I två artiklar här på Vaken.se har ni kunnat läsa om Johan Stiernstedts bok Den galna psykiatrin, om bristen på andlighet, samtal och psykoterapi. Han betonar att vi inte ska fly från jobbiga känslor, t ex genom att dämpa ångesten med piller för om vi gör det tenderar de att återkomma. Vi bör inte göra det i längden i alla fall.
En som har skrivit målande om det här är den franske rörelsepedagogen och psykoterapeuten Jaques Dropsy. Han menar att känslor som vi förnekar inte bara återkommer utan att de också orsakar spänningar kroppen som ökar med åren. Här är ett citat från hans bok ”Den harmoniska kroppen” där han beskriver hur man bör förhålla sig till sina känslor:
”Det viktiga är inte här känslorna i sig utan om de accepteras eller förkastas av medvetandet. En känsla som accepteras helt och hållet kan liknas vid en eld, som fullständigt bränner upp allt stoff utan att lämna någon aska. När den emotionella vågen förklingat återtar det fysiska livet sitt lugn, precis som havet när vinden mojnat.
Men om känslan förnekas och man istället för ”ja” svarar ”nej” till den, även om bara till en del, så bildas det ett avfall, icke förbrända rester. Återgång till den inre friden blir och friheten blir inte fullständig, utan en lätt spänning blir kvar. Till en början är den alltför svag för att förnimmas, i synnerhet om det är frågan om ett barns ännu odifferentierade medvetande…
Det är mycket viktigt att klart skilja på mellan känslan i sig, hur den uttrycks i beteende och övergår i handling.
Känslan i sig är en inre upplevelse som i sin tur kan leda till vissa yttre handlingar: att fly från det som skrämmer oss, att förgöra det som framkallar vår vrede, … ja till och med att beröva sig livet i förtvivlan.
Denna förbindelse mellan känsla och handling hindrar dock inte att det rör sig om två helt olika realiteter. Att hejda en destruktiv handling är en helt annan företeelse än att vägra gå in i den känslomässiga upplevelsen: glädjen eller smärtan, fruktan eller vreden, längtan eller hatet…
Det är fullt möjligt att att uppleva en ren känsla, liksom en våg som stiger, rullar våldsamt, och så planar ut i vårt emotionella liv, utan att det leder till handlingar med katastrofala följder för oss själva eller för vår omgivning.” (18-19)
Jaques Dropsys böcker är för övrigt viktiga inom Basal Kroppskännedom, en typ av rehabilitering som används av sjukgymnaster. Övningarna syftar bland annat till att hjälpa personerna att bli mer närvarande, minska spänningar i kroppen och att frigöra andningen.
Källor
Dropsy, Jaques. Den harmoniska kroppen. Natur och Kultur, 2004.
Stiernstedt, Johan. Den galna psykiatrin. Om bristen på andlighet, samtal och psykoterapi. Förlag: Siljans måsar, 2020.
Detta kommer helt synkront med att jag nu, efter att ha lyssnat intensivt på Gabor Maté, insett att djupet i traumat man upplevt om barn, inte främst handlar om traumat i sig, utan om att man lämnades ensam med traumat. Ingen fanns där för hjälp tröst och hjälp att hantera. Jag har varit helt medveten om traumats alla facetter och hur det yttrat sig genom livet, men att till fullo inse att det var det faktum att man lämnades ensam, är det som präglat ens liv. Har just gått igenom en rening av detta.