade president Kennedy för i sitt kända tal 1961 som han lovade att han skulle använda alla sina tillgängliga medel för att bryta upp. Att eliten arbetar på detta hemliga sätt bekräftas också av flera andra moderna och ledande forskare utöver Knudsen som av Ian Richardson, Ann-Marie Slaughter, Janine R. Wedel och andra.

Lagarna i en modern demokrati är aldrig garanterade att representera väljarna och de ledande experterna och forskarnas åsikter och kunskaper, utan det kan vara lagar som inte tar hänsyn till etablerad vetenskap och mänskliga rättigheter som ignorerar vad t.ex. FN säger så som man också gör idag och som är lagar som passeras av icke folkvalda politiker utan bevisad kompetens som inte gynnar samhället och individuella friheter på bästa sätt.

Gång efter gång enligt en mångfald historiska exempel leder enstaka makteliters beslut till att demokratier dras in i olagliga krig där man systematiskt håller den sanna bilden borta från medborgarna och låter vinnarna skriva historien. Lagar kan idag både påverkas och skrivas av politiker i främmande makter inom EU (EU minskar Sveriges suveränitet ytterligare) men också av de globalistiska nätverk som skapats och som opererar utanför den demokratiska processen i det dolda och som har infiltrerat regeringsfunktioner världen runt och fungerar som en osynlig världsregering som förklarat och bevisat av Ann-Marie Slaughters forskning. I Sverige kan regeringen stifta lagar och regler som alla som är bosatta i Sverige måste följa, utan att behöva lägga fram ett förslag för riksdagen först. Sådana regler kallas förordningar och har inget med demokrati att göra.

Fler och fler förstår idag hur EU grundades av underrättelsevärlden (CIA) och fascister för att skapa en byråkratisk struktur i Europa som gör det lättare för eliten att kontrollera globaliseringen av dessa länder och att manipulera lagarna. Józef Hieronim Retinger (Joseph Retinger, 17 april 1888 – 12 juni 1960) var en polsk politisk rådgivare och en av grundarna till den Europeiska Rörelsen som skulle komma att leda till grundandet av EU. Retinger tog initiativet till Bilderberg-konferenserna (1954) och var dess sekreterare fram till sin död 1960. Joseph Retingers Europeiska Rörelse finansierades av The American Committee on United Europe (ACUE), vars ledare inkluderade General Donovan, som var chef för OSS under kriget (föregångaren till CIA), George Marshall, den amerikanske utrikesministern och Allen Dulles direktören för CIA och medlem i CFR. ACUE i sin tur mottog finansiering från Rockefeller- och Fordstiftelsen. USAs linje var att främja ett Europas Förenta Stater och i detta syfte användes kommittén för att diskret forsla CIA-medel – vid mitten av 50-talet mottog ACUE ungefär $1,000,000 per år – till europeiska pro-federalister som stödde grupper som Europarådet, Europeiska Kol- och Stålunionen och den föreslagna European Defence Community.

Bilderberg-dokument från deras 1955-års möte i Tyskland på Grand Hotel Sonnenbichl läckte nyligen. Mötets konklusion illustrerar en konsensus att: ”Det kan vara bättre att fortsätta genom utvecklingen av en enhetlig marknad genom fördrag istället för skapandet av nya höga auktoriteter.” Detta sätt – att implementera avtal och fördrag gradvis – resulterar i att EU helt och hållet accepteras eftersom det ”bara” är en ”enhetlig marknad” de eftersträvar. Detta kallas totalitärtassande; de implementerar små fördrag sakta men säkert och till slut har de åstadkommit vad de först tänkte ut.

Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) skapades år 1957 i och med Romfördraget som utformades vid Bilderberg-kongresserna och av Baron Robert Rothschild. Romfördraget gjorde Walter Hallstein, professor av lag under Nazisterna, till president av den första EU-kommissionen. Den europeiska valutan, Euron, introducerades tidigt år 2002 och avtalet som implementerade den, Maastricht-fördraget, skrevs på 1992. Dokumenten från Bilderberg-mötet 1955, nästan 40 år tidigare, bevisar att de pushade för dess tillkomst redan då. Som det nederländska institutet för krigsdokumentation (NIOD) har dokumenterat så blev det första Bilderberg-mötet 1954 finansierat av CIA. Globalisten David Rockefeller deltog från första början tillsammans med personer som f.d. OSS chefen William J ”Wild bill” Donovan och f.d. OSS agent och senare CIA agent Thomas Braden. Braden spelade en stor roll i Operation Mockingbird, en CIA-operation som påverkade nyheter och kontrollerade nyhetsorganisationer.

