Journalisten Eva Schweitzer har skrivit om hur eliten i USA stod nazisterna mycket nära i hennes bok ”Amerika und der Holocaust (Droemer/ Knaur, 400 s)” från år 2004. Från förordets första sida, ”De flesta amerikaner tror att de alltid har stått på antifascisternas sida. Men det är inte sant. I verkligheten stod Amerikas industriella elit i både antifascisternas och fascisternas tjänst. Medierna tonade ned Förintelsen, nazisterna fick ekonomiskt och ideellt stöd från USA.”

Flera stycken akademiker, forskare och journalister har dokumenterat hur eliten i USA stod nazisterna nära. Det är inget som är ifrågasatt idag även om det inte är välkänt. Utöver journalisten Eva Schweitzer så har forskare som Charles Higham, Christopher Simpson, Eric Lichtblau, Antony C. Sutton och John Loftus skrivit och forskat om detta.

Svd har skrivit om detta i en artikel med titeln ”USA-elit stod i fascisternas tjänst.” Den industriella eliten i USA hjälpte till att finansiera Hitler och nazisternas krigsmaskin så som Historikern Charles Higham bevisade med en uppsjö av dokument som han fått tillgång till via offentlighetsprincipen, att de ledande affärsmännen med rashygieniska åsikter, med Rockefeller i spetsen, fortsatte att finansiera Hitlers krigföring till och med efter USAs krigsförklaring mot axelmakterna medans amerikanska arbetare klädda som soldater sprängdes i bitar vid olika fronter.

Rockefeller familjens kallblodighet att offra egna arbetare för deras egna bästa intresse kan vi se 26 september 1913: 9000 arbetare vid det Rockefeller-ägda Colorado Fuel & Iron, det största gruvföretaget i området, går ut i strejk. Människor tvingades ut ur sina hem och var tvungna att klara de tuffa vinterförhållandena i tält. 20 april 1914: Massakern i Ludlow inträffar, en av de värsta massakrerna av anställda arbetare och deras familjer i amerikansk historia. Elva barn och två kvinnor brändes till döds när soldaterna från Nationalgardet i Colorado, avlönade av Colorado Fuel & Iron Corporation, attackerade tältstaden där företagets strejkande arbetare bodde.

Ytterligare sju personer sköts till döds med maskingevär under den nattliga attacken. Under den tid strejken varade dödades mer än femtio personer av företagets privata armé och Nationalgardet. Milisen, inhyrd av Rockefeller, tog sig in i de strejkande arbetarna läger och tände eld på tält, vilket ledde till att två kvinnor och elva barn dödades som hade sökt skydd från skottlossningen i en grop under ett tält. Ivy Lee som representerade John D. Rockefeller’s Standard Oil försökte skicka bulletiner som sa att de som dog var offer för en vältande spis, och försökte mörka att de i själva verket sköts av Colorado milisen.

En amerikansk kommission om förhållandet mellan arbetsmarknadens parter (Commission on Industrial Relations, CIR), ledd av arbetsrättsjuristen Frank Walsh, genomförde förhör i Washington, samlade information och vittnesmål från alla huvudansvariga, inklusive John D. Rockefeller, Sr., som vittnade om att han, även efter att han fått veta att hans betalda vakter hade begått grymheter mot de strejkande, ”inte skulle ha vidtagit några åtgärder för att förhindra sina legosoldater från att attackera dem.” (Beverly Gage, The Day Wall Street Exploded, Oxford University Press, 2009, s. 94).

Hitlers dröm om ett tusenårigt renrasigt rike och bankirernas egna planer, ledde till ett vansinnigt världskrig där över 50 miljoner dödades och ännu fler skadades. För den rådande eliten inom finans- och affärsvärlden var det hela dock bara ”business as usual” och man fortsatte håva in via den blomstrande krigsindustrin samtidigt som man lade upp planerna för att efter kriget forma de traumatiserade massornas sinnen i ”rätt” riktning.

Medan de härskande klasserna siktade in sig på imperiebyggande kunde de inte bara säga åt sina arbetande klasser att gå och dö i profitens tjänst. Arbetare mindes bittert ”krigsprofitörerna” och ”dödens köpmän” som hade sänt dem till att dö i Första Världskrigets skyttegravar. Således sålde USA och dess allierade sitt imperialistiska krig genom att hävda att det skulle utkämpas för att försvara demokratin. De dolde systematiskt sina verkliga motiv. Council on Foreign Relations publicerade en rad studier för att hjälpa till med att definiera USA:s mål med kriget. En historia om rådet citerar en studie som varnar för att ”formuleringen av uttalanden om krigets mål för propagandasyften är väldigt annorlunda mot att formulera ett uttalande som definierar det sanna nationella intresset.”

En CFR-studie konstaterade:

”Om krigsmål uttalas som verkar vara angelägna endast om angloamerikansk imperialism, skulle de erbjuda lite till folken i resten av världen och skulle bli sårbara för nationalsocialistiska gengäldslöften. Såna mål skulle också förstärka de mest reaktionära elementen i USA och Storbritannien. Andra folks intressen borde emfaseras, inte bara Europas, men också Asiens, Afrikas och Latinamerikas. Detta skulle förbättra propagandans effekt.” (Memorandum E-B32, 17 april, 1941, CFR, War-Peace Studies, NUL).

På ett liknande sätt som den industriella eliten finansierade nazisternas krigföring under kriget mot USA, så har Antony C. Sutton skrivit en detaljerad kritik av USAs tekniska hjälp till Sovjetunionen medan sovjeterna hjälpte vietnameserna att döda amerikaner. Som Sutton säger ”Med några få ord: det finns inget sådant som sovjetisk teknologi. Nästan allt – kanske 90-95 procent – kom direkt eller indirekt från USA och dess allierade. I själva verket har USA och NATO:s medlemmar byggt Sovjetunionen. Dess industri och dess militära kapacitet. Detta massiva konstruktionsjobb har tagit 50 år. Sedan revolutionen 1917. Det har utförts genom handel och försäljning av anläggningar, utrustning och tekniskt bistånd.”

Fullständig överensstämmelse som bekräftar för det allmänna argumentet i denna studie kommer från en utmärkt källa: Joseph Stalin. I W. Averell Harrimans rapportering juni 1944 till amerikanska utrikesdepartementet om en diskussion mellan Eric Johnston och Stalin gjordes följande viktiga uttalande:

”Stalin hyllade den hjälp som utförts av Förenta Staterna till sovjetiska industrin före och under kriget. Han sade att omkring två tredjedelar av de stora industriföretagen i Sovjetunionen hade byggts med amerikansk hjälp och tekniskt bistånd. (Källa: US State Dept Decimal File, 033.1161 Johnston, Eric/6-3044: Telegram 30 Juni 1944).

Ett intressant brev angående hur W. Averell Harriman smög igenom illegala projekt förbi USA:s regering 1925, när han investerade miljoner i att utveckla sovjetiska mangan insättningar, vilket Evan E. Young avrådde sina kollegor högt upp i statsdepartementet från att undersöka, demonstrerade tydligt en maktlöshet från statsdepartementets sida, att de inte kunde och inte vågade att utmana makten bakom kulisserna (How the order creates war and revolution, Antony C. Sutton, s. 58.).

Statsvetaren Zbigniew Brzezinski skrev: ”För ett imponerande bevis på västs deltagande i den tidiga fasen av Sovjetunionens ekonomiska tillväxt, se Antony C. Sutton ‘s Western Technology and Soviet Economic Development: 1917 — 1930, där det hävdas att ”Sovjetunionens ekonomiska utveckling genom 1917-1930 huvudsakligen beror på västligt tekniskt stöd” (s. 283), samt att ”minst 95 procent av den industriella strukturen fått detta stöd.” (s. 348). Between Two Ages: America’s Role in the Technetronic Era (New York: Viking Press;1970″.

H. G. Wells som hade starka kopplingar till eliten, skrev i sin bok The Shape of Things to Come: the Ultimate Revolution, 1933, avseende envärldarnas inblandning i Ryssland:
”Metoden för fördragsmakande {dvs internationella avtal} och en modus vivendi fanns redan i drift när det gäller Ryssland. Det var verkligen svårt att säga om det kommunistiska partiet eller den moderna statsrörelsen hade kontrollen, så långt var assimilationen gången.” (Wells kallade sin envärldsrörelse den moderna statsrörelsen).