Den ungerska aristokraten Etienne Davignon som tidigare var Bilderberggruppens president, var också president för Friends of Europe (Europavännerna) som är en tankesmedja för en europeisk union. Intressant att tillägga är att han jobbade under Paul-Henri Spaak på 60-talet som klassas som en av EU:s ”grundare” (Spaak var på Bilderberg 1963, och han jobbade hand i hand med Robert Rothschild). Davignon skrävlade under 2009 att det var Bilderberg som införde policyn för en enhetlig valuta under 90-talet – och enligt planerna kom Maastricht-fördraget som skapade Euron.

EU:s grundare Jean Monnet avsikter beskrevs av den konservativa akademikern, teologen, författaren och utbildaren Adrian Hilton ”Europas nationer bör vägledas mot en superstat utan att deras folk förstår vad som händer. Detta kan åstadkommas genom successiva steg som alla är förklädda för att ha ett ekonomiskt syfte, men som så småningom och irreversibelt kommer att leda till federationen.”

Tidigare EU-presidenten Van Rompuy och den tidigare topptjänstemannen vid Europeiska unionen Javier Solana har båda sagt att de anser att EU måste skapa en världsregering struktur för internationella relationer. Vilket Winston Churchill som var en hederspresident i Europarörelsen som senare blev EU också talade om i sitt tal med rubriken Europas Förenta stater 1947.

Det är inte alltför väl känt, men sedan 2002 har EU haft sin egen utrikespolitiska tankesmedja, European Union Institute for Security Studies. Den 28 juli lanserade EUISS ett digert dokument innehållande förutsägelser om hur EUs säkerhets- och försvarspolitik skulle kunna se ut 2020. Dokumentet heter ”Vilka ambitioner för européernas försvar 2020?”. Dokumentet behandlar EUs långsiktiga säkerhetsstrategi, inklusive problem med ett ”hierarkisk klassamhälle”, med ”världseliten” på den ena sidan och den så kallade ”bottenmiljarden” på den andra. För att undvika det ”globala systemet kollaps”, föreslås det i dokumentet att ”det fulla spektrumet av högintensiv strid” används för att skydda så kallade ”globaliserare” från ”lokaliserare”. Lokaliserare, som utgör 80% av världens befolkning, inkluderar ”bottenmiljarden”, stater i Mellanöstern och s.k. ”alienerade moderna stater” som Nordkorea, Burma, och [moderna stater med problem] Struggling Modern States (SMS), som definieras som “stora delar av Arabvärlden och förmoderna samhällen [Premodern Societies (PMS)], definierade som ”bottenmiljarden”, eller, uttryckt på annat sätt, de fattigaste människorna från länder som upptar 65% av världens befolkning.

Avhandlingen diskuterar i detalj ”barriärverksamhet som skyddar de globalt rika från spänningar och problem bland de fattiga”. Den säger vidare att ”eftersom andelen av världens befolkning som lever i misär och frustration kommer att förbli mycket hög, kommer spänningar och sidoeffekter mellan deras värld och de rikas att fortsätta att växa. Eftersom det är föga troligt att vi har löst problemen i grund 2020 – dvs. genom att bota dysfunktionella samhällen, kommer vi att behöva stärka våra barriärer. Det är en moraliskt osmaklig, förlorande strategi, men den kommer att bli oundviklig om vi inte kan lösa de grundläggande problemen.

Om EUs roll i globaliseringen skriver dom bland annat att: ”PMCs strategiska uppgift de närmsta decennierna kommer delvis att vara att säkerställa den stabila utvecklingen av globalisering, men också att agera barnmorska för det nya politiska system som är på väg att utvecklas genom framträdandet av nya aktörer och maktförhållanden. Om vi handlar rätt kan EU framträda som en framstående partner i ett nytt, globaliserat politiskt och ekonomiskt system.” Vidare så pratar dom om hur den härskande klassen behöver jordens resurser. Som resurserna från regnskogarna, och hur dom behöver kontrollera nationalstaterna där resurserna är, och hur dom behöver se till så att dom fattiga inte får okontrollerade tillgångar till dessa resurser. En europeisk militär och polis styrka är därför nödvändig för att bygga upp ett försvar mot dom fattiga. På svart och vit skriver dom hur dom ska gå in i andras länder och med hjälp av militära operationer ta deras resurser ifrån dom.

I stort sätt ingen i världen känner till att EU har en tankesmedja som diskuterar militärstrategi i syftet av att främja globaliseringen av den härskande klassen och erövringen av jordens resurser. Det är detta som händer när man har en värld dominerad av demokratiska stater utan säkerhetsnät och utan distribuering av ordentlig information, då blir man lätt infiltrerad av fascistiska globalister medans ingen märker det. För mer bakgrund av EU läs Great Deception: The Secret History of the European Union av Christopher Booker.

Viktiga röster varnade för lovsånger till demokratin redan 1931 då den engelske Hertigen av Northumberland gav ut ett häfte med titeln Världsrevolutionernas historia i vilket han hävdade: ”Införandet av demokrati i alla europeiska nationer är ödesdigert för gott styre, för frihet, för lag och ordning, för respekt för auktoriteter, och för religionen, och kommer i slutändan att skapa en stat i kaos ur vilket en ny världstyranni kommer att uppstå.”

Den moderna demokratin som lämnat grekernas perspektiv som kretsade kring nödvändigheten av att motverka korruption som kan uppstå inom partier som tas över av ekonomiska intressen är enligt alla historiskt ledande kommunistiska tänkare en viktig del av kommunism för att kunna få till stånd den kommunistiska staten, eftersom man behöver ha modern demokrati för att kunna genomföra den socialistiska revolutionen.

Demokrati är per definition enligt historiska exempel enligt USA:s grundläggande fäder, den historiskt politiskt smartaste klassen som existerat i människans historia, en extrem ideologi som leder till tyranni, våld och död och som kretsar kring att inte ta något ansvar, som inte tar någon hänsyn till folkets säkerhet och som inte bär något ansvar för dess tjänstemäns tjänstefel som oftast inte utreds och som inte inkluderar några säkerhetsnät och tydliga lagar mot korruption (som forskaren Janine R. Wedel pekar ut), och inte heller garanterar ekonomisk trygghet och tak över huvudet garanti och en vetenskaplig säkerhetsgaranti av giftfria miljöer och läkemedel och där kärnfrågan alltid har varit krig och att ursäkta ekonomisk förintelse och den terrorism som utförs av vad forskare och ekonomer som Edward S. Herman kallar för terroristindustrier, som bokstavligen har mördat miljontals människor (mestadels icke-vita) runt om i världen. Sedan andra världskriget har USA genom bara krig dödat kring 20 miljoner människor, siffror de flesta inte känner till.

Enligt den västerländska definitionen av terrorism, står väst för demokrati och civiliserade värderingar. I verkligheten organiserar och försvarar man primär terrorism. Allierade regeringar i den ”fria världen” är också regelbundet inblandade i fabricering och distribution av information och propaganda om ”terrorism” och de intar alla i stort sett samma linje om ”den fria världen” som Schultz beskrev 1984. Många av dem sponsrar och stödjer i hemlighet terroristindustrier i den privata sektorn på egen hand. Den ”fria världens” system för att bekämpa ”terrorism” inkluderar många länder och myndigheter som själva är framstående terrorister. Sydafrika, Israel, och latinamerikanska nationella säkerhetsstater har alla varit djupt bekymrade över ”terrorism”, som de identifierar med nationella befrielserörelser och motstånd mot deras egen statsterrorism.

Auktoritära regimer i Taiwan och Sydkorea sponsrade, med CIAs hjälp, Asian Peoples’ Anti-Communist League och World Anti-Communist (WACL) 1954 respektive 1966. WACL har förenat Pastor Moons Unification Church (och CAUSA – Confederation of Associations for the Unification of the Americas – en underordnad enhet), nazistiska och nynazistiska element med högerextrema terrorister på en globala skala. Vid ett WACL-möte i Buenos Aires 1980 var general Suarez Mason ordförande. Han var ledare för den argentinska armén under det Smutsiga kriget; andra deltagare var Roberto D’Aubuisson och Sandoval Alarcon, ledare för El Salvadors respektive Guatemalas dödspatruller, Stefano delle Chiaie, den italienska terroristen, Luis Garcia Meza, den bolivianska statschefen på Argentinas nåder och ledaren för narkotikakartellen, samt andra högerextremister från USA och andra länder.