Som Joseph E. Persico, militärhistorikern, Nato-tjänstemannen och den primära talskribenten till vice president Nelson Rockefeller förklarade så var Rockefellers nät som vi vet fick hjälp av J.P. Morgan och deras kontroll över Wall Street den verkliga styrkan långt utöver de pengar som fanns involverade eftersom de hade byggt ett enormt starkt maktcentrum i USA och runt om världen som James Stewart Martin kom i kontakt med och vittnade om och det är dessa nät som innebär att rättssäkerheten inte upprätthålls och som i vår moderna tid än är sant och har nu studerats och tydligt lyckats identifieras av ledande forskare som Ann-Marie Slaughter, Janine R. Wedel, Dino Knudsen, bland andra.

James Stewart Martin var en antitrustadvokat i spetsen för ekonomiskt förband i amerikanska armén vars uppdrag det var att bryta upp Tysklands industrikarteller – för att förhindra återupplivningen av den nationalsocialistiska krigsmaskinen. 1950 publicerade James Stewart martin sin bok All Honorable Men (Alla Ära Män) – som beskrev hans upplevelser som chef över den ekonomiska krigföringssektionen av Justitiedepartementet som utredde nationalsocialistisk industri. Martin hävdade att amerikanska och brittiska affärsmän fick sig själva utnämnda till nyckelposter i denna efterkrigsutredning för att avleda, bromsa och dämpa utredning av nationalsocialistiska industrialister och således hålla sin egna inblandning dold. En brittisk officer dömdes av krigsrätt till två år för at ha skyddat en nationalsocialist och flera amerikanska tjänstemän blev omplacerade.

Under utredningarnas gång gjorde Martins team några överraskande upptäckter, bland dem: faktumet att Tyskland hade börjat lägga grundstenarna för återupprustning långt innan Hitler kom till makten; att tyska företag, som följde en plan konstruerad innan första världskriget, hade använt patent som krigsvapen; att amerikanska affärsmän spelade en nyckelroll i att hjälpa Tyskland rusta upp krig; att Hitler kontrollerades lika mycket av den tyska affärseliten som den kontrollerades av honom; att amerikanska bankirer hjälpte nationalsocialisterna gömma sitt krigsbyte medan Stortysklands kollaps antågande; att i slutet höll sig den tyska maktstrukturen praktiskt taget intakt, tack vare hjälp från brittiska och amerikanska näringslivsintressen.

Martin kom till Europa från Washington år 1945 med sin utredningsgrupp för att protestera till G-2, Office of the Deputy Chief of Staff for Intelligence (ODCSINT) om General Motors-Nazi-anslutning. Han kom till USAs militärkommando vid Bushy Park, London, bara för att upptäcka att Graeme K. Howard från General Motors var överste över honom. Han lyckades hitta en kopia av Howards bok ”Amerika och en ny världsordning” i vilken Howard sympatiserade med nazisterna. Rädda för en folkstorm skickade armen hem Howard. Martin och hans team blockerades snabbt från att göra de utredningar de ville. Han skrev i sin bok All Honorable Men följande:

”Vi hade inte stoppats i Tyskland av tysk verksamhet. Vi hade stoppats i Tyskland av amerikansk verksamhet. De krafter som stoppade oss hade opererat från USA men de opererade inte i det öppna. Vi var inte stoppade av lagen av kongressen, genom ett dekret av president, eller en förändring av politiken som godkänts av presidenten … Kort sagt, vad det än var som hade stoppat oss var inte ”regeringen”. Men de hade tydligt kommandot över kanaler genom vilka regeringen normalt arbetar. Den relativa maktlöshet regeringar har i den växande ekonomiska makten är naturligtvis inte ny … Nationella regeringar stod på åskådarplatser, medans större aktörer arrangerade världens angelägenheter.” Martin fortsätter med att beskriva en global trend, hur korporationer, givna vissa befogenheter av regeringen för att driva sina egna intressen, har smält samman på internationell skala och ”byggt en privat världsregering”. Denna nya order sträcker sig långt utöver gränserna av någon nation, opererar inte under någon lag utom den privata lagen av deras hemliga överenskommelser.”

Redan nio år innan James Stewart Martin upptäckte denna hemliga ordern av den amerikanska industrieliten, så varnade år 1937 den amerikanske ambassadören i Tyskland, William Dodd, för dessa industrimän i ett brev till president Roosevelt där han förklarade:

”En klick av amerikanska industrimän är fast bestämda över att få en fascistisk stat att ersätta vår demokratiska regering och har ett nära samarbete med den fascistiska regimen i Tyskland och Italien. Jag har haft många tillfällen i min tjänst i Berlin att bevittna hur nära vissa av våra amerikanska härskande familjer är den nazistiska regimen. En framstående direktör av ett av de största företagen, berättade rakt upp och ner att han var redo att vidta konkreta åtgärder för att frambringa fascismen i Amerika om president Roosevelt fortsatte sin progressiva politik. Vissa Amerikanska industrimän hade mycket att göra med att föra fascistiska regimer till stånd i både Tyskland och Italien. De gav bistånd för att hjälpa fascismen ockupera maktens säte, och de hjälper till att se till så att de håller sig där. Propagandister för fascistiska grupper försöker avvisa den fascistiska skrämman. Vi bör vara medvetna om symptomerna. När industrimän ignorerar lagar designade för social och ekonomisk utveckling kommer de att försöka använda sig av en fascistisk stat när institutionerna i vår regering tvinga dem att följa bestämmelserna.” (federated press, Januari 7, 1938. The Tragedy of Henry Ford, av Jonathan Norton Leonard.)

Detta hjälper oss att förklara det som historikern Christopher Simpson har dokumenterat, även detta med en uppsjö av dokument som har släppts i enlighet med offentlighetsprincipen:
Simpson, C. 1988. Blowback: America’s recruitment of Nazis and its effects on the Cold War. New York: Weidenfeld & Nicholson.
Efter kriget skapade den amerikanska regeringen den amerikansk underrättelsetjänsten genom att rekrytera tiotusentals före detta nazister. Många nazistiska kollaboratörer från Östeuropa, ledare för fascistiska grupper och regeringar i Östeuropa och ledare för pro-fascistiska emigrantgrupper från Östeuropa blev snart politiskt aktiva i USA och fick anmärkningsvärd tillgång till de mäktigaste underrättelsecheferna, politikerna, affärsorganisationerna och mediemogulerna i Amerika.

En av de viktigaste nazistiska tillgångarna som CIA lade beslag på var Reinhard Gehlen, en krigsförbrytare av stora mått som under andra världskriget var chef för underrättelsetjänsten på östfronten (Fremde Heere Ost). Enligt de frisläppta amerikanska regeringsdokumenten ”samarbetade Gehlen-organisationen direkt efter kriget med arméns underrättelsetjänst, men blev sedan CIAs ansvar, och de fortsatte samarbetet till 1956.” Vad hände 1956? ”Gehlens organisation blev Bundesnachrichtendienst (BND), Västtysklands underrättelsetjänst utomlands” i samband med att CIA överlät Gehlen-organisationen till västtyskarna.

CIA säkerställde alltså att en av de värsta nazistiska krigsförbrytarna, och hans organisation, blev den västtyska underrättelsetjänsten utomlands.. USAs styrande elit skapade inte bara CIA genom att värva tiotusentals nazistiska krigsförbrytare, utan de säkerställde även att det land vars naziregering hade störtat hela världen in i ett utrotningskrig fortsatte att styras av samma nazister efter kriget.

Den 6 juni 2006, rapporterade New York Times följande:

”CIA vidtog inga åtgärder efter att de fått information om Adolf Eichmanns, en av de huvudansvariga för Förintelsen, pseudonym och vistelseort 1958. Detta enligt CIA-dokument som kastar nytt ljus över spionorganisationens användning av före detta nazister som informatörer efter Andra världskriget. CIA fick veta av Västtysk underrättelsetjänst att Eichmann var bosatt i Argentina under namnet ‘Clemens’ — en obetydlig avvikelse från hans verkliga alias, Klement — men höll informationen hemlig för Israel på grund av tysk oro över att före detta nazister i regeringen i Bonn skulle avslöjas, enligt Timothy Naftali, en historiker som har undersökt dokumenten. Två år senare kidnappade israeliska agenter Eichmann i Argentina och förde honom till Israel där han åtalades och avrättades 1962″.