Som forskaren i internationell säkerhetspolitik Nafeez Mosaddeq Ahmed pekar ut, ”Trots den utförliga dokumentationen av konsekvent historia av amerikansk imperialism, terrorism och antihumanism fortsätter medlemmar av det akademiska samfundet ofta hysa felaktiga och godartade tolkningar av dessa interventioner som står i motsats till överflödet av bevis. Det är därför intressant att observera i vilken grad relevant fakta sällan undersöks av de som håller fast vid dogmen västerländsk välmening i sin förståelse av västerländsk policy – och när den väl undersöks ignoreras de logiska konsekvenserna. Allra oftast är frågan huruvida västerländsk policy är rättfärdigat ofattlig, analysen inramas av en grund som utgår från västerländska syftens rättfärdighet och detta antagande utgör det grundläggande fundamentet för politisk diskurs.

Försöket att avfärda ”de mer bekanta och illvilliga motiven” med västerländsk nyliberal imperialism, var i policy bestäms av en uppsjö faktorer i slutändan relaterade till att skydda profiten och dess obegränsade sökande, resulterar faktiskt i att ignorera massvis av empirisk data.

Richard Barnet, exempelvis, argumenterar för att industriella stater försöker att projicera makt och inflytande i säkerhetssyfte. Som Michael Parenti anmärker:
”Faktiskt pekar fältstudierna i Barnets bok Intervention and Revolution mot affärsvärlden, snarare än nationella säkerhetsbyråer, som det primära motivet till amerikansk intervention. Antikommunism och Sovjethotet verkar som mindre av en källa till policy än den är en propagandaploj för att skrämma den amerikanska allmänheten och samla stöd för engagemang utomlands. Själva motiven som Barnet avfärdar verkar vara aktuella i hans fältstudier i Grekland, Iran, Libanon och Dominikanska Republiken, specifikt viljan till att säkra tillgången till marknader och råmaterial samt behovet för att, uttryckligt konstaterat av olika policyskapare, skydda den fria marknaden i hela världen.”

I grund och botten förlitar sig teorierna av Barnes och analytiker som honom på att helt enkelt ignorera historiska och empiriska fakta i vilka den antihumana/ekonomiska agendan bakom västerländsk policy är bevisad inte bara av själva policyns egna realitet utan av dokumenterade uttalanden av policyskapare. Exempelvis, i sin historiska studie The Ambiguities of Power, visar den brittiska forskaren Mark Curtis hur det kalla kriget inte motiverades primärt av säkerhetsanledningar – men att det huvudsakliga motivet var hegemoniell ekonomisk dominans vilket resulterade i en intressekonflikt; det påtagliga säkerhetshotet existerade knappast i verkligheten, men överdrevs för att rättfärdiga strävan efter neoimperialistiska ekonomiska intressen.

Professorn i Politik och Utrikesaffärer på Woodrow Wilson School of Public and International Affairs vid Princeton University, Richard Falk, menar i denna aspekt på att: ”Trots försvar som stark förevändning har den faktiska kursen för amerikansk utrikespolitik varit mycket mer motsägelsefull i praktiken, som över allt annat söker så mycket utrymme som möjligt för kapitalistisk expansion.” Hursomhelst, som Falk också noterar: ”De huvudsakliga utmaningarna mot kapitalistisk kontroll de senaste årtiondena, har varit det i stort sett inhemska trycket från revolutionär nationalism.” Av denna anledning är ”det konsekventa, bipartisanska mönstret av amerikansk antinationalistisk intervention i tredje världen… självklart i sin primära karaktär ’aggression’ som egenskap… Detta mönster av aggression har översatts till massivt mänskligt lidande för många icke-västliga samhällen, ofta förlängt över en vidd av många år.”

Ett särskilt exempel på att ignorera ganska uppenbara fakta kan bevittnas när liberala skribenter pekar ut att imperier faktiskt kostar mer än de smakar. Detta är sant i meningen att imperier kan kosta mer än de drar intäkter. Till exempel, från 1950 till 1970 spenderade amerikanska regeringen flera miljarder dollar på att stödja en korrupt diktatur i Filippinerna, med målet att skydda endast en miljard dollar av amerikanska investeringar i landet. Slutsatsen kan därför dras att underhållet av ett sånt globalt imperium är skadligt för amerikanska intressen. Ändock, som Michael Parenti ser det, är denna slutsats grundad på att ignorera ett annat kritiskt faktum – att även om regimen för en imperial nation må spendera mer än den drar in, utgörs folket som verkställer lagen den inhemska populationens massa; medan det folk som suger åt sig vinsterna utgörs av en elitminoritet.

Denna poäng beskrevs klockrent av Thorstein Veblen i The Theory of the Business Enterprise (1904), där han pekade ut hur imperiets profit koncentreras i händerna på en privilegierad affärselit. Samtidigt extraheras de massiva kostnaderna, vilka långt kan överstiga vinsterna, från vad Veblen passande nog benämnde ”det övriga folkets flit.” Med andra ord, transnationella företag skördar imperiets intäkter, men de bidrar med lite eller inget till den allmänna kostnaden.

”Utgifterna som krävs i form av vapen och understöd för att göra världen säker för General Motors, General Dynamics, General Electric och alla de andra generalerna betalas av amerikanska regeringen, det vill säga av skattebetalarna… Slutligen finns det ingenting irrationellt med att spendera tre dollar av allmänhetens pengar för att skydda en dollar av privata investeringar – åtminstone inte från investerarnas perspektiv. För att skydda en dollar av deras pengar kommer de spendera tre, fyra och fem dollar av våra pengar. Faktiskt, när det kommer till att skydda deras pengar är våra pengar inget hinder.”

Det vanliga argumentet framfört för att misskreditera en analys där neoimperialistiska ekonomiska imperativ återfinns som den övergripande drivande kraften bakom policyskapandet, försöker inte ens att bemöta den rikedom av empirisk data som försetts till analysens stöd, men klagar snarare på den påstådda ”enkelheten” i slutsatsen, eftersom den uppenbarligen ignorerar andra variabler såsom geopolitik, kultur, etnicitet, nationalism, ideologi och moral. Faktiskt avslöjar detta argument inga logiska brister i slutsatsen. Allt det påvisar är att västerlandets ekonomihegemoniska agenda – vars existens redan bevisats – inte är skyddad från dessa andra variabler men är beroende av deras stöd.

Detta pekar bara mot ytterligare områden att studera där analytikern kan upptäcka det exakta sättet på vilket den västerländska kulturen, ideologin och moralen förser den ekonomihegemoniska agendan med självrättfärdigande och motivation för den redan belagda ekonomihegemoniska agendan för västerländsk politik och deras samspel med fenomenen geopolitik och nationalism. För att motbevisa slutsatsen måste måste man påvisa att de galvaniserade bevisen för det är falska – men detta görs aldrig.
Som Dr. Michael Parenti påpekar:

”Existensen av andra variabler såsom nationalism, militarism, sökandet efter nationell säkerhet samt strävan efter makt och hegemonisk dominans tvingar oss varken att avfärda ekonomiska realiteter eller att behandla dessa andra variabler som isolerade från klassintressen. Således är viljan att utöka amerikansk strategisk makt in i särskilda regioner är tvunget åtminstone delvis av en vilja att stabilisera området längs linjer som är fördelaktiga för politikoekonomiska elitintressen – vilket är varför regionen hamnar i fokus från första början. Med andra ord, olika aspekter fungerar med cirkeleffekt på varandra. Tillväxten i utländska investeringar ger upphov till ett behov av militärt beskydd. Detta, i sin tur, skapar ett behov av att säkra baser och etablera allianser med andra nationer. Allianserna utökar nu ”försvarslinjerna” som måste upprätthållas. Så ett särskilt land blir inte bara en ’essentiell’ tillgång för vårt försvar men måste i sig själv försvaras som vilket annan tillgång som helst”. (A Critical Review of The Objectives of U.S. Foreign Policy in The Post-World War II Period av Nafeez Mosaddeq Ahmed).

Regeringar har också spelat en mycket viktig indirekt roll vid framställningen av information (och desinformation) om terrorism. Man har uppmuntrat och bidragit med avgörande stöd till den privata sektorn i denna industri av vilka vissa medlemmar kan räknas som halvstatliga. Rand Corporation, en ”privat” tankesmedja sponsrad av D.S. Air Force, har en avdelning som enbart ägnar sig åt terrorism. Vid det viktiga Georgetown Center for Strategic and International Studies (CS IS) arbetade i ett tidigt skede Ray Cline som högt uppsatt tjänsteman; han var f.d. vicedirektör vid CIA, och organisationen hade länge haft ett svängdörrsförhållande med CIA, Pentagon och Utrikesdepartementet.