För dem som inte känner till historien kring Förintelsen, var Adolf Eichmann den centrala arkitekten bakom Adolf Hitlers ”slutgiltiga lösning”, Nazitysklands program för utrotningen av Europas judar. Det som New York Times rapporterar är att CIA skyddade Eichmann efter att han hade flytt. CIA fick vetskap om var Adolf Eichmann befann sig 1958. Detta var två år efter CIA hade överlåtit Gehlen-organisationen med Reinhard Gehlen som ledare, till västtyskarna. ”De före detta nazisterna i Bonnregeringen” inkluderade alltså alla de nazister som CIA nyligen hade installerat i Västtyskland för att sköta underrättelsetjänsten. Vi lär oss därav att CIA skyddade inte bara Adolf Eichmann, chefsarkitekten bakom Förintelsen, utan även CIAs egna nazister i Västtyskland.

Sedan slutet av andra världskriget har USA agerat genom ombud för att antingen omintetgöra vänsterrevolter eller för att störta ”fientligt sinnade” regeringar, t.ex. de stater som Washington och de multinationella företag de tjänar anser utgör ideologiska konkurrenter.

Historiskt sett har den amerikanska icke-konventionella krigföringsdoktrinen [unconventional warfare (UW) doctrine] utvecklats utifrån nazistiska erfarenheter av att bemöta ”frihetskämpar” i olika länder i Europa under andra världskriget. Som analytikern och forskaren Michael McClintock redogör i sin viktiga undersökning av ämnet, den amerikansk icke-konventionella krigföringen har lånat mycket från de metoder som användes av Wehrmacht och SS för att terrorisera civilbefolkningar, och, kanske ännu viktigare, att ta över lokala falanger för att bekämpa motståndsrörelser.

Armédepartementets ”A Study of Special and Subversive Operations” (november 1947) var en tidig utvärdering av de lärdomar som dragits från andra världskriget i fråga om det Kalla krigets auktoritativ. (Instruments of Statecraft: U.S. Guerrilla Warfare, Counterinsurgency, Counterterrorism, 1940-1990, New York: Pantheon Books, 1992, s. 59)

Men USA gjorde mer än att översätta konfiskerade dokument från Wehrmacht och SS: de rekryterade många Waffen SS-veteraner, ofta med hjälp av höga ämbetsmän i Vatikanen. Tiotusentals krigsförbrytare smugglades ut ur Europa längs råttlinjer till amerikanska händer för hemlig krigföring mot den nya fienden: Sovjetunionen och den internationella vänstern. Patologiska mördare som SS-veteranen Klaus Barbie, Slaktaren från Lyon, sägs ha varit en viktig kugge när CIA och Argentinas dödspatrullgeneraler slog till mot Bolivia i ”kokainkuppen” 1980. Tillsammans med agenter med kopplingar till CIA, Sun Myung Moons Unification Church och existerande nazistiska nätverk ”omorganiserade” Barbie Bolivias underrättelsetjänst för att spegla den ”förändrade verkligheten” i de södra delarna av Sydamerika.” (För bakgrund, se Robert Parrys utmärkta serie, Dark Side of Rev. Moon, The Consortium for Independent Journalism).

Jag ska i en artikel som heter ”CIA som imperiets massmördande muskel” förklara bakgrunden av CIA och varför de har förbrukat alla sina lagliga rättigheter att existera och hur de har en otroligt rik och lång historia av att sälja narkotika och lönmörda andra länders politiker och av att störta demokratiska regeringar för att installera fascistiska diktaturer som främjar CIAs agenda och hur amerikanska presidenter och CIAs egna folk bland andra har kämpat för att stänga ner CIA som totalt har spårat ur (CIA som öppet sa att de inte är lagligt bundna av krigslagarna när de utför drönarattacker och vilket protesterades av Human Rights Watch) och blivit det största hotet mot den fria världen och önskan av sanna former av demokrati eller moderna teknokratiskt moderata inspirerade och anpassade konstitutionella republiker som garanterar att rättssäkerheten upprätthålls.

Kampen om 1900-talet del 5 – Den industriella elitens finansiering av krigföring för imperialistiska mål

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här