Många andra allmänt erkända ”privata experter” har arbetat för militär- och underrättelseorganisationer och upprätthåller fortgående kopplingar till dem. I Storbritannien skapades Brian Crozier’s Institute for the study of Conflict av CIA och den brittiska Underrättelsetjänsten, och institutionen fungerade som ett propagandaorgan för dem båda (samt även för CBI, Confederation of British Industries). Det sydafrikanska Terrorism Research Centre upprättades som en nominellt oberoende forskningsorganisation, under ledning av Michael Morris, som under en längre tid varit agent vid Sydafrikas hemliga polis.

Dessa institutioner och experter arbetar tillsammans med regeringsmyndigheter för att ge ett passande perspektiv på och lämplig information om terrorism till allmänheten. De är också viktiga medier för specifik regeringspropaganda. Detta gäller även för förhållandet mellan regeringen och media, där regeringen länge har använt utvalda reportrar, tidningar och tidskrifter som kanaler för plantering av svart propaganda. Regeringen ger också hemligt finansiellt stöd och privilegierad information till sina favoritinstitut och experter genom att hyra in dem som konsulter, ge dem ekonomiskt stöd och distribuera deras skrifter och genom att ge dem publicitet vid konferenser, utfrågningar och presskonferenser som sponsras av regeringen.

US Army Special Operations Field Manual FM 3-05.130, som läckte i december 2008, där är Medias roll tydligt uttalad när det gäller att flytta fram målen för USAs nationella makt. Som nyliga exposéer i The New York Times och andra källor har dokumenterat har ”message force multipliers”, så som pensionerade Pentagonanställda och f.d. höga officerare, ofta med kopplingar till försvarsföretag som till mycket stor del förlitar sig på Pentagons frikostighet, dragit maximal nytta av sin expertis och utfört illegala inhemska psykologiska operationer (PSYOPS) och informationskrigföring, med mediajättarnas delaktighet och fulla vetskap.

Det är viktigt för officiella myndigheter, inklusive försvarsmakten, att inse den fundamentala roll som media har i förmedlandet av information. USG använder SC för att tillhandahålla toppstyrd vägledning gällande användningen av den nationella maktens informationsinstrument genom koordinerad information, teman, meddelanden och produkter synkroniserade med andra nationella maktinstrument. Försvarsmakten stödjer SC-teman och meddelanden genom IO, offentliga affärer (PA), och stöd för offentlig diplomati (DSPD). Försvarsmakten måste tillse att medias tillgång till information är i linje med klassificeringskrav, rättsliga förbehåll och individuell integritet. Försvarsmakten måste också förse allmänheten med aktuell och korrekt information. Framgång i militära operationer bygger på förvärv och integration av den viktigaste informationen och förmågan att förhindra att motståndaren får tillgång till denna. Försvarsmakten är ansvarig för att genomföra IO, skydda det som inte får avslöjas och aggressivt attackera motståndarens informationssystem. IO kan involvera komplicerade rättsliga och politiska frågor som kräver godkännande, granskning och koordinering på nationell nivå. (Unconventional Warfare, s. 2-2)

Som författarna faktiskt hävdar, ”eftersom UW består av operationer som utförs ”av, med eller genom icke-konventionella trupper, är ”krigföring i den mänskliga terrängen” ”huvudsakligen en konflikt mellan olika idéer”! Kort och gott: ”Den mänskliga terrängen” inkluderar uttryckligen den amerikanska allmänheten som också är måltavlor för Pentagons propaganda-liknande ”informationsoperationer.” Följande uttrycks utan förbehåll: USG-kontrollerade specifika instrument kan däremot, trots att de är av mer begränsad omfattning, uppnå specifika och mätbara resultat som är nyttiga för bedrivandet av UW. ARSOF [Army Special Operations Forces] kan arbeta med motsvarigheter inom DOS [regeringsdepartement] för att identifiera och ”angripa” utvalda TAs [målgrupper] som kan påverka beteendet i en UWOA [icke-konventionell stridszon]. Sådana TA kan finnas i själva UWOA eller utanför detta men med möjlighet att influera UWOA. USG kan därefter utsätta dessa TA, direkt eller indirekt, för en DOS offentlig diplomatisk (PD) kampanj som samordnats för att stödja UW-insatsen. Eftersom UW kan vara en utdragen och politiskt känslig fråga kan ARSOF och dess DOS partner på samma sätt konstruera en PA-kampanj för att hålla den [amerikanska] inhemska publiken informerad om sanningen på ett sätt som stödjer USGs mål och möjliggör det effektiva fullföljandet av UW. (Unconventional Warfare, s. 2-3)

Kampen av 1900-talet del 3 – Den nya världsordningen är en amerikansk strategi av övervåld

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